Periscope – Plan?

periscope_nymo

Dumheter!

spontanutbrister kloka Sara Bruun i Nyhetsmorgon igår, angående förslag om att lägga pengar på att utreda höjd åldersgräns för sociala medier (redan idag är det 13-årsgräns, som nästan ingen respekterar) istället för att ägna kraft åt att se både för- och nackdelar med alla verktyg som finns. Liksom lära – och träna – barn och unga i att nyttja och leva livet klokt. Jag instämmer till fullo!

En yxa är vare sig god eller ond i sig, däremot kan användning av en yxa vara såväl ond som god! /James Nottingham, BETT2016.

Vi måste lära de unga – liksom många vuxna – att det är en chimär att tro att något man lägger upp på nätet inte riskerar att få spridning, oavsett vilka murar och stängda grupper och flöden vi tror oss ha tillämpat. Som flickan i inslaget insett; det är bara att filma skärmen… Just därför förespråkar jag medveten användning av exempelvis ett helt öppet flöde på Instagram för enkel spridning av vad eleverna gör i skolan (långt mer effektivt och aktuellt än veckobrev). Att det är öppet gör det enkelt för alla (mig, föräldrar, mor- och farföräldrar, elever…) plus att det blir tydligt för mig och mina kollegor att det faktiskt gäller att tänka efter innan vi trycker på skicka. För nog måste vi skydda eleverna i verkligheten inte ifrån den, som Anne-Marie Körling så ofta påpekat.

Och när det blir tokigt så behöver vi lyfta det som händer, tillsammans med frågan ”Hur vill vi egentligen ha det tillsammans?” – vilket förstås är en fråga som återkommande bör lyftas såväl förebyggande som efteråt för lärande.

– Jag utgår ifrån att de allra flest barn och unga är kompetenta att avgöra vad som känns rätt och rimligt. Jag skulle förklara vilket viktigt sammanhang undervisningen är och berätta för eleverna hur jag gör allt jag kan för att motivera, stötta och få dem att utvecklas. Jag tror att de allra flesta lärare har en så god och nära relation till eleverna att de skulle dra sig för att äventyra den relationen, genom att smygfilms. /Marcus Samuelsson, forskare, Skolvärlden 21/1-16

”Först och främst handlar det om ett ledarskap…” /Sara Bruun, Nyhetsmorgon

Som alltid är det läraren som behöver avgöra vad som fungerar i respektive elevgrupp. Och naturligtvis sätta gränser när det inte fungerar. /Patrizia Diaz

Hur ser din plan ut? Hur medveten är du? Hur medvetna är dina elever? Hur har du det med din ledarskap? Hur ser det kollegiala stödet ut? Stöd från rektor och elevhälsa? Omgivning, föräldrar, samhälle?

Lite ödmjuk orubblighet?

Bedömning & Lärmiljö

IMG_1293I tisdags föreläste jag på konferens om bedömning på lågstadiet. Dryga 150 lärare samlade i ett rum, alltså många tiotusen år av samlad erfarenhet. Häftigt! Totalt fyra män, varav två föreläsare… Som alltid intressanta diskussioner kring lunch och fika. Bland annat om bedömning, men även om lärmiljö, ledarskap och ordning.

Kan vi skapa en annan typ av ordning än den som vi alla känner? Ja, men inte utan motstånd från våra egna och andras mentala tatueringar. Trygghet och trivsel är absoluta – men ej tillräckliga – förutsättningar för kunskap och lärande. Trygghet och ordning hänger ofta tätt samman, men ordning kan skapas på många olika sätt.

Hela grundtanken är att skapa en annan typ av ordning. Där eleverna kan söka sig till en plats där de trivs i stället för att känna sig otrygga i ett vanligt klassrum där de inte har några valmöjligheter. /Christer Holger, Skapaskolan i tidningen Fokus 2015-49 (läraren som har ett pågående samarbete med Peter Lippman är undertecknad, vi hade även seminarier om detta på Skolforum o Huddinge Visar)

IMG_1302I drygt tio års tid har jag föreläst om vikten av att i allmänhet ha bestämda platser i klassrum. För ett traditionellt möblerat klassrum med bord vidhåller jag att det i allmänhet fortfarande gäller. Men sedan drygt två år har denna erfarenhet (läs: mental tatuering) faktiskt utmanats i grunden. Vi fick helt enkelt inte till så många bord utan skapade en annan typ av miljö, en som inte byggde på fasta platser vid bord (vilket ofta är bra att ha när man ska skriva med penna på papper, men i övrigt kan diskuteras) utan skapade trygghet på helt andra sätt.

– Generellt har vi byggt och designat skolor och sedan bett eleverna att rätta sig efter de miljöerna. I stället för att ställa sig frågan: Hur lär sig barn och hur kan vi bäst anpassa miljön efter deras lärande? /Peter Lippman, arkitekt som forskar på lärande

Däremot står jag absolut fast vid att det alltid är vi vuxna som ytterst måste ta ansvar och därmed faktiskt bestämma hur vi gör med placeringar och grupper. Inklusive att faktiskt göra bedömningar hur det faktiskt fungerar och fatta nya beslut utifrån det. Men jag vet också att om man lägger kraft på att skapa en kultur och medvetenhet hos både liten och stor kollega kan också ett och annat för-givet-tagande utmanas.  För att lyckas måste man ha ett tydligt lärarledarskap och arbeta aktivt med de två frågorna:

Varför är vi i skolan?

Hur ska vi egentligen ha det tillsammans?

IMG_1285Sedan kommer ofta invändningen ”Men för elever i särskilda behov fungerar det ju inte”, vilket även det ofta kan vara ett för-givet-tagande som blir till en självuppfyllande profetia. Trygghet är absolut en grundläggande hörnsten, men det är inte alls säkert att detta behöver konstitueras i en fast plats. Det kan lika gärna handla om ett bra och tydligt möte när man kommer, med mig som lärare och sedan med några kamrater – med fördel i ett tryggt och trivsamt hörn (vilket inte alls är så svårt att få till om man plockat bort hälften av borden). Detta har jag sett konkreta exempel på och tänker fortsätta att undersöka på nya Glömstaskolan.

Vilka för-givet-taganden och mentala tatueringar tänker du undersöka?

Våga Vägra Offerkofta

På väg hem från en härlig vårterminsstartsvecka (med fackeltåg i förskoleklass och god gruppsjälvbild att fortsätta bekräfta) lyssnade jag i fredags ikapp på Spanarna. Detta har sedan legat i bakgrunden och malt vidare.

”…med tiden har jag blivit alltmer övertygad om att offerrollen aldrig är en framkomlig väg för att ändra på saker” /Calle Norlén, Spanarna 160108

almedalen15Jag tänker att det är giltigt både för liten och för stor. Mer än en föreläsning har jag frankt konstaterat:

Vi kommer aldrig få mer betalt för att det är synd om oss lärare. Vi kommer bara få mer betalt för att man på allvar förstår och uppskattar det komplexa och ansvarsfulla jobb vi faktiskt gör.

Lärargnäll kommer man helt enkelt ingen vart med, något jag skrivit om tidigare (inkl en kortare debattartikel på Uppsala Universitet). MEN det betyder förstås inte att man stillatigande bara ska Gilla Läget hursomhelst. Lagar och avtal gäller. Inklusive Yttrandefrihetsgrundlagen, Skollagen, Arbetsmiljölagen och Arbetstidslagen. Inte egentligen – utan gäller.

Lag o avtal går att läsa.
Lag o avtal går att begripa.
Lag o avtal ska efterlevas.

Och om huvudmannen och/eller rektor inte förstår att tillämpa dessa måste vi:

1) själva hålla på det som faktiskt gäller (åt båda håll)
2) ta bladet från munnen och säga det. Så det hörs.
3) om det inte fungerar: säga det till nästa nivå.
4) upprepa steg 4 tills man nått högsta nivå, alt gå till steg 5
5) Rösta med fötterna.

Sedan spann tankarna vidare att detta förstås även ofta går att applicera på eleverna med. Min bestämda uppfattning är att skolan måste ge varje elev såväl rötter som vingar. Och flygförmåga kan knappast utvecklas med mindre än att man faktiskt ”knuffas ur boet” (läs: komfortzonen). Att tilldela någon en offerkofta av ”det är synd om dig som inte kan” är verkligen inte att hjälpa någon om man istället har möjligheten att genom medveten undervisning, idog träning och engagemang istället kan ge eleven självförtroendet av att faktiskt ha klarat det man inte trodde sig klara. Självklart kan olika funktionshinder och ogynnsamma förhållningssätt ställa till det, men vi får inte falla i fällan att ha dem som ursäkt för att inte vi och eleven gör vad vi kan för att den ska nå sin potential! Nedan en klok kommentar på att någon lärare försöker nyttja ”pysparagrafen” istället för att se till sin egen undervisning (inkl att kräva de resurser som krävs för att varje elev ska nå sin potential, vilket Skollag faktiskt stadgar*).brysig

”Väldigt få lärare har adekvat utbildning, erfarenhet och kom
petens att bedöma medicinska funktionsnedsättningar. Att lägga tid på att skaffa sig all den bakgrundsinfo som krävs för att ställa en rättssäker amatördiagnos bör man kanske i första hand lägga på att försöka lära eleven simma istället. Att tatuera in en offerstämpel och släppa igenom en elev på lösa grunder är oseriöst och inte förenligt med god lärarsed.”/Niclas Ekholm, i Fb-gruppen Bedömning för lärande 160114.

Slutligen: Att ställa krav är inte alltid den smidigaste vägen. Det kan bli tufft. Men det är också att visa verklig kärlek. Tuff kärlek.

Tuff kärlek

Sunda förnuftet säger att den goda ledaren är som den gode föräldern: han eller hon visar ett slags tuff kärlek. Man älskar sina barn (medarbetare, elever osv) och vill dem väl. Men samtidigt behöver de gränser, klara regler, klar kommunikation, någon som kan säga ifrån ibland, någon som pekar ut en färdriktning, någon som kräver att saker och ting blir rätt gjorda och som följer upp, följer upp, följer upp…

Att ge tuff kärlek betyder att man ger trygghet och sätter gränser. Tuff kärlek står också för uppmuntran och stöd. Att tillåta misstag, främja kreativitet, odla talanger och intressen och ta emot deras ibland avvikande åsikter på ett icke fördömande sätt.

Kärlek utan tuffhet leder ibland till oro och osäkerhet. I en organisation betyder oro och osäkerhet att alla går åt var sitt håll.

Tuffhet utan kärlek dödar entusiasm, ansvar och fantasi.

/John Steinberg

*Skollagens tredje kapitel §3:

”Alla barn ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål.”

 

Undervisning: Nå varje elev – del 2

Den tänkta fortsättningen var ett sammandrag av höstens föreläsning, men terminsstart kom i vägen på ett härligt sätt. På Glömstaskolan känner vi verkligen att vi bygger en skola som når varje elev. Mer och mer inser jag att det måste handla om en helhet, där

  • organisationen
  • fysisk lärmiljö
  • psykosocial lärmiljö

måste hänga ihop och bilda en helhet. Dessutom kräver det en stor dos ledarskap samt ett medvetet kulturbyggetillsammans med eleverna. Vi måste också se till att direkt skapa ett förtroende hos både elever och deras föräldrar samt faktiskt träna in gynnsamma förhållningssätt redan från början. Dessutom påminde mig fredagens tuffledarskapsträning tillsammans med dagens undervisningsrelationsbygge vikten av

att alltid se – och förmedla – potentialen hos varje ungeIMG_6022

För om jag tror – och visar att jag är övertygad om – att du ska klara något, då ökar chansen enormt att du också gör så. Precis som tvärtom. Det har faktiskt hänt mer än en gång att jag spänt ögonen i en elev och varit tydlig med:

Säg inte att du inte kan eller kommer att klara det. I vårt klassrum ljuger vi inte!

För här måste vi också vara tydliga med:

Vi är inte i skolan för att visa vad vi kan, vi är i skolan för att lära oss!

Fortsättning följer!

 

Skolan som värde

”Den som inte gör skolan till bygdens vackraste plats har inte rätt förstått sitt barns värde”

(detta var tänkt som ett utkast till ett längre blogginlägg, men jag råkade visst trycka på ”Publicera” istället för ”Spara utkast”. Nåja, håll till godo och skapa din egen kontext!).

Nyttja det fria skolvalet, tack?

Mer än en gång har jag lyft kloka ord från min kollega (i det vidgade kollegiet):

Att vara förälder är ingen popularitetstävling, det är ett jobb. Det är det viktigaste och svåraste jobb vi någonsin tar på oss. /Helena von Schantz

I en diskussion med en annan vidgad-kollegiekollega väcktes tanken att detta torde kunna travesteras:

Att vara lärare och/eller rektor är ingen popularitetstävling, det är ett jobb. Det är både viktigt och svårt, jobbigt och roligt.

Ofta nog hör jag i debatten att det fria skolvalet är ett av skolans problem. Närhelst skolan ställer några som helst krav på elever eller föräldrar, eller inte går deras önskan om än det ena än det andra till mötes, så hotas det tydligen med att man då byter skola och därmed tar med sig skolpeng till nästa skola. Det må ligga en hel del sanning i det, men jag kan inte låta bli att fundera på vad som skulle hända om rektor istället skulle vända på steken och säga:

behappy”Då skolans pedagogik och på det sätt vi här valt att arbeta inom de resurser vi fått oss tilldelade inte möter era önskemål så är det ju fantastiskt att vi i Sverige har ett fritt skolval. Här finns en lista på närliggande skolor. Tack för besöket!”

Du som är lärare vet väl förresten att du ofta har ett val du behöver göra? Om du arbetar i ett område med lärarbrist i kombination med rimliga kommunikationer finns det väl egentligen ingen anledning att arbeta för en rektor och huvudman man inte trivs med? Eller?

Jag är övertygad om att vi skulle ha mycket tjäna på om vi lärare tog tillfället i akt och röstade mer med våra fötter.

Samt utvecklade en ödmjuk orubblighet.

Lärare i alla skolor förenen eder?

Idag gästbloggade jag på #skola365 – ett härligt initiativ av min goda kollega, vilket som så ofta startade som en fråga i sociala medier:

365start

Om jag förstått saken rätt har över 400 intresserade redan anmält sitt intresse, och vårens tider är snart bokade. Jag tycker det är kul – och viktigt – med dylika initiativ där det görs tydligt att mångfalden är bättre än enfalden. Här finns liksom ingen gemensam agenda, mer än att man är intresserad av skolan. Jag tror det blir spännande att läsa en del nya röster, en del kommer man att hålla med, andra kommer att ge viktigt tankespjärn. Tur att vi är akademiker och kan tåla olika argument!

Samma sak med Pedagogisk Pub, vilken också fick sin fart på sociala medier och snabbt spreds land och rike runt – och snart firar sin treårsdag. I torsdags var det som vanligt en mix mellan några av oss som kommer dit ganska ofta eftersom vi vet att det alltid ger mer energi än det tar att komma dit och en handfull som var där för första gången – men sannolikt inte sista. Inte heller här finns en gemensam agenda, utan man talar om det hjärtat är fullt och provränker med fördel tillsammans med andra som tänker annorlunda men ändå är engagerade i skolans värld.

Edcamp var det också ett tag sedan sist – men jag har förstått att fler är på gång. På en Edcamp får man verkligen prata om det hjärtat är fullt, tillsammans med andra som också på allvar vill diskutera samma ämne (tänk om det vore så lite oftare i skolan). Alltsomoftast finns där ju någon i sällskapet som har gott om erfarenhet och mer än gärna delar med sig, samtidigt som samtalet vidgas av andra som har andra erfarenheter. Detta samtal är förstås mer fokuserat än på puben…

Sommarens Pedagogiska Läslyft blev också klart givande, man kan väl närmast beskriva det som en digital läsecirkel med givande diskussioner av aktuell litteratur. Vi står i startgroparna att snart dra igång igen – samtidigt som det står var och en fritt att även göra det på egen hand (vi delar förstås gärna med oss av gjorda erfarenheter).

Det finns förstås fler exempel, som Skollyftet, Digitala skollyftet och inte minst #skolchatt, där den som vill prata skola varje torsdag har en chans att prata om det ämne som ges kl 20-21. Min uppfattning är att det där inte i första hand är viktigt vem som säger vad, utan vad som faktiskt sägs. Twitter har förstås sin begränsning i 140 tecken, men också en fördel i att samtalet kan bli rappt och kärnfullt, med många olika röster. I allmänhet vill jag påstå att samtalet är både högst anständigt och mycket givande.

Att många olika röster hörs tror jag är väldigt viktigt. Utifrån det har vi sedan bättre möjlighet att finna en god balans i tillvaron. 

Om alla tänker lika, blir där inte mycket tänkt

Så låt oss då tänka vidare! Tillsammans, men inte likformigt. Tack!

PS. Det är förstås inte så att jag är så naiv att jag tror att bara vi fortsätter prata såhär med varandra så kommer skolans alla problem att försvinna över en natt eller två. Men jag ser inte heller några egentliga alternativ än att vi lärare faktiskt förenar oss i djupare dialog. Quick-fix och mirakelkurser är det väl främst några få skolpolitiker och skoldebattörer som ännu tror på. DS.

Undervisning: Nå varje elev – del 1

IMG_0675Under det välbehövliga lovet blev det en del läsande. Både skönlitteratur och annat. Bland annat har jag påbörjat David Mitchells bok ”Inkludering i skolan”. Jag gillade ansatsen skarpt, med den tydliga indelningen för varje strategi: klassificering, bakomliggande idé, praktiken, bevisen, risker, sammanfattning samt fler lästips. Sedan blev jag lite trött på ”En studie visar”, men blev mycket gladare igen när jag hittade notapparaten som gjorde det lätt att faktiskt finna vilken studie som avsågs. På detta sätt torde vi gemensamt kunna fortsätta bygga vår undervisning på vetenskaplig grund – men med respekt för de tusentals professionella beslut som måste fattas på plats.

”Min inställning till talet om behovet av en evidensbaserad undervisning är kluven. Eller snarare, den tendens som talet om evidensbasering har fört med sig; att reducera undervisning till en rent teknisk aktivitet. Jag menar att undervisning är mycket mer.

Varje undervisningssituation är i någon bemärkelse alltid en ’ny’ situation. Den process som en undervisningssituation utgör innefattar alltid många oförutsedda tillfälligheter och som lärare fattar men en rad mikrobeslut under processens gång på basis av bedömningar av uppfattade kvaliteter i situationen.”/docent Kerstin Göransson, förord till boken Inkludering i skolan (NoK 2015, David Mitchell).

En undervisning som når varje elev, måste enligt såväl Mitchell som egen erfarenhet utgå ifrån att stora individuella skillnader finns mellan elever när det gäller:

  • biologiska strukturer
  • primärminnen
  • lärandemål
  • tilltro till sin egen förmåga att lära
  • tilltro till omgivningen
  • exekutiva system
  • förmåga att behålla material i sina korttids- eller arbetsminnen
  • kunskap som betvas i deras långtidsminnen
  • strategier för att komma åt sina långtidsminnen
  • strategier för att överföra material till sina långtidsminnen och
  • vilka sammanhang de hör hemma i.

Tursamt nog kan alla dessa ingredienser i lärandet ändras med hjälp av effektiv undervisning och bekräftande inlärningsmiljöer. Detta är en utmaning för dig – och mig! /David Mitchell

Jag håller med Mitchell om att detta är en i sanning stor utmaning. Men jag vill också påstå att det är anledningen till att de flesta av oss också fortsätter – då vi upplever att vi faktiskt gör skillnad. I synnerhet för elever i olika svårigheter! Inte så att vi med en trollstavs slag lyckas med allt på en gång, utan med steg i rätt riktning. Ibland kliver man snett på vägen och tar steg tillbaks, men det må vara OK så länge som huvudriktningen kvarstår och varje elev förmås kliva på tåget att utveckla sina färdigheter, förmågor och kunskaper från den nivå den faktiskt startar på. Elever behöver professionellt grundade stöd och anpassningar, liksom ofta träning i långsiktigt gynnsamma förhållningssätt. Här kan vi lärare verkligen bidra i möjligheternas yrke!

”Till syvende och sist avspeglas din framgång som pedagog i kvantiteten och kvaliteten på de färdigheter och kunskaper som dina elever kan organisera, lagra och plocka fram. Kort sagt, hur mycket de kan komma ihåg – och tillämpa.” /David Mitchell

Jag har sagt det förr, men jag säger det igen:

Den lärare som säger sig vara färdig, är nog också det.

Jag vågar påstå att nästan alla lärare jag mött vill bli bättre lärare imorgon än de var igår – och också försöker bli det. Det är inte lätt men viktigt. Det är ju inte så att framtiden kommer till oss – vi är med och skapar den. 

Del 2 av ”Nå varje elev” var egentligen tänkt att vara del 1; när jag i höstas föreläste för ett hundratal gymnasielärare på temat utlovade jag tydligen en kortversion även här. Jag hoppas jag snart hinner fixa den, annars får ni påminna mig!

Akademiker och Argumenten

IMG_1121 (1)Gott nytt 2016! Om jag får ha en innerlig önskan för året som kommer blir det att vi kan lämna såväl skyttegravar som åsiktskorridor bakom oss för att istället (åter)uppta ett mer akademiskt samtal där  utbyte av tankar står i fokus. Ett samtal som bygger på en önskan om förståelse för den andres utgångspunkter, där frågor ställs i syfte att förtydliga var och ens argument och därmed skapa djupare förståelse mer än fasta skyttegravslinje. Ett samtal byggt på ömsesidig respekt och äkta tolerans även – eller kanske framförallt – när man inte delar erfarenheter eller uppfattning om världens beskaffenhet. Ett samtal där man kanske till och med kan drista sig till att få ”provtänka”, utan att därmed placeras in i ett åsiktsfack? Ett samtal där man faktiskt kan säga ”tänkte inte på det” och inte ta det som ett nederlag utan som en vinst utifrån lärdom- och vidgat perspektiv?

Because he has kept his mind open to criticism of his opinions and conduct. Because it has been his practice to listen to all that could be said against him; to profit by as much of it as was just, and expound to himself, and upon occasion to others, the fallacy of what was fallacious. Because he has felt, that the only way in which a human being can make some approach to knowing the whole of a subject, is by hearing what can be said about it by persons of every variety of opinion, and studying all modes in which it can be looked at by every character of mind. No wise man ever acquired his wisdom in any mode but this; nor is it in the nature of human intellect to become wise in any other manner. /John Stuart Mill, On Liberty (1859)

Därför gillar jag initiativ som #Skollyftet och #Skola365 som bygger på att olika röster får göra sig hörda, även sådana som man kanske inte håller med om det de skriver. De hot som tydligen förekom efter Jessica Schedvins ”Tio myter om skolan” är helt oacceptabla, oavsett om man anser att det hon skriver är underbyggt eller inte. Precis som Isak Skogstads svar faktiskt bör välkomnas av alla som önskar en seriös debatt oavsett om man håller med honom eller inte. Låt samtalet börja!

IMG_1118

”Våld är den odugliges sista tillflykt”/Isaac Asimov.

Detta är också en anledning till att jag väljer att blogga här på lrbloggar. Här förekommer ingen förhandsgranskning, censur eller kollektiv avbön till Den Enda Rätta Vägen. Var och en som bloggar här står för sina egna texter, ofta nog talar det som skrivs mot rådande LR-policy. Ibland är det välformulerat, balanserat och välunderbyggt, ibland blir det mindre lyckat. Men oavsett är det bidrag till en del av samtalet. Precis som det anstår ett förbund av akademiker. För det är väl det vi är? Låt oss nu också leva upp till det, i de sociala medier vi väljer att engagera oss i, på det sätt vi själva väljer att göra det på. Tack!

”The sign of intelligence is that you are constantly wondering. Idiots are always dead sure about every damn thing they are doing in their life.” /Jaggi Vasudev

Må 2016 göras till Det Konstruktiva Skolåret! Ett år där samtal förs i syfte att vi alla ska bli klokare, såsom det anstår den som önskar kalla sig akademiker.

Om jag tar ansvar för det jag skriver, så tar du ansvar för hur du väljer att uppfatta och tolka det jag skriver, OK?

Tack för 2015

IMG_1045Man lär så länge man har elever.

Såhär på årets sista dag önskar jag rikta ett tydligt tack till alla goa elever, elevers föräldrar, kollegor, familj, vänner och andra som detta händelserika år gjort massor av gott och stöttat min utveckling på allehanda sätt; både genom beröm, påpekanden, synpunkter, tankespjärn, tips, idéer, frågor och funderingar. Föräldrar från helvetet är som tur är få till antalet, nästan alla jag mött har valt mer gynnsamma förhållningssätt att bidra på:

”Humbly. Earning my voice, by actually providing value, in one way or another. Engaging in a conversation…” /Helena Roth, HERO – the coach, adventskalender 2015

Inte minst har mötesplatser som Pedagogisk Pub (nästa redan 7/1-16), Edcamp, Pedagogiska Läslyftet mfl vidgat vyer och gett bra support. Jag ser verkligen fram emot ett givande 2016!

Vi ses o hörs, engagerade i dialog!