Rimligt i Rinkeby?

I måndags ledde jag och en kollega ett seminarium kring Lärares yrkesetikAskebyskolan Rinkeby. Ja, ni vet, Rinkeby där det enligt tidningarna brinner. Vilket det också gör (manlighetsproblem eller ej). Grannskolorna har varit eldhärjade, men tack vare kameraövervakning, skicklighet eller tur så har denna än så länge klarat sig. Däremot hade lärarna berättelser om livet i skolan som lämnade en hel del övrigt att önska. Slagsmål i korridorer och oro i klasser verkade smygande ha blivit allt mer vardag. Samtidigt berättade lärarna också om guldögonblick när stjärnglans tänds i ungarnas ögon och man som lärare känner att man verkligen gör skillnad.

Varje klassresa börjar i ett klassrum, sa Jan Björklund på LRs kongress. Stefan Löfven var inne på samma tema, liksom Gustav Fridolin.

Att lärandemiljön på senare tid blivit sämre tror jag inte beror inte på att lärare och skolledning slagit sig till ro. Tvärtom. Lärarna uttryckte sin uppskattning över en skolledning som verkligen finns där och som sliter livet ur sig för att bistå i att släcka bränder (än så länge mer bildligt än bokstavligt). Med allt fler och större bränder verkar det dock inte längre räcka till. Samma sak med lärarnas engagemang, här brann man verkligen för sitt viktiga uppdrag.

Är det rimligt att bli hotad och slagen på jobbet? Nej, självklart inte. Arbetsmiljölagen gäller såväl för elever som för vuxna i skolan. Den gäller inte egentligen – den gäller.

“Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. …

 Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas så att arbets­tagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall.” /Arbetsmiljölagen

Om man inte känner att arbetsgivaren/huvudmannen lever upp till sitt arbetsmiljöansvar så måste man som första steg påpeka detta för sin chef. Detta steg är viktigt, jag har ännu inte mött någon rektor som är tankeläsare och man måste förvissa sig om att framföra sitt budskap på ett sätt som kan göra skillnad. Lärargnäll bakom stängda lärarrumsdörrar gör näppeligen någon större nytta.

Budget är ingen ursäkt som arbetsgivare och huvudmän kan gömma sig bakom, det står tydligt i lagen att det som är tekniskt och socialt möjligt ska göras. Det står inget om att man ska göra det budgeten tillåter och vi får väl här anta att lagstiftaren här haft en tydlig intention? Om man känner att ens rimliga önskemål negligeras bör man ta en diskussion med sitt skyddsombud. Det av arbetstagarna förtroendevalda skyddsombudet har möjlighet att göra en framställan via AML §6.6a. Denna måste arbetsgivaren ge ett rimligt svar på inom skälig tid, annars går det direkt vidare till arbetsmiljöverket, som då rycker ut.

Kan lärares yrkesetik också vara till ett stöd? Ett annat slags stöd, lite mer förebyggande och långsiktigt?

Ja, jag påstår det. Om inget annat ett stöd i att gemensamt resonera sig fram till prioriteringar och vägval. Ett stöd att

”påtala och engagera sig mot sådana utvecklingstendenser och handlingar i skola och samhälle som kan skada eleverna”…

”påtala fel, komma med konstruktiv kritik och i yttersta fall genom aktivt handlande ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på.” /Lärares yrkesetik

För egen del anser jag att tydligt fokus på det som står (nästan) först:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

  • ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande

ger konkreta implikationer till saker som behöver göras och stöd i olika vägval. Alla elever har rätt till kunskapstillväxt, utvecklingsmöjligheter och goda betingelser. Hur ser vi till att de får dem? Inte bara var och en, utan även som samhälle?

Tjänar eller förlorar familjerna i (exempelvis) Bromma och på Östermalm på att barnen i Rinkeby också får en god utbildning?

Kostar det mer resurser att undervisa elever från resurssvaga familjer? (=låg utbildning, utan utbildningstradition, trångboddhet, låg inkomst/arbetslöshet…) 

Borde lärare i tuffare områden ha mer betalt (“ghettobonus”)? Min personliga erfarenhet (framförallt från olika studiebesök, Fruängens skola tillhör inte de tuffare) är att det finns lärare av alla sorter på alla skolor, men att få – om ens några – lärare med klent engagemang och klena läraregenskaper överlever någon längre stund i tuffare områden. Men vilka möjligheter ges de att skapa goda betingelser för bildning? Stundtals säkert nog så goda, men borde inte alla elever alltid vara garanterade detta? Och, som skollagen stadgar, ges möjlighet att nå sin fulla potential?

Kan det också vara rimligt att lärare som arbetar på tuffare skolor, med hänvisning till ovanstående från Lärares yrkesetik, under en period lägger minimalt med tid på skriftliga omdömen (i ett ickeanvändarvänligt it-system) för att istället ägna den tiden och kraften åt att bygga undervisningsrelationer och undervisningsgemenskaper? Jag tycker det verkar högst rimligt och faktiskt även ansvarsfullt. Men jag lyssnar gärna till goda argument för motsatsen!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)