Ramar och kramar

Parallellt med kommande forskarblogginlägg om skolkultur (Nej, det sitter inte i väggarna!) sidotittar jag på Jamies drömskola. Verkar inte riktigt lika intressant som den övervakade skolan, men ställer ändå en del viktiga och relevanta frågor.

Strax innan reklampausen konstaterade Jamie Olivier lakoniskt något i stil med

man vill ju bli kompis med ungarna, men jag börjar förstå alltmer att det handlar om att säga ifrån och sätta gränser.

Detta med gränssättning är förstås en ytterst känslig balansgång och måhända är det just här lärares professionalitet prövas som hårdast – här är det verkligen frågan om lärares professionella överväganden. Populärt kan man beskriva det som att det behövs både

Ramar och Kramar

– och då båda i mer symbolisk form. Jag pratade idag också en sväng med vår lärarkandidat på detta tema, berättade bland annat om rådet jag fått vid min första praktik, av en erfaren lärare:

“Inte ett leende före vecka 44!”

Personligen tror jag dock att man måste le redan första dagen man träffar en ny elevgrupp. Det trodde faktiskt även läraren ifråga. Samtidigt ligger det också något visst i uttryckets andemening. Det går absolut att ha ganska tighta ramar i början och sedan släppa efter, men det GÅR INTE att göra tvärtom; ha lite lösa ramar i början och sedan hämta hem dem. Det är min erfarenhet, en erfarenhet som jag prövat i olika föreläsningar med många grupper av lärare genom åren och hittills inte blivit emotsagd.

“Där ledarskap finns, där är arbetet roligt” /Warren Bennis

Jag brukar också prata om, och har skrivit tidigare att en grundförutsättning för att vi ska lyckas är att vi har:

  • En riktigt bra verksamhet

samt

  • Kärlek till ungarna

Hur skapar vi det? Hur får vi förutsättningar för att göra det? Vilka är egentligen förutsättningarna? Ramar och Kramar även för oss lärare månne?

Kommentarer (5)

  1. Gertie Hammarberg Tersmeden skriver:

    Intressanta reflektioner och erfarenheter. själv tycker jag att det är speciellt att undervisa elever som står på tröskeln in i vuxenvärlden och är myndiga, men samtidigt förväntas bli curlade. Det ska också bli spännande att diskutera skolans fostransuppdrag på skolchatt på torsdag.

  2. SÖREN HOLDAR skriver:

    Senast onsdag förmiddag ett längre samtal med (såkallad) omöjlig femma. Sammanfattas: alla barnen travesterar Peps och sjunger:
    Tydlighet tydlighet. Vi vill ha tydlighet nu.
    Vi säger Tydlighet tydlighet. Ge oss er tydlighet nu!

    (Och lärarna fortsätter att förvånas över att det inte lyds ens efter det femtioelfte hyschet. Tonstit tonstit. Och gör du sådåär en gång till skriver jag i loggboken och kanske får du gå ut i korridoren också! SCHHHHH!

    (Tydlighet tydlighet, vi vill ha tydlighet nu)

  3. Helena von Schantz skriver:

    Magnus, jag ler nog ytterst sparsamt före vecka 44 om jag har en ny klass. Hellre peka med hela handen och ta kommendot från början för att ha det avslappnat, trivsamt och trevligt resten av skoltiden, än gott och blandat hela tiden.

    • magnus skriver:

      Precis så, det finns inga grupper som saknar ledare – och det behöver i allmänhet vara läraren som är det för att det ska bli tryggt och trivsamt.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)