Pisa, IUP och Arbetsbelastningen

Igår presenterades Pisa-undersökningen. Ingen rolig läsning, men tyvärr inte heller så oväntad. I reformiver har mycket av det som faktiskt fungerade i den svenska skolan effektivt monterats ned i försök att komma åt det som inte fungerade. I ivern att bygga nytt och annorlunda och bli av med en del smutsigt bykvatten kastade man helt enkelt ut barnet tillsammans med badvattnet. Läraryrkets sjunkande status, föräldrar och fritidspolitikers ökande inflytande, lärarutbildningens urholkning av ämneskunskap, ämnesdidaktik och metodik tillsammans med ett framväxande granskningssamhälle där det alltid är Någon Annan som ska stå till svars har helt enkelt lett skolan i fel riktning.

Samtidigt påstår jag att mycket positivt är på gång. Både uppifrån och inifrån. Nya tydligare styrdokument, debatt i samhället om att allt kanske ändå inte är skolans ansvar, Skollyftet, SkolforskningsinstitutDigitala Skollyftet, fler lärare som forskar och ställer frågor på det som faktiskt är viktigt, ett tydligare Skolverk – som stärker lärares profession istället för budskapet som jag upplevde att det var för femton år sedan: ”Ni gör fel. Vi tänker inte berätta hur ni ska göra istället, men idag gör ni fel. Om ni bara gjorde annorlunda skulle allt bli bättre.” 

Samtidigt behöver förstås en hel del mer göras. Vi vuxna har hur mycket tid på oss som helst, men eleverna som idag går i skolan har verkligen inte tid att vänta. Varje unge har rätt till en god utbildning, med gedigna kunskaper och fostran till ansvarstagande medborgare. Det finns inga enkla, snabba lösningar, utan det kräver hårt arbete – och det kräver rätta prioriteringar. Dels av resurser till skolan, dels av prioriteringar inom professionen. Men framförallt: låt lärare vara lärare!

”Allt jag gör ska syfta till att stärka lärarna som profession. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, metodutveckling, utveckling av kvalitetsarbete. Lärarnas ansvarstagande för den egna yrkesutövningen är fullkomligt fundamental.” /Anna Ekström, Skolverkets generaldirektör

Jag påstår att det inte finns särskilt många lärare som inte vill bli bättre lärare, i syfte att ens elever ska lära sig mer och utvecklas längre. Att eleverna lyckas är bästa måttet på framgång som lärare. Samtidigt påstår jag att det finns mången lärare som inte är så duktiga på att alltid prioritera detta, bland alla upplevda Måsten. När jag förra veckan hade seminarium i Falun om God Lärarsed ställde jag en del frågor, vilka jag gärna vill återkomma till:

Mina egna skriftliga omdömen har ofta varit kortare än mången kollegas. Jag har istället prioriterat min undervisning och min undervisningsrelation. Det har gett nöjda elever och nöjda föräldrar. Har jag fått sämre lön än mina kollegor? Skulle inte tro det Det är i mångt och mycket ett ”trollhinder”, även om det nu skulle ha varit så, hade det varit värt det. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och inte se mig själv som en liten lort som inte vågade ta min del av ansvaret – samtidigt som jag kräver att andra ska ta sitt och frågor ska ställas till rätt instans. Det krävs kringresurser i form av fungerande infrastruktur, fungerande elevhälsa, stöttande samhälle och föräldrar som visar tillit. Då kan vi vända resultaten!

Låt lärare vara lärare.

Lärare: låt oss vara det.  Liksom ständigt fortsätta göra vad vi kan för att utvecklas som just det.

Kommentarer (7)

  1. Sören skriver:

    Bra Magnus!
    jag har tillochmed föräldrar som säger: äh, skippa skriverierna. Vi vet att vår dotter trivs och lär sig. Har du något att tillägga?

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, jag upplevde samma sak själv som förälder, hade hellre sett att den mycket duktiga förskoleklassläraren varit med barnen den timmen det tagit att fylla i självklarheter i ett IT-system hen inte var bekväm med…

  2. Ulrika skriver:

    Våra lärare är vårt allt, ett fundament för vårt samhälle och framtida utveckling.
    Därför ska skolan ges mer och bättre resurser, och då menar jag inte SchoolSoft. Lärarna gör mästerverk och förtjänar all respekt. Vi ska dock inte tro på mirakel;
    it takes a whole village to bring up a child!

  3. Tim Tabuteau skriver:

    Omdöme och kommentarer är inte allt. Vad hände med 100 timmar för 100 timmar? Idag får inte lärare betalt för 100 timmar i 100-timmarskurser utan kanske 80 timmar, med devisen att ”eleverna arbetar ju självständigt”. (Detta för att skolledare skall kunna få 1-2 kurser på köpet). Jaha, så jag skall alltså lämna mina elever utan uppsyn 20 timmar och inte planera eller utvärdera eller framför allt handleda deras arbete och lärande? Det råder stor okunskap (och brist på respekt på) om vad handledning och formativ bedömning kostar i tid (som givetvis måste betalas). Istället är det snålhet eller girighet som tillsammans med okunskap och brist på respekt för lärandet som dränerar skolan (lärare och elever på tid och ersättning).

  4. timp skriver:

    Istället är det snålhet eller girighet som tillsammans med okunskap och brist på respekt för lärandet som dränerar skolan…på energi, entusiasm, engagemang, expertis och allt annat bra som börjar på e, som ingen ännu lyckats sätta en prislapp på.

  5. H-O Söderberg skriver:

    Vi har för närvarande en oroande, skrämmande utveckling inom skolan som vi omedelbart på ett eller annat sätt måste tas itu med. För vårt uppdrag är ju att se till att dagens elever får den kunskap de behöver för att klara de krav som samhället senare i livet kommer att ställa på dem.
    Jag ser saker i skolans värd som absolut inte borde finnas där samtidigt som jag saknar sådant som borde finnas där. ja jag vill nog säga, måste finnas där.
    Anledningarna till att vi har den utvecklingen som vi har, beror på flertalet faktorer

Lämna en kommentar

  • (will not be published)