Reflektion, rädsla, stress, skriftliga omdömen och lärarengagemang

Det har varit en intensiv vecka på många plan. Undervisningen och mötet med eleverna har verkligen bjudit både utmaningar och stjärnglanständningsögonblick. Planeringen och sambedömningen med kollegorna likaså. Utöver detta flera inspirerande möten med skolforskningsanknytning.

En av de mer inspirerande var SNS-seminariet i tisdags. En reflektion som bitit sig fast efteråt var något jag hade på tungan, men valde att inte säga då jag kände att det var en smula utanför sitt sammhang, även om många i åhörarskaran hade behövt höra det…
Det finns alltså även vetenskap som säger att man lär sig mycket mindre om man är rädd och/eller stressad. Hur kan det då komma sig att vi på senare tid skapat en kultur av rädsla och stress när det gäller lärarnas arbete och arbetssituation? Ett granskningssamhälle som inte visar tillit skapar en kultur där lärare dokumenterar alltmer – inte i syfte att öka kunskapstillväxten – utan för att ha “ryggen fri”. En arbetssituation med för många motstridiga krav och ökande stress, utan möjligheter till utveckling eller återhämtning. En kultur där det är “viktigare att inte göra fel, än att göra rätt”, där det gäller att göra och dokumentera vad som görs – inte lika självklart att mål uppnås och visionen levandegörs.
Jag är väldigt glad åt att jag prioriterade att bevista detta seminarium. Det gjorde sannolikt att mina skriftliga omdömen inte kommer att bli riktigt så omfattande som de hade kunnat bli. Men jag är övertygad om att både rektor, föräldrar och elever köper den prioriteringen. Ty de har verkligen haft en inspirerad och engagerad magister istället.
Patienten får inte dö på grund av att vi är för upptagna med att föra journal över förloppet!
Jag blir samtidigt glad när jag läser om en Hangout med Hattie. Det finns så mycket goda exempel på hur man med enkla medel kan göra ganska mycket – om man bara vill och vågar prioritera sin tid och sin kraft. Jag hör också Johan Ceder berätta om sina kompetensutvecklingsdagar, där bibliotekarien på skolan letat fram och presenterat ett antal böcker inom didaktikens fält. Dessa fick sedan lärarna på plats välja bland, att förkovra sig i (på sin arbetstid, förstås). För att som nästa steg träffas och diskutera det man valt att läsa – lärare emellan. 
Här finns oerhört mycket att göra! Låt oss då göra det. Lägg rädslan och stressen på hyllan och våga prioritera din tid. Vem kan ha något emot att vi prioriterar undervisningens kvalitet och elevernas kunskapstillväxt? Fråga inte om lov, ta istället professionellt ansvar för din tid och din kraft, enligt dagens tidning är det något som faktiskt imponerar mer än övertid. Minns också:
Det är nästan alltid lättare att få förlåtelse än tillåtelse…

PS:

”Att det går att följa upp får inte användas som argument för att det ska följas upp. Många, internt och externt, uppfattar dessutom att information som finns inom organisationen är ’gratis’. Den finns ju redan där, vi begär ju bara att få se den. Informationen är långt ifrån gratis. För varje litet tillägg ska en ny rutin skapas, en ny skärning i databasen ska ske, en ny rapport tas fram etc. Små tillägg, förfrågningar om information kostar stora pengar” /Rönnlund Peter, Problemet med ambitiösa människor, TUK förlag 2002

DS.

Kommentarer (11)

  1. sören holdar skriver:

    270 betyg i sju olika ämnen att sätta. Och varje enskilt betyg ska kunna motiveras utifrån läroplanens kravspecifikationer. Mors! Och apropå rädsla och stress i arbetet. Var glad att ni inte arbetar i den sk skolinspektionen: tänk att ha ett arbete ute i skolorna som per definition handlar om att endast se till och påpeka brister.
    Ps. Veckans hemläxa: läs igenom läroplanen (278 sidoroch utan register!) och räkna antalet ggr ordet “förmåga/förmågor” alla talar om ska bedömas faktiskt står där.

    Glad lögardag!

  2. Bertil Törestad skriver:

    Det här med stress är värt ett eget kapitel. Stress får inte förväxlas med prestationsoro, som ju egentligen är naturligt när en individ ska utföra någonting (jmf rampfeber). Att då tro att ett
    borttagande av s.k. stress skulle öka lärandet är helt felaktigt. En viss nivå av aktiv mental aktivering (=”stress”) är nödvändig för att vi ska kunna prestara. En uppskruvad skräck däremot är det däremot inte. Det senare torde dock knappast förekomma i skolans värld.

    • magnus skriver:

      Onekligen, tack för förtydligande. Håller helt med om att vi ska akta oss att förväxla stress med prestationsoro. Jag uppfattade det som sades om stress när nivån av aktiv mental aktivering stadigt skruvas upp till högre nivåer än de individerna normalt klarar av så skulle det inverka menligt på inlärningseffekten. Detta senare vill jag nog påstå att det förekommer inslag av i skolans värld även om vi inte torde nått skräcknivåer riktigt än.

  3. sören holdar skriver:

    Vad vi egentligen diskuterar här är inte stress utan den tilltagande kontroll och diagnoshysterin. Som en luttrad lågstadiefröken sade (i ett tv-reportage) för flera år sedan: lär sig barnen mer av det?

    • magnus skriver:

      Eller så diskuterar vi olika aspekter av samma? Tilltagande kontroll och diagnoshysteri leder till att lärare fokuserar sin tid och sin kraft på sådant som är lätt att mäta även om det kanske inte tillför så mycket effekt?

  4. sören holdar skriver:

    Personligen gör jag det inte, eller försöker att inte snarare och visst är det just så att vi kvantifierar det mätbara framför det kvalitativa.

    • magnus skriver:

      Det är illa om vi börjar mäta det lätt mätta istället för att mäta det viktiga. Hur kan vi motverka denna tendens?

  5. sören holdar skriver:

    Det är mycket svårt. Vi är inne en period där kvalitet likställs med mätbara kontroller. Och om något inte är mätbar “tabellkunskap” försöker man låtsas att det är det. Ett tydligt exempel är skolinspektionen där en av två inspektörer på en skola är jurist och inspektionen till allra största delen bygger på att kontrollera att dokument finns och följer lagens bokstav. Klassrumsbesök är rudimentära och ersätts av frågestyrda samtal om någon timme vardera med skolledare, personal och elever. Rapporterna utformas sedan därefter och intressant är att samtalen med enstaka personer ges om inte orimligt stort utrymme så orimligt sarkt genomslag. fem lärare av femtio eller lika många elever av femhundra ger inte precis någon statistisk säkerhet. Det ska bil intressant att se hur nationella prov i SO-ämnen kommer att utformas. Och ännu mer hur rättning av dem skall göras – och resultaten bedömas.

    Ett annat exempel är konflikten mellan verk och inspektion om hur man ska lösa differensen i bedömning av de nationella provens uppsatsdel.Inspektionens lösning är att helt enkelt slopa uppsatserna. Helt konsekvent; den inser att det här hörni, det går för fasen inte att bedöma rättvist. (Kanske kommer en mall med mått för procentuell användning av bisatser, flerstaviga ord etc. Det ka vi mäta). Bara att det att ansvariga myndigheter anser det vara ett problem att nat.provresultat och slutbetyg skiljer sig åt när samma myndigheter gång efter annan påtalar att vi har ett betygssystem som ska se till HELA resultatet…

    En lösning? Ja den är egentligen enkel. Vi ska se till arbete, interaktion och resultat i klassrummet och därefter bedöma och betygssätta efter det. Allt annat är omöjligt och därmed (ännu mer) orättvist. Och, nota bene, kan vi luta oss tungt mot läroplanen. De sk kunskaskraven är ju precis som betygskraven med flit luddigt formulerade. Och den som är angelägen om att använda modeord kan med emfas hävda att med formativ bedömning sker kunskapsutveckling och betygssättning i ett här och nu i klassrummen . Formativ bedömning har alla goda lärare alltid ägnat sig åt – säg arbetsglädje, tydliga krav och positiv uppmuntran så förstår förutom elever och föräldrar även lärare vad vi talar om. (Det här blevjag så nöjd med så jag tror jag tar och dammar av bloggen!)

  6. Kent Lundegren skriver:

    Tack för tänkvärd artikel! Kort kommentar: är det inte bättre att synliggöra lärandet (blogg, flipp etc), som både visar vad man gjort och vad man vill framåt, än att fylla i interna rapporter som handlar om att motivera redan satta betyg. (självklart behöver betyg kunna motiveras, men jag hoppas min lilla önskan om tyngdpunktsförskjutning går fram…).

    Detta var en kort kommentar som jag förhoppningsvis kan utveckla i annat sammanhang…

  7. Magnus Blixt skriver:

    Instämmer! Vi på Skapaskolan har en Plan för att hitta system att bättre “tagga process” (etikettera det som händer och sker?) när den pågår. Vart vi ska är ju redan definierat i Lgr, visionen är klar.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)