Klättra mot toppen?

Igår kväll var jag utanför eller i kanten av min komfortzon. Jag påbörjade då grundkurs i inomhusklättring. Som liten hade jag problem med höjder, men sattes som tonåring att segla skuta där jag fick erfara ”den som är kortast förväntas klättra högst upp” med följd att jag fick ge upp höjdrädslan där och då. Jag har inte direkt saknat den…

Så det var inte i första hand höjden, utan mer situationen att gå på kurs. Inte i form av föreläsning eller seminarium med tid för reflektion, utan klart mer handfast, där konkreta handgrepp skulle läras in där och då – och förevisas kritisk instruktörsblick. Förutom en massa nytt lärande om klättring och säkerhet fick jag förstås på köpet en och annan lärdom som lärare. Det är ju precis detta som många av våra elever erfar varje dag… Nya handgrepp och situationer ska övas in och bedömas, om ämnen och ting som man knappt ens visste om att de fanns.

SollentunaskolorNär man klättrar får det ju liksom inte bli fel, att tumma på säkerheten vill ingen att någon ska göra då det kan drabba alla. Instruktörerna var ytterst skickliga i att hålla en positiv och framåtriktad ton samtidigt som de var väldigt tydliga med vad som gällde. Gensvaret som gavs var positivt och konkret på handlingsnivå när det fanns något positivt att säga (och ser man till potential finns det ju nästan alltid det), men också tydligt när det var något som inte stämde med givna instruktioner. Det var bra, vi lärde oss effektivt på de två timmarna och jag ser fram emot fortsättningen. Såväl målbild som steg på vägen var tydliga, liksom vilka avsteg som gjordes från den. Tids nog kommer jag säkert att nå även de svåra topparna, men vet också att utan gedigen bas i säkra handgrepp riskerar allt att att bli till ett farligt luftslott.

Apropå vikten av tydligt gensvar på en uppgift så har vi visat Historien om Austins fjäril för våra elever. Ibland är där tid för kreativt och enbart lustfyllt skapande, ibland är det tid för styrt lärande. En del av lärares professionella övervägande är när det är dags för det ena och när det är dags för det andra. Oavsett vilket återstår alltid lärares professionella övervägande vilket gensvar som bäst gynnar barnens lärande. Här finns inga magiska recept som alltid fungerar utan det handlar om en balansgång. En balansgång mellan bland annat:

  • beröm – tillrättavisning

  • lust – avgränsning

  • ramar – kramar

  • ödmjukhet – orubblighet

  • individ – grupp

Det är inte enkelt. Detta är också anledningen till att lärare ska ha såväl status som bra betalt, vi gör ständigt dessa avvägningar; i stunden; ofta nog med kolliderande mål och en grupp bestående av individer vars förutsättningar och målsättningar varierar stort. Och vi gör det ofta nog så väl, även under tidspress. Väldigt sällan har man möjlighet att ta en time-out och reflektera lite innan beslut, i allmänhet är det pang-på. Efteråt kan man ibland få chans att reflektera över hur man valde och hur det gick, men den tiden och kraften äts lätt upp av annat som av olika anledningar ses som viktigare.

Ska Sverige åter klättra mot toppen i bildningsligan måste vi låta lärare vara lärare. Den tillgängliga arbetstiden ska ägnas åt att utveckla och förfina undervisningen, där det gensvar vi ger våra elever när vi bedömer deras lärande är central. Jag har verkligen inget emot mer tid med samma elever, god undervisning kräver även rimlig tid för planering och uppföljning.

Eller?

Nationella Prov kan göras bra

Jag börjar med att klargöra att jag såhär långt bara har personlig erfarenhet av nationella prov i år 3 och år 6. Jag har dock diskuterat frågan till och från med lärarkollegor land och rike runt.

Med det sagt vill jag påstå att de kan vara bra och tillföra mycket. Om – eller snarare när – de görs på rätt sätt. Det är här vår lärarprofessionalism kommer in och vi måste inse att ”djävulen gömmer sig i detaljerna” (Goethe, 1800-tal). Såhär tänker jag såhär långt:

Ökad arbetsbelastning

Ja, om man lägger dem utanpå allt annat och inte låter dem bli en del av undervisningen och lärandet. Ja, om man förlägger bedömningen av dem till förtroendearbetstid. Detta är en uppgift som hör till vårt statliga uppdrag och den måste förstås göras inom reglerad arbetstid och med rimliga villkor. Att tro att man kan göra kvalificerade bedömningar efter en full dag av undervisning med all planering och uppföljning som hör till den är ju bara oseriöst och visar inte någon högre kvalitetsmedvetenhet hos rektor eller skolledning om de nu skulle föreslå något sådant. Och om det gör det skulle jag verkligen försöka använda min legitimation som hävstång och hävda mitt professionella uppdrag. Sedan kan man fundera över hur Skolverket tänker när de förlägger nationella prov i maj (som jag förstått varit fallet på högstadiet).

Press för barnen

Ja, om man som lärare (och förälder) låter sina egna minnen från förfärliga provtillfällen styra. Det man inte är bekväm med kan lätt bli jobbigt, bekväm blir man med sådant man är förtrogen med. Låt dem då bli förtrogna! Bedömning kan och bör göras fortlöpande. Nationella proven i trean kan med fördel göras som en eller två temaveckor. När vi genomförde dem första gången var flera elever ganska laddade:

- Men Magnus, skulle inte vi göra de nationella proven den här veckan?

- Jo, vi har redan genomfört två av delproven…

Vi körde också en del av dem i form av aulaskrivning. Det var förstås inte första gången vi gjorde det, min kollega var klart skeptisk när jag ville prova redan i hösten på ettan – men övertygades av elevernas glädje när vi varit där (”skrivit matteprov” med kreativa uppgifter vilka samtliga klarade och därmed fick en positiv första erfarenhet):

Wow, det här brukar man inte få göra förrän på högstadiet!

Det finns också mer och mer stödmaterial hos Skolverket med uppgifter som är av samma karaktär som nationella proven, med dessa kan man låta eleverna känna på uppgiftstypen och – med god undervisning – låta dem alla ”utveckla en näsa för kvalitet”. Nog så viktigt.

Sambedömning – även kompetensutveckling

Jag har haft tur (eller skicklighet) att arbeta på skolor där sambedömning av nationella prov varit en självklarhet. I min värld skulle det inte vara tillåtet att sitta själv och rätta sina egna elevers prov. Att göra en samlad bedömning, där tveksamheter stöts och blöts legitimerade kollegor emellan och i belysning av bedömningsunderlag från Skolverket är något alla elever har rätt till. Och då menar jag alla elever – att skolan inte är likvärdig drabbar oss alla. Bedömningen ska självklart göras dagtid och tillsammans, detta är en resursprioritering som är självklar om man vill se en skola med kvalitet.

- Det här är ju bästa kompetensutvecklingen på hela året, som en av mina mer luttrade kollegor uttryckte det hela.

Redovisning för elever och föräldrar

Jag har också tydliga erfarenheter av att nationella prov kan ge bra underlag för dialog med elever och föräldrar – om man väljer att använda det så. Vi har genomfört proven i år tre så snart det bara är möjligt, i syfte att ha kunskapsprofilerna som underlag för utvecklingssamtal. Det har för vissa föräldrar gett den stomme som de behövde för att se att våra förväntningar på eleverna inte var orimligt höga, utan i linje med Skolverkets.

När det gäller redovisningen av de nationella proven för föräldrar vill jag dessutom mer än gärna delge ett gott exempel från mina barns skola, där de serverades en kväll i matsalen, för alla föräldrar och elever att se – med lärarna på plats för att föra dialog och göra förtydliganden. Smidigt, tydligt, konkret.

Slutligen

Det är klart att det även finns problem och utmaningar, men vi väljer om vi i första hand fokuserar på dessa eller istället väljer att göra vad vi kan med det som är oss givet.

Ett spännande förslag kom i dagens tidning:

Inför digitala nationella prov.

Vi kan också välja en offensiv och utvecklingsorienterad linje med sikte på att återerövra en plats som kunskapsnation. En linje i samklang med riksdagens och regeringens målsättning att Sverige ska bli bäst i världen på att dra nytta av digitaliseringens möjligheter, inte minst i skolan.

Självklart kan långtifrån alla förmågor mätas i vare sig klassiska eller digitala prov, men Det bästa får inte  bli det godas fiende. Jag kan inte se varför vi skulle avhända oss en möjlighet att utifrån ett nationellt material få diskutera det lärarjobbet faktiskt handlar om: undervisning, lärande, bedömning av lärande, planering av bättre undervisning utifrån denna bedömning?

En sista julklappsönskan

Såhär i elfte timmen dristar jag mig till att lämna en sista önskan till landets alla politiker och valstrateger, oavsett nivå.

IMG_4163Låt gärna skolan bli en valfråga om det handlar om att tillse att resurser står i paritet med ambitionen för skolan, men visa i övrigt tilltro till professionen att nu förvalta liggande reformer och ny läroplan. Vi behöver tillit och arbetsro, höga förväntningar och möjligheter att fullgöra världens viktigaste uppdrag. Engagemang och passion kan både gödas och dödas, innan nästa förslag läggs om vad och hur skolan ska göra så betänk först hur förslaget och dess konsekvenser påverkar den viktigaste resursen för framgång; läraren och lärarens engagemang. Tack. Om du inte är säker på att förslaget gynnar lärares passion och engagemang så avstå, hur behjärtansvärt förslaget än känns. Landet behöver fler passionerade lärare, inte fler pensionerade lärare! Låt lärare vara lärare, lita till vår passion och vår professionalism. Tack.

Jag avrundar med lite julläsning från en bok jag fick i födelsedagspresent men inte hunnit läsa förrän nu (att starta upp en skola från grunden är ungefär lika arbetssamt som utvecklande):

IMG_4165”Folk säger att man måste vara passionerad för det man gör och det är helt sant. Anledningen till det är att det är så svårt och jobbigt att varje vettig människa som inte har passionen skulle ge upp. Det är verkligen tungt. Och du måste hålla på under lång tid. Och om du inte älskar det, om du inte tycker det är roligt, då är du inte riktigt passionerad och då kommer du att ge upp.” /Steve Jobs, 30 maj 2007, ur boken iSteve.

God jul & god fortsättning!

Ta det lugnt

enastående

Igår skolavslutning. För första gången på många år hade jag inte kostym med väst. Vi hade liksom ingen grandios avslutning utan lät istället lektionen vara helig och körde en hel skoldag (har vi nu bara 178 dagar tillgodo ska de förvaltas väl). Kavajen hade jag dock på, vilket många elever gillade. På Skapaskolan tänker vi oss dock fira mer Skolstartsfest än avslutning, i synnerhet när vi är såhär mitt i läsåret/läråret – vi måste fundera över vilka signalvärden vi sänder ut! Samtidigt finns det verkligen behov av en paus med möjlighet att sedan åter ta nya tag. Jag avrundar så med en dikt en klok professor läste upp i samband med disputationsfest – även där kan man verkligen prata om att köra ända in i kaklet:

Ta det lugnt

Det är så svårt
att slappna av
med alla ”måsten”, ”ska” och krav.

Ja, tiden flyr
av jäkt och stress.
Och allt som sker
blir mest en press.

Men du är fri
att sakta in.
För tänk på att din tid är din

Så ta det lugnt
en liten stund.
Låt här och nu
bli din sekund.

/Siv Andersson

Kaosklass kostar

Även i Luciatider snurrar massor av tankar kring skolan. Var är vi? Varför då? Vart ska vi? Hur ska vi ta oss dit? Denna gång blir det dock inte så mycken text från min sida, utan lite urklipp jag hittat på vägen.

”Livsluften för professionella yrkeskårer är deras autonomi, att de har förtroendet att bedöma hur det egna arbetet skall genomföras. Utan denna autonomi går arbetet i baklås – kreativitet, ansvar och yrkesetik går förlorade.” /prof Bo Rothstein, GP 13/12-13

”– Vi måste få arbetsro. Man pratar om arbetsro i klassrummet, men det gäller ju också arbetsro i lärandeorganisationen. Och jag vill inte se skolan som ett politiskt slagträ. När man säger att skolan ska bli årets valfråga då blir jag nästan ledsen. Jag tycker inte att skolan ska vara en valfråga. Men framförallt önskar jag att vi ska få förutsättningar att bedriva och utveckla undervisningen.” /leg lär Anna Kaya Skolvärlden 5/12

”Jag menar att just området läsförståelse bör vara prioriterat framöver eftersom det ofta är en förutsättning för framgång inom övriga skolämnen. Med en travestering av den amerikanska reformen ‘No child left behind’, kallar jag den för No teacher left behind. En sådan åtgärd – det handlar inte om någon ny reform – skulle innebära att svenska lärare får tid att fördjupa sin kunskap om hur man undervisar i evidensbaserade strategier för förståelse. En sådan undervisning inbegriper samtidigt att bedömning blir ett viktigt integrerat didaktiskt verktyg i undervisningen. Undervisning, lärande och bedömning betraktas då som en process, inte som separerade enheter.” /nydisputeradeBarbro Westlund, DN Debatt

”– Svenska elever anger i högre utsträckning än OECD-genomsnittet att det är pratigt och stökigt på lektionerna, många har sena ankomster. Vi kan se ett samband mellan de elever som säger så och de som har presterat sämre i undersökningen. / Anna Ekström, generaldirektör för Skolverket, citerad i Skolvärlden

Kommunaliseringen, det fria skolvalet, förändringar i lärarutbildningen och det målrelaterade betygssystem med starkt fokus på att klara godkänt lyftes som tänkbara orsaker till de försämrade resultaten. Liksom synen på kunskap och bildning. /Skolvärlden, på konferens ang Pisa-resultat

”– Ska man se till resultatet i Pisa så borde man satsa på att eleverna ska ha bättre attityder till ämnet, ännu mer motivation, vara mer uthålliga och öka självvärderingen.

– Och en sak ska vi vara stolta över. Relationen mellan lärare och elever är väldigt bra. Eleverna tycker att de får hjälp och bra stöttning av sina lärare. ”/ professor Astrid Pettersson, citerad i Skolvärlden

”– När jag började var lärarna oerhört fria, jag hade mina lektioner men resten av tiden disponerade jag över själv – och använde till samarbete med kollegor och till fortbildning till exempel. I dag har jag istället arbetsplatsbunden tid och bokas upp för uppgifter där jag inte själv kan bestämma vad som är viktigast. Det tror jag är ett gigantiskt kvalitetstapp för skolan och ett jättetapp för lärarnas status, vi har förvandlats till skrivbordsbundna arbetare istället för att vara professionella, fria yrkesutövare.” /adjunkt Ylva Pettersonnyckeln

”Tydligast kan man se detta i lärarkårens ändrade ställning. Från att ha varit statligt anställda med fullmaktstjänster är lärare i dag kommunalare förordnade tillsvidare. Från att ha varit en relativt välavlönad kår är man nu i ett internationellt perspektiv klart underbetald. Från att ha haft ett yrke med stor självständighet och professionell autonomi är man nu inordnad i de kommunala rullorna och står under befäl av lokala skolpolitiker med lindrig kompetens på området.” /prof Bo Rothstein, GP 13/12-13

”Samtidigt bör man alltid fråga sig vad som kostar mest. Ibland blir besparingar bara en flytt av en kostnad – från ett ställe till ett annat. … Samhällskostnaden för fler resursskolor och mer stöd i skolorna ökar, visst. Men om den prislappen innebär att fler mammor och pappor kan gå till jobbet med ett lugn i bröstet så är nog mycket vunnet, trots allt.” /ledarskribent Sanna Rayman 14/12-13

Sammanfattningsvis: skolan behöver en tydligare målstyrning, där de professionella visas tillit att utforma och utveckla sitt uppdrag och sin verksamhet. En verksamhet där insatta resurser står i paritet till höga förväntningar och skolan och barnen prioriteras långsiktigt (även när kommunens hockeylag ramlar ur ligan, eller någon ”vill sätta kommunen på kartan med ett nytt badhus”), men amatörpolitiker i övrigt håller fingrarna borta från syltburken hur skolan ska göra för att lyckas. Jag håller med Anna ovan att jag inte vill se skolan som en valfråga om det är fråga om genomgripande och skymmande reformer, men vill gärna se skolans som en valfråga om det handlar om hur mycket resurser vi är beredda att investera i skolan idag – för framtiden.

Lärarförståelse av Läsförståelse

Förmiddagen: besök av Skolinspektionen. Sedan en tid får varje nystartad friskola ett tillsynsbesök innan man är igång samt ett första terminen. Rätt och riktigt, bra så!
Efter lunch på skolan: disputationStockholms universitet, där Barbro Westlund lägger fram sin avhandling ”Att bedöma elevers läsförståelse”. Väldigt givande och kompetensutveckling på riktigt – opponent Caroline Liberg presenterar avhandlingen både på Powerpoint och i dialog. Här ovan ett väldigt kort utsnitt, tyvärr webbsänds väldigt få disputationer (undantag finns – borde vara mer regel än undantag). Trots fullsatt aula var vi inte så många aktiva twittrare, men några skrev iaf om #läsförståelse
Ovan två sinsemellan olika företeelser som båda ändå handlar om skolan och hur vi kan göra skolan bättre och mer likvärdig. Det är viktigt att skolan är bra, men det är också viktigt att vi lärare ges möjlighet att ensamma och tillsammans göra den ständigt bättre.
Låt lärare vara lärare.

Pisa, IUP och Arbetsbelastningen

Igår presenterades Pisa-undersökningen. Ingen rolig läsning, men tyvärr inte heller så oväntad. I reformiver har mycket av det som faktiskt fungerade i den svenska skolan effektivt monterats ned i försök att komma åt det som inte fungerade. I ivern att bygga nytt och annorlunda och bli av med en del smutsigt bykvatten kastade man helt enkelt ut barnet tillsammans med badvattnet. Läraryrkets sjunkande status, föräldrar och fritidspolitikers ökande inflytande, lärarutbildningens urholkning av ämneskunskap, ämnesdidaktik och metodik tillsammans med ett framväxande granskningssamhälle där det alltid är Någon Annan som ska stå till svars har helt enkelt lett skolan i fel riktning.

Samtidigt påstår jag att mycket positivt är på gång. Både uppifrån och inifrån. Nya tydligare styrdokument, debatt i samhället om att allt kanske ändå inte är skolans ansvar, Skollyftet, SkolforskningsinstitutDigitala Skollyftet, fler lärare som forskar och ställer frågor på det som faktiskt är viktigt, ett tydligare Skolverk – som stärker lärares profession istället för budskapet som jag upplevde att det var för femton år sedan: ”Ni gör fel. Vi tänker inte berätta hur ni ska göra istället, men idag gör ni fel. Om ni bara gjorde annorlunda skulle allt bli bättre.” 

Samtidigt behöver förstås en hel del mer göras. Vi vuxna har hur mycket tid på oss som helst, men eleverna som idag går i skolan har verkligen inte tid att vänta. Varje unge har rätt till en god utbildning, med gedigna kunskaper och fostran till ansvarstagande medborgare. Det finns inga enkla, snabba lösningar, utan det kräver hårt arbete – och det kräver rätta prioriteringar. Dels av resurser till skolan, dels av prioriteringar inom professionen. Men framförallt: låt lärare vara lärare!

”Allt jag gör ska syfta till att stärka lärarna som profession. Det är lärarna som ska ta det stora ansvaret för sin yrkesutveckling, metodutveckling, utveckling av kvalitetsarbete. Lärarnas ansvarstagande för den egna yrkesutövningen är fullkomligt fundamental.” /Anna Ekström, Skolverkets generaldirektör

Jag påstår att det inte finns särskilt många lärare som inte vill bli bättre lärare, i syfte att ens elever ska lära sig mer och utvecklas längre. Att eleverna lyckas är bästa måttet på framgång som lärare. Samtidigt påstår jag att det finns mången lärare som inte är så duktiga på att alltid prioritera detta, bland alla upplevda Måsten. När jag förra veckan hade seminarium i Falun om God Lärarsed ställde jag en del frågor, vilka jag gärna vill återkomma till:

Mina egna skriftliga omdömen har ofta varit kortare än mången kollegas. Jag har istället prioriterat min undervisning och min undervisningsrelation. Det har gett nöjda elever och nöjda föräldrar. Har jag fått sämre lön än mina kollegor? Skulle inte tro det Det är i mångt och mycket ett ”trollhinder”, även om det nu skulle ha varit så, hade det varit värt det. Jag vill kunna se mig själv i spegeln och inte se mig själv som en liten lort som inte vågade ta min del av ansvaret – samtidigt som jag kräver att andra ska ta sitt och frågor ska ställas till rätt instans. Det krävs kringresurser i form av fungerande infrastruktur, fungerande elevhälsa, stöttande samhälle och föräldrar som visar tillit. Då kan vi vända resultaten!

Låt lärare vara lärare.

Lärare: låt oss vara det.  Liksom ständigt fortsätta göra vad vi kan för att utvecklas som just det.

Vidgat kollegium eller Lärarkår?

I onsdags var jag i Falun och talade med 70-talet medvetna lärare på temat God Lärarsed. Härom behöver vi prata mer och oftare! Vad konstituerar egentligen God Lärarsed? Vem ska göra det? I vilka sammanhang?

För mig står det klart: Det är lärarkåren som ska göra det. I naturliga sammanhang. Som en del av ordinarie verksamhet. Både som uppföljning utifrån erfarenheter gjorda i verksamheten och som förebyggande och föregripande inför planering och genomförande av skolverksamhet. Men – framförallt – av dem som faktiskt befinner sig i verksamheten.

På Skolforum pratade bland annat Emil Jansson om det vidgade kollegiet. Tanken slog fäste: varför vidgade kollegiet? Varför inte enbart kollegiet? Varför ska ordet begränsas till de lärare som råkar tillhöra samma enhet? Idag är ju gränser och möjligheter för utbyte inte längre primärt fysiska. Vi kan befinna oss på samma arbetsplats men ändå inte prata med varandra, liksom vi kan vara på olika sidor av planeten och ha kontakt varje vaken timme. Sedan drog jag tanken vidare: varför kollegiet och inte LärarkårenInte utifrån att vi tycker och tänker olika, men utifrån att vi alla har ett gemensamt – statligt formulerat – uppdrag: lärande, bildning, fostran. Med ett uppdrag och en vision som slås fast i Skollag och Läroplan. Visserligen med elever i lite olika längd och mognad, delvis olika problem med lite olika symtom och möjliga lösningar. Men dock – mycket gemensamt finns här att lära av varandra, liksom att sluta upp tillsammans kring vikten av att både kräva rimliga resurser för uppdrag och ambition samt tillit och förtroende till kåren för hur uppdraget ska utföras. Inte ovanifrån. Inte underifrån. Utan inifrån. Ungefär som det Digitala Skollyftet, alltså. Med leverans utifrån uppdraget, lärares yrkesetik, god lärarsed och medvetet gjorda professionella överväganden, bedömningar och prioriteringar.

digiskol

 

Har du förresten några guldögonblick att dela med dig av? Betydelsefulla Möten söker goda exempel på vad som fungerar i en av landets största och viktigaste mötesplatser. Ett litet men dock enkelt sätt att bidra till bilden av läraryrket, till vad som konstituerar God Lärarsed. Många bäckar små… blir till droppen som urholkar stenen?

 

Eldsjäl del 2

Fick ett mail idag från äldsta dotterns innebandyförening. Där kan man snacka om eldsjälar – människor som brinner för något och ägnar sin ideella tid och en del av sin kraft för att se till att barn och unga får en meningsfull fritidssysselsättning. De har inte någon elitsatsning, utan satsar på att bygga upp hela människan och bredd, med hjälp av innebandy som medel. Det känns gott. På föräldramötet konstaterades att flickornas lag har dubbla lagledare, flera huvudtränare och en mängd hjälptränare, plus föräldrar som hjälper till med det de kan. Motsvarande pojklag har endast två tränare, vilka snart ger upp då de inte känner något stöd från föräldrar – vilka däremot har mage att ställa krav på extra träningar (utan annan egen insats än skjutsa dit sitt barn)… Hur mycket krav kan man ställa på en ideell verksamhet? En verksamhet som bygger på dess medlemmar?

Motsvarande: vilka krav är rimliga att ställa på en skattefinansierad verksamhet som lyder under landets sista pliktlag (sedan värnpliktens avskaffande)? Mycket, mycket högre, tänker jag. Men inte orimliga i förhållande till tilldelade resurser. Inte heller orimliga i förhållande till vad man själv kan tänkas bidra med. Skolan kan inte vara lösningen på samhällets samtliga problem, allt kan inte hänga på en bättre lärarutbildning…

Om vi rensar i uppdraget, låter lektionen åter bli helig, tilldelar rimliga resurser, ställer tydliga krav på uppföljning och resultatredovisning samt visar tilltro och förtroende för professionen när det gäller hur-frågan – vad skulle då kunna hända? Med lagom föräldramakt, mindre gnäll och mer verkstad,  Florence som en 1900-talsgrej? Med en rimlig balans mellan inre motivation och vikten av ansträngning, med mindre bubbelplast och mer ömsesidig respekt? Där det är  roligt i skolan på grund av upplevd meningsfullhet och positiva förväntningar från föräldrar, vilka hejar på? Där en del saker får ta tid, samtidigt som de enskilda eleverna som går på en dålig skola inte har särskilt mycket tid, utan behöver se lite verkstad här och nu. Steg åt rätt håll är dock i allmänhet viktigare än snabb hastighet.  

Ledordet för alla, såväl ledare som spelare i denna juniorsatsning är: TÅLAMOD !!!
Vi skall ha tålamod i allt vi gör, detta är ett långsiktigt projekt SOM får, nej SKALL få ta tid.
Detta ger oss möjligheten och utrymmet till att i lugn och ro skapa nåt stabilt och långsiktigt
UTAN några som helst krav på snabba resultat, vi skall tillsammans bygga en pyramid med en
mycket, mycket stabil grund inför framtiden. /Töjnan IBK
Nej, nu ska jag se till att det kommer middag på bordet, sedan kanske fnula vidare lite med infuselearning eller socrative eller mentimeter eller voto som hjälpstruktur för mer formativ bedömning i vardagen… Eller så laddar jag i TV-soffan istället. Jag är ju ingen Florence – men lägger min förtroendearbetstid där den passar mig.

Engagerad Eller Eldsjäl

bild 3Idag började dagen i klassrummet med några riktiga guldögonblick. Elever som på sin ”Skapatid” verkligen dyker in i olika uppdrag med lärande som mål. Jag konstaterade också att väldigt få (inga) elever väljer att sätta sig vid de bord vi har när de får chansen. Några tar soffan, några ligger tillbakalutade i Fatboy, några sitter under bordet, många ligger på mattorna… Påminns om Peter Lippmans artikel om Learning Spaces. Efter lite givande undervisning där eleverna i vårt pågående detektivtema fick fundera över olika effektiva metoder att ta reda på hur många makaroner ett paket innehåller styrde jag kosan mot Riksdagen och seminarium ”Vad kan man göra på nationell nivå för att stödja kollegialt samarbete och formativ bedömning på lokal nivå”.bild 1

Det blev ett givande seminarium, med utgångspunkt i rapporten Hur kan ny kunskap komma till användning i skolan? med utblickar i vikten av att bygga upp en väl fungerande formativ bedömning, IKT-förutsättningar och förmågor, telekomföretagens identifierade behov och lärarens vardag. En tydlig puck till den nationella nivån: tydliggör lagstiftning och undanröj hinder för att på allvar kunna arbeta smart digitalt.

Personligen tror jag också mycket på tydlig resultatuppföljning kombinerad med tillit till – och krav på att – professionen tar hand om frågan hur resultaten ska bli bättre över tid. Övriga håller fingrar borta från syltburken! Skolan måste  tilldelas resurser som står i paritet med de ambitioner man har med den. Uppdraget ska vara rimligt och ansvarsgränser tydliga. Tack!

Seminariet skedde delvis parallellt på Twitter (#riksdagsseminarium), fortsatte sedan med en snabb fika för att på kvällen återupptas på Twitter…

1 2 3 4 5 bild 2