“Poletiker” till skolbänken?

“Förr kunde jag inte ens stava till Poletiker, nu är jag en!” /ur boken Klotter!

Som en reaktion på TV-serien Klass 9a skriver Mattias Karlsson  ledare i Trelleborgs allehanda med rubrik “Sätt politikerna i skolbänken”. Påminner mig om att jag mobilfotograferade av en löpsedel i Sävsjö när jag var och höll yrkesetikseminarium i Småland. Vet att jag tänkte

Wow, Äntligen!

Har ofta tänkt tanken att vi skulle få en helt annan skoldebatt om de politiker som bestämmer över skolans ramar och förutsättningar först skulle vikariera en vecka eller två i skolan innan de fick lov att uttala sig. Det är så lätt att säga saker som

En lärare måste se varje elev och i varje stund utgå från den elevens intressen, behov och förutsättningar.

– men mycket svårare att göra det när ramen är 24-30 elever i ett litet klassrum, eller som Ingrid Carlgren och Ference Marton uttrycker det i boken Lärare av imorgon:

”Situationen i skolan kan jämföras med ett tillstånd där en kirurg ska operera en patient samtidigt som hon ska ta hand om 25 andra patienter med akuta problem.”

Tyvärr stämde min association från löpsedeln inte med innehållet (som istället var att politikerna skulle utbildas i debatteknik/mötesteknik), men jag tror fortfarande det vore en god idé med en veckas obligatorisk skolpraktik för politiker med makt över skolan!

Samma sak borde förstås också gälla den skolforskare som vill uttala sig om vad lärare bör eller inte bör göra – gör en vecka eller två som lärare på fältet och återkom sedan. Självklart ska forskare uttala sig om det de forskat på, någon som ägnat minst 4-5 år att borra i ett ämne bör ju ha något att säga om just det. Ofta kan forskare, avhandlingar och uppsatser  ge intressanta perspektiv, användbara begrepp och fördjupad förståelse. Men när det kommer till praktisk handling i klassrummet är det inte alls lika säkert att det som håller för en akademisk granskning också gör det i skolans komplexa och mångfacetterade kontext.

Utöver ovanstående anser jag även att lärare behöver inta en ödmjuk orubblighet.

Kommentarer (4)

  1. Jan Lenander skriver:

    Jag läste dina uppmuntrande ord på Ulf Blossings blogg men tänkte då ställa frågan om du har läst hans bok “Skolförbättring i praktiken”. Det finns också en OH-serie tillgänglig på nätet. Bokens mest genomgående tes är att genomdriva skolförändringar mot medarbetares/lärares vilja. En strategi med förändringsagenter, initieringsfaser för att efter år av motstånd vänja en majoritet av lärare vid något som de upplever som felaktigt.

    Ulf Blossing, arbetar mycket med skolsamverkan, är det den här typen av undervisning politikerna ska få så känner jag djupt obehag. Vem ska undervisa politikerna vi sätter på skolbänken?

    Jag hoppas att de påtvingade skolförändringarnas tid är förbi och ser det som ett viktigt uppdrag för LR att bevaka att det blir så.

    • magnus skriver:

      Hej Jan!

      Nope, jag har inte läst boken (att driva förändringar mot medarbetares vilja låter jobbigt för att inte säga ogörligt) och mitt inlägg på hans blogg handlade enbart om det jag fann intressant i inlägget (när jag senare läst och hört mer blev även jag mer sunt skeptisk), utifrån tanken att det som krävs för reell skolförändring till det bättre för mig självklart handlar om att ge lärarna både mandat och möjlighet att faktiskt ägna en del av tiden i skolan åt långsiktiga verksamhetsförbättring och inte bara lappa och laga den pågående verksamheten. Själv saknar jag också en långsiktighet – det är än det ena, än det andra, sällan får vi chansen att göra något projekt färdigt innan nästa ska initieras.

  2. Jan Lenander skriver:

    Jag fick hjälp av bloggaren Pluraword med en analys av någon med riktigt mycket erfarenhet av förbättringsarbete. Han påpekade att den mest avgörande svagheten i Ulf Blossings resonemang var fokusen på en stor förändring. Allt modernt förbättringsarbete bygger på insikten av att man behöver skapa en anda av ständiga förbättringar. Då åstadkommer man storverk men utan att varje steg är på det minsta sätt avgörande.

    En slutsats som jag själv drar men som jag tror är troligt att Pluraword också skulle dra är att den här andan av ständiga förbättringar bara är möjlig i samarbete med lärarkåren och att den borde hänga ihop med att “ge lärarna både mandat och möjlighet”

    • magnus skriver:

      Instämmer absolut i att ständiga förbättringar – i rätt riktning – är rätt väg att gå, se ex: http://lrbloggar.se/magnus/2010/11/24/kaizen-riktningen-ar-viktigare-an-hastigheten/.

      Att det endast är möjligt att förändra skolan i samarbete med lärarna är för mig så självklart – hur skulle det annars gå till? Alternativet vore möjligen att byta ut hela lärarkåren i ett svep (men då sker hursom förändringen i samarbete med de nya lärarna), om nu någon vore intresserad av jobbet…

      Här ligger även min kommentar till Blossing: om förändringsarbete ska bli starkt måste de inblandade – som faktiskt ska göra själva jobbet – få ett svar på frågan “What’s in it for me?”. Och det svaret tänker jag måste komma från en långsiktig ledning med mer bildning än budget i fokus.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)