Vad väljer vi – och varför? Skolforskning?

Ropen skalla – vetenskapligt grundad skola till alla!

Samtidigt vet vi att det idag saknas forskninIMG_1951g inom stora fält inom skolans vardagliga verksamhet. Där det finns forskning är den sällan helt entydig, allt som oftast kan man hitta stöd för nog så motsatta ståndpunkter. Där det finns evidens ska den förstås följas. Där det finns vetenskapligt stöd eller beprövad erfarenhet vet vi bättre hur vi bör göra. MEN till syvende och sist handlar det nästan alltid om Lärares professionella bedömning. Det är gott att även det statliga Skolforskningsinstitutet är tydliga att deras uppdrag faktiskt inte är att finna mirakelkuren som faktiskt inte finns, men däremot skapa mer underbyggda underlag:

En systematisk översikt ska ligga till grund för professionella bedömningar

skolverketDe är även tydliga med att den forskning som de ger stöd alltid ska ha bäring på det vi i skolan faktiskt har behov av. Vi som var på Rikskonferens för lärare i samhällskunskap var först med att få höra direktör Lena Adamson berätta om årets (= Skolforskningsinstitutets första) inriktning:

”Metoder och arbetssätt som bidrar till att de verksamma inom skolväsendet ges goda förutsättningar att planera, genomföra och utvärdera undervisning som kan bidra till barns och elevers utveckling och lärande samt till förbättrade kunskapsresultat”/Skolforskningsnämndens inriktningsbeslut för 2016 

IMG_1963Rikskonferensen var en ytterst givande dag i engagerade lärares lag. Föreläsarna hade alla förankring i den konkreta forskarvärlden, med fynd som uppenbart hade direkt bäring på vår lärargärning – vilket märktes när föreläsningarna bröts för diskussion lärare emellan. För min del gav det en rejäl kick att sitta samman och diskutera med lärare på alla stadier, grund och gymnasium, professor och disputerad om hur undervisning kan göras bättre. Jag är glad att arbeta på en skola med en rektor och kollegor som har förstånd att uppskatta att lärare ibland är borta i syfte att verksamheten på sikt blir bättre!

”Vi hinner inte” resp ”Någon behöver ordna bra ämnesträffar”

IMG_1955… kom förstås upp som diskussion även här, men jag vill hävda att en hel del av detta kan vi faktiskt råda över. Det handlar om att helt enkelt låta bli att göra sådant som den professionella bedömningen finner bidrar till mindre kunskapstillväxt än annat och därmed prioritera tiden och kraften mer till sådant som faktiskt gör skillnad. Mer kunskapstillväxt och mindre ryggen-fri-bara-för-att. Många lärare dokumenterar fortfarande för mycket, men jag avstår.

IMG_1962Ingen förälder har ännu bett mig skriva mer utförliga omdömen…

Sedan handlar det förstås om att arbeta smart där det går, exempelvis kan man på ganska kort tid få översikt över skolforskning att grunda sina professionella beslut på via ex www.skolverket.se/forskning eller www.skolporten.com.

Någon och man arbetar inte här. /Rektor Peter, Glömstaskolan

Att skolforskning endast kan ligga till grund för lärares professionella bedömning är även något som David Mitchell är mycket tydlig med i boken Inkludering, vilken vi just nu har börjat diskutera i Det pedagogiska läslyftet. Till skillnad från andra lyft är ju detta något som är helt och hållet initierat av oss lärare, det är inte tänkt att någon annan ska lyfta oss, utan vi själva. Eller i alla fall prata samman utifrån kraft och ork och se var det landar.

magistern bestämmer i kapprumTiden och kraften är begränsad.

Den kommer aldrig räcka till allt som vi skulle vilja. Eller till allt som ”samhället” och ”media” tänker att skolan ska fixa. Alltså måste vi lärare välja att stå för något.

Så, vad väljer vi – och varför?

 

Mobilen igen, hur svårt kan det vara?

Det här med mobiler i skolan verkar bli något av en evig följetong nu när kepsfrågan så sakteliga verkar ha dött ut. Jag har skrivit om det förr, men gör det igen i förhoppning att fler verkligen läser, tänker och kanske t o m inser att vi faktiskt inte står så långt ifrån varandra och i allmänhet har samma mål och vill samma saker även om vi lyfter olika vägar och aspekter på vägen dit. Där landade iaf gårdagens givande lunchdiskussion på Rikskonferens för lärare i samhällskunskap.

Idag skrev även kloka Anna Tenelius Bodin om mobiler i skolan och jag vill vara tydlig i att jag både håller med om mycket i det hon skriver SAMTIDIGT som jag inte ser något behov av ett centralt mobilförbud och absolut inte vill samla in mobiler i något s k ”mobildagis” (då blir även ansvaret mitt när en mobil går sönder eller försvinner, smarta elever har även en mobil de lämnar in och en de behåller…). Om en mobil (eller annat) stör undervisning och lärande tvekar jag dock inte att peka med hela handen och vara väldigt tydlig.

Skollagen ger som jag ser det skolan och oss lärare ett tydligt mandat, vilket vår vän Skolverket även förtydligar i den utmärkta och kortfattade skriften om ”Trygghet och studiero”:

När det gäller föremål som stör är det hur föremålet används som är grunden för omhändertagandet. En mobiltelefon är till exempel i regel inte störande om den är avstängd men om eleven hanterar den på något annat sätt så att undervisningen försvåras så stör den utbildningen och kan omhändertas.

Skolverket är även tydliga i att vi ska arbeta förebyggande – och tillsammans – med frågan, men att möjligheter till disciplinära åtgärder finns på plats om de skulle komma att behövas. Då kan vi som innehar en yrkeslegitimation inte heller låta bli att agera, som jag ser det.

Uraktlåtenhet duger inte!

Hur arbetar man då förebyggande? Jag vill hävda att grundfrågan vi återkommande behöver föra en dialog med våra elever (och stundtals med deras vårdnadshavare respektive föräldrar) om frågan:

Varför är vi i skolan?

Och utifrån den fantastiska möjlighet till fri och god utbildning som alla barn i detta land har samtidigt som nära 100 miljoner barn i världen saknar varje möjlighet till det behöver vi vara tydliga att det faktiskt finns högst konkreta svar på frågan:

What’s in it for me?

Helt klart är att mången digital teknik går rätt in i hjärnans kortsiktiga belöningssystem. För en långsiktigt hållbar värld måste vi lära oss att hantera detta. Jag vill påstå att den elev som fått hjälp att förstå att det finns poänger att engagera sig skolan och själv lägger undan mobilen gynnas mer långsiktigt än den som bara gör det för att det finns ett allmänt förbud.

Klassrummets viktigaste funktion är att möjliggöra tankar och kommunikation. Diskussionen borde alltså handla om vad som utgör en tanke- och kommunikationsfrämjande miljö i skolan. Digitala resurser kan givet­vis stärka möjligheten att utveckla och kommunicera ­idéer, men om möjligheten att tänka för­hindras är det nödvändigt att välja en annan resurs – digital ­eller analog. /Anna Tenelius Bodin, SvD 9/4-16

Jag som professionell lärare måste alltså göra medvetna val och vara tydlig med vilka grundläggande förhållningssätt som är gynnsamma och vilka som inte är det. Det spelar ingen roll om det är digitalt eller analogt om det stör eller tillför undervisning och lärande. När jag arbetade på skolan som ”funderade på trådlöst nät” var jag glad att nästan alla elever hade en smart telefon så vi i alla fall kunde arbeta med smart digital respons och multimodal teknik – när det passade och då det fungerade. 

”…mobilt lärande tvärs över kontexter och miljöer kräver noggrann planering, men när det väl görs kan vi få till lärorika och meningsfulla aktiviteter som kan komplettera den vanliga undervisningen. … Mobilen användes också för att tillhandahålla uppgiftsinstruktioner, ledtrådar, stöd för samarbete och kommunikation, samt för att samla in data i form av bilder och videoinspelningar som eleverna tog med sig in klassrummet för vidare analys. Tekniken kan alltså spela en stor roll i dessa sammanhang – och kan möjliggöra en typ av aktivitet som inte hade varit möjlig annars.” /Jalal Nouri, ”Orchestrating scaffolded outdoor mobile learning activities” (SU 2014)

Tekniken är här och jag tror vi behöver lära oss att hantera den – liksom finna gynnsamma förhållningssätt även här. Detsamma gäller förstås även oss vuxna; jag använder min digitala teknik mycket och till olika saker (inte minst kommunikation på många plan), men lägger bort den om du och jag ska föra en dialog då jag vet att den faktiskt hindrar vår kommunikation att bli riktigt bra. Jag kopplar ner ibland, för att hålla frågan medveten – och tränar mina elever även på detta (precis som övrigt nyttjande).

Jag ser inte digital teknik som ett självändamål, utan som något självklart naturligt anno 2016.Ofta nog kan den komma till stor nytta, precis som rinnande vatten ur en kran och glödlampor i taket möjliggör mer effektiv undervisning än tidigare. Men de kräver förstås sitt tydliga lärarledarskap. Om detta bör vi fortsätta tala med varandra!

Små och Stora mirakel i Stressens tidevarv

Jag tror  jag var kvar sist på skolan skärtorsdagen. Långfredagsmorgon tog jag sedan tåget söderut och fick som vanligt mycket gjort. Väl framme hos familjen i stugan lade jag undan mobil, platta och dator för dryga 48 timmars #digitalvila – med medvetet undantag för morgontidningsläsning. Många var de ögonblick då jag famlade efter mobil i syfte att dokumentera och dela en upplevelse, fortsätta eller inleda samtal med vänner och kollegor i när o fjärran – eller bara se vad klockan var. En nyttig påminnelse för mig – jag anser fullt och fast att medvetet nyttjande av tidsenlig teknik kan tillföra väldigt mycket, men också på vikten av medveten nerkoppling.

Idag är det tredjedag påsk, tydligen firades även tredjedagar förr. Jag tror att högtider, riter och ritualer är nog så viktiga även i en mer eller mindre sekulär tid, om inget annat för att markera och minna om vikten av återhämtningspaus även från ett arbete som ger mening. Påsken får för mig och de mina sägas ha blivit god och glad på mångahanda sätt. Jag hoppas det gäller många! Oavsett anledning.

”Men vad som än hände den där dagen så kan man i alla fall konstatera att en världsreligion och en hel kultur skulle komma att växa fram ur de där berättelserna. Vad man än tror om saken så är det ingen överdrift att påstå att påskdagens glada budskap, att Jesus är uppstånden, har förändrat världen.”

/John Sjögren, SvD 160327

Jag valde själv att dröja mig kvar på skolan i torsdags, det var gott röja upp lite och runda av innan jag gick på ledighet. Jag väljer också själv att åter engagera mig i ett nytt Pedagogiskt Läslyft – jag räknar helt enkelt med att det kommer ge mer energi än det kostar. Men jag ser också till att skaffa mig utrymme för avkoppling och återhämtning.

”Avkoppling är en aktiv process, det är inte något som händer av sig själv. Det gör däremot stress. Stress sker automatiskt, det är en del av din reptilhjärna. Stress är en uppfattning om ett verkligt eller inbillat hot mot dig.” /David Gelles, Mindful Work (2015)

godisautomatNär jag var och handlade påmindes jag också om Micke Gunnarssons kloka ord om stora och små mirakel, där jag såg ett barn vrida på automaterna i förhoppning om att det trots allt skulle fungera även om den stressade föräldern inte hade några mynt till övers. Alltsomoftast låter jag min växel hamna i dessa automater, så vrider jag om ett halvt varv… Nästa unge som provar kommer sannolikt befästa en tro på mirakel – genom egen handling. Sämre förhållningssätt kan man sannolikt ha i tillvaron?

Gör nu en god och glad fortsättning på påsken och tillvaron! Både din egen, varandras och de andras.

Be careful out there – wherever you are.

Skolinnovation?

Hösten 2014 arrangerades en kväll om Skolinnovation på KTH. Martin på Invigos var en av arrangörerna, många deltagarröster önskade en ny omgång. Det tog lite tid, men när han träffade mig och min kloka kollega gick vi raskt från man borde till vi gör.  Sagt och gjort, en kväll bokades upp och vi skissade på upplägg, en kort sväng synkront (alltså fysiskt möte) och resten asynkront (delat digitalt dokument). Vi efterlyste lärares upplevda vardagsbehov som de önskade dryfta med entreprenörer, forskare, lärare och andra skolintresserade. Vi marknadsförde kvällen i lite olika kanaler och skaffade sponsorer till lokal och fika (det var ett gratisarrangemang för deltagarna).

Det är inte kocken, utan matgästerna som ska recensera matens kvalitet.

Men nog verkade deltagarna väldigt nöjda, såväl lärare som entreprenörer, riksdagsledamot, utvecklingsledare, rektor, övriga. Workshopen gav god energi! Vi hoppas och räknar även med att projekten arbetas vidare med, för visst har vi snart fått nog av

man borde verkligen… Någon borde… Skolan skulle…

Inte så att en kväll revolutionerar hela tillvaron, men många steg åt rätt håll kan så småningom bli en tusenmilafärd. Att få ihop en workshop var inte direkt kärnfysik, det krävde mest lite engagemang – och gav absolut mer energi än det tog.

Men nu går jag på påskledighet! Också det nog så viktigt!

Be careful out there, wherever you are!

nyanländavisionarbeteämnesintegreraskolaförvaroenallaeleverefterförmåga

 

Nytt #pedaläslyft om Inkludering

I somras utformade Lisa Eriksson, Sara Bruun, Annika Sjödahl, Therese Linnér och undertecknad tillsammans och utan att ännu hunnit träffas alla tillsammans ett pedagogiskt läslyft, där vi läste och diskuterade Nottinghamns bok och Rasmussons avhandling tillsammans. Tillsammans var nyckelordet, det hela växte till en Facebook-grupp med flera hundra medlemmar (nu har vi passerat 1000) Vi som höll i det hela provade lite olika varianter och lärde oss väldigt mycket. Dessutom vill jag säga att jag fick vänner för livet.

Nu tänkte vi det kunde vara dags igen, med erfarenheter i bagaget, ett delvis nytt upplägg och delvis ny projektgrupp. Vi startar nästa vecka och slutar i tid för betygssättning. Boken denna gång är Inkludering av David Mitchell. Tanken är att man ska kunna glida in och glida ur diskussionerna utifrån den tid och kraft man har tillgänglig.

Det gäller att göra sådant som ger mer energi än det tar.

Hur vi tänker göra? Den som hakar på får se! Projektplanen är inte färdig från start, utan växer fram allteftersom. Vi lär oss på vägen och vi börjar nu! Läs mer via länkarna nedan om du vill veta mer!

Therese Linnér: Dags för pedaläslyft

Lisa Eriksson: Dags för nytt pedaläslyft, lite info

Jenny Edwardsson: Dags för det pedagogiska läslyftet igen – du är väl med?

Facebookgruppen

 

Ärligt arbete

Innan jag läste till lärare arbetade jag på en restauranggrossist; lagerplock, körandes lastbil och i butik. Även militärtjänstgöring i ubåtsmaskin hanns med. Ibland säger jag skämtsamt

Jag är glad att ha provat på ett ärligt arbete.

Vilket förstås även läraryrket är, men jag hoppas alla förstår vad jag menar. Jag anser dock att ingen skulle få påbörja sin lärarutbildning utan att ha haft något annat än skola som erfarenhet i bagaget. Vältränad var man också då, med hyggligt betalt för att lyfta några ton fryst kyckling om dagen… Arbetet kunde uppenbarligen göras med olika engagemang och på olika sätt, men var måhända inte så värst intellektuellt krävande. Jag har ibland tänkt tanken att det vore gott att återvända till det typ en dag i veckan. Om inget annat för träningen och reflektionsmöjligheten…

Kompetens är alltid vacker.

Den här helgen har jag valt ideell kökstjänst på BUS-helg. Trettiotalet folkdansande barn ska trakteras med frukost, lunch, middag, fika, kvällsmacka, frukost, fika, lunch. Väldigt trivsamt att så att säga lite på distans få återuppleva de bushelger jag fick uppleva på det glada 70-talet (tre av barnen är dessutom mina). Dessutom inte alls dumt att i tankar och händer bli upptagen med att hacka, steka, koka, blanda, diska… – som ett sätt att också skaffa återhämtning.

Stress i sig behöver inte vara farlig. Frånvaro av återhämtning är direkt livsfarlig.

Jag är rätt duktig i köket. Jag är usel på hantverk. Jag kan leda grupper, men kan bara två lekar. Jag hade inte tid hämta på station eller handla denna gång. Men som tur är står ett samlat gäng bakom bus-helgen, var och en med sina kompetenser och specialområden. Alla med ideellt och äkta engagemang. Beredda att hugga i där det behövs, utan ledning och med mandat.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Här råder en väl utvecklad ansvarskultur, där var och en tar ansvar för sitt, vilket tillsammans bildar en god helhet. Detta är också något vi arbetar med på Glömstaskolan, både personligen, och inom respektive yrke. Exempelvis tänker vi oss att socialpedagoger ska ansvara för elevers närvaro, konflikter, föräldrakontakter som inte rör kunskapsbedömning.

Nej, nu ska jag ta ett kort varv på dansgolvet innan kvällsfika ska plockas fram! 

Lev väl!

Perspektiv

En omväxlande vecka som åter gett perspektiv. Förra veckan hemma med VAB och förkylning, gott att åter möta elever i måndags. Fler kollegor borta, så improviseringsförmågan testades återigen.

Det enda man vet är att man inte kan veta hur dagen blir. /lärare på föreläsning

Måndag kväll genomgång av motioner inför vårens kongress. Demokrati och engagemang är alltid intressant! Tisdag åter VAB, samt möte på föräldrakooperativa förskolan – där jag helt plötsligt sitter på arbetsgivarstolen. Onsdag åkte mina elever och jag för att hälsa på min gamla skola (de var hos oss i höstas), väldigt trivsamt träffa f d elever o ständiga kollegor. Också väldigt roligt att se hur alla våra elever direkt kom igång och utforskade tillsammans, både på skolgård och inne. Onsdag kväll föreläsning om ”orka lyckas, lyckas orka” för ett gäng medvetna lärare.

Att föreläsa och att undervisa är två saker som både ger och tar energi.

Torsdag så föreläsning på konferens om särskolan (jag saknar att ha dem nära, hoppas det snart blir så igen), sedan lunchflyg ner till Blekinge för både återhämtning och en timmes energigivande föreläsning för en ny grupp medvetna lärare.

Idag åter till undervisningen. Ska bli gott möta alla goa elever igen. Idag ska de bland annat intervjua ny personal. Någon som tror att sexåringar med medveten träning inte skulle klara det? Inte jag, jag vet att de kan. Jag älskar verkligen att vara med elever och undervisa, men mår också bra av andra perspektiv på tillvaron. Som exempelvis måndagens möte om behovsdriven skolinnovation, där vi hoppas på en fruktbar krock mellan lärare, skolfolk, forskare och entreprenörer – med olika perspektiv.

Gör en god vardag och helg närhelst den kommer!

Be careful out there!

Nå varje elev – del 3

Ropen skalla – En skola för alla!

Men jag vill hellre se En skola för var och en. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men för mig känns det som det finns en nog så viktig nyansskillnad mellan de två.

Del 1 och Del 2 av Nå varje elev var egentligen tänkta att bli en fortsättning på detta inlägg, men ibland pockar tillvaron på i en annan ordning än man tänkt (ganska ofta så faktiskt, i synnerhet när man är yrkesverksam lärare).

Nu kommer här dock till sist ett sammandrag av seminariet jag höll i höstas på en större gymnasieskola med dryga hundratalet lärare:

Vad är syftet med ditt läraruppdrag? – varför blev du lärare och vad kan få dig att fortsätta som lärare?

i had a dreamSvaret på den frågan skapar riktning. Ingen jag känner menar allvar om man skulle svara ”juni-juli-augusti och den feta lönen”, utan det var och är något helt annat (även om ferier och rimlig lön är självklara hygienfaktorer). För mig är syftet att vara med och bidra när stjärnglans tänds i ungars ögon, plus att man lär så länge man har elever. Vilket är ditt syfte? Har du det i minne? Påminner ni varandra om det, så ni inte går vilse? Det måste annars vara det värsta man kan uppleva, att en dag vakna upp och upptäcka att man tappat sin dröm och sitt syfte.

Vad är kärnan i läraruppdraget?

Tja, vad sägs om undervisning? Eller med riksdagens ord: sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden (SFS 2010:800). Kloka Ulrikas sätter också fingret på vad det torde handla om:

”Undervisning är inget fast och bestämt, hugget i sten. Undervisningen uppstår i relationen, viljan och modet att våga ändra på några parametrar för att förståelse för exempelvis ett moment ska uppstå hos en grupp eller kanske hos en enskild individ.” /Ulrika Jonsson, specialpedagog

Det finns inga mirakelkurer som alltid fungerar överallt för alla lärare, elever och kontexter. MEN det finns grundförutsättningar som bör råda – och det finns konkreta metoder och knep väl värda att ta till sig. Metodik kom och försvann och kom sedan tillbaks i lärarutbildningen, i verkligheten har den alltid varit viktig. Och den lärs främst genom att lärare lär och verkar tillsammans, men även med bidrag från vetenskapen.

BALANS bör råda mellan nya grepp och beprövad erfarenhet, mellan individens lust och skolans krav, mellan struktur och frihet, mellan ambition och resurser… Listan kan göras lång, men jag är övertygad om att skolan skulle ha mycket på att tjäna att uppvärdera frånvaron av bergfasta fundamentala övertygelser och istället lyfta balans som ett viktigt kärnvärde.

En grundförutsättning som dock måste råda om varje elev ska nå framgång är: God undervisning OCH kärlek till människan. Dessa två har inget motsatsförhållande utan måste båda finnas på plats. Det räcker inte att gilla ungar, de måste ges god undervisning. Det räcker inte att undervisningen är god, gillar man inte sina elever märker de det direkt – och lär sig då mindre då de engagerar sig mindre.

Visionen för skolan är tydlig: varje elev ska ges möjligheter att nå sin potential. Visionen stadgas i skollag och läroplan, så den behöver vi inte uppfinna. Det är viktigt att vi har koll på den. Det krävs dock en mängd åtgärder/handlingar på vägen, dessa måste vi också ha koll på. Samtidigt.

Vision utan handlingar är dagdrömmeri.

Handlingar utan vision är tidsfördriv.

skolverket
Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Samtidigt är inte mycket av det vardagliga arbetet i skolan inte på något sätt beforskat. Det som det finns evidens och vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet av ska förstås göras utifrån det, men allt det vardagliga måste också göras även om detta ännu inte är beforskat – och det måste göras så bra och medvetet som det bara går. Det är vårt ansvar som professionella och legitimerade lärare.

När det gäller att nå varje elev handlar det om att vända varje sten och pröva olika vägar. Vägen finns inte, men där finns – och kan göras – många olika vägar. Det är här lärares professionella bedömning kommer in.

IMG_0675
I somras testade vi hur det var att köra ett pedagogiskt läslyft asynkront via digitala medier. Nu kör vi ett nytt pedaläslyft, lite mer lågintensivt men säkerligen nog så givande. Boken denna gång är Mitchells Inkludering, som ju handlar om precis detta – vilka metoder bör skolan använda för att inkludera varje elev, vilket stöd ger vetenskap åt dessa olika vägval.

Jag räknar med en spännande resa! Både i pedaläslyft och i mina klassrum _pedalaslyft(resten av föreläsningen får anstå till senare blogginlägg, nu är detta långt nog, men utan denna grund blir vilken metodik som helst tämligen meningslös).

En annan spännande resa blir kvällen vi arrangerar där lärare, entreprenörer och forskares världar är att tänkt att fruktbart kollidera för behovsdriven innovation. Allt i syfte att finna fler vägar att nå varje elev! Varmt välkommen att delta i resan du med!

Rackarns Ronja Rövardotter?

Såhär har vi inte sett Astrid Lindgrens berättelse om Ronja Rövardotter tidigare, men jag kan lova att det var en mycket givande föreställning, med grymt imponerande scenografi á la Mad Max.

Pappa, det var ju precis som i filmen och som i boken, samma repliker!

– som förstfödde så väl fångade det hela. Ronja Rövardotter är en favoritbok som både jag och hon läst flera gånger. Mina elever har genom en kollegas försorg fått se Ronja Rövardotter som japansk tecknad film och kommer sedan även få möta både klassisk film och bok. Kollegan Annika tipsar även om hur man kan använda berättelsen i undervisning för äldre elever.

Hon kunde hon, Astrid Lindgren. Orden håller än – berättelsen är tidlös; livets mirakel, trygghet vs utforskande och lärande, hålla tag och släppa tag, erkänna när det blir fel och gå vidare utifrån det, be om förlåtelse, förlika sig med tillvaron att något/någon saknas en… 

För mig väcker detta även en och annan tanke om kontinuitet i förändring, för mig ursprungligen en titel på en ytterst läsvärd avhandling om dans, nu även något som diskuteras inom historiedidaktiken och som nog torde diskuteras inom hela skolan:

Innebär förändring alltid framgång? 

Innebär förändring aldrig framgång?

– eller kan det månne vara BALANSEN mellan att prova nya saker och behålla sådant som via beprövad erfarenhet visat sig hålla måttet som gör en hållbar framgång? Men också att koka ner ett och annat för-givet-tagande eller mental tatuering till sitt faktiska grundbehov.

Trygghet o trivsel är en förutsättning för lärande och utveckling.

Vilket i sig inte lika självklart måste utläsas som att fasta små grupper är det som skapar trygghet och trivsel, även om det finns många åsikter om det. Vi provar ju nya vägar på Glömstaskolan, bland annat fler lärare i en större grupp elever (vi håller dock fast vid årskursen som organisation). Utbildade lärandeassistenter knyts till varje årskurs, med uppdrag att arbeta med det sociala, både elever och deras föräldrar (lärarna har förstås tydligt ansvar för utvecklingssamtal och kunskapsuppföljning och vet att relationen lägger grund för undervisning). Vi använder digital teknik i vardagen (men samlar också elever till klassisk högläsning och föreläsning). Vi möblerar mer varierat och har sällan fasta platser (men är tydliga med att det alltid är den närvarande vuxne som har sista ordet med både beslutanderätt & ansvar)…

Vi provade även att utmana idén om att små fasta grupper skulle vara det som skapar trygghet genom att varje dag lotta fram nya grupper. Varje dag. I augusti, i förskoleklass. Vad blev resultatet? Vår uppfattning är tydlig, eleverna är ovanligt trygga och vi har även stöd i samstämmiga föräldraröster:

Det är så härligt att mitt barn är tryggt med alla sina kamrater och inte bara de som den råkade hamna med av en slump första dagen. Samma sak med lärarna. Så var det inte för hans storasyskon…

Oj, nu bar det iväg från Ronja Rövardotter – men tanken började i hur svårt Mattis i förstone hade att släppa taget om kontrollen av sin dotter och därmed inte gav henne möjligheter att lära känna världen på allvar.

Inlärd hjälplöshet är livsfarlig.

Självklart handlar det även här om BALANS och medvetna val. Jag blir faktiskt stolt när femåringen på egen hand har bestämt sig för att plocka fram frukost till familjen när jag hänger i tvättstugan lördagmorgon, men jag är glad att hon väntade med att skära tomaterna tills jag var med… Rackarns Rövardotter!

Nej, nu checkar jag förhoppningsvis ut i ett väldigt välbehövligt sportlov, ses på andra sidan!