Ett klassrum är så mycket mer än ett rum

Ett rum är så mycket mer än ett rum

skriver Karin Thunberg i gårdagens tidning. Efter ett antal timmar i sällskap med Peter Lippman, arkitekt och lärmiljöforskare, kan jag inte annat än hålla med. Jag träffade ursprungligen Peter på en konferens om skolmiljöer för fyra år sedan. De hade hyrt in mig i egenskap av lärare att moderera konferensen (att låta någon som faktiskt är i verksamheten leda samtalet tycker jag var ett klokt drag och ställde därför gärna upp). Första kaffepausen började vi prata och hade sedan svårt att sluta. Jag kopplade ihop honom och skolforskaren Trevor Dolan, de höll sedan kontakten tills Trevor så olyckligt rycktes ifrån oss. Då Peter bor i Australien har vår återkommande kontakt fått ske via digitala hjälpmedel, fantastiskt smidigt idag.

Men nu var det dags för Peter att komma till SETT-dagarna och föreläsa. Jag hade tyvärr inte möjlighet att lyssna där, men då han tagit flyget runt jordgloben passade vi på att låna in honom till en workshop på Skapaskolan för hela personalen. Nästa alla lärare på skolan hade dessförinnan varit på SETT-dagarna, som tur är har vi goda vikarier att sätta in (pensionerade lärare och lärarstudenter) vilket vi tänker borgar för undervisningskvalitet på både kort och lång sikt.

Det blev väldigt givande vill jag lova. Twitter är något av mitt anteckningsblock, men det mesta blev tänkt utan att antecknas. Först såg vi tillsammans en mängd exempel på design av olika slags lärmiljöer, tillsammans med ett återkommande budskap:

Du kan inte flytta något ur sin kontext och tro att det fungerar i en annan. Du måste ställa dig frågorna: Vad är det vi tänker göra – och på vilka sätt stödjer lärandemiljön det vi tänker göra?

Egentligen helt självklart, men med tanke på mycket av det man sett i skolor land och rike runt så verkar det ju ändå inte det…

Vi fick sedan enskilt och i grupper lista de sju grundförutsättningar vår lärmiljö måste innehålla. Inte alls lätt prioritera, men efter det fick vi i grupp skära ner dessa till fem. Självklart måste och bör mycket annat till, men när vi sedan gör de val som måste göras är det bra att ha tänkt efter innan vad som är viktigast bland allt som är viktigt och bra.

Det är med skolmiljö som med skor. De bör vara både snygga och sköna, men är tyvärr sällan båda. Frågan är då vad man prioriterar…

Lärandemiljön på Skapaskolan blev inte riktigt som jag tänkt mig. Den blev både skönare, mer funktionell och snyggare än jag kunde föreställa mig. En del medvetet från början, annat har vi upptäckt och lärt oss under resans gång. Också det en av Lippmans deviser:

Se och undersök vad som faktiskt fungerar – och vad som inte gör det. Utveckla därifrån, istället för i blindo välja en väg och sedan tvingas hålla fast vid den.

Bland annat så beställde vi olika typer av bord och stolar istället för att fastna för det vi spontant trodde skulle fungera (eller möbelföretaget helst ville sälja). Numera vet vi mer vilka bord och vilka stolar som passar olika typer av elever och olika typer av aktiviteter. Det handlar ju ofta om det: vad ska vi egentligen göra och hur ska vi göra det?

En annan viktig lärdom vi gjort: om man börjar med utgångspunkten att varje elev vid varje tidpunkt måste ha en egen plats vid ett bord blir det inte mycket plats över till annat. När vi istället insåg att det räcker att ha bordsplatser till hälften av våra 44 elever, så blev där plötsligt plats för en gradäng, två soffgrupper, ett grupparbetsbord, ett skrivbord, två ”breakout-spaces” samt ett bibliotek… Du ser en del exempel på vårt öppna Instagramflöde.

Ty till syvende och sist handlar det om prioriteringar. Då är det klokt att innan tänkt igenom vad som faktiskt är viktigast. Med utgångspunkt:

Vad ska vi göra? Vilka? När? Hur ofta? Vad stödjer på allvar vår idé om undervisning och lärande? 

Sedan blir förstås klassrummen ingenting utan sina lärare och sina elever. Det är vi tillsammans som verkligen gör dem till goda lärandemiljöer (eller inte). En god och välplanerad lärandemiljö kan ge oss stöd, men är ingenting utan oss och vårt bidrag.

Mer om lärandemiljöer med/av Peter Lippman: 

 

Leva Livet?

På väg hem efter energipåfyllande kalas snurrar tankar om det här med förebilder och hur vi väljer att leva våra liv och förvalta vår tid. Festföremålens äldsta barnbarn höll ett tacktal vilket lät få ögonvrår vara torra. Jag frågade om jag fick dela det med er, vilket inte var några problem – sharing is caring :

”På ett dygn går det 86400 sekunder och livet handlar om att ta vara på varenda en av dem. Det går 365 dagar på ett år och om du inte lever för dina drömmar varje dag slösar du din tid.

Hos min farmor och farfar är det full fart hela tiden, hela världen ska upptäckas och det både dansas och golfas hit och dit. Om jag skulle vara hälften så pigg och hälften så lycklig som er när jag fyller 70 så skulle jag vara evigt tacksam.

Och jag vet att det funnits tuffare perioder för er båda de senaste åren men de har inte kommit för att stanna, de har kommit för att passera.

Det som skiljer er från mängden är att ni ännu fortfarande inte pikat på er livskurva, ännu har ni fortfarande de bästa dagarna att hämta.

Sanningen är att jag nog aldrig mött två personer som bryr sig om sin omgivning mer än vad min farmor och farfar gör.

Det jag vill ha sagt är att jag är så glad för att få ha kommit er så nära och för att ni alltid funnits där under min uppväxt. Så skål för 140 härliga år och låt det bli många därtill.”

Jag instämmer och funderar vidare. Hur väljer vi att förvalta vår tid och våra liv? Som människor, som föräldrar, som lärare? Vi är varandras miljö, i vått och i torrt, och har ständigt möjligheten vara goda förebilder. Tack.

Ang arbetsro i skolan

Läser dagens tidning:

Stöket i skolan stjäl tid från undervisningen

Både lärare och elever behöver mer lugn och ro i klassrummet. Men en stor andel av lärarna upplever att de saknar stöd från skol­ledningen eller från föräldrarna för att skapa studiero. /SvD Brännpunkt 7/5.14

och blir påmind om vårt eftersnack efter framträdandet i morgonsoffan häromsistens. Steffo ställde ju frågan om arbetsron minskat och både jag och försteläraren Lena Wallin svarade nekande, vilket förvånade honom och flera andra. Vi hann ju tyvärr inte utveckla detta vidare, men vår uppfattning är att arbetsron generellt inte blivit sämre på senare tid i våra klassrum. Därmed inte sagt att det inte är ett problem; anledningar till att det inte är så för oss är dels att vi arbetar i hyggligt välfungerande områden (jag lovar: en dags studiebesök på ex Rosengårdsskolan ger onekligen perspektiv på tillvaron som alla borde ha med sig innan man diskuterar frågan), dels att vi är tydliga ledare i våra klassrum.

Däremot var vi överens om att vi båda upplever att fler och fler elever inte fått med sig en vettig respekt för andra medmänniskor och vikten av att var och en tar sin del av ansvaret det innebär att ingå i en grupp människor. Tyvärr tror jag att det till stor del handlar om att föräldrar inte tar sitt livsviktiga föräldrauppdrag riktigt på allvar. Allt kan ju inte vara skolans ansvar, eller?

När Kim slagit Mika förväntar jag mig att föräldrarna pratar med varandra om det som hänt, inte att jag ska få en utskällning eller anmälan för att jag ingriper och hindrar vidare kränkning. Utan föräldrarnas mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn kommer vi inte lika långt. Jag upplever tyvärr att en del föräldrar, i sin iver att göra livet lätt och njutbart för sina barn, istället gör det surt och jobbigt – då barnet inte får med sig ett för framtiden gynnsamt förhållningssätt.

Det behövs inte tydligare skrivningar i skollagen, däremot måste föräldrar och samhälle visa tillit till professionen och professionens pedagogiska överväganden. Det måste handla mer om att försöka göra rätt, än att till varje pris inte göra fel.

Min ADHD och jag

Igår på väg ut i skogen hörde jag inledningen av radioprogrammet Kropp & själ: Piller för allt? Gränserna för normaliteten och den starka medikaliseringsvågen i samhället lyftes upp, jag blev åter påmind om detta sedan tidigare halvfärdiga blogginlägg.

I syfte att säkerställa förmågan tala inför grupp har jag alltid kört hårt med Visa & Berätta. Att tala inför en grupp är dels ett kunskapskrav för år tre, dels en förutsättning för att på allvar kunna vara aktiv i en demokrati. Att stå inför en grupp och prata är något stora delar av befolkningen ofta drar sig för, men det beror nog mycket på att vi som gick i skolan på 1900-talet inte heller på allvar fått öva det – och lära oss knepen för det – utan mest kastades ut och förväntades fixa det. Jag inleder alltid med att eleverna får Visa & Berätta om något ämne de själva valt; det kan vara om favoritleksaken, ett gosedjur, någon fritidsaktivitet eller en semester eller … Om de vill kan de ha bildstöd, eller ha med något, eller bara berätta rätt upp och ned. Jag ger redskap och har en struktur där de hjälper varandra med stjärnor och glödlampor efteråt, samt samlar på användbara tips i ett gemensamt dokument. UR har även en fantastisk kunskapsbank på temat. Vi fortsätter sedan med fler teman och högre förväntningar.

bild 1Nåja, för några veckor sedan hade en elev sin Visa & Berätta på temat ”Min ADHD och jag”. Eleven berättade väldigt öppet om sin ADHD, hur den påverkar, vad den innebär för hen och för omgivningen, hur länge hen provat olika mediciner och vad som händer om hen missar att ta den. Hen berättade hur vi andra kan hjälpa till att hitta balansen mellan att hjälpa till med struktur och att låta vara. Det blev mycket nära och relevant för oss alla, såväl jag som eleverna lärde oss en hel del och fick en hel del tankegods att bära med oss.

Den påminde mig även om den utmärkta boken Hjälpmedelsboken, en bok med konkreta erfarenheter, tips, tänk, länkar och metoder för oss i skolan (grundskola till gymnasium) runt elever som är i behov av olika slags kognitivt stöd. Det som är bra för elever i behov av stöd är även bra för alla andra elever

Alla lärare och vuxna borde även testa Kognitionssimulatorn, vilken ger en känsla av hur tillvaron kan te sig med olika funktionshinder. Även BUP har en del sevärda filmer för både stora och små om tillvaron.

Sedan tror jag på allvar samhället och skolan förtjänar en djup dialog om det här med normalitet och gränsen för normalitet. Jag vill se – och försöker dra mitt strå till stacken i att skapa – ett inkluderande samhälle och en inkluderande skola, där var och en kan finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet, vilket Läroplanen stadgar och också står som vision för skolan jag arbetar på.

www.teknikstodiskolan.se

www.teknikstodiskolan.se

Det innebär i mina ögon inte att vi minskar förväntningarna på våra elever, snarare tvärtom. Eleven med ADHD är inte sin diagnos, utan en människa med förtjänster och brister, samt potential att förverkliga ett gott liv både för sig och för sin omgivning. Att vi vågar utgå från hur det faktiskt är och samtidigt ser den potential som finns samt kräver engagemang på vägen fram ser jag som enda lösning. Oavsett ADHD eller ej. Det kräver en hel del av oss i skolan, men vi tar oss an den utmaningen efter bästa förstånd. Någon Plan B finns helt enkelt inte. Visa oss den tilliten och under kan ske! Utgå från att det finns potential och faktiska möjligheter, vilka dock kräver sin tid, sin kraft, sina resurser och sin undervisning. Samt inse att olika barn behöver olika, utan ideologiska skygglappar. Tack!

Står svenska skolan still?

Nej, verkligen inte! Det sjuder och det puttrar, under ytan och på ytan, i det lilla och i det stora. Goda lärare har alltid utvecklat sin undervisning, på egen hand och tillsammans med andra. Digital teknik har medfört nya möjligheter till ytterligare utökat kollegium. Vilket i sin tur leder till nya fysiska träffpunkter, vilka dessutom ofta får en parallell digital dimension.

skolutveckling

 

Om man som utomstående följer Twitterflödet från Edcamp eller Pedagogiskpub verkar det kanske inte som så mycket händer, men det beror främst på att vi som är där är upptagna med samtalet på plats (några av oss använder dock Twitter som anteckningsblock), som sig bör.

wantwishmakeInte en sekund har jag ångrat att jag undersökt vad Twitter ger mig för professionella möjligheter. Inte en enda gång har jag heller ångrat att jag efter en intensiv skoldag valt att åka till någon Edcamp eller Pedagogisk pub. Att prata skola på allvar, med andra lärare, ger helt enkelt mer energi än det tar. Tillsammans formar vi den skola vi alla behöver. Snälla politiker, politruker, administratörer och byråkrater: ge oss lärare mandat och tillit! Sätt upp mål, lämna verksamhetsutformning och utveckling till oss professionella, följ upp målen ni satt. 

Nästa vecka hänger jag på Edcamp Drömskolan, veckan efter på Edcamp Sollentuna. Häng gärna på! Eller så ses vi på Twitter, eller varför inte på skolan?

Utbildning: kostnad eller investering?

bild 2Läser dagens gratistidning:

Studie slår fast: Bra skola förebygger kriminalitet.

Inga konstigheter i det, tänker nu en och annan inklusive undertecknad. Men dock – att det även görs forskning inom fält där vi lärare redan vet ett och annat kanske inte skadar:

”Sammantaget visar resultaten att om ungdomarna upplever att de får uppmuntran och tydlighet från lärarna, att kommunikationen mellan lärare, elever och föräldrar är bra, att de är delaktiga, har studiero samt att skolarbetet känns meningsfullt kan det bidra till minskad risk för kriminalitet.

… det bekräftar det som varenda lärare och rektor vet: att en bra skola gör skillnad för elever som hamnar på glid. Nu kan de stärka ryggmärgskänslan med vetenskap, säger Lotta Edholm.”

Även Nelson Mandela var inne på skolans potentiellt viktiga roll, ett av hans många bevingade citat:

Education is the most powerful weapon we can use to change the world and Mindset Network is a powerful part of that world changing arsenal. /Nelson Mandela

Även Hjalmar Söderberg formulerade på sin tid något av detsamma (även om kontexten och uttrycken för dryga hundra år sedan skiljer sig en smula från hur vi uttrycker oss idag):

Varje idiot på Eugeniahemmet kostar mera i årligt underhåll än en frisk ung kroppsarbetare har i årlig inkomst. /Doktor Glas, Hjalmar Söderberg 1905

Inser precis att jag bloggade på ungefär samma tema i höstas. Undrar hur många gånger till jag ska behöva göra det innan alla politikers tal om rejäla satsningar på skolan går från fagert tal till konkret verklighet? Innan det som vi vet är självklart – att bildning lönar sig och är mer av investering än det kostar – blir allmängods.

Eller med Hanna Arendts ord:

”Bildning är den punkt där vi bestämmer oss för om vi älskar världen tillräckligt mycket för att ta på oss ansvaret för den, och av samma skäl räddar den från den undergång som skulle vara oundviklig utan förnyelse, utan att det kom nya och unga människor. Bildningen är också det som gör att vi bestämmer oss för om vi älskar våra barn tillräckligt mycket för att inte utesluta dem från vår värld och lämna dem att klara sig själva, eller frånhänder dem möjligheten att sätt igång något nytt, något som vi inte har förutsett, utan istället förbereder dem för uppgiften att förnya en gemensam värld.” /Hanna Arendt, taget ur Katarina Ribaeus färska avhandling Demokratiuppdrag i förkolan.

 

Självklar forskning och verkstad?

skapaskolan

Strax innan påsk var Anne-Marie Körling hos våra elever på Skapaskolan med anledning av att Robert Zatorre (internationellt ledande hjärnforskare) besökte Sverige för att diskutera lärande, inlärning och undervisning. I går sändes inslaget på Rapport:

Nya studier kan revolutionera forskning om inlärning (SVT 22/4-14)

Det känns bra att skolan lyfts positivt och det känns bra att arbeta på en skola med kollegor som verkligen vill försöka vara med och bygga skolan vi alltid velat se. Samtidigt är det lätt att vid professorns ord om att vi lär oss på olika sätt påminnas om Hasse Alfredssons ord:

 ”de’va’re jävligaste. Hade jag ingen aaaaning om”

Observera ironin, detta är väl något som skickliga lärare alltid har vetat och utgått ifrån i sin planering av undervisningen. Sedan är det olika hur stora möjligheter som ges att faktiskt göra verkstad av detta för-givet-tagande som nu även har tydligt stöd i färsk forskning. Mot slutet av inslaget slår återigen Anne-Marie huvudet på spiken:

”Jag tror egentligen inte det handlar om att förändra jättestora saker, jag tror det handlar om att våga närvara när barn berättar om hur de förstår.” /Anne-Marie Körling, SVT Nyheter 22/4-14

För att kunna närvara krävs det dock några förutsättningar. Först och främst tid och kraft till detta komplexa uppdrag. Att bygga upp nödvändig undervisningsrelation görs inte i en handvändning. Det krävs även fungerande arbetsro, där jag som lärare ges möjlighet att fokusera på undervisningen och lärandet utan att behöva kvacka som kurator, skolsköterska, polis, frånvaroadministratör, vaktmästare… Det krävs att politiker, tjänstemän och inte minst föräldrar visar tilltro till oss i professionen.  Snälla, kom inte med snabba plakatlösningar och fler käcka reformer, sätt istället upp mål och tillsätt resurser att nå dem, följ sedan upp och för en dialog med oss vad som krävs för att gå vidare. Tack!

komplexitetKonkret exempel: många tilltalas av det enkla ”små klasser”, men på Skapaskolan har vi för närvarande 44 elever i en grupp, på ca 2,5 lärare (mellandottern går f ö i en grupp med 70-talet åttaåringar, med en handfull lärare runt dem, fungerar fint). Ibland är alla elever tillsammans, ofta är de delade i mindre grupper utifrån olika kriterier. En del av skoltiden är ”Skapatid” som är en blandning mellan styrt eget arbete och egen ämnesfördjupning, andra delar består av högst traditionell undervisning. Allt är under ledning av lärare, utifrån Skolverkets Allmänna råd och med läroplanen i högsätet. Vi började läsåret med att säga att mentorskap skulle få växa fram, men ser idag stora fördelar med att elever, föräldrar och vi kan ta det som det faller sig naturligt istället. Eleverna har ingen egen bänk, men de som behöver har förstås en mer eller mindre fast plats. Vi har gott om olika sorters möbler som stödjer olika typer av interaktion, vilket får plats i normalstora rum om man inte börjar med att fylla dem med ”varsin plats”. Alla elever har självklart en lärplatta som stöd, men vi har även ett skolbibliotek och arbetar förstås även med penna och papper (även om vi lärare nästan inte behöver befattar oss med det, eleverna får istället fotografera av sina alster och lägga in i det digitala systemet). Istället för att tala om ”små klasser” behöver vi tala om rimligt antal elever att bygga undervisningsrelation med, rimliga mängder undervisning att förbereda, leda och följa upp. Samt tid, möjligheter och tillit att omsätta forskning om hur vi lär oss till konkret skolvardag.

Betydelsefulla Möten i Skolan

BjQpgo6IYAEBx60.jpg-largeDen här våren har som vanligt bjudit på mången goda möten i skolan. Möten i stort och smått, möten med elever, föräldrar, kollegor, rektor, leverantörer, forskare. En del möten gnistrar det om, andra är mer stillsamma. En del glider närmast förbi nästan obemärkt, andra påverkar individen för livet. En del tillhör vardagens gråa lunk, andra är avsteg från vardagslunken. Exempel på det senare är exempelvis morgonsoffanEdcamp Nacka, seminarium om skolforskning ”What’s in it for me? Hur gör vi erfarenheten beprövad på vår skola?”, olika yrkesetikseminarium, Lärarnas forskningskonvent… För mig förutsätter dessa möten varandra – utan att vara ordentligt förankrad i skolvardagen skulle den lyfta blicken lätt kunna bli till dagdrömmeri, utan möjlighet att då och då lyfta blicken skulle skolvardagen inte alls bli lika bra… 

Vilka betydelsefulla möten i skolan har du varit med om? Dela med dig! Just nu pågår insamling av data till angelägen forskning.

Även Lärarnas Riksförbund samlar på berättelser om skolan.

Du har möjlighet att bidra. Tack för att du gör skillnad!

 

 

 

 

 

Skolverket om Beprövad Erfarenhet

Jag har idag tagit en paus från skolan och undervisningen för att skaffa lite perspektiv på tillvaron genom att bevista Lärarnas Forskningskonvent. Som alltid bjuds ömsom vin, ömsom vatten (en del forskare borde nog stanna kvar på universitetet) – men som helhet var dagen klart givande. På slutet paneldebatt mellan lite för taggade politiker, där kloka Anna Ekström bland annat pratade om vikten av att gå från Erfarenhet till Beprövad Erfarenhet – ett ansvar för professionen.
Du kan hitta gott om bra material att utgå ifrån i detta arbete på www.skolverket.se/forskning.
”Allt det vi gör på Skolverket ska vara användbart i undervisningen. Men för att detta ska vara möjligt måste också politikerna skjuta till de resurser som behövs. … Skolverket har idag mer pengar för skolutveckling än Myndigheten för skolutveckling tidigare hade.
Det stora och viktigaste arbetet måste göras av lärarna. De måste känna att de har stöd från oss, men också från hela samhället.” /Anna Ekström, generaldirektör Skolverket

Nå: ta ansvar NU

Läser dagens tidning:

Politiker måste ta tag i huvudfrågan.

FrontBigNu behöver politikernas vackra ord om höjda lärarlöner och status omsättas i handling. Frågan till politikerna är hur de avser att åstadkomma detta. Det är en nationell angelägenhet att investera i skolans viktigaste tillgång – lärarna.

Samhället behöver förhålla sig denna viktiga yrkesgrupp med stor respekt…” /Torbjörn Lundh, Samuel Bengmark, Kungliga VetenskapsAkademin, SvD 4/4-14

De menar att hela skoldiskussionen bör kretsa kring två huvudfrågor:

  1. Hur gör vi läraryrket så attraktivt att vi lockar den mest begåvade tredjedelen till lärarutbildningarna?
  2. Hur rustar vi de som idag är lärare och behöver komplettera sin kompetens för att fungera i den komplexa rollen?

Jag kan inte annat än instämma. Nå, tar politikerna ansvaret nu då, eller försöker de åter förvilla bort korten genom enkel plakatpolitik som ”mindre klasser”? Den som lever får se, men jag tänker i alla fall ställa de politiker jag har i min närhet till svars. Minns även att Ord betalar ingen skuld, nu behöver vi pengarna på bordet.

Quiz: Vem har egentligen ansvaret?