Prata Med eller Skriva Om, det är frågan?

Först var det lite av en nödlösning då klasserna var ovanligt många och det saknades lokaler; istället för att ha halvklasser i No fick vi ha helklass (26-31) med två lärare i år fem. Idag kan vi knappast tänka oss att gå tillbaks. Att vara två lärare om planering, genomförande och inte minst bedömning och dokumentation ger så mycket! Till oss och till eleverna. Vi tycker, tänker och gör inte alltid lika, vilket verkligen ger eleverna mycket mer än om de bara hade en av oss.

Om två människor är helt överens i allt är den ena överflödig (i en lärande dialog åtminstone, ingen människa är förstås överflödig)

Samtidigt måste vi också effektivisera vår verksamhet. Snart är det dags för utvecklingssamtal och de skriftliga omdömena måste göras klara. Idag valde vi att en av oss undervisade medan den andre skrev vidare på det vi gemensamt påbörjat. En av eleverna frågade spontant:

nta-bygg– Var är Sophie idag?

– Hon är och skriver in era skriftliga omdömen inför utvecklingssamtalen.

– Men vore det inte bättre om hon var här med oss?

Det kan man ju fundera över! Precis som Max Entin så fångande beskrev det

Jag hinner inte prata med dig för att jag har fullt upp med att skriva om dig!

På mina seminarier om “Bättre föräldrasamverkan” och “Orka och utvecklas mer som lärare” brukar jag ofta ställa frågan:

– Hur många föräldrar har framfört önskemål om att du skulle skriva mer i det skriftliga omdömet? Inte tydligare eller bättre, men mer? Hur många har framfört att det är för många sidor och för mycket att sätta sig in i? På den första frågan har det varit 2-3 händer av 2-300, på den senare en hel skog…

Så hur mycket behöver skrivas? Vad tillför kunskapstillväxten mest? Vad är en rimlig prioritering av tillgänglig tid och kraft? Vem är det egentligen som kräver att vi ska vara så duktiga? Vad är egentligen att vara duktig – att skriva många vackra meningar eller se till att man har en välplanerad undervisning, är påläst på aktuell skolforskning, inspirerad och engagerad? Vad ger högre lön, egentligen? Vad ger störst professionell tillfredsställelse? Vad svarar bäst mot utgångspunkten:

Vad är syftet med ditt läraruppdrag?

För en tid sedan var jag på utvecklingssamtal i egenskap av förälder. Den erfarna förskoleklassläraren hade använt det digitala systemet för första gången och påpekade mer än en gång att hon hoppades att hon lyckats få till att rätt. Jag erkände att jag inte läst det mer än översiktligt och ställde frågan:

Men hur går det för min dotter? 

Och fick svar att hennes professionella bedömning var att allt var på spår. Därmed var jag nöjd. Jag har bara haft en sexåring innan, hon hade mött tusentals genom åren. Jag litade fullt och fast på hennes professionella bedömning och önskade faktiskt att hon framöver kunde vara mer tillsammans med eleverna än ägna tid och kraft åt att dokumentera sådant som att min dotter kunde läsa alla bokstäver (vilket vi båda redan visste).

”Tendensen är att vi skapar en lärarroll som handlar om att hantera byråkratiska system i stället för att undervisa om spännande och intressanta saker”. /Per Kornhall

Samtidigt minns jag att jag tyckte de skriftliga omdömena förtydligade och gav bidrag till vårt professionella yrkesspråk när de först infördes. De tog effektivt udden av det alltför vanliga uttrycket “Det går bättre nu”, vilket i allmänhet betyder “Vi har ett problem” och inte det som mången föräldrar istället hör: “Det är lugnt”. Men den byråkratiska apparaten får sägas gått överstyr och nu är det dags att inse att vi måste ta ett större professionellt ansvar att säga ja till rätt amtition genom att säga nej till andra mer eller mindre välvilliga ambitioner.

Ödmjuk Orubblighet, någon?

Kommentarer (5)

  1. Catherina Ronsten skriver:

    Tack Magnus!
    För ditt genuina engagemang och vilja att delta och på verka. Gillar skarpt dina bloggar eftersom de manar till eftertanke och genuin reflektion! De är förträffliga kunskapspass!!

    Å så är jag väldigt glad åt uttrycket “Ödmjuk orubblighet”

    Vackert, tänkvärt och orubbligt ödmjukt!!

    Glada
    Catherina
    Betydelsefulla Möten 2act

  2. Sören Holdar skriver:

    Läs gärna recensionen av Kornhalls bok i SvD 23/4. En luttrad lågstadielärare sade för åratal sedan ungefär: de sig något av det då? Vi lever i en kort period av tro att kontroll och vetenskapligt anslag är svaret på frågan om rättvisan, livet och allting. Svaret är förstås som alltid det evolutionen givit oss – den sociala människan.

  3. Sören Holdar skriver:

    Sorry LÄR de sig något av det då? Ska det stå ovan förstås

  4. Cecilia Dalman Eek skriver:

    Hej Magnus!

    Tack för twitter-tipset om blogginlägget. Intressant det du skriver om två lärare och en större grupp. Det har en självklar resonans hos mig som inte är lärare, men som alltid tyckt om att arbeta tillsammans med någon mer, för att två personer sporrar varandra och när en bara ser hinder kan den andre kanske se möjligheter. Ett typiskt exempel på att ett plus ett kan vara mer än två, även om det är ett slitet uttryck.
    Det du skriver hänger väl ihop med vad Hargreaves talade omidag, tänker jag. Ett system som strävar efter detaljerade mål och lika detaljerad dokumentation och mätning, tenderar att fokusera på just systemet och missa det egentliga målet. Hur tänker du om det?

    Hälsningar
    Cecilia Dalman Eek

    • magnus skriver:

      Precis så tänker även jag om det, precis min erfarenhet – eleven och elevens lärande tappas lätt bort (även om alla dokument månne sitter i rätt pärm och alla har ryggen fri).

Lämna en kommentar

  • (will not be published)