Ram, Kram, Respekt

Läser dagens tidning:

”Studiero bristvara för elever. Ska vi få en lugn, trygg och inkluderande skola så måste vi satsa på studiero och arbete mot kränkningar.” /SvD 30/7-14

bild-12Den första meningen är jag inte säker att jag instämmer i. Den andra ställer jag dock upp på till 100%. Jag påstår att jag arbetar i en skola där det i allmänhet råder studiero. Ibland är det knäpptyst, ibland ganska mycket liv och rörelse – men nästintill alltid ro att arbeta och studera. Det råder lugn, eleverna är trygga och inkluderande. Det har förstås inte uppstått ur tomma intet. Jag vet också att det finns skolor och klassrum där det inte råder studiero. I min värld är det den största kränkning vi kan göra mot barnen, utan bildning har man helt enkelt sämre livschanser att fullfölja sina drömmar än med bildning och positiva sociala erfarenheter och kontakter med andra.

Är barn i grupp spontantdemokratiska?

– brukar jag ofta fråga när jag föreläser eller leder seminarier. För mig är det en retorisk fråga, det finns gott om såväl beprövad erfarenhet som forskning om att människor i grupp ofta beter sig på sätt som de aldrig skulle vilja tillstå att de gör när man har dem på tu man hand.

Barn i grupp leder sällan till att vi verkar tillsammans i en glad anarki, snarare hamnar vi lätt i Flugornas Herre.

Jag är övertygad om att det handlar om Ramar och Kramardär tydliga och professionella vuxna nyttjar sitt mandat och såväl sitt formella som sitt informella ledarskap till att skapa en miljö byggd på respekt för varandra, för den gemensamma miljön och för demokratins spelregler. Självklart är en välfungerande undervisningsrelation grunden för detta, men också att man direkt tar sig tolkningsföreträdet när någon elev bryter mot kontraktet och kränker någon annan.

”Skolan måste kunna erbjuda eleverna en trygg och säker miljö. Att upprätthålla en miljö där elever inte kränks eller utsätts för olika påhopp är en viktig del i att fostra alla elever till goda samhällsmedborgare som respekterar människors olikheter.”/SvD 30/7-14

Mandat att vara ledare för gruppen finns i skollag och läroplan. På första föräldramötet bör man också se till att inhämta varje förälders mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn. På första lektionstillfället handlar det om att ge och upprätthålla tydliga ramar och visa att där även finns kramar när väl ramarna finns på plats. Att se – och påtala – varje barns potential samtidigt som man sätter tydliga gränser för vilka beteenden och förhållningssätt som är ok respektive inte är verkligen att visa respekt i min värld. Samt – givetvis – att genomföra en god och explicit undervisning som fångar varje elevs intresse, vidgar deras vyer, lägger grund för vidare förståelse och förmågor för framtiden.

1506438_10202087185732773_3258054166442100668_n”Det är självklart men glöms ofta bort att nyckeln till studiero sitter i att lärarna hinner göra väl förberedda lektioner. En väl förberedd lärare når ut till alla elever och minimerar problemen med studiero. En väl förberedd lärare har tid att se varje elev, se varje individ.” Helena Linge (Lärarnas Riksförbund), Mattias Hallberg (Sveriges Elevkårer), Ingela Findin (Sveriges skolledarförbund) SvD 30/7-14

För nog är varje barn värd förmågan att kunna tänka bortom sin egen värld, sina fördomar, normer och förgivettaganden? Det kan man nog inte utveckla på egen hand, till det krävs något mer. En bildad och fast förankrad lärare med tid, intresse och engagemang är förstås inte det enda svaret på detta, men ett mer effektivt medel får man ändå leta efter?

” Det gjorde att man började tänka, för tankeverksamheten var någonting värdefullt, någonting som gav resultat…” Ralph i Flugornas herre

 

Hamnfest – ingen nämnd, ingen glömd

bild-10Igår traditionsenlig Hamnfest på Torsö. Ytterst trivsamt med helgrillad gris, stora tält, levande musik för alla de 140 med en åldersspridning från nästan nyfödd till byäldste på 92+. En dylik fest kommer förstås inte fram av sig själv på den sjunde dagen, det är ett antal som behöver vara med och dra sitt strå till stacken för att det hela ska bli av. Det ska resas tält, beställas mat, grillas, bäras bord, tas emot anmälningar, bakas rulltårtor, kokas kaffe, hälsas välkomna, hålla i finanser, bjudas in mm mm. Många olika kompetenser behöver komma fram, det är liksom ingen bra idé att alla grillar gris eller gör rent toaletten – det är mycket bättre om vi delar på uppgifterna som behöver göras. Helst utifrån Kompetens+Talang+Intresse.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Som tur är finns där än så länge tillräckligt många som vill. Inte som måste, utan som vill. Det är faktiskt ganska så roligt att vara med och arrangera och planera. Man har också mycket större chanser att få det som man vill ha det – den som inte är med får helt enkelt Gilla Läget. I år provade vi tillexempel med bordsplacering medels slump (ett halvt spelkort per par delades ut – andra halvan satt fast på bordet). Det var många skeptiska över innan, men många nöjda efteråt. Att ändra tingens ordning vet vi är svårt, men de som går från ”man borde” till ”vi gör” och orkar stå fast i motvinden är de som har chansen att lyckas göra något nytt.

Att göra som man brukar och förvänta sig ett nytt resultat är höjden av dårskap.

Och visst går detta även att överföra till skolans värld om man vill? Det är mycket som måste göras i en skola (en hel del nytt har jag upptäckt detta läsår när jag varit med som första anställda lärare på en liten friskola som bygger från grunden) och vi måste vara många som hjälps åt att göra det. Alla bör dock inte pilla i allt, det blir bara ineffektivt. Allas bidrag är viktiga, men vi måste också påminna om vad skolans huvuduppgift faktiskt är:

bild-11”§4: Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” /Skollagen

Vi har olika roller och funktioner, med olika bidrag, vilka alla måste stödja uppfyllandet av det statliga uppdraget. Vi måste nyttja den kompetens som finns klokt och inte förslösa den på uppgifter som någon annan bör utföra (eller ännu värre: vilka inte bör utföras alls!) Vi tjänar inget på en kultur där alla ska ha sina fingrar i alla syltburkar, vi måste inte tycka och tänka om allt – samtidigt som vi måste kunna ompröva allt. Det är en ständig balansgång men det som driver utveckling framåt är när man skrapar sig ner från ytan blott och bart en sak: engagemang.

Hur engagerad är du som lärare? Hur låter du dina lärares engagemang lysa klart? Engagemang kan både gödas och dödas

Tydligt ledarskap för gruppen och för individen

IMG_5661

Från Vittra Telefonplan

I fredags såg jag för en gångs skull på fotboll; Brasilien vs Colombia. Intressant ur flera aspekter (tänk, jag trodde fotboll handlade mer om fötter på bollen än om händer och armar i andras ansikten…), inte minst fångade domarens kroppsspråk mitt intresse. Snacka om tydlighet när spelarna försökte ifrågasätta hans auktoritet; ett steg fram och stadig blick. Inte hotfull, men tydlig och säker, med pondus och bakomliggande auktoritet. Vilket faktiskt gör att spelet kan ha sin gång utan att störas av längre avbrott än nödvändigt, man kan ju bara föreställa sig hur det skulle sluta om man lät de 22 på planen sköta sin egen konflikthantering… Tänk, det här tror jag en och annan kollega skulle tjäna mycket på att träna in. Inte främst prata om, utan träna in. Precis som jag tränar mina elever i muntlig framställning utifrån tips vi samlat och samlar på oss. En så enkel sak som att öva sig i att istället för att backa när fjärilarna i magen kommer ta ett steg fram och ställa vikten på framfoten gör faktiskt att alla – alla – elever klarar av muntlig presentation. Apropå träning så kommer vi på Skapaskolan inleda nästa läsår med en två veckor lång träningsperiod där eleverna tränas in i skolans arbetsformer inklusive beteenden och förhållningssätt som är gynnsamma för dem själva och vår gemensamma miljö.

Läraren skall utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan /Lgr 11

workabilityIMG_6134Det kan handla om så enkla saker som hur vi hälsar på varandra, hur man håller ordning på sitt material, hur man spolar efter sig på toaletten, hur man är med och bidrar till god matro och trivsam rasttillvaro. Egentligen självklarheter som alla i den bästa av världar borde ha med sig hemifrån, men något vi upptäckt behöver tränas in. Inte pratas om, det blir lätt bara tjat som inte fungerar, utan tränas, tränas, tränas – tills det sitter.

– Tjat är en sorts trasigt prat. Prat som inte fungerar” /Sandvargen av Åsa Lind

Även vi pedagoger kommer att träna oss i mer gynnsamma förhållningssätt och handlingar, så att våra värderingar och vår vision på allvar kan byggas på en stadig grund. Det känns bra, riktigt och viktigt. Vårt ständiga påpekanden om vikten att eleverna måste läsa även på sommaren resulterade i en rekordmängd böcker från eleverna till magistern, trevligt! Sommarläsningens höjdpunkt såhär långt har varit Malcolm Gladwell ”Vad hunden såg”;

”Gång på gång vänder Gladwell blicken mot det skenbart triviala eller självklara, och gång på gång öppnar sig nya och överraskande perspektiv”

Bland annat skriver han om Cecar ”mannen som talar med hundar” Millan, som brukar kunna förvandla vilken monsterhund som helst till en fin och tillfreds vovve på bara några timmar eller dagar. Hur gör han? Vad gör han? Det handlar om till synes enkla saker som total närvaro, medveten placering av kropp och armar, att bygga en fungerande relation utifrån respekt och bakomliggande auktoritet. Inte likställdhet, utan respekt för varandras roller och funktion. Precis som fotbollsdomaren och spelarna. Precis som läraren med sina elever. Vilket jag finner att även Sveriges elevråd SVEA skriver i sitt valmanifest:

”Lärare är elevens främsta verktyg för inlärning, både den ämnesmässiga kunskapen men också i form av värdegrund och som guide i det sociala samspelet.

IMG_5749

Från Sjölins gymnasium

Detta ställer höga krav på den ledarroll som läraren innehar. En bra lärare brinner för sina elever, för sitt yrke och sitt ämne. En bra lärare har inte bara god kompetens inom sina skolämnen, utan också inom inflytandearbete, digital kompetens, normkritik och att leda grupper.”

För övrigt anser jag att lärare behöver utveckla såväl fungerande undervisningsrelation och god ämnesdidaktik som ödmjuk orubblighet.

Läraryrkets status och humlan som flög

Läser tidningen.

Att bara fem procent av lärarna tycker att yrket uppskattas är en exceptionellt låg siffra, och placerar Sverige i bottenskiktet vad gäller synen på hur yrket värderas. /SvD 25/6-14

– och jag kan inte låta bli att fälla en samfälld suck. Hur svårt ska det vara att förstå? Man kan helt enkelt inte låta reallöner sjunka, föra fram idéer om att lärare är utbytbara kommuntjänstemän, införa en Barn- och Elevombudsman ”Känner du dig kränkt – vi ser till att du får pengar!” utan att det ger effekter. Vi vet idag att humlan kan flyga (att den inte skulle kunna det är en myt, den använder bara en annan metod än den gängse), men vi vet också att vi inte kan lasta på humlan hur mycket last som helst om vi fortfarande vill se den flyga.

Talis 2013 visar också att bara 53 procent av de tillfrågade svenska lärarna skulle, om de kunde, välja läraryrket igen. Sverige ligger därmed långt under snittet på 78 procent. /SvD 25/6-14

Jag tillhör dock den svaga majoriteten av lärare som skulle välja yrket igen, ty lika mörkt som det kan te sig, lika drömlikt kan det också vara. När stärnglansen tänds i ungarnas ögon blir jag till en humla som svävar högt. Jag upplever också att jag och mitt yrkeskunnande har hög status bland min närmaste omgivning. Kanske handlar det om att den som är stolt över sitt yrkesval – och självklart undertecknar alla dokument med leg lär också ges mer respekt och status? Jag vet vad jag kan och är ödmjuk inför det jag inte kan. Jag prioriterar tid mer till att läsa in mig på aktuell skolforskning än skriva långa omdömen i-syfte-att-ha-ryggen-fri. Jag tar mitt lärarledarskap på allvar, men vet också att det självklart bygger på en fungerande undervisningsrelation om elever ska välja att följa mig. Lika gärna som jag utan tvekan kan släppa in en av mina kloka fyror rakt in på skolans blogg som redaktör kan jag peka med hela handen och vara tydlig med att ”nu gäller detta, jag har tolkningsföreträde”. Allt handlar om en ständig balansgång och hundratals beslut som måste fattas varje dag i skolan. Jag är stolt över att stå pall för detta – inte för att alla beslut alltid blir rätt (det är en omöjlighet), utan för att jag väljer att försöka göra det omöjliga istället för att ge upp och göra det tråkigt säkra.
Om medvetenheten om läraryrkets oerhörda komplexitet blev allmänt känd skulle statusen utan tvekan närma sig de nivåer som samhället skulle tjäna på att den hade. Lönen skulle också vara i paritet med uppdragets ansvar och komplexitet. Hur svårt kan det vara?

Fler manliga lärare?

Läser dagens tidningar:

Fridolin vill se fler manliga lärare. /SvD 15/6-14, DN 15/6-14

– och tänker direkt att detta har jag nog redan skrivit om, inklusive hur en möjlig lösning ser ut. Det visar sig vara nästan exakt tre år sedan, det jag skrev då håller än:

Behövs män i skolan?

bild-8Detta läsår har jag upplevt något så ovanligt som två manliga lärarkollegor i år 1-4. Gör det skillnad? Ja, i vissa delar är det nog så, oavsett vad vi tycker om det. Är en blandning ur alla dess aspekter bättre som grund för en sund verksamhet med mångfald? Tvivelsutan. Min yngsta dotter har en manlig förskollärare (tror det är ungefär 3% av landets barn som har det), vi är övertygade om att det tillför något som gör det värt allt engagemang ett föräldrakooperativ innebär. Blotta misstanken om misstanken om det vidrigaste man kan tänka kan tänkas räcka från att få män att söka sig till andra branscher (samtidigt som de övergrepp som görs verkar göras av outbildade, är övertygad om att en över tre år lång utbildning är och gör något med människan), men ska det hela få någon lösning så handlar det faktiskt om: lön och bättre villkor. Så enkelt och så svårt är det. Till och med Stockholms stad skriver det i klartext:

Lönen är förstås viktig när du ska välja jobb och yrke.

Nu är det upp till bevis, alla politiker och huvudmän som lovar runt och ofta håller tunt. Jag vill slippa höra ”Skolan är viktig” utan att det också skickas med resurser som visar att man menar allvar med de vackra orden. Tack.

 

 

Skolavslutning på helt nytt

Sista skoldagen innan avslutningen väcker mången fundering. Vi kör vi förstås skoldag som vanligt imorgon fram till lunch, utifrån ”lektionen är helig”, men sedan dags för ”Den blomstertid nu kommer”…

Jag vet att jag inte är ensam som lärare att ha tänkt tanken

”tänk att få börja på helt ny kula, i ett tomt klassrum, beställa möbler och lägga upp undervisningen helt från början. Då skulle jag…”

Detta läsår har jag verkligen fått chansen att göra precis det på Skapaskolan. Skolan startades av en rektor med en vision om en skola dit man längtar – för utmaning, för lärande, för gemenskap. Med ”modern teknik och hälsa” som två hörnpelare, liksom tankar om Skolan-Mitt-i-Byn-2.0. Han har dragit till sig ett gäng hängivna och engagerade lärare som alla vill vara med och bygga upp skolan de alltid längtat efter.

Mången lärdom har vi gjort om vi säger så… Det är verkligen svårare och jobbigare än vi kunde föreställa oss, men också roligare – en sann utmaning jag inte skulle viljat vara förutan (även om ju jag denna gång gick från skola där jag stortrivdes med elever och kollegor).

IMG_6056På gott och ont finns här inga traditioner eller traditionsbärare. Inga rutiner, inget som sitter i väggarna. Vi fick börja 5/8-13 i helt tomma, nästan klara paviljonger – 20/8 började så eleverna… På en liten friskola måste man vara beredd att hugga i med saker man knappt visste behövdes göras, men kan också få möjligheter att göra saker som man inte heller trodde var möjliga. Inga krångliga och dyra upphandlingar och be rektor om specificerad rekvisition – det jag som professionell lärare finner nödvändigt införskaffar jag helt enkelt utan knussel. Infrastrukturen är också till stor del på plats, självklart har vi jobbmobiler, iPad för undervisning och en bärbar för administration. Alla klassrum har projektor med Airserver, alla elever en lärplatta. Vi insåg snabbt och med bistånd av Peter Lippman att om man bara lämnar idén om att varje elev måste ha en fast bordsplats kan man lätt få plats med mer ändamålsenliga och tidsenliga utrymmen för lärande och kollaboration.

Det lättaste som finns är alltid att göra som man brukar. Att göra som man brukar och ändå förvänta sig nya resultat känns naivt i överkant. Machiavelli hade som sagt en och annan poäng i sin analys. Men vi tror också absolut på BALANS – allt nytt är per definition inte bra, i det traditionella finns också mycket som är väl värt att hålla fast vid. Här gäller det verkligen att göra en professionell bedömning.

Sedan var det det här med föräldrar. Vi undersöker nya arbetssätt samtidigt som verksamheten pågår. Eleverna och vi lär oss dem underhand, eleverna är ofta väldigt snabba och anpassningsbara. För mången förälder blir det dock en resa, en resa där man måste lämna det invanda och välkända för att istället hitta andra strukturer och sätt att förhålla sig. Det är inte helt enkelt. Eller som Sandra Jenkins, besökande rektor från Nya Zeeland, så träffande formulerade det hela:

Det svåraste att jobba med är föräldrarnas ingrodda hjärnbanor.

Vi måste säkert bli bättre på kommunikation och göra processen tydlig, samtidigt som det också är en ständig balansgång mellan hur mycket lärartid och kraft som ska läggas på vardera:

  • undervisning
  • undervisningsrelation
  • undervisningsplanering
  • undervisningsuppföljning
  • Administration
  • Kommunikation med föräldrar
  • Kommunikation med omvärld
  • Samordning av enheten
  • Kompetensutveckling
  • Verksamhetsutveckling/fintrimning
  • Verksamhetsutveckling/tänka nytt

Måste ändå avrunda att det känns väldigt skönt att två av föräldrarna som idag varit på besök (inför val av skola inför hösten) spontant uttryckt:

Skönt att ni lägger er tid på annat än på veckobrev.

 

Stolt lärare

I veckan ”återvände jag till brottsplatsen” genom att helt enkelt ta en dag ledigt från Skapaskolan för att helt sonika dyka upp på Vasaskolans skolgård för ett kärt återseende av f d kollegor och elever. Det blev bara ett år på den skolan, men ett händelserikt och på många sätt givande år.

Lärare lämnar avtryck hos elever, såväl goda som mindre goda. Man kan måhända inte lyckas med alla elever – men kan kan absolut försöka. Lyckas jag lämna efter mig minst två elever på rätt kurs har jag ju i alla fall dubblerat framgången. Och fler än två lär man ju lyckas med under resans gång får man tänka…

Lärarjobbet är absolut jobbigare än jag trodde, svårare än jag trodde, men också roligare än jag trodde. Tvivelsutan är det världens viktigaste jobb.

FrontBigDet är absolut ett yrkesval att vara stolt över. Inte för att man alltid gör rätt, för det går inte i en versamhet som avkräver en 3-500 moraliskt signifikanta beslut varje normal dag, utan tid för eftertanke och djupare beslutunderlag. Utan för att man gör sitt bästa med sitt engagemang, för att man faktiskt har koll på sina styrdokument och rimligt väl lyckas balansera alla motstridiga krav och uppgifter. För att man lyckas etablera en fungerande undervisningsrelation till så många och på så sätt föra gruppen till platser dit den inte visste att den ville gå.

Att eleverna i våra skolor är underbara, att barn och ungdomar i största allmänhet är alla kryddor och dofter man kan önska sig i tillvaron (om man tar sig tid att verkligen känna efter!), det har jag berättat om ofta.
Men lärarna! FATTAR ni vilket arbete de utför?! Fattar ni hur bra de är? 
Hur kompetenta och passionerade och yrkesskickliga de är. Ögon i nacken och bläckfiskarmar. Vi vanliga dödliga blir stressade av att ha barnkalas med tolv ungar i huset en gång om året. I skolan är det kalas varje dag. Hela tiden. /Ingela Netz, rektor

För så är det – sällan brukar föräldrar uppskatta en som lärare bättre än efter första klassfesten, där de var tiotalet vuxna i två timmar…

Lärarna måste ges reella möjligheter att ta sitt pedagogiska ansvar. Här har rektorer, kommuner och enskilda skolhuvudmän ett stort ansvar att ge lärarna bra förutsättningar. En av våra undersökningar förra året visar att drygt hälften av lärarnas arbetstid används till undervisning, planering av undervisning och dokumentation av elevernas kunskaper. /Anna Ekström, generaldirektör Skolverket

För det spelar ju roll vad vi gör – och att vi står pall att göra det. Vi måste prioritera vår tid och vår kraft rätt. Vi måste bygga på stolthet mer än på misströstan. Endast gedigen bildning, kunskaper och motivation till kreativitet kan långsiktigt bygga välfärd. Här spelar lärare roll, inte minst som katalysatorer och någon som ger såväl stöttning som riktning när det behövs. Eller som Adolphson brukar inledningstala för nya elever:

Jag är högt utbildad. Jag är rätt bra på det jag gör. Om ni ger er hän och vågar satsa kan jag lära er så ofantligt mycket. Om historia, religion eller samhällskunskap javisst. Men ännu mer om själva lärandet. hur ni knäcker koden, hur ni kan utvecklas, växa och finna er fulla potential. Hur ni tar er in på universitet men också hur ni tar er ut därifrån, om färdigheter bakom själva betyget…ja det finns faktiskt ingen begränsning.

Jag, å min sida, begär egentligen bara en sak av er: dont waste my motherfucking time.  /Fredrik Adolphson, leg gymnasielärare

För det är i skolan nyckeln finns. Om vi lärare bara ges chansen – på allvar. Och fortsätter ta den, så att frön som sås i form av Skollyftet, Edcamp, Pedagogisk pub, Skolchatt, Digitala Skollyftet får blomma vidare.

Under tiden fortsätter jag att gotta mig i ord från två tidigare f d elever. Först ut är en elev som jag stångades med oerhört intensivt mina första år som lärare. En dag långt senare sprang vi på varandra och hen säger spontant:

Du hade rätt Magnus. Det fanns faktiskt potential för mig…

Sedan en elev jag träffade i veckan, en elev som utmanade mig på helt andra sätt, men också felaktigt beskrev mig som en magiker, när det faktiskt var hen som gjorde jobbet. En elev som jag en dag är säker på att jag med ännu större stolthet en dag kan få säga ”Hen var min elev”.

För nog finns det gott om berättelser om betydelsefulla möten i skolan? Du lärare: räta på ryggen, berätta om dem. Var stolt. Delta och utveckla gärna i de mötesplatser och arenor som finns. Själv hänger jag på pedagogisk pub på onsdag, det är bara att hänga på om man är i Stockholm. Jag har heller aldrig varit på någon Edcamp som inte gett mer än det kostat i form av tid och engagemang. Skolchatt har jag såhär långt aldrig lyckats att bara kika in på, utan att dras med. Men det gäller samtidigt att minnas Annas kloka ord:

”Men det viktiga är vad som händer i klassrummet, lärandet och lärarens ledarskap” /Anna Kaya, Metro 28/5-14

Nej, nu dags för lite återhämtning och vila för att orka skapa goda tillfällen till lärande imorgon. Gör mig stolt!

 

 

Bära fanan högt?

bild-7Jag hoppas även du använder din demokratiska rättighet och går och röstar i dagens val. Liksom pratar om det med dina nära och kära.
Vi har alla ett ansvar för att göra vad vi kan för att förebygga fler katastrofer som Utøya.
Jag engagerar mig som lärare. Skolan bygger på demokratins fundament – där olika uppfattningar ska stötas och blötas. Även de vi inte gillar.
”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” tillskrivs ofta Voltaire.
Därför finns det även en logik i Skolverkets förtydligande vad som gäller när olika partier önskar komma till skolan:

Engagera dig!

Om man inte står på sig gör ofta någon annan det…

Har du inte röstat än och behöver vägledning: UR har förstås bra guider även här.