Rött kort till vem för vad?

Läser välformulerad krönika i dagens morgontidning:

Rött kort i skolan fel väg att gå

Ja kan inte annat än instämma i grundtanken. Samtidigt har jag respekt för att tydlighet och struktur också är viktiga hörnstenar i ett fungerande rum för lärande. Här kan vi verkligen tala om vikten av lärares professionella avgöranden, med stöd i lag och förordning. Säga vad vi vill om fotbollens gula och röda kort, men det står i alla fall väldigt tydligt vad som gäller.

MEN, över hundra miljoner barn i världen önskar inget hellre än att få möjligheten att gå i skolan och uppleva något så viktigt som en skolstartsfest. Att då ge elever som på något sätt misskött sig mer tid i skolan är i mina ögon helt fel signal. I den bästa av världar borde det istället vara:

Du har inte skött dig, så du får gå hem tidigare och missa god och värdefull undervisning. Gå hem!

Nu är dock knappast vare sig samhället eller hormonstinna tonåringar (eller deras föräldrar) redo för detta riktigt än, men signalvärden ska inte underskattas. Om man kommer försent finns en självklar logik i att man får stanna kvar och göra klart efteråt (så fungerar mitt och mångas arbete), men för andra förseelser är det klart mer tveksamt.

Debatten om ordningsbetyg i skolan finner jag dock en smula märklig. Redan idag finns där – enligt Skolverkets Allmänna Råd – vilka ju är till tydligt stöd för professionens överväganden – möjligheten att i det skriftliga omdömet ange ”mål för utvecklingen i övrigt”. På Skapaskolan har vi valt att ta en mening direkt från vårt statliga styrdokument Lgr 11: ” tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö”, den tycker vi ganska väl fångar gynnsamma förhållningssätt för eleven här och i framtiden.

Eventuella ordningsbetyg skulle verkligen behöva en djup dialog om definitioner. Tyvärr har vi alla med oss lite för mycket i bagaget här vad som anses vara rätt och fel. Betygssättning är ju myndighetsutövning och får inte slarvas med, det måste stå klart innan vad som krävs för ett visst betyg och inte, betyg får aldrig komma som en överraskning. Samtidigt måste vi lärare dagligen ta oss tolkningsföreträde vilka beteenden som är OK och vilka som inte är det, för att barnen ska få till en gynnsam undervisningsgemenskap. Om det ska fungera krävs det framförallt att man arbetar med att etablera en fungerande undervisningsrelation istället för att vifta med ett senare betyg. Jag har ju hört på radio vad några av mina elever anser om betyg i fyran, undrar vad de anser om ordningsbetyg? Jag ska fråga dem idag, för vem vill leva i ovisshet?

Några röda kort skulle jag dock vilja dela ut till några skolpolitiker, skolforskare, ekonomer, byråkrater som träget låta rasera skolan genom ett underminerande av dess status och dess profession. Önskar alla skulle lyssna på Vetandets värld innan man lägger fler käcka förslag!

På Väg Vart?

När nu första hela skolveckan passerat känns det bra att återknyta till sommarens funderingar om vart vi egentligen är på väg. Det här kan och bör man fundera över titt som tätt, samtidigt som jag inte har något problem med att inte i detalj veta hur vägen ligger framåt. Visionen i Skollagen står ju klar – en skola där var och en får möjlighet att nå sin potential. Jag känner att jag är med och försöker lägga mina tegelstenar för detta och att vi är något viktigt på spåren även om det ibland är viktigt att påminna sig om att riktningen är alltid viktigare än hastigheten, samtidigt som:

Visioner utan Åtgärder är dagdrömmeri.

Åtgärder utan Visioner är tidsfördriv.

 

Flippade Föräldrar eller Vuxna?

I dagens inlägg lånar jag en annan lärares röst; Margareta Liljequist, vars ord fått många tusentals delningar i sociala medier – och som tydligen medverkar i Nyhetsmorgon idag. Självklart har jag fått lov att använda texten:

”Tror att alla lärare i Sverige skulle vilja snabbspola fram två veckor nu! Till alla föräldrar där ute! Gör en god gärning nästa år och avlägg följande nyårslöften:
När mitt barn säger att läraren har varit orättvis ska jag först fråga vad mitt barn gjorde precis innan…
När jag inte kommer ihåg viktig information som jag redan har fått tidigare mejlar jag först en annan förälder innan jag mejlar läraren.
Jag måste komma ihåg att varje liten sak jag ber läraren att fixa tar tid som istället skulle kunna ägnas åt att planera och utvärdera bra undervisning som gynnar mitt barn.
Om mitt barn har fyllt tio år är det fullt kapabelt att själv fråga läraren om diverse saker och bör kunna ta ansvar som inte bör läggas över på mig som förälder eller på barnets lärare. (Förutsatt att barnet inte har en diagnos eller är allvarligt sjukt.)
Om en lärare ringer för att berätta om något som har hänt i skolan ska jag alltid utgå från att läraren ringer för att hen är orolig och bryr sig om mitt barn, och inte bara för att klaga.Tro det eller ej… Lärare har viktigare saker att göra än att ringa och gnälla för gnällandes skull…
Om jag har synpunkter på undervisningen ska jag hålla ut ett tag innan jag hör av mig, lita på att det faktiskt finns en pedagogisk tanke med det man gör i skolan och även fråga mig själv: Vem är det som är läraren?
Jag lovar att jag aldrig ska lägga över föräldraansvaret på lärarna. De ska fostra demokratiska medborgare, uppfostran står vi för hemma.
Jag ska tänka på hur jag pratar om skolan, undervisningen och lärarna hemma! Attityden till skolan byggs hemma och ett ständigt ifrågasättande för ifrågasättandes skull är inte det samma som att tänka kritiskt.
Jag ska komma ihåg att positiv feed back och konstruktiv kritik är ett bra sätt att kunna förändra och påverka!
Jag ska aldrig skälla på mitt barn, läraren eller mitt ex under barnets utvecklingssamtal, och aldrig ta ett viktigt samtal på mobilen under samtalet.
Jag ska lära mitt barn att man får tänka vad man vill, men inte säga vad man vill om man kränker andra. Att man ska visa respekt för äldre samt vara ett föredöme för yngre. Att man ska behandla alla lika oavsett ursprung, kön, klass och sexualitet. Att man hälsar och säger tack för idag!
Om mitt barns lärare gör ett stavfel i veckobrevet ska jag inte tro att det innebär att läraren är inkompetent, utan stressad.
Om jag får veta att mitt barns lärare tar en cigg ibland, går på krogen och lyssnar på Kartellen på fritiden, ska jag inte anklaga läraren för att vara en dålig förebild, utan mänsklig. (Såvida läraren inte gör alla ovannämnda saker under lektionstid.)
Om jag träffar mitt barns lärare på Ica ska jag inte se detta som ett tillfälle till ett extra utvecklingssamtal.
Avslutningsvis: Jag ska inte bara fråga skolan vad den kan göra för mig utan ibland också fråga vad jag kan göra för den! Positivt engagemang är det bästa en förälder kan ge!
Vet ej om jag har fått med allt! Lägg gärna till fler löften som kan hjälpa föräldrar att bidra till skolutvecklingen genom att minska den onödiga belastningen på skolpersonalen! ”/Margareta Liljequist

I kväll har vi föräldramöte i klass 3-5 på Skapaskolan. Vi provar att genomföra det ”flippat”, med mer dialog än envägsinformation. Det ska bli klart intressant, hursomhelst vet vi att vi inte kan misslyckas utan enbart lära oss. Agendan har föräldrarna fått påverka genom ett formulär innan, om de inte fyller på blir det ett kort men kärnfullt möte – vilket jag inte tror någon har något emot.

Senaste tiden har jag haft förmånen att ta steg i en Tuff Ledarskapsträning, både enskilt och med kollegor. Det har gett mycket, till skillnad från andra ledarskapskurser innehåller denna inte så mycken teori utan mer träning, träning, träning. En utgångspunkt är att dialog kan föras i olika roller  med olika resultat långsiktigt:

  • vuxen – vuxen
  • förälder – barn
  • förälder – förälder
  • vuxen – förälder
  • vuxen – barn

Detta gäller inte enbart vi versus våra elever, utan i högsta grad lärare vs förälder, lärare vs kollegor och lärare vs rektor. Alla kan inta samtliga positioner, det handlar om man tar eller inte tar ansvar, samt litar till den andre tar sin del av ansvaret, eller inte. Jag är övertygad om att vi har mycket att vinna på att få till mer kommunikation vuxen–vuxen i skolan på alla plan. Vi hoppas kvällens möte kan vara ett steg på vägen dit, utifrån grundsynen vi fått med oss från TUFF:

  • Alla människor har kraft och förmåga.
  • Alla människor tar sig framåt (är “fram-gångs-rika”) när de gör aktiva, medvetna och fria val.
  • Helt avgörande för hur människor agerar är hur de väljer att se, deras förhållningssätt.

Vad väljer du att inta för position gentemot föräldrar? Kollegor? Rektor?

För övrigt anser jag att fler bör utveckla en Ödmjuk Orubblighet.

Skolstart i festram

skolstart

 
http://www.svtplay.se/klipp/2257185/skolstart-med-fest

Idag skolstartsfest på Skapaskolan. Lilla aktuellt var där och fångade en del av det hela: Jag tror inte vi ska underskatta signalvärdet av att vi firar skolstart minst lika mycket som skolavslutning. Många miljoner barn i världen önskar inget annat än att få en chans att gå i skolan, vi måste vara tydliga med vilken förmån det är att få ägna så mycken tid och kraft att tillsammans med andra lära sig både det man vet att man vill och en hel del saker man från början inte visste att man ville kunna. Att inge en känsla av detta redan första skoldagen, liksom sätta en kultur av att vi bryr oss om varandra och vågar bjuda på oss själva tror jag är en viktig nyckel – precis som ramar, kramar och respekt. Skolan måste inte alltid vara sådär himlastormande rolig om än alltid meningsfull, kunskapsutvecklande, trygg och trivsam – liksom ofta utmana tanke och sinne så att våra vyer ständigt vidgas. En bra skola har möjlighet att ge elever chanser i livet de inte kan skaffa sig på egen hand. Det kräver förstås lärare som ges – och tar – sitt uppdrag på allvar och ständigt slipar sin kompetens i alla dess nödvändiga delar:

  • Didaktisk kompetens
  • Ämneskompetens
  • Yrkesetisk kompetens

Tillsammans gör vi större skillnad. Fokus på rätt saker, våga vara tydlig, våga välj klokt. Men vik aldrig från att i varje stund visa att skolan är viktig och angelägen, väl värd att firas.

Flippat FöräldraMÖTE

Jag tillhör inte dem som på allvar ”flippat” min undervisning. Inte än i alla fall, men vem vet vad som komma skall… Istället för att spela in min egen undervisning har jag dock lånat andras som en MiniFlipp. En riktigt givande hemuppgift var också:

”Leta efter det youtubeklipp som bäst förklarar multiplikationsalgoritmen, lägg in länk i vårt forum med en argumentation varför den var bättre än de andra du också tittat på…”

Under sommaren har jag som vanligt funderat över hur vi ska göra höststarten så bra som det bara går. Konstruktiv samverkan med föräldrar är en viktig del i detta, en samverkan byggd på förtroende och dialog med uppvisad professionalitet och ödmjuk orubblighet. En samverkan som bygger på dialog mellan olika roller, med olika ansvar, rättigheter och skyldigheter.

En bärande tanke är att det idag finns mycken liten anledning att samla människor fysiskt för envägskommunikation av information. När vi samlas bör vi ägna tiden mer åt dialog och tankeutbyte.

Det är så gott att jobba på en skola där ett förslag om att Flippa Föräldramötet inte möts av ”Det ska vi fundera över”, ”Det ska vi förankra uppåt”, ”Det måste vi undersöka” utan snarareOK, vi provar!. Vi vet ju att vi inte kan misslyckas, endast lära oss något.

Såhär ser vår Plan ut just nu (som i allt lärararbete kan/lär en del förändras på vägen, utifrån förutsättningar och lärdomar):

Innan föräldramötet skickar vi ut (nedanstående är ännu UTKAST/Work In Progress):

När sedan föräldramötet går av stapeln finns där tid för dialog. Vi börjar terminen med en Träningsperiod för att grundlägga Goda Vanor och gynnsamma förhållningssätt hos eleverna, detta tänker vi kan vara ett ämne att diskutera vuxna emellan:

Vilka vanor och förhållningssätt är långsiktigt gynnsamma för elever?

I övrigt tänker vi utgå från det som kommit fram i O.S.A.-formuläret.

Mötet avrundas förstås med någon form av Exit Ticket. Dels för att ge oss viktig input, men också för att konkret visa föräldrar en viktig del i vår undervisning.

Jag kommer förstås blogga här om hur det gick, här en lista på lite andra resurser jag hittat genom vidgade kollegiet. Fler tips mottas tacksamt!

* att göra en dylik film är inte svårt. Allt du behöver är en iPad och en kollega. Filma i kamerarullen, gör det spontant men ta om tills det känns tillräckligt bra. Starta sedan iMovie och importera allt i den ordning du vill ha det (film och bilder). Titta och stuva om genom att klicka och dra. Lägg på effekter, ljud mm – det finns enkla och bra hjälpavsnitt. Exportera och lägg på youtube, sprid länken. Det tog inte ens en timme från start till mål.

Sanning, myt och mål

På tåget mot seminarium om Lärares Yrkesetik lyssnar jag på Bea Uusmas sommarprat. Jag måste säga att det är bra smidigt med Podcast, jag lyssnar närhelst och varhelst det passar mig. Precis som ungarna alltmer förhåller sig till TV-mediet – det är inte längre en strid mellan olika TV-kanaler, utan mellan TV och YouTube…

Det är inte utan att jag drar på smilbanden när hon berättar om sitt svar på skarpa brev som idiotförklarar hennes fynd om varför expeditionen till Nordpolen slutade i katastrof:

”Visst är det lätt att tro att de åt isbjörnslever. Då är det bra om vi tar reda på hur det ligger till med det. Man kan göra det på olika sätt. Ett sätt kan vara att man hör det någonstans, och därför utgår från att det stämmer. Ett annat sätt är att man går igenom expeditionens alla originalböcker på Vetenskapsakademin… ” inklusive de delarna som är skrivna på ålderdomlig stenografi ”för då hittar man det stycke … där det står att de inte äter isbjörnslever, eftersom de känner till att den är giftig. 

Det finns förstås olika sätt att göra research på och man får förstås göra som man vill. Det brukar ju heta ‘Alla sätt är bra, utom de dåliga'”/Bea Uusma sommarpratar 2014

IMG_6369.JPG

Undrar vad som skulle hända om fler av de som talar nedsättande om skolan också tog närmare reda på hur det faktiskt förhåller sig? Helt klart finns där huvudmän, skolor och lärare som inte håller måttet. Men det finns också gott om goda exempel, liksom en och annan trend åt rätt håll. SOM-insitutets förtroendeundersökning visar med all önskvärd tydlighet att de som har närmare kontakt med skolan har klart större förtroende för den än de som inte har det.

De som har barn 7 – 15 år: 59% har Stort förtroende för skolan, 27% varken eller, 14% litet.

De som inte har barn: 39% stort förtroende, 40% varken eller, 21% litet.

Kan det månne ha med förväntans missnöje parat med trist medielogik att göra? Kanske ska vi påminna oss om hur många som på fullt allvar – och stödda med det som deras ögon visade dem – trodde att man skulle trilla över kanten om man seglade för långt bort från Europa?

”Det går inte att fatta att man är högst uppe på ett klot, när man står på ett platt fält av is.” Bea Uusma sommarpratar 2014, om sin resa till Nordpolen.

DCIM104GOPRODet var ju tur att några till sist tog mod till sig att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig med vårt klot. När vi ändå är inne på det bör vi kanske också påminna oss om att Columbus objektiva måluppfyllelse var nära nog noll när han seglade ut för att hitta en ny väg till Indien…

När det gäller skolan vet vi dock vad målet är: en skola för var och en, där varje elev ges möjlighet att tillgodogöra sig mod och förmågor att följa sina drömmar.

Uraktlåtenhet duger inte

 

Från SAOL - www.saol.se

Från SAOL – www.saol.se

Idag hade jag tänkt skriva om att vi ska ”Flippa” vårt föräldramöte på Skapaskolan. Men så läste jag morgontidningen (se nedan) och känner att jag måste omprioritera lite. Jag har länge tänkt att skriva om den gamla fina termen ”Uraktlåtenhet” (försummelse, underlåtelse), utifrån Arméreglementets bevingade ord:

Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

Här tror jag vi i skolan har en läxa att göra. Inte enbart rektor då, om vi utläser ”chef” ovan som ”ledare” vill jag påstå att jag som lärare har minst lika stort krav på mitt ledarskap som rektor har. Tyvärr har en räddhågsenhet spridit sig i skolan på senare tid, där mången lärare och rektor lagt mer kraft på att inte göra fel, än på att göra rätt. Det är förstås en samhällstrend och gäller inte enbart skolan. Men är den bra? Leder den till gott i förlängningen? Skulle inte tro det. Att ändra tingens ordning är inte lätt, men vi måste ta tjuren vid hornen och göra det. Inte vänta på Någon Annan, utan använda vår utbildning och yrkeslegitimation som en professionell sköld för att på alla sätt se till att varje elev får den undervisning och kompetens som den så väl behöver. Det är vi som är de professionella, vi måste ta det ansvar som det innebär – men också vara tydliga i att övriga håller sig till sina domäner.

Helena L’Estrade var med vid skolslut och skolstart på Skapaskolan. Vi filade fram en Målbild för juni 2015, diskuterade vision och verksamhetsidé och lade mycken tid på att verkligen prata om våra grundläggande värderingar. Och inte minst – vilka ageranden som bör komma som en logisk konsekvens av dessa värderingar. Inte bara pratas om, utan kunna ses och observeras. Ytterst givande vill jag lova, långt ifrån alla floskeltyngda ”utvärderingar” och ”visionsprat” jag bevistat på tidigare skolor.

”Förvänta dig inget, men förbered dig på allt.” /Helena L’Estrade

Och framförallt, som min gode kollega Danne så gott formulerade det:stressaav

 

”Jag känner mig nöjd av att i år stressa av och fokusera på ett fåtal riktigt viktiga uppgifter istället för att stressa på och göra allt som man brukar ha gjort”.

När vi ändå är inne på temat Uraktlåtenhet känner jag att jag måste citera:

”Som jag ser det så lever vi i en demokratisk dal. På andra sidan berget, långt där borta, frodas ett gift. Trångsynthet, ovilja att förstå. Hat mot individer och mot hela samhällen. I rädsla för att giftet ska nå hit så vänder vi bort blicken, låtsas som att det inte finns. Problemet är bara att det blir mer och starkare, medan vi tar hand om vår trädgård.

Och människorna på andra sidan berget letar hela tiden efter nya sätt att förgifta vårt demokratiska vatten. Lite åt gången, gradvis, tills vi till slut inte känner igen smaken av gift. Det är ännu inte så illa att giftvattnet har nått oss, men som jag ser det har de åstadkommit det svåraste. De har lyckats tippa det över krönet utan att vi stoppade det.

Om vi ska ha en chans att hindra det så måste vi hjälpas åt. Det räcker inte med att några få gör något. Vi måste alla ta det vi har – en spade, en skyffel, händer, vad som helst – och göra allt vi kan för att få det giftiga vattnet tillbaka över krönet. Alla på sitt sätt, utifrån sina resurser och sina förutsättningar.” /Zoran Ismail, SvD 10/8-14

Jag tror inget annat än en likvärdig, engagerande och motiverande skola kan förebygga främlingsfientlighet och rasism. Vi behöver möta den andre, vi behöver kompetens att själva lyckas forma våra liv och vi behöver förmåga att kritiskt granska – och delta i – samhället och samhällsdebatten. Inte bara vissa, utan VARJE unge. Allt börjar med en lärare, en lärare som tar sitt läroplansuppdrag på allvar:

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig.” /Lgr 11, kap 1

Och det handlar inte om att tänka rätt, det handlar om att få tänka fritt. Anna-Karin Wyndhamn tycker jag ger mycket bra perspektiv på detta, utifrån sin forskning och lärarbakgrund.

Skolan är livsviktig. Jag som lärare är skolans ryggrad. Det gäller att sträcka på den och ständigt fylla den med råg. Nu kör vi!

Ska JAG styra skolan?

IMG_6056Jag har genom åren haft mången fundering över det här med statlig vs kommunal skola. När jag gick i gymnasiet strejkade lärarna, men då blev jag aldrig på det klara riktigt med varför. Jag hade fram till för ett år sedan aldrig arbetat i något annat än en kommunal skola. Först skulle jag ursprungligen vikariera en vecka men blev sedan kvar i nära fjorton år i den stora staden med den svulstiga visionen, sedan ett viktigt år i den trivsamma lilla skolan i Djursholm. Sedan augusti förra året arbetar jag på en liten nystartad friskola startad utifrån det som ursprungligen verkar vara tanken med friskolereformen: en idé om en annan skola utifrån en tanke om arbetssätt (som inte handlar om att tjäna pengar på superslimmad organisation). Jag kan säga att det är en helt annan värld, långt bortom central upphandling (ni vet, tvingas handla något som är lite sämre, lite dyrare och lite krångligare), en värld där mobiltelefon, iPad och bärbar dator ses som självklara arbetsredskap

bild-13För en tid sedan började jag engagera  mig lokalpolitiskt, utifrån en önskan att bättre förstå hur det faktiskt fungerar och hänger ihop. Efter bara något år hamnade jag i Barn- och Ungdomsnämnden (som bl a har hand om grundskolan), som andre ersättare. Det är och har varit en ytterst intressant och lärorik period. Jag bor i en tillväxtkommun som har en hög ambition för skolan (inte världsklass, men väl bäst i landet, dit vi sakta men säkert är på väg, med tydligt resultatfokus och stadigt förbättrade resultat). Nämnden är i mina ögon välfungerande, samtidigt som man till stor del håller fingrarna borta från professionens domäner. Ändå har förtroendeuppdraget stärkt mig i min övertygelse om att vi behöver en stärkt statlig styrning av skolan. Moderaterna formulerar det nog så väl i sin egen tidning ”Vårt Sollentuna”:

”Vi … har låtit bli att ‘störa’ skolan med allehanda projekt som är vanligt i andra kommuner.” /”Vårt Sollentuna” 1/2014

Just det. Bara för att jag verkar i en kommun som har styrande politiker med ambition för skolan, för eleverna, för framtiden, så vet vi att det finns gott om exempel från övriga landet där lokalpolitiker använder sin makt att tycka till om stort och smått inom fel domäner och på fel sätt. Som enskild ledamot i en politiskt nämnd har man faktiskt en del att säga till om (i alla fall om man tillhör majoriteten) och jag har varit och föreläst i kommuner där förvaltningsledningen sliter sitt hår över politiker som saknar all vettig ambition:

Skolan är väl inte så nödvändig, sonen ska ju ändå få ärva gården…

bild-12För den som behöver ytterligare konkreta exempel kan man exempelvis läsa om hur Timrå väljer att prioritera hockeylaget framför eleverna, eller hur Kalmars politiker och förvaltning tidigare tänkte sig ”krypa ända in i klassrummen”. Behöver det sägas tydligare? Räcker det inte med två svarta kaniner för att bevisa att inte alla är vita? Har inte alla barn i vårt avlånga land rätt till en likvärdig utbildning oavsett var deras föräldrar bor? Är inte detta något hela samhället tjänar på, även vi som bor i välfungerande tillväxtkommuner?

Ökad statlig styrning och finansiering av skolan behöver inte utredas mer, det behöver verkställas.

 

 

Att kastas ur boet

Hur vet duvföräldrar att det är dags att knuffa ungarna ur boet? När är det dags för våra elevers föräldrar att förmå sina barn att ta ansvar och själva få pröva sina vingar? En dag är de ju myndiga och förväntas kunna stå på egna ben, med allt vad det innebär. Ansvar lär man sig genom att ta det. Vårt ansvar som vuxna är att portonera ut det i rimliga doser, utifrån den proximala utvecklingszonen för varje individ. I sin iver att göra livet lätt för sitt barn gör tyvärr en del föräldrar det ganska svårt, genom att inte låta barnen få prova sina vingar.