Föräldrar från helvetet?

Fungerande relationer stödjer elevers lärande och utveckling samt underlättar ens lärartillvaro. De går att påverka. Alla har här ett ansvar att göra vad man kan för att det ska fungera, samverkan utifrån respekt för olika uppdrag o utgångspunkter gynnar alla inblandade.

I allmänhet vill jag också påstå att relationsarbetet fungerar väl; både med elever, med deras föräldrar, med kollegor och skolledning. Bland annat om detta föreläste jag på Skolforum i höstas, vilket nu finns att se på UR Samtiden, för er som inte fick chansen att komma dit.

Ofta ger dessa professionella relationer mycket och med stöd från föräldrar, kollegor och ledning kan vi komma nästan hur långt som helst.  Bästa stödet är visad tillit och en förståelse att vi faktiskt har en och samma önskan och mål:

Att det ska gå bra i livet för varje unge.

IMG_1107Detta gäller i synnerhet när det bränner till och jag måste vara tydlig med att ett barn uppvisat ett icke gynnsamt förhållningssätt (ex inte tar sin del av ansvaret att anstränga sig eller är med och mobbar sina kamrater, inte är aktsam om vår gemensamma egendom eller inte visar medmänniskor respekt). Du som förälder bör då ta det mer som ett konkret exempel på att jag faktiskt bryr mig om ditt barns välgång, än som ett bevis på att min lärargärning behöver anmälas till höger och vänster. Nästan alla förstår också detta, men tyvärr riskerar man för eller senare att även träffa på ”föräldrarna från helvetet” (som en klok rektor så träffande benämnde dem, rektorer får ju tyvärr stifta bekantskap med än fler av den sorten). Trots alla positiva föräldrar och elever kan de lätt suga musten ur vilket engagemang som helst och jag är övertygad om att de ligger bakom en mycket stor del av förklaringen till att 75% av landets lärare funderar på att byta jobb på grund av hög arbetsbelastning. Även om det faktiskt finns motbilder:

”– Vi vill ha ett Kunskapssamhälle, började allt fler människor tänka. IMG_1117
Men varför bryr vi oss då så lite om just kunskaperna och så mycket om allting annat som har med skolan att göra? Vi vill inte ha glädjebetyg. Vi blir inte glada för att högskoleplatserna blir fler så att man kan gå där trots att man inte har lärt sig så värst mycket i grundskolan eller gymnasiet. Det som betyder något är att unga människor får med sig något varaktigt ut i livet: att de kan uttrycka sig, att de inte bara har en massa åsikter utan också kan argumentera i sak, att de har ställts inför kulturens mästerverk och naturens underverk. ”/PJ Anders Linder, GP dec 15

Du som enskild förälder kan göra stor skillnad. Jag råder dig att även göra det, innan andra krafter tar över. Du som lärare kan också göra stor skillnad. Gör’t!

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något.

http://www.ur.se/Produkter/192845-UR-Samtiden-Skolforum-2015-Lararen-och-relationer

 

Lov att ta jul?

Det är sällan man som lärare får förmånen att vara med på sina egna barns skolavslutning, men i år fick jag chansen. Höstterminen har verkligen bjudit på mången god och lärorik erfarenhet i ett väldigt spännande sammanhang (dit vi f ö söker nya kollegor till hösten).

Vi har alla kört ända in i kaklet, som vanligt. Jag tror faktiskt inte heller det finns några egentliga alternativ till det, lärarjobbet och elevtillvaron kräver båda sitt engagemang för att vara framgångsrikt. Men nu ska det onekligen bli skönt med lite ledighet och bortavaro, för oss som kan unna oss det. Nog kommer även jag att tänka en del på jobbet, men även det är mitt privilegium.

Nästa år nya tag, igen! Sköt nu om er ordentligt, se till att göra dig och de andra en riktigt god jul! 

Pedagog Tony Irving & jag

Förra helgen blev jag som många förstod lite låg med tankar om att sluta som lärare. Som tur är fick goa elever o kloka kollegor mig snabbt upp på banan igen. Att dessutom få avrunda veckan med pedagogisk pub samt tuff ledarskapsträning blev pricken över i.

När läraryrket är tungt så är det mycket tungt. När det är bra, då är det väldigt, väldigt bra – för att inte säga fantastiskt.

Nåja, den här helgen har ägnats åt familj och goda vänner, traditionsenlig julfest på bästa förskolan  samt danskurs med Tony Irving. Ytterst givande! För att kunna göra ett bra jobb som lärare krävs både en fungerande backstage med möjlighet till återhämtning och att ens vyer vidgas genom egen kompetensutveckling.

Nu kör vi – två veckor kvar till jul!

Dags att sluta som lärare?

För att undvika kritik:

Säg ingenting.

Gör ingenting.

Var ingenting.

Jag blir bara så bedrövad när kunniga skoljurister utifrån sin erfarenhet känner sig tvingade att råda lärare:

Händerna på ryggen, rör aldrig någonsin en elev. Om något blir fel får du absolut inte säga det det då det kan komma att användas mot dig.

IMG_0551Men där har vi hamnat idag. Läraryrket och skolan juridifieras allt mer, vilket lätt skymmer sikten från den viktiga undervisningsrelationen, dialogen, lärandet. Och det gör mig ont djupt in i hjärtat och magtrakten. Jag har ett stort hjärta för elever, det vet och känner de. Det gjordes åter väldigt tydligt i tisdags när jag hälsade på f d elever (där många åter blir mina elever i höst, trots rubriken räknar jag med att åter finna inspiration att inte lämna lärarbanan även om det just nu känns lite tungt).

Förutom det stora hjärtat ha jag också ett temperament och mycket svårt att bara se på när elever kränker varandra eller stör arbetsro. Sparkar och lek med dörrar klarar jag dåligt. När jag lyckas med ett lågaffektivt bemötande är jag som bäst, men det är inte alltid det lyckas. Jag erfar och lär, vågar erkänna utvecklingsområden och misstag i strid med juristernas råd; för mig väger bildning, utveckling och anständighet tyngre än ryggen-fri-mentalitet.

Men hur länge till ska vi orka visa engagemang o ärlighet när vi läser rubriker som att en knuffad lärare/rastvakt som tar tag i en elevs arm blir fälld för ringa misshandel och hotas av avsked?

Lärares yrkesetik påtalar ansvar av att ”skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier…” – men vad händer om vi lärare inte vågar ingripa längre? Vilken skola får vi då? Vem vinner egentligen på rädda lärare?

Förändringar över tid

Idag tar jag ledigt från härliga Glömstaskolan för att åter vara med på Vetenskapsrådets Resultatdialog, ett årligt arrangemang där rykande färsk skolforskning presenteras och diskuteras (alla varmt välkomna, kostar inte annat än tiden och resan). Då jag bokade resa i god tid kunde jag välja att åka i första klass. Det har några tydliga fördelar (utöver fritt internet, rörelsemöjlighet, toalett, bistro…)

  • – kaffe ingår, liksom frukt (frukost på morgonen)
  • – lugn och ro råder, inga barnskrik
  • – morgontidning finns

IMG_0797Jag är uppvuxen med morgontidning, har svårt att tänka mig en bra morgonstart utan den. För något år sedan strulade dock utbärningen och jag valde då att gå över helt till digital version. I början kändes det förstås ovant, men idag är det tvärtom.

  • – Papperstidningen är stor och otymplig
  • – Det går inte att zooma i papperstidning (har försökt, dottern skrattade gott)
  • – Det är omständligare dela med sig i sociala medier när man hittar något som man önskar dela
  • – Det går åt väldigt massa träd och transporter
  • – Leveransen strular ibland
  • – Den digitala tidningen följer med mig varhelst jag är, utan krav på att jag ska komma ihåg eftersändning
  • – Jag och min fru behöver inte längre tävla om vem som ska börja med bästa delen, nu kan vi läsa parallellt.

Hade du frågat mig för två år sedan hade jag dock förordat papperstidningen. Precis samma sak är det med ett och annat i mitt klassrum. I tio års tid har jag föreläst om vikten av att i allmänhet ha bestämda platser, vilka läraren bestämmer. Nu har jag inte längre det, men är fortfarande lika tydlig med att jag som professionell lärare är den som i sista änden faktiskt har både mandat och ansvar att fatta beslut. På Glömstaskolan är detta f ö huvudregel tillsammans med ”Vi är snälla mot oss själva och andra, tar ansvar för våra handlingar”.

Denna omprioritering bygger på att jag gjort nya erfarenheter då jag på allvar möblerat om mina klassrum (den stora hemligheten är att släppa tanken på att alla samtidigt behöver en plats med ett bord, samtidigt som hörn är det bästa som finns, såväl på ett kafé som i ett klassrum).

IMG_0404I ett traditionellt möblerat klassrum vidhåller jag att det i allmänhet lär vara bra med bestämda platser. I ett klassrum med andra möjligheter – och en kultur som stödjer detta – är det inte längre nödvändigt.

Jag undrar vilka fler av mina för-givet-taganden som kommer att utmanas framgent? Förhoppningsvis ganska många, samtidigt som tydligt lärarledarskap aldrig lär gå ur tiden. 

Välkommen till verkligheten!CR6Ss8vUcAAj4qp.jpg-large

PS. Apropå lärarledarskap kan jag varmt rekommendera tydliga  John Steinberg. Jag har också själv anmält mig till Tuffledarskapsträning, vilket jag ser fram emot. Även om jag är en tydlig ledare idag blir man aldrig färdig med sitt lärarledarskap. DS.

Världen idag & Vidgade Vyer Vortex

Terrordåden som hände i Paris fredagen den 13e är förstås fruktansvärda på alla de sätt. Med all respekt för alla offer, direkta och indirekta, hoppas jag dock att vi inte låter rädslan vinna utan tillåter oss att skaffa oss lite lagom perspektiv på det som händer.

IMG_0612”Idag när sorgen och rädslan sköljer över oss måste vi tvinga oss själva att inte börja snegla med misstänksamhet på våra medmänniskor. Det är vår medmänsklighet, vår gemenskap och vår tillit till varandra och samhället som är under attack. Vi måste tillsammans, hand i hand, möta detta och med kraft skicka signalen om att vi står lika starka, fria och öppna som förr.” /Robert Egnell, Mänsklig Säkerhet

För de som var på plats måste det ha varit fasansfullt. Min första tanke gick till en vän som varit så glad på fredagen att äntligen få uppleva Paris med sin man. Upplevelsen blev nog inte som det var tänkt, även om hon är i säkerhet (digitala verktyg har sina användningsområden). Men om vi tittar på det objektivt så är Paris sannolikt en minst lika säker stad idag som den var förra söndagen – även om känslan säger något annat. Skolan Kronan i Trollhättan är också en minst lika säker skola idag som den var i augusti. Övriga skolor ännu mera så. Men känslan kan förstås vara en helt annan. Känslor är viktiga, men vi får inte låta dem bära iväg hur långt som helst med oss. Skolor i exempelvis England och USA har ofta grindar, lås, larmbågar – ändå händer det inte färre incidenter där än här (snarare tvärtom). Det är förstås fruktansvärt när det händer, men det är trots allt ändå ovanligt. Det går också bara att förebygga till en viss nivå, haken är ju att vi framgångsrikt måste lyckas varje gång och hela tiden medan terroristen endast behöver ”lyckas” en enda.

Det som hände i Paris är en ovanlig händelse. I Paris. I många städer i Irak, Syrien och Afghanistan är det närmast vardag.

För en tid sedan var jag och såg Kristina från Duvemåla. Även det gav en del perspektiv. Liksom vetskapen om att man i England samlade pengar till de svältande barnen i norden för bara hundra år sedan. På den tiden kvinnors rösträtt inte heller var särskilt självklar här…

”Omkring en halv miljon människor kom årligen till Nordamerika över Atlanten.  Dödligheten ombord på fartygen var stor och beräknades ha omfattat i medeltal en tiondel av passagerarna.  Om ett kors kunde resas i Atlantiska oceanens vatten på varje plats ett utvandrarskepp har sänkt ett människolik i djupet, så skulle farleden Europa-Nordamerika idag vara så tätt utprickad att den skulle synas som världens största kyrkogård.” /Utvandrarna av Vilhelm Moberg, grunden för Kristina från Duvemåla.

Med det sagt vill jag likväl poängtera att alla kulturer faktiskt inte är lika mycket värda. En kulturs värde kan som jag ser det mätas i hur öppen den är för att människor får tycka och tänka efter eget tycke – så länge det inte skadar andra. Om detta är Läroplanens kapitel 1 & 2 ytterst tydlig; skolan ska inte vara värdeneutral.

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla…

IMG_0633Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

När världen är i oro är det viktigt att skolan erbjuder den trygga punkt för utveckling som den behöver vara. Här har vi alla ett stort ansvar att bidra till att det blir så. Den stora världen skapas av många små världar tillsammans.

För dig som inte är hemma i Liftarens Guide till Galaxen så är Vidgade Vyer Vortex en persons svar på en närståendes gnat om

du måste se saken i lite perspektiv

Den litterära maskinen fungerar så att den som kopplas in i den får en kort glimt av världsalltets hela osannolika oändliga oändlighet. Där ute någonstans, i en mikroskopisk prick inuti en mikroskopisk prick, ser man sedan en pil med texten: ”Här är du”. Vilket för de allra flesta får hela ens psykiska tillvaro att implodera.

IMG_0675Återigen vågar jag alltså påstå att vi behöver finna en BALANS i tillvaron. En balans mellan att se saker känslomässigt nära och ur ett mer rationellt avståndsperspektiv. I detta måste vi stå fast och även våga lyfta de tunga och svåra frågorna.

Ingen kan göra allt.

Alla kan göra något.

Så vad gör vi nu?

SjDSC_8459älv tänker jag i alla fall försöka göra vad jag kan för att gestalta och förmedla demokratins grundläggande värden. I det lilla och – i den mån det är möjligt – i det stora.

Hur gör du?

 

Vem Väljer Vilka Verktyg?

qr_glomstaskolanI måndags hade vi planeringsdag på skolan. Då vår nya skola byggs styr rektor inte riktigt över sin kalender, utan tvingades konstatera att han inte skulle hinna vara med så lång stund.

När behöver ni egentligen mig? Vad har vi för gemensam agenda?

Vi konstaterade raskt att rektor faktiskt inte behövdes till mer än någon enstaka punkt – övriga var sådana som faktiskt kan och bör avgöras av oss lärare. Rektor har förstås pekat ut tydliga mål och förhållningssätt på vägen, men besluten över detaljerna äger vi, med vår yrkeslegitimation i botten. Vi började mötet med att fatta beslut om vilka beslut som skulle fattas – liksom var och hur; gemensamt, kommittér/projektgrupper, enskilt. Det är viktigt att någon äger ansvaret för fattade beslut, men vi har faktiskt vare sig tid eller kraft att mangla allt tillsammans.

IMG_0672 Onsdag/torsdag hade jag så förmånen att träna mitt ledarskap. Vi resonerade och tränade om mer eller mindre gynnsamma förhållningssätt och hur man kan förändra olika slags gruppklimat. Diskussionen fortsatte sedan på Pedagogisk pub. Där kom vi även in på var gränserna bör gå för andra att ha synpunkter på våra vägval och förhållningssätt som lärare, jag blev då påmind om en text tänkt till ännu en bok som aldrig verkar blir färdig… Håll till godo!

——-

Det händer att bilen min behöver repareras eller bara få lite service för att fungera som den ska. När jag lämnar min bil på verkstaden brukar jag alltid vara mycket tydlig:

Jag älskar min bil. Ni får inte ta i för hårt om någon skruv har fastnat, ni måste lirka försiktigt. När jag själv lagade min gamla Amazon på 1900-talet använde jag bara fasta nycklar och det kräver jag att ni ska göra nu med eftersom jag inte gillar spärrnycklar. Jag har dessutom läst i någon kvällstidning att de kan vara skadliga för vissa motorer och ni förstår väl ändå att min bil ska ha allt det bästa hela tiden! Minsta lilla sak som händer vill jag att ni ringer mig om direkt, så vi kan reda ut det. Annars kommer jag att hänga här på verkstaden, eller så blir det samtal med verkstadschefen och anmälan till bilverkstadsnämnden. För jag känner minsann min bil bäst!

Eller kanske inte… Självklart gillar jag min bil, även om jag främst ser den som ett transportmedel som mest ska fungera. För att det ska hända måste jag dock lämna den i någon vars händer förstår sig på bilar. Någon som genom kompetens, talang, intresse; utbildning och erfarenhet faktiskt förstår sig på bilar. Och då en som har uppdaterad kunskap och kompetens, liksom verktyg för det.

Föräldrar känner förstås sina barn bäst. I alla fall hemma. Sannolikheten är dock stor att jag som lärare känner barnet bättre i skolan; hur de fungerar i en miljö med tjugofem andra individer, i ett sammanhang den själv inte valt, med stoff, metoder och rutiner som inte självklart utformats för att passa just det barnet utan snarare för att de förväntas bidra till att utveckla de förmågor och kunskaper som krävs för en ansvarig frihet, i ett sammanhang där fler individer är tillsammans på en begränsad yta, under begränsad tid och under min ledning. Här tror jag vi har mycket att tjäna på att mötas i ömsesidig förståelse för varandras utgångspunkter, ansvar, kompetens, behov, begränsningar.

Vi ska inte tala om vilka verktyg föräldrar ska eller inte ska använda hemma (om barn verkar fara illa har vi dock ett lagstadgat ansvar att anmäla detta till socialtjänsten), samtidigt som vi kan vara tydliga med konsekvenser olika förhållningssätt i allmänhet för med sig.

Föräldrar ska i sin tur inte tala om vilka verktyg vi ska använda i skolan utan kräva självklar respekt för vår profession. Vi kan samtidigt vara lika tydliga i att vi faktiskt har ett gemensamt mål: att det ska gå bra för varje unge. Vilket i sin tur även det innebär att vi måste vara de som väljer vilka verktyg som ska användas i arbetet vilket ju ytterst sällan handlar om en unge i taget.

CR6Ss8vUcAAj4qp.jpg-largeOvanstående bygger förstås på att vi kan påvisa att de verktyg vi valt faktiskt fungerar. Det finns ju en hel del teori, praktik, erfarenhet, vetenskap och evidens i området, vilket ständigt växer – inte minst för att vi i professionen är med och utvecklar den. Precis som man idag på varje väl fungerande bilverkstad bör kunna förvänta sig att de tagit till sig och nyttjar uppdaterade kunskaper och verktyg, men då också kan lämnas ifred att sköta det de är satta att ta hand om, inklusive fatta de professionella beslut som måste fattas.

Var ska skåpet stå? Tankar om bra lärmiljöer

IMG_0633lippman2Skolforum hade jag och Peter Lippman (arkitekt som forskar på lärande, en av mina stora inspirationskällor) två gemensamma workshops på temat ”Var ska skåpet stå? Tankar om bra lärmiljöer”, där vi lovade att också dela med oss av presentationen.

Du hittar den här! 

Nedan lite annat smått och gått i samma andra/genre – ge gärna tips på mer!

Idag hade jag tillsammans med kollegor och rektorer från Huddinge förmånen IMG_0635att få en halvdag tillsammans med Lippman. Jag kan lova att huvudet nu surrar av intryck och tankar. Att de får vila till sig under höstlovet blir bra, sedan tar vi absolut fler nya tag kring detta!

Vi startar även en e-postlista för de som vill vara med och dela tankar, häng gärna på om du är intresserad!

Lärmiljön spelar roll – såväl den fysiska som den sociala. Vi kan påverka båda!

Skolforum och kompetensutvecklingen

IMG_0627Efter två dagar av Skolforum, med en liten avstickare till Huddinge Visar, surrar det i huvudet av intryck. Dels från de nio programpunkter jag har medverkat i (Skolforskningsinstitutet presenterar sin verksamhet, Läraren och relationen, Var ska skåpet stå i en bra lärmiljö?*, På spaning efter framtiden skola, PedaLäsLyft-LiveHO, Kom igång med GAFE och sociala medier), de föreläsningar och monterprogram jag råkat snubbla in på samt de två pedagogiska pubarna.**

Inte minst de senare har varit bra, för att summera och reflektera över de intryck vi burit med oss. Det händer liksom något när lärare kommer samman, upplever och reflekterar. Vi var alla överens om att Skolforum på senare tid tagit en ny vändning; mindre av krämarnas marknad och mer av lärarstämma. Seminarier och talare berör oss verksamma lärare, i vår lärarvardag. Märkunderligt kan jag då tycka att mången huvudman inte verkar ta tillfället i akt och nyttja allt detta, utan istället lägger tid och kraft på att arrangera egna event, vilket knappast kan vara mer kostnadseffektivt eller ha samma bredd och djup… Eller?

För inte kan det väl vara så att man sätter lärares kompetensutveckling på undantag? Eller låter tiden enbart användas till skolverkstad (temaplanering, städa klassrum, möblera om)? I så fall hoppas jag lärare gör revolt, gör klart för alla och envar att skolan för att vara aktuell måste ses mer som en FoU-enhet än en verkstad, hänvisandes till sin yrkesetik:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

  • bedriva och utveckla sitt arbete utifrån såväl vetenskap som beprövad
    pedagogisk erfarenhet
  • ta ansvar för att utveckla sin kompetens för att kunna bedriva god undervisning
    och följa den yrkesmässiga och vetenskapliga utvecklingen inom sitt yrkesområde

Läraryrket bygger på samhällets tillit och fordrar ett stort yrkesansvar.
Lärare ska på allt sätt använda sitt yrkeskunnande till att höja kvaliteten i sin yrkesutövning och stärka sin professionalism i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen direkt inverkar på samhället och samhällsmedborgarna. Lärare värnar om läraryrket och lärares pedagogiska frihet samt bidrar till att göra skolan till en god arbetsplats. Lärare ansvarar, självständigt och tillsammans med andra, för det pedagogiska uppdraget och vinnlägger sig om att skapa de bästa förutsättningarna för elevernas lärande. Lärare arbetar utifrån en vetenskaplig kunskapsbas kring lärande och vidareutvecklar det pedagogiska arbete enligt aktuell forskning och beprövade pedagogiska erfarenheter. Lärare tar därför ansvar för att utveckla sin kompetens både när det gäller yrkets utveckling och innehållet i undervisningen

* PPT kommer här inom kort!

** Det är ett år till nästa Skolforum, men Pedagogisk Pub lite varstans i landet redan från nästa vecka och framåt!

Gynnsamma förhållningssätt – reflektion

IMG_0511Igår tog jag en kort paus från undervisningen och mina nya goa elever för att flyga ner till Blekinge för att tanka lite ny energi. Detta gjordes dels genom en promenad utmed stranden i Torsö, dels genom att vara med och leda ett seminarium i Lärares yrkesetik. Att leda dessa seminarier tar förstås en del kraft och energi, men det ger också mycket tillbaks. Det händer liksom något när lärare tar sig tid att tänka tillsammans! Vi pratade en hel del om vikten av att finna en balans mellan lyhördhet och tydlighet, gott ledarskap och utvecklandet av gynnsamma förhållningssätt – hos både stora och små. Vi återkom dock till att detta samtidigt förutsätter att man ska få göra fel på vägen; att få göra misstag är en förutsättning för lärande – för både liten och stor. Samtidigt som vi också måste hitta vägar och strukturer att både prata om det som gick snett (i syfte att inte behöva upprepa felen, vi måste ju lära oss av dem) liksom det som faktiskt fungerar och som vi gör bra.

IMG_0520-1Vad har ni för struktur för att i samtal lärare emellan lyfta elever som lyckats och gjort något bra? Hur lyfter ni det som ni själva gör bra? Och hur tar ni tag i det som behöver utvecklas?

Lärares yrkesetik är ju tydlig; att inte göra något är inget alternativ! Lärarvardagen är full av äkta dilemman; dvs sådana som inte har en självklar lösning (i så fall är det inte ett dilemma, utan ett problem), utan där alternativen som står till buds är lika dåliga. Eller bra. Hur gör ni där? Hur gör du? Hur vill du göra? Hur vill du att lärare ska göra? Om detta behöver vi tala mer, oftare och bättre. Allt i syfte att utveckla mer gynnsamma förhållningssätt.