Det stora börjar i det lilla

Planen var att få tummen ur och blogga om Lärlabbet och programmet om mobbning och vad samverkan kan göra för att förebygga detta. Med tanke på att t o m morgontidningen ägnar över halva tidningen åt flyktingkatastrofen så känns det hela lite futtigt.

Men så inser jag att det faktiskt är i det lilla allt börjar. Andra världskrigets utrotningsläger fanns inte i verkligheten 1938, men nog fanns de tydligt på Hitlers agenda och den som var läskunnig kunde faktiskt förebåda vad som komma skulle. Vi bör ju minnas att Hitler faktiskt kom till makten i fria demokratiska val… Den som använder sin demokratiska rättighet att lägga sin röst måste också vara med och ta ansvar för hur det blir om de man röstat på också kommer till makten – även i ett längre perspektiv.

Ingen kan ta ansvar för allt, men alla kan ta ansvar för det man själv faktiskt kan påverka.

‘För att inte rasismen ska bli en flod, måste vi upptäcka den redan som en liten bäck!’  /Rune Andreasson, Bamse 1988

Vad har nu detta med mobbning att göra? För mig är parallellen tydlig – även här måste var och en ta ansvar för det den faktiskt kan påverka. Det gäller såväl eleven, föräldern, läraren, rektor, bespisningspersonal, kommunchef som politiker… Att någon brister ger dock inte övriga en ursäkt att inte göra sin del  Uraktlåtenhet duger inte!

För att inte mobbning ska bli en flod, måste vi stävja den redan som en liten bäck!

Här har vi vuxna ett särskilt ansvar. Barn i grupp är liksom inte alltid sådär spontandemokratiska som idealet anger, precis som världen inte självklart är lik Bullerbyn. På Glömstaskolan har vi en FAQ till föräldrar där vi försöker samla svar på vanliga frågor inkl beskrivningar hur vi tänker. Vi funderar just nu på att uppdatera med ett för oss för-givet-tagande som dock kan behöva sägas:

”En given utgångspunkt för oss är även att närvarande vuxna bestämmer – och har både ansvar och mandat att fatta de beslut som olika situationer kräver.”

Hur tänker du kring detta? Rimligt? Orimligt? Vettigt? Självklart?

Tillbaks till dagens huvudfråga: hur kan vi alla bidra i tider som dessa? Många bäckar små! Och en medvetenhet om att historien inte bjuder på något facit, men ändock vägledning till hur man kan förhålla sig anständig som människa. En viktig början är att se till att ha en skola som fungerar i mening att den ger alla elever de kunskaper som dagens samhälle kräver, inkl de värden som står i kapitel 1 & 2:

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla…

Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser…

Medvetenhet om det egna och delaktighet i det gemensamma kulturarvet ger en trygg identitet som är viktig att utveckla tillsammans med förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingar. Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där./Lgr11

Dessutom kan vi alla bidra mer handfast i det som sker just nu, här en guide hur.

Börjar vi var och en i det lilla, åstadkommer vi tillsammans något stort!

 

Vakta Rasten?

I söndagens premiär av Lärlabbet så diskuterades bland annat det här med skolans raster, rastvakt och rastaktiviteter. Jag instämmer verkligen i den kloka rektorns ord:

IMG_9746 2Personalen som har hand om rasterna måste ha möjlighet att fullgöra sitt uppdrag.

Sådant som händer på rasten spiller väldigt ofta över på lektionerna. Att lägga tid på att skapa en god kultur och gynnsamma raster är välinvesterad då undervisningen sedan kan flyta på med mer gynnsamt fokus. /Lena Lingman

Det kräver förstås tid, kraft, engagemang, kompetens och visst material. Materialet behöver dock inte vara så avancerat, fina klätterställningar tröttnar barn ofta på ganska snart. Några hinkar, en boll, ett hopprep kommer man långt med – om man vill. Organiserade rastaktiviteter gör förstås ofta att konflikterna minskar, barn gör ofta rätt om de kan och ges möjlighet till det – men lämnade på egen hand har inte alla ännu utvecklat den förmågan. Jag gillar alltså konceptet rastaktiviteter som sådant – även om m
ånga barn inte alls behöver aktiveras så ska vi faktiskt ha en skola för var och en. Däremot gillar jag inte själv att organisera lekar i någon större skala. Jag kan typ tre lekar och sedan är det färdigt. Det är klart jag lätt kan hitta fler på ex Lekarkivet eller på Rastaktivisterna, men då jag har svårt att uppbringa rätt engagemang så är det så mycket bättre att lämna det till någon annan och istället ägna min tid och kraft mer åt min undervisning. Förhoppningsvis kan detta frigöra för någon annan mer lämpad ordna rastaktivitet. Fördelning efter Kompetens – Talang – Intresse tack!

Den som leder en aktivitet måste ha minst 1% mer engagemang än de som deltar.

IMG_9851Rastvakt är en annan sak, den handlar om att göra vad man kan för att se till att inget barn far illa. Jag tänker framförallt att fokus här torde vara psykosocial miljö, ingen ska behöva utstå kränkningar eller mobbning på en skolgård. När det gäller den fysiska miljön så tänker jag att vi skulle tjäna på att se blåmärken mer  som modighetsmedaljer och viktiga steg i barns utveckling. Måhända inte så långt som skolgård utan regler, men absolut att man får åka iskana! Som rastvakt gäller det att vara där det händer lite innan det händer. Jag påstår att det går, med erfarenhet och känsla för var konflikterna är på väg att segla upp. Samtidigt fascinerar det mig ständigt att det finns kollegor som alltid tycks förvånade att det händer. Även här borde vi kanske utgå från olika kompetens o engagemang?
Rastvaktens kvalitet har dock i min värld ingenting med kaffekoppen att göra. Jag har den ofta med, men skulle givetvis droppa den direkt när det behövs. Att jag får ha den ute gör också att jag återfinns på skolgården vid fler tillfällen, att sitta ute i solen med en kopp kaffe och titta på barn som leker är ofta nog så avkopplande. Och magistern som inte fått kaffe på förmiddagen vill ingen träffa…

IMG_9642Samtidigt är det också ack så viktigt att vi värnar raster och pauser. Arbetstidslagen och arbetsmiljölagen gäller faktiskt även lärare. Kirurger opererar sällan i skift fem dagar i veckan utan paus. Dramatenskådespelarna vilar mellan akter och repetitioner. Det är inte ineffektivt, det är effektivt – en paus gör att man sedan kan komma igen med förnyad kraft. Nordängers avhandling om Lärares raster har några år på nacken nu, men är ständigt aktuell: att ägna rasttid åt att arbeta gör inte självklart undervisningen bättre. Skolutveckling kräver tillit, tillit kräver fika – alltså kan fika vara viktig del i skolutveckling.

IMG_9727En nyckel för att lyckas är förstås organisationen. Kan vi organisera mer utifrån Talang-Kompetens-Engagemang är jag övertygad mycket är vunnet. Får vi dessutom till en dela-kultur där vi på allvar arbetar tillsammans istället för i egna enklaver, ska vi nog även kunna värna både våra och elevernas raster.

Skolstart! Svårast blir #rättläxa?

Jag ber om ursäkt för klen ljudkvalité o bakgrundsljud från glada lekande barn, men vill ändå gärna dela kloka sexåringars ord från första dagen i skolan (ja, de fick en enkel hemuppgift redan första dagen). Snacka om att det finns mentala tatueringar, barnen kommer verkligen inte till skolan som oskrivna blad…

”Det är en stor utmaning för oss alla nu i uppstarten att göra oss fria från våra mentala tatueringar och i stället se de friutrymmen och möjligheter det oskrivna bladet ger. Det viktigaste vi nu ska tänka är varför (Hållbart) i andra hand hur (begripligt och meningsfullt genom att jobba nära, nyfiket och nytänkande) det vilar på en grund vilka metoder som är såväl mål som medel i vårt arbete (kollaboration, kommunikation, kreativitet och kritiskt tänkande).”/Peter Bragnér, rektor nystartade Glömstaskolan

Gestaltning vs Guldstjärnor?

Igår hade vi ett väldigt energigivande flippat föräldramöteGlömstaskolan. Röda mattan var utrullad (inte minst inför dagens skolstartsfest), men sedan fick föräldrarna själva bära in stolar till det tomma rummet.

Här på Glömsta försöker vi inte bara använda ord, vi önskar gestalta vissa värden. Vi har varit tydliga i vår FAQ att detta är något vi gör tillsammans, att ni fick vara med och bära stolar är ett konkret exempel på detta. Vi tror ni instämmer att det var rätt prioritering att vi använde vår begränsade lärartid till andra saker.

Vi försöker även gestalta en organisation där man inte gör som man brukar om det inte finns bättre argument än så. Därför hade vi lärare också bestämt att rektor inte fick inleda mötet, utan istället avsluta det.

Föräldrarna hade fått läsa vår FAQ innan och anmäla om det var några frågor de önskade diskutera. Dessa tog vi och frågade om det var något mer, istället för att ödsla tid på att läsa högt. Tänker att det också gestaltar att vi ser föräldrarna som vuxna och kapabla

Därefter fick de i slumpvis indelade grupper (precis som vi ska pröva att göra med eleverna, ny basgrupp varje dag – här ännu ett förgivet-tagande vi tänkte utmana) berätta om sina förväntningar på oss:

http://answergarden.ch/?id=184491

http://answergarden.ch/?id=184491

Ovanstående ställer vi förstås upp på, då vi finner stöd för det i vårt av regeringen givna uppdrag. Därefter var vi tydliga med våra föräntningar på dem:

  • leverera mätta, utvilade barn som har med sig lämpliga kläder och material
  • varje dag fråga vad barnet lärt och tränat, uppmuntra engagemang
  • alltid tala väl om skolan, ge oss mandat att undervisa och tillrättavisa
  • rikta frågor, funderinga och kritik direkt till oss, tala med istället för om
  • bidra till att ge barn ett rikt språk; läsa för och med, tala om livet, tillvaron och begreppen

Efter lite livgivande fika presenterade så rektor Glömstaskolans bas, där hållbar utveckling för individ och miljö är anledningen till varför vi bedriver skola som vi gör:

glömstatriangel

Frågor på det? Tja, inte många. Däremot väldigt nöjda föräldrar, lärare och rektor. Mötet kändes som en välinvesterad dryg timme, vilket också gestaltade hur vi är, gör och tänker.

Apropå det podlyssnade jag igår på Vetandets värld (bra för allmänbildning) och tänker att den forskning som visar att träna hundar genom gestaltning på sikt är långt effektivare än traditionell belöning/betingning torde vara högst giltig även i skolan. Äntligen fick jag ord på varför jag aldrig gillat det här med att sätta guldstjärnor på elevernas uppgifter. Jag vill istället i praktik gestalta att de gör uppgifter för att lära sig saker, inte för att få en guldstjärna av magistern…

En har­monisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig. /Lgr 11, kap 1 (motsvarande skrivningar redan i Lpo94)

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. /Lgy 11, Lgr 11, kap 1 

Nu kör vi! Skolstartsfest idag, ett orört läsår ligger ännu framför oss att utforska och gestalta tillsammans!

 

Flippat föräldramöte på Brädgården?

stenarJag har sällan problem samla och få även en större grupp elever att fokusera på ett visst undervisningsinnehåll. Jag har en känsla av var konflikterna på skolgården uppstår och är ofta på plats innan de eskalerat. Även i ett standardklassrum kan jag skapa en trygg, dynamisk och välkomnande miljö med definierade hörn och ytor. Jag kan få barn att gå från jag-kan-inte-det-här till titta-jag-kunde-ju-faktisktHär har jag faktiskt en viss kompetens. Delvis talang, men framförallt engagemang, intresse, träning och erfarenhet. Jag trivs i skolan och att vara i en miljö där bildning är central.

xlJag är dock inte särskilt händig när det gäller att snickra. Har aldrig varit och tyvärr spädde en och annan träslöjdslärare mest på den känslan. Trots detta har jag ägnat en försvarlig del av sommarens ferie åt att isolera en friggebod åt barnen. Detta har förstås inneburit en och annan tur till den närliggande brädgården. Det finns få ställen där jag känner mig så bortkommen som där. Alla andra rör sig så hemtamt och verkar veta vad de ska ha till vad och var de olika plankorna, skivorna och skruvarna finns.

Jag lyckades dock hitta några som arbetade på Brädgården som verkade känna och första min förlägenhet och olust. De mötte mig där jag var och guidade mig vänligt men bestämt vidare till det jag faktiskt behövde. Vilket inte alltid var det jag sa att jag önskade, men det jag faktiskt behövde.

Vi i skolan behöver förstå och möta en och annan förälder som känner sig bortkommen eller till och med bortkollrad i skolans värld. Vi behöver möta dem där de är och lotsa dem in till det de faktiskt behöver (vilket inte alltid är det de säger sig vilja ha). Här gäller det att hålla i, hålla ut!

Vi ska inte ge föräldrar det de önskar, utan det deras barn behöver.

På helt nystartade Glömstaskolan hade vi redan andra dagen av skolans existens ett kort Öppet hus för elever och föräldrar. Var allt på plats? Nej, självklart inte! Men föräldrar och barn fick en chans att möta oss och se lokalerna som de var, och ärligt talat vet vi alla att ett gott möte människor emellan slår vilka snygga lokaler som helst. Vi har sedan fortsatt med Inskolningssamtal och planerar nu för ett delvis flippat föräldramöte kvällen innan upprop/skolstartsfest.

Man får aldrig en andra chans göra ett första intryck.

Ett flippat föräldramöte bygger på att det som normalt är envägskommunikation från skolan kommunicerats ut innan*, vilket gör att mötet istället kan användas till dialog. Istället för att se lärare stå längst fram och förläget mumla (tyvärr förekommande i en del andra klassrum, även om inte vi skulle göra det) har vi gjort en enkel film och presenterar oss på hemsidan. Först kan ev frågetecken från informationen rätas ut och sedan kan den viktiga frågan om förväntningar penetreras. Vi tar reda på vilka förväntningar de har på skolan och tänker vara tydliga med vilka av dessa som är rimliga och vilka som inte är det utifrån vårt statliga uppdrag såsom regeringen formulerat det. Vi kommer också vara tydliga med vilka förväntningar vi har på dem som föräldrar, om vi ska få en chans att lyckas med vårt uppdrag. Vi kommer att hålla i – hålla ut.

Vilka vanor och förhållningssätt är långsiktigt gynnsamma? Hur kan vi tillsammans stödja dessa? Varför är barnen i skolan? Hur ska vi ha det tillsammans?

Här är några klipp som jag också tänker att det vore intressant att skicka ut innan och föra dialog om tillsammans:

Vilka tips har du? Dela gärna med dig i kommentar nedan! Och se till att gör vad du kan för att få till fungerande samverkan vilket bland annat bygger på att föräldrar inte känner att de inte är på en svårbegriplig brädgård när de är i skolan…

Nu kör vi! Gott Nytt Läsår!

* vi gör det bland annat i form av en FAQ, ett levande dokument där vi försöker samla svar på frågor som kommer upp.

Sommaren med #pedaläslyft

Jag hade tänkt att skriva spontana tankar, reflektioner och erfarenheter av sommarens Pedagogiska Läslyft vilket uppstod i vidgade kollegiet på Twitter mitt under brinnande schlagerfestival och nu mot slutet lockat över 660 deltagare.  Men jag inser nu att morgonens HangOut-summering faktiskt täcker det mesta – ett uppenbarligen effektivt sätt dela tankar (och ge feedback till elever, som diskuterats i gruppen mer än en gång. Detta ska jag utveckla vidare!).

Nu kör vi! På Glömstaskolan och i ett vidgat kollegium. På tisdag är det f ö Pedagogisk Pub i Stockholm, en perfekt start på ett spännande läsår.

Får man lov? Sommarlov!

Sommarlov är inte bara sol, bad och tid att ladda batterierna för nästa termin. Det är också ett utmärkt tillfälle att se till att följande skolår blir mer framgångsrikt och mindre stressfyllt./Helena von Schantz

Snart välkomnar vi elever till skolan igen. Härligt! Se till att göra det med rätt förutsättningar:

Vad ser du fram emot?
Vad vill du utveckla?
Vad vill du möta?
Vilka inställningar ska du skruva på i dig själv?
Vilka är dina guldkorn?

Jag instämmer till fullo med Micke Gunnarsson:

INTE BE ALLA ELEVER ATT REDOVISA VAD DE GJORT DENNA SOMMAR!

keep-calm-and-hey-ho-let-s-go-14Då är det så mycket bättre att istället be dem skriva (eller spela in!) sina tankar om hur de tänker att höstterminen ska bli (enligt ovan). Detta kan man med fördel spara och lämna tillbaks som avslutningspresent. Men se framförallt till att ordna en skolstartsfest – för detta om något är väl värt att fira? Att vi nu har 178 gemensamma dagar i ett nytt läsår att se fram emot, där vi tillsammans utvecklar kunskaper om livet, universum och allting!

 

(detta inlägg var ursprungligen ett längre inlägg även i debatten om sommarlovens vara eller inte, liksom att jag som

lärare har ansvar att göra vad jag kan med min tid och kraft, medan skolan har ansvar för att varje barn når sin potential

men något märkunderligt hände vid publicering så det mesta försvann. Nåja, tänker Less is more, nu dags för morgondopp!)

Man Borde? Då Gör Vi Så!

Alltför ofta tycker jag mig höra
någon borde
man borde
tänk om någon
egentligen borde man
Som tur är finns det dock tillräckligt många som inte säger så utan istället någon variant av
då gör vi så!
– och sedan också gör det, eller ser till att det blir gjort. Undrar vad som skulle hända om vi blev fler som valde det senare före det förra? Sölvesborgsbron är i alla fall ett härligt och ytterst konkret exempel på vad som skulle kunna hända.
Snart skolstart?
Då gör vi så… 

Larmet går – tillsammans klarar vi det!

Frukostdax. Då går larmet:

Alle man ner till hamnen, tälten håller på att lyfta!

Dagen innan har ett tjugotal ”gubbar” (ja, här råder ännu trad könsrollsmönster) gemensamt rest tre stora partytält. Och nu håller partytälten – trots över femton djupt förankrade spett – på att lyfta ut över holmen. Raskt körs en bil med dragkrok fram, fler spett slås i, tyngder bärs fram. Det verkar ändå som festen ska kunna hållas ikväll. Äntligen dags för frukost!

11801942_938195719573124_1449002903_nEn timme senare, lagom till hällregnet (13 mm på tre timmar) går larmet igen. Nu står tälten åter och stampar. Vi som anslutit har lite olika tankar men beslutar oss handfast för att riva hälften av benen så att vinden ska kunna blåsa över. Några ben knäcks, men det blir lite som operahuset i Sydney och vi som är där bedömer det bättre att rädda vad som räddas kan än bara ge upp.

Enda sättet att inte göra några fel är att göra ingenting, och det är verkligen inte rätt.

Trots regnställ blir vi blöta och undrar om kvällens fest ska gå att genomföra. 150 personer i blandade åldrar från hela byn är ju tänkt ska samlas i och utanför tälten för att umgås, äta, dricka, dansa…

IMG_9595 IMG_9592Tre timmar senare har det dock mojnat nästan helt och solen bryter igenom. Dags att återställa allt och duka. Många händer hjälps åt. Någon har beställt mat, någon har hämtat, någon ordnar sallad, någon fördrink. Lotterier och chokladhjul ordnats, anmälningar har tagits emot och bordsplacering medels slump ordnas (man får ett halvt spelkort vid ankomst, den andra halvan berättar var man får sitta – på så sätt lär man känna nya människor, vilket är främsta syftet med festen). Detta är något vi gör tillsammans. Under ledning av en annan lärare, vi lärare är ju vana att leda grupper med både fast och vänlig hand.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något. 

IMG_9591När jag skriver ovanstående inser jag att jag nog skrev något liknande redan förra hamnfesten (då vi dock hade solsken hela dagen). Det är dock lika giltigt nu och har fortfarande samma bäring på skolan. Jag är helt övertygad om att vi skulle tjäna väldigt mycket på att utgå mer utifrån:

Kompetens – Talang – Intresse – Engagemang

än att Alla Ska Göra Allt. Jag tror som ni vet inte heller konceptet ”Min Klass och Mitt Klassrum” är det bästa för helheten, utan mer på att vi skapar något Tillsammans. Jag ser som ni förstår verkligen fram emot att få vara med och på allvar bidra till att bygga denna kultur på helt nystartade Glömstaskolan i höst.

Men nu är det dags att plocka ut rådjurssadeln ur ugnen och göra något gott av alla grönsaker vi handlat direkt från bondens hand, även detta i glada vänners lag. Sådant är också nog så viktigt – avkoppling och återhämtning.

PS. Ett annat exempel på något vi skapar tillsammans är förstås sommarens PedaLäsLyft, vilket nu samlat flera hundra lärare i en gemensam diskussion av en pedagogisk bok och en färsk avhandling. Det går ännu att haka på, för den som vill. Ingen ska känna sig tvingad, ingen ska känna att man inte har möjlighet. DS.

 

Nottingham möter elever

Skolriksdagen var några av mina före detta elever en del av ”popupklassen”. De tog bland annat chansen intervjua huvudtalare James Nottingham.
När de var klara med sina frågor greppade han frankt mikrofonen och frågade dem om deras tankar om lärande…
Jag tänker att det passar extra bra såhär veckan innan #pedaläslyft drar igång, med en av hans böcker framröstad som den vi ska diskutera, parallellt med Maria Rasmussons avhandling om digitalt läsande
Det gottaste var förstås att en skolriksdagsdeltagare de intervjuat strax innan ifrågasatte varför de var där istället för att vara i skolan