#pedaläslyft – humlan som började flyga under ESC?

Igår åter dags för Eurovision Song Contest. Innan hade Anna Kaya på Twitter funderat över vad vidgade kollegiet kunde tänkas komma på att göra denna gång (för två år sedan föddes ju Pedagogisk Pub under den svenska melodifestivalen)…

Uppenbarligen fångade TV-skärmens sångtävling inte alla lärares uppmärksamhet och medvetande, så när läraren Sara Bruun kastade ut en fråga om lästips på Twitter kom stenen i rullning som den ibland har en tendens att göra just i det vidgade kollegiet.

Så nu är det bestämt att vi i sommar testar oss fram till en virtuell edcamp och bokcirkel. Eller två. Eller fler. Där den som vill kan hoppa in och hoppa ut efter lust och möjlighet. Eller avstå. Det är ju det vackra med förtroendearbetstid – jag lägger den närhelst och varhelst jag anser den gör störst nytta. Återhämtning är absolut viktigt, men vad som är återhämtning är faktiskt högst individuellt – och för mig ger det mängder av energi med gott tankeutbyte lärare emellan. I synnerhet när jag är med och påverkar vad som ska läsas och hur det ska göras…

För dig som vill läsa mer om sommarens #pedaläslyft (inkl vision och instruktion) hänvisar jag till Sara Bruuns blogg. Jag tror detta kan bli en höjdare, på många (lärorika) sätt!

 

När det blir fel

Jag skriver inte om, utan när. Med flera hundra moraliskt signifikanta beslut att fatta varje dag – mitt under brinnande verksamhet – vore det orimligt att samtliga vägval sedda efterhand skulle vara rätt. På gott och ont måste mycket gå antingen på rutin eller impuls. Och det blir inte alltid rätt, vi är trots allt ”bara” människor. Sedan är förstås frågan hur fel det får bli. Kan man tänka sig att ordet BALANS* kan användas även här?

  • inte bagatellisera det som händer som inte är OK

  • inte göra en höna av en fjäder

misstag_EA-300x225Igår tog jag chansen att möta ett gäng engagerade lärarstudenter och lärare på knytkonferensen #edcampstud. Studenterna föreslog teman som de önskade diskutera och utifrån det utkristalliserades olika grupper. Med aktuell situation på skolan valde jag ”När det blir fel”.

Någon student var rädd för att det någon gång skulle hända att ens lektions/tema/undervisningsidé inte skulle hålla eller slå an rätt sträng hos eleverna. Vi yrkesverksamma kunde tyvärr bara konfirmera att det kommer att hända. Flera gånger. Men att det faktiskt inte är hela världen, som lärare måste man alltid ge akt på hur ens undervisning faktiskt fungerar och ändra sin plan utifrån det gensvar man får från eleverna**. Det som gått bra tidigare kanske inte längre fungerar – och tvärtom! Lev med det, och se det som en del av tjusningen i yrket. Ställ frågan ”vad är det värsta som kan hända om en lektion inte slår an?”, samtidigt som du förstås gör vad du kan för att varje lektion ska räknas till kunskapstillväxten. Vi tillverkar liksom varken skruvar & muttrar eller läkemedel, där det främst handlar om noggrannhet och att inte göra fel. Vi arbetar med människor, människors relationer och människors långsiktiga utveckling och där krävs det mer än att inte göra fel för att det ska fungera. Det är en sann utmaning!

Någon student var rädd för att tappa fattningen och brusa upp. Även det kan hända, även den bäste. Här tänker jag att om det händer är det väldigt viktigt hur läraren agerar efter det har hänt. Självfallet måste det till en reflektion och ett försök till systematik för att undvika upprepning, men först och främst har vi en elev som vi åter måste bygga upp förtroendekapitalet hos. Eleven måste på allvar känna att jag bryr mig. undervisningriktigt, engagemang kan näppeligen vara på låtsas! Vi måste också kunna säga och erkänna att vi gjorde fel, för att på riktigt visa att man faktiskt får vara mänsklig, även om jag vet att jurister säger att man aldrig ska erkänna fel då BeO kan komma att hålla det emot en senare… Sedan behöver en professionell bedömning göras om något ska kommuniceras till vårdnadshavare och/eller rektor. Lyfta den yrkesetiska frågan med kollegor bör ofta göras, i syfte att vi alla ska skaffa oss bättre framtidsberedskap och fundera över vad som går att förhindra genom annan organisation, struktur, förutsättningar… Handledning av utomstående är också ofta lika värdefull som den är sällsynt i skolans värld.

I min värld måste det vara viktigare att försöka göra rätt än att inte försöka göra fel. Om vi ska befolka våra klassrum med lärare som är ofelbara blir det väldigt tomt i skolan. Alla förlorar på rädda lärare.

* flera av studenterna som var med på #edcampstud hade lyssnat till mig när jag föreläste på universitetet om bland annat detta, uttryckte sitt gillande över att ha fått upp ögonen för den aspekten.

** detta ser jag f ö som sant elevinflytande, långt viktigare än formella elevråd och annat som skolinspektion granskar. Det är dock sällan eleverna förstår hur mycket inflytande de faktiskt har här.

Årets Sam Verkare

Oj, det känns jobbigt att åter särskriva en rubrik. Men jag hoppas sammanhanget ursäktar tilltaget denna gång. Idag mottog jag nämligen utmärkelsen ”Årets samverkare” av Föräldraalliansen. Det är en nyinstiftad utmärkelse, vi var fyra nominerade. Ungefär såhär löd mitt lilla tacktal:

samverkareJag känner mig hedrad av att få denna utmärkelse. Jag tycker ju god samverkan är viktig och jag påstår att vi behöver diskutera och arbeta mer och djupare med det. För mig är Samverkan inte liktydigt med Göra Samma och tycka samma. För mig är samverka att verka samman. Det vill säga arbeta och tänka tillsammans, mot ett gemensamt mål eller syfte, utifrån olika roller och utgångspunkter. Ibland behöver vi tänka oss in i nya sätt att arbeta, och ibland behöver vi arbeta oss in i nya sätt att tänka. Men gör vi på samma sätt som vi brukar får vi också samma resultat som vi brukat få. Det händer att jag påpekar:
”Om två människor är helt överens i allt, är den ena överflödig”
– med tillägget ”Självklart är ingen människa överflödig, men om vi ska lära oss något så behöver vi faktiskt mer av olikheter än av ryggdunkningar”.

Vi behöver mer samverkan som bygger på att vi har olika bidrag, olika roller, olika idéer och perspektiv men ändå strävar mot samma mål. Samverkan i sig är inget självändamål, det måste stödja högre mål och syfte. Syftet för samverkan mellan skola och hem måste vara att göra vad vi kan för att varje unge ska tillägna sig mod och förmågor att följa sina drömmar… Detta syfte och mål torde vi vara tämligen överens om, sedan måste vägen dit kunna se ut på olika sätt. Den Enda Rätta Vägen finns helt enkelt inte! När vi ska samverka tror jag det är viktigt att påminna sig om att vi sannolikt har fått två öron men bara en mun av en särskild anledning

En av deltagarna påpekade att en sak hen gillade med mitt sätt att samverka var att det även gav ett viss motstånd:

IMG_9185Du är tydlig med vad du kräver för att samverkan. Du har förväntningar vad vi föräldrar behöver göra respektive inte ska göra. Precis som vi kan ha förväntningar på dig, vad du ska göra respektive inte göra.

Detta tror jag är en nyckel i god samverkan; att vi är tydliga med vad vi tänker leverera och vad vi inte tänker leverera, liksom vad vi behöver respektive inte behöver från den andra parten för att kunna leverera exempelvis vårt bidrag till god undervisning och kunskapstillväxt. Här måste vi gå från ord och tankar till handling! Jag har redan hört flera lärare planera för att visa inslaget från Nyhetsmorgon på nästa föräldramöte, i syfte att sedan föra en dialog kring två centrala frågor:

  • Varför ska barnen vara i skolan?

  • Hur ska vi ha det tillsammans?

Om detta borde vi tala mer tillsammans, så vi kan verka bättre tillsammans.

Jag avrundar med ett citat från gårdagens dansavslutning och ett från dagens twitterflöde:

”Vi kommer aldrig leva i världens finaste o bästa land så länge som vi mest letar efter fel” /Sean Banan

oliktank

 

Tidsenlig teknik tarvar tusen tankar

IMG_9142Skapaskolan har vi Modern teknik och Hälsa som profil. Att eleverna får låna en lärplatta och att jag som lärare har både mobiltelefon, lärplatta och bärbar dator är så självklart att vi inte gör någon särskild poäng av det. Så bör det väl se ut anno 2015?

Ska vi inte be tjänstemännen på gatukontoret dela lärplatta/dator med varandra?

Vi har ett öppet instagramflöde istället för veckobrev, samtliga uppgifter levereras till och från eleverna helt digitalt. När de skriver eller ritar på papper så fotograferar de och lämnar in elektroniskt så vi slipper hålla ordning på papper. Vi är helt enkelt väldigt digitala. Samtidigt som vi tror på balans och även har en del högst traditionella undervisningsinslag, om än ofta med någon digital twist. Om inget annat skriver eleverna digital loggbok över varje dag, vilken vi och föräldrarna kommenterar (ja, jag har läst Granaths ytterst läsvärda avhandling om loggbok som disciplineringsteknik och gjort professionella avväganden utifrån yrkesetiken).

Tisdag 12/5 är det dock ”Nedkopplingens dag”, vilken vi tänker uppmärksamma! En hel skoldag helt utan att använda mobil, lärplatta eller dator. För oss känns det faktiskt ganska märkligt, samtidig som det inte är så många år sedan det var vår vardag…  Ökad medvetenhet om hur vi använder och förhåller oss till digitala nätverk och tjänster kan bidra till att skapa välmående och god balans i våra liv. Och balans är lika nödvändigt i ett lärarliv som i ett barns/ungdoms…

Om man kan fatta medvetna beslut om sin medieanvändning ökar chansen att manNedkoppling-273x300 både kan vara uppkopplad och se till att få de grundläggande behoven tillgodosedda. De ungdomar som behärskar den nya tekniken och samtidigt mår bra och presterar bra i skolan kommer att bli mycket attraktiva på den framtida arbetsmarknaden. /Anna Nygren, Ung Livsstil

Hur gör du på tisdag? Och hur gör du framgent? Hur har du det egentligen med din tillgänglighet och sociala medier? Medvetet, hoppas jag!

PS. Om du är leg lär eller rektor och kan tänka dig att bli min kollega eller chef så söker vi nu just nu några kollegor… DS.

Tänk att något så självklart inte är det!

Först hade inlägget titeln ”Klassrummet, Samhället och OECD”. Men bland en av alla kommentarer jag fått idag i sociala medier så kom även den som kom att bli titeln… Något som fler instämt i. Andra har tyckt att jag varit modig och jag förstår faktiskt inte varför – för mig var det närmast självklarheter som jag fick chansen att säga i nyhetsmorgon idag:

http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=3178266

Finner du något kontroversiellt i det jag sa får du mer än gärna höra av dig!

Det enda jag hade önskat att jag gjort annorlunda såhär långt är att reagerat på ”här i ditt klassrum, bakom din kateder”. Bilden i bakgrunden är väldigt långt ifrån hur det ser ut i mitt klassrum

”Undervisning sker alltid i ett sammanhang. Fler och fler kommer till skolan idag med en idé om att lärande alltid skulle vara enkelt och roligt. Riktigt så är det ju inte.”

”Det fungerar väldigt olika i olika klassrum.”

”Den stora frågan är varför vi är i skolan? Är vi där för att lära oss saker och utveckla förmågor, eller är vi där för att hänga med kompisar?”

”Det finns olika förhållningssätt, varav en del är mer gynnsamma än andra”

”Fler och fler elever kommer med attityden ‘Du bestämmer inte över mig och jag behöver inte anstränga mig!’ – vilket är ett ogynnsamt förhållningssätt”.

”Demokrati innebär inte bara att vi har det tryggt, trivsamt och inte är kränkta. Det kräver en del arbete och det måste vi tala om.”

”Tryggt och trivsamt är en absolut förutsättning. Men det räcker inte att det är tryggt och trivsamt. Vi är faktiskt i skolan för att lära oss ett och annat och utveckla saker tillsammans”

”Föräldrakontakter kan vara väldigt givande, men också problematiska”.

”God undervisning uppstår inte i ett vakuum, det kräver att man har tid och kraft och också att man känner sig uppskattad. En rimlig lön är en del av att känna sig uppskattad.”

”Vi behöver ha ett kontrakt kring ett gynnsamt förhållningssätt, där det faktiskt handlar om att engagemang och ansträngning faktiskt lönar sig.”

”Talang är överskattat, Zlatan jobbar många timmar innan landskamp”.

”Att vara med eleverna och skapa god undervisningsrelation är viktigt och kräver sin tid för planering och uppföljning, det uppstår inte bara av sig självt.”

IMG_9126Som av en händelse låg dessutom Carol Dwecks bok i brevlådan när jag kom hem…

Undrar vad som skulle hända om fler lärare diskuterade dessa klipp med sina elever?

Lärare och sociala media

Jag utlovade visst ett inlägg utifrån min föreläsning på SETT ”Sociala medier för lärare – möjligheter och fallgropar”. Men tillvaron kom emellan, med undervisning, nationella prov, riktig kompetensutveckling samt popupklass på skolriksdag (där mina elever bland annat tog chansen att intervjua James Nottingham). Denna långhelg valde jag så att inleda med att dansa fackeldans för att sedan fram tills nu lämna mobil och sociala medier för att istället umgås med goda vänner och familj. Känns faktiskt som helt rätt prioritering. Lika mycket som sociala medier kan tillföra ett sammanhang, kan de även distrahera oss från andra sammanhang.

Sociala medier kan föra hela världen till dig varhelst du är. Samtidigt kan de också snabbt föra dig bort från de människor du delar plats med.

Jag var ju länge med i Våga Vägra Facebook. Sedan började jag blogga för Pedagog Stockholm och Lrbloggar… Jag trodde inte jag var tävlingsmänniska, men gick igång på bloggstatistiken. Ett sätt att höja klickfrekvensen är att engagera sig i sociala medier, och på den vägen är det. Först Facebook och sedan fann jag guldgruvan Twitter. På Fb är man ”vänner”, vilket ju har sin konnation. På Twitter ”följer” man istället de som skriver sådant som man finner intressant. Det behöver inte alls betyda att man håller med, men att man finner det läsvärt. Twitter är dessutom en väldigt enkel kanal till Skolverket, Skolinspektionen, LR mfl som hänger där.

Jag skulle aldrig få för mig att lyfta telefonluren, ringa Skolverket och be att få bli kopplad till generaldirektören. Men på Twitter har vi flera gånger mötts i givande dialoger om skolan.

Rätt nyttjade kan sociala medier verkligen ge inspiration, energi, svar på konkreta frågor, bra diskussioner och dialog. På #skolchatt torsdagar kl 20-21 diskuteras angelägna ämnen och min uppfattning är att det där är viktigare vad som sägs, än vad som säger det. Så tycker jag det är överhuvudtaget i sociala medier, i lärarrummen kan där ofta finnas mer av tassande och passande.

”Nu kan jag ta med mig lärarrummet hem via datorn och få svar på mina frågor när jag själv känner att jag har tid”, sa Anna Kaya redan för ett år sedan (Anna är f ö den enda lärare jag vet som har fler följare på Twitter än jag, helt rättmätigt helt omöjlig att komma ikapp)

Senaste dagarna har #tonen på sociala medier diskuterats. Tydligen behöver vi experter som vägleder oss även här.  Eller t o m någon slags ny kommissionEller kanske inte? I min värld handlar det främst om vanligt sunt förnuft, medmänsklighet, gemensamt samhällsbygge… Något vi alla gör tillsammans.

Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Du är inte bara ansvarig för vad du säger, utan även för det du inte säger. /Martin Luther King

 

Metoder eller Lärare?

IMG_8982

Från seminarium med Barbro Westlund, konferens ”Mellanstadiet” Skolporten

Idag fick jag en viktig paus från undervisningen på Skapaskolan för riktig kompetensutveckling. Jag och kollegan (vilka delar på 42 elever i ett gemensamt klassrum, standardpaviljong med tidsenlig möblering) gick tillsammans – för vi vet ju att det då alltid blir så mycket mer kvar efteråt än om man kommer tillbaks ensam med något.

Det blev en höjdardag med mycken inspiration, nya insikter och en grund att ta nya steg vidare ifrån. Barbro Westlund, Anna Karlefjäll och Inger Nordheden hade olika ingångar, men samma tydliga budskap att det faktiskt alltid handlar om lärares professionella bedömning och vägval. God undervisning rymmer många beståndsdelar och måste ses i sin kontext.

Du som följer mig på twitter fick dig en hel del citat till livs. Här bara ett fåtal :

”Det är aldrig metoder som undervisar. Det är alltid lärare.” /Barbro Westlund

Läsinlärning uppstår inte genom att enbart läsa mycket. Att läsningen flyter är dock en nödvändig om än ej tillräcklig förutsättning och detta måste förstås övas. Förståelsen uppstår dock långt innan avkodningen!

”Formativ bedömning måste stå på två ben:

  • Återkoppling till läraren
  • Återkoppling till eleven

Idag har många utvecklat metodik för det senare, men tappat bort det första. Det gör att det haltar.

Vad kallade vi ‘formativ bedömning’ innan begreppet fanns? God Undervisning. /Anna Karlefjärd

Lärares ansvar för att medvetet välja metoder, stoff, arbetsformer, bedömningsformer gjordes också väldigt tydligt. Det är just det som gör att vem-som-helst faktiskt inte kan kliva in och vara lärare. Att leda en grupp är bara en delförmåga (också den nödvändig men ej tillräcklig).

Lärare frågar för ofta ”får man göra si eller så?”. Det finns ju en skollag, en läroplan och några andra förordningar, samt Skolverkets Allmänna råd (som trots namnet ska följas om man inte kan visa att det man gör fungerar minst lika bra). Dessa och inget annat reglerar vad man får och inte får göra. Får får inte får, får får lamm!

”Värna friutrymmet! Desto mer svar vi vill ha, desto mer utförare blir vi.”

För nog har vi ändå en yrkeslegitimation av en anledning?

Lärarlös Skolkommission?

I påsklovsveckan lanserade regeringen ännu en Skolkommission (det har ju varit några innan, bland annat 1946 och 2014). Ansatsen låter ju i alla fall lovande:

”- Professionen ska leda skolutveckling, inte ständigt anpassa sig efter nya politiska direktiv. ”/Gustav Fridolin, pressmeddelande från regeringen 150409

”Skolkommissionens uppgift är att tala om för politikerna vilka beslut de bör fatta för att svenska elevers kunskapsresultat ska bli bättre, för att undervisningen ska bli bättre och för att likvärdigheten i skolan ska öka.”/Sydsvenskan 150409

På Twitter följde en bra och viktig diskussion om varför det saknas yrkesverksamma lärare i kommissionen. Det är en i högsta grad relevant fråga, signalvärdet i det hade onekligen inte varit så dumt. Samtidigt känner jag mig tämligen säker på att yrkesverksamma lärare kommer att ingå i det faktiska arbetet, utifrån det jag tror mig veta om kommissionens ordförande Anna Ekström. Ständigt talar hon konkret om vikten av att lyfta fram lärarna och lärarnas kompetens och engagemang.

Sedan var det ju inte särskilt länge sedan Bo Jansson hade sin undervisning; mötte elever, föräldrar, kollegor, skolledning. Lärarnas Riksförbund har ju en tydlig policy att alla förtroendevalda med undantag från förbundsordförande ska ha en fot kvar i undervisningen (gäller vice ordföringar och samtliga förbundsstyrelseledamöter, kommunombud osv). Det är något som skiljer LR från andra förbund och något som jag motionerat om till de tre senaste kongresserna. Sist togs motionen med acklamation, ingen där emot (även om jag också vet att det ännu finns kommunombud som tyvärr tummar på detta).

När det gäller kommissionen i övrigt är det ju en del intressanta namnkunniga. Man kan dock undra över val av företrädare från kommunalt håll, jag vet egentligen inget om Katrin Stjernfeldt Jammeh som person, men Malmö sticker ju inte direkt fram som något föredöme vare sig för goda skolresultat eller (vad jag förstått) god samverkan med sina lärare…

Nåja, nu ska vi kanske låta kommissionen få komma igång med sitt arbete, parallellt med Skolforskningsinstitutet. Kan vi därmed även tänkas lämna idén om att skolans problem kan lösas via en och annan käck reform och mirakelkur på hundra dagar eller så? Att bygga en skola för var och en är tvivelsutan ett långsiktigt arbete som måste ske på stadig grund. Det gäller att hålla i och hålla ut, göra sig en och annan erfarenhet på vägen under tiden man finner en balans mellan att prova nytt och behålla sådant som faktiskt fungerar. Men framförallt – utvecklnigsarbetet måste bygga på oss legitimerade lärare och på vår profession.

OECD, PISA och vår gemensamma by

It takes a village to raise a child

Det krävs en by för att fostra ett barn.

Ett talesätt lika sant som det är komplicerat att få till i praktiken.

På väg hem efter en givande dag i skolan slölyssnade jag på Studio Ett. ”Rektorernas Rektor” (hon presenterades faktiskt så) var där tydlig:

”… den samstämmiga bilden av sjunkande kunskapsresultat som vi får från de olika internationella mätningarna den är värd att ta på stort allvar…

… det är ju inte en, eller två, eller ens tusen lärares personliga ansvar hur det går i PISA, utan hur vi klarar PISA är faktiskt hela det svenska samhällets ansvar.” /Anna Ekström, Studio Ett 150330

Diskussions-Kahoot idag när vi hade "Prova-På-Skapaskolan", respondenter är elever och föräldrar

Diskussions-Kahoot idag när vi hade ”Prova-På-Skapaskolan”, respondenter är elever och föräldrar

Även OECD är tydliga i att raset i PISA-resultatet måste stoppas om om Sverige vill ligga i framkant och skapa jobb framöver:

”De rekommenderar att höja läraryrkets status, med bland annat högre löner och bättre karriärmöjligheter.

Tidigare och bättre stöd till svaga och utsatta elever behövs, liksom en satsning på bättre svenskundervisning för invandrare.” /OECD:s generalsekreterare Angel Gurría, enligt Åsa Nilsson Rönnqvist, Sveriges Radio 150330.

Så nog handlar det om att byn faktiskt måste hjälpas åt – att i allt den gör förmedla att skolan, lärandet och bildningen är viktig (och därmed är värd sitt engagemang, sin tid och sitt fokus), att skolan måste få vara en investering i framtiden. Att spara in på lärarlöner och erbjuda njugga karriärmöjligheter påverkar förstås både läraryrkets attraktivitet och status – och det blir i förlängningen förödande för hela byn. Ska det vara så svårt att förstå? Eller snarare: inte bara förstå och lägga ut texten kring, utan faktiskt göra något åt. I praktik. För allas skull.

It’s all about the culture…

Fick av någon anledning låten ”It’s all about the money” i huvudet. Jag säger inte att resurser inte skulle vara viktiga, men än viktigare är kanske vilken kultur vi skapar tillsammans – i gruppen, i skolan, i samhället. Inte minst har de senaste dagarna påmint om detta faktum, då vi haft förmånen att ha Peter Lippman på besök. Peter är något så ovanligt som en arkitekt som forskar på lärande, vi träffades på en skolbyggnadskonferens för några år sedan och fann direkt att vi (och Trevor Dolan) hade mycket att tala om, vilket vi gjort sedan dess. Han återkommer ständigt till

”… ni har verkligen skapat en intressant och användbar lärmiljö på Skapaskolan, men det som verkligen gör det är kulturen ni också skapat”

Förutom att han inspirerat hur vi tänker har han även hjälpt till att möblera om ett och annat klassrum. Det har varit häftigt att se hur ett klassrum som saknar flyt och inte riktigt fungerar med några enkla medel kan fås att fungera. Inte minst för elever med mpeterer myror i brallan än vanligt (vilket i sig blir allt vanligare). Det handlar ganska mycket om att bära bort möbler och definiera ytor; vad ska de användas till och inte, samt hur man ska förflytta sig mellan dem (och inte). På Skapaskolan har vi för närvarande standardpaviljonger, så det är inte det det handlar om. Vi har en del udda möbler, men det har man både råd och plats med om man inte börjar med att köpa en bänk och en stol till varje elev. Detta gav för övrigt gav en hel del inledande panikkänslor hos den nyanställde läraren med lång lärarerfarenhet som nu är lika tydlig med att hen inte önskar en enda stol till och inte på några villkor vill gå tillbaks… Det viktiga är väl att våga prova, på riktigt undersöka vad som händer och sedan våga hålla i och förändra i steg när man gör erfarenheter – istället för att genast backa tillbaks till det man känner när det inledningsvis inte direkt blev som man tänkt sig.

Klassrum i Råbergsskolan, Rosersberg, efter att lärare fått inspiration bära iväg möbler.

Klassrum i Råbergsskolan, Rosersberg, efter att lärare inspirerats av Lippman att bära iväg möbler och definiera ytor på andra sätt. Spännande fortsättning följer!

Ett för-givet-tagande som jag ofta upprepat i mina föreläsningar är vikten av att varje elev har en bestämd plats. Jag står fast vid att det ofta är bra när vi talar om ett traditionellt inrett klassrum med bänkar och stolar. Men har man andra möjligheter har det inte alls visat sig nödvändigt. Inte ens för eleven vars lärare vid överlämning hävdade vikten av det (”om ett halvår kan man fundera på att byta bänkgranne”…). I en mer vanlig klassrumskultur kan jag absolut se giltigheten av detta, men vi kan konstatera att i vår kontext uppenbarligen inte var vad som faktiskt behövdes. Samma i matsalen/restaurangen – tidigare erfarenhet är att en del elever har ont i magen hela morgonen om de inte vet vem de får sitta med. På elevernas initiativ provade vi dock med en tyst och en mer normal matsal och fri sittning inom och mellan dem. Självklart pratade vi mycket om vilken kultur som då måste råda; ingen ska känna sig utanför, man ska kunna sitta med vem som helst, vi byter inte plats när vi satt oss… Det har fungerat långt över förväntan och är riktigt bra för både liten och stor.

Ett av mina mer märkliga samtal genom åren var med en ny elev och hens föräldrar. Eleven är i mina ögon något av en mönsterelev; nyfiken, engagerad, artig, trevlig, skapade ständigt god stämning… Jag inledde med frågan ”Vad är den största skillnaden mot den förra skolan” och fick ett svar jag inte hade kunnat föreställa mig:

Den största skillnaden är att jag inte slåss varje rast. Här behöver man ju inte det.

Då jag på två månader aldrig sett ens tendenser till detta ifrågasatte jag faktiskt det sagda, men föräldrarna bekräftade att på förra skolan var det något av en kultur. En kultur man snabbt hade anpassat sig till. Märkunderligt!

Förutom att träffa arkitekter och personal hade Peter Lippman även workshops med elever i år 2-5. Jag och kollegan konstaterade båda att det på tidigare skolor sannolikt skulle kunna ha framförts något liknande:

Det går ju inte, det är alldeles för svårt för dem; de kan inte engelska tillräckligt bra och arkitektur är ett för avancerat ämne.

Nu var det ju ingen här som tänkte så, vilket gav oss möjligheten att få konstatera att det fungerade mycket väl. Peter fick med sig en hel del insikter och tankar vad eleverna anser fungerar/inte fungerar – och varför. Inte minst den frågan torde vi ställa oss oftare!

Förutom att hänga med Peter Lippman, goda kollegor och nyfikna elever, så hade jag även förmånen att få vara med Sollentunas rektorer i dagarna två denna vecka #vilärtillsammans. Vi pratade skola i stort och smått och återvände hela tiden till vikten av att skapa en god och professionell kultur. En kultur där rektor (och förälder) vågar släppa taget till professionella lärare, vilka tar sitt yrkesansvar på stort allvar; fattar de beslut som krävs och vågar stå för dem. Det handlar om att välja och att välja bort, vara tydlig med vad vi levererar (det som anges i styrdokumenten) och inte (det som inte återfinns i styrdokumenten).

Det är inte svårare eller lättare än så. Det handlar om kultur – och vi är med och skapar den. Det handlar inte om att hänga på olika trender som ex lärstilarTrollhinder och Jante tjänar oss inte heller. Däremot Ödmjuk Orubblighet liksom tid att reflektera över vårt uppdrag, förbereda, planera, följa upp och utveckla såväl undervisning som kultur och lärmiljö.