Perspektiv

En omväxlande vecka som åter gett perspektiv. Förra veckan hemma med VAB och förkylning, gott att åter möta elever i måndags. Fler kollegor borta, så improviseringsförmågan testades återigen.

Det enda man vet är att man inte kan veta hur dagen blir. /lärare på föreläsning

Måndag kväll genomgång av motioner inför vårens kongress. Demokrati och engagemang är alltid intressant! Tisdag åter VAB, samt möte på föräldrakooperativa förskolan – där jag helt plötsligt sitter på arbetsgivarstolen. Onsdag åkte mina elever och jag för att hälsa på min gamla skola (de var hos oss i höstas), väldigt trivsamt träffa f d elever o ständiga kollegor. Också väldigt roligt att se hur alla våra elever direkt kom igång och utforskade tillsammans, både på skolgård och inne. Onsdag kväll föreläsning om ”orka lyckas, lyckas orka” för ett gäng medvetna lärare.

Att föreläsa och att undervisa är två saker som både ger och tar energi.

Torsdag så föreläsning på konferens om särskolan (jag saknar att ha dem nära, hoppas det snart blir så igen), sedan lunchflyg ner till Blekinge för både återhämtning och en timmes energigivande föreläsning för en ny grupp medvetna lärare.

Idag åter till undervisningen. Ska bli gott möta alla goa elever igen. Idag ska de bland annat intervjua ny personal. Någon som tror att sexåringar med medveten träning inte skulle klara det? Inte jag, jag vet att de kan. Jag älskar verkligen att vara med elever och undervisa, men mår också bra av andra perspektiv på tillvaron. Som exempelvis måndagens möte om behovsdriven skolinnovation, där vi hoppas på en fruktbar krock mellan lärare, skolfolk, forskare och entreprenörer – med olika perspektiv.

Gör en god vardag och helg närhelst den kommer!

Be careful out there!

Nå varje elev – del 3

Ropen skalla – En skola för alla!

Men jag vill hellre se En skola för var och en. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men för mig känns det som det finns en nog så viktig nyansskillnad mellan de två.

Del 1 och Del 2 av Nå varje elev var egentligen tänkta att bli en fortsättning på detta inlägg, men ibland pockar tillvaron på i en annan ordning än man tänkt (ganska ofta så faktiskt, i synnerhet när man är yrkesverksam lärare).

Nu kommer här dock till sist ett sammandrag av seminariet jag höll i höstas på en större gymnasieskola med dryga hundratalet lärare:

Vad är syftet med ditt läraruppdrag? – varför blev du lärare och vad kan få dig att fortsätta som lärare?

i had a dreamSvaret på den frågan skapar riktning. Ingen jag känner menar allvar om man skulle svara ”juni-juli-augusti och den feta lönen”, utan det var och är något helt annat (även om ferier och rimlig lön är självklara hygienfaktorer). För mig är syftet att vara med och bidra när stjärnglans tänds i ungars ögon, plus att man lär så länge man har elever. Vilket är ditt syfte? Har du det i minne? Påminner ni varandra om det, så ni inte går vilse? Det måste annars vara det värsta man kan uppleva, att en dag vakna upp och upptäcka att man tappat sin dröm och sitt syfte.

Vad är kärnan i läraruppdraget?

Tja, vad sägs om undervisning? Eller med riksdagens ord: sådana målstyrda processer som under ledning av lärare eller förskollärare syftar till utveckling och lärande genom inhämtande och utvecklande av kunskaper och värden (SFS 2010:800). Kloka Ulrikas sätter också fingret på vad det torde handla om:

”Undervisning är inget fast och bestämt, hugget i sten. Undervisningen uppstår i relationen, viljan och modet att våga ändra på några parametrar för att förståelse för exempelvis ett moment ska uppstå hos en grupp eller kanske hos en enskild individ.” /Ulrika Jonsson, specialpedagog

Det finns inga mirakelkurer som alltid fungerar överallt för alla lärare, elever och kontexter. MEN det finns grundförutsättningar som bör råda – och det finns konkreta metoder och knep väl värda att ta till sig. Metodik kom och försvann och kom sedan tillbaks i lärarutbildningen, i verkligheten har den alltid varit viktig. Och den lärs främst genom att lärare lär och verkar tillsammans, men även med bidrag från vetenskapen.

BALANS bör råda mellan nya grepp och beprövad erfarenhet, mellan individens lust och skolans krav, mellan struktur och frihet, mellan ambition och resurser… Listan kan göras lång, men jag är övertygad om att skolan skulle ha mycket på att tjäna att uppvärdera frånvaron av bergfasta fundamentala övertygelser och istället lyfta balans som ett viktigt kärnvärde.

En grundförutsättning som dock måste råda om varje elev ska nå framgång är: God undervisning OCH kärlek till människan. Dessa två har inget motsatsförhållande utan måste båda finnas på plats. Det räcker inte att gilla ungar, de måste ges god undervisning. Det räcker inte att undervisningen är god, gillar man inte sina elever märker de det direkt – och lär sig då mindre då de engagerar sig mindre.

Visionen för skolan är tydlig: varje elev ska ges möjligheter att nå sin potential. Visionen stadgas i skollag och läroplan, så den behöver vi inte uppfinna. Det är viktigt att vi har koll på den. Det krävs dock en mängd åtgärder/handlingar på vägen, dessa måste vi också ha koll på. Samtidigt.

Vision utan handlingar är dagdrömmeri.

Handlingar utan vision är tidsfördriv.

skolverket
Skolan ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Samtidigt är inte mycket av det vardagliga arbetet i skolan inte på något sätt beforskat. Det som det finns evidens och vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet av ska förstås göras utifrån det, men allt det vardagliga måste också göras även om detta ännu inte är beforskat – och det måste göras så bra och medvetet som det bara går. Det är vårt ansvar som professionella och legitimerade lärare.

När det gäller att nå varje elev handlar det om att vända varje sten och pröva olika vägar. Vägen finns inte, men där finns – och kan göras – många olika vägar. Det är här lärares professionella bedömning kommer in.

IMG_0675
I somras testade vi hur det var att köra ett pedagogiskt läslyft asynkront via digitala medier. Nu kör vi ett nytt pedaläslyft, lite mer lågintensivt men säkerligen nog så givande. Boken denna gång är Mitchells Inkludering, som ju handlar om precis detta – vilka metoder bör skolan använda för att inkludera varje elev, vilket stöd ger vetenskap åt dessa olika vägval.

Jag räknar med en spännande resa! Både i pedaläslyft och i mina klassrum _pedalaslyft(resten av föreläsningen får anstå till senare blogginlägg, nu är detta långt nog, men utan denna grund blir vilken metodik som helst tämligen meningslös).

En annan spännande resa blir kvällen vi arrangerar där lärare, entreprenörer och forskares världar är att tänkt att fruktbart kollidera för behovsdriven innovation. Allt i syfte att finna fler vägar att nå varje elev! Varmt välkommen att delta i resan du med!

Rackarns Ronja Rövardotter?

Såhär har vi inte sett Astrid Lindgrens berättelse om Ronja Rövardotter tidigare, men jag kan lova att det var en mycket givande föreställning, med grymt imponerande scenografi á la Mad Max.

Pappa, det var ju precis som i filmen och som i boken, samma repliker!

– som förstfödde så väl fångade det hela. Ronja Rövardotter är en favoritbok som både jag och hon läst flera gånger. Mina elever har genom en kollegas försorg fått se Ronja Rövardotter som japansk tecknad film och kommer sedan även få möta både klassisk film och bok. Kollegan Annika tipsar även om hur man kan använda berättelsen i undervisning för äldre elever.

Hon kunde hon, Astrid Lindgren. Orden håller än – berättelsen är tidlös; livets mirakel, trygghet vs utforskande och lärande, hålla tag och släppa tag, erkänna när det blir fel och gå vidare utifrån det, be om förlåtelse, förlika sig med tillvaron att något/någon saknas en… 

För mig väcker detta även en och annan tanke om kontinuitet i förändring, för mig ursprungligen en titel på en ytterst läsvärd avhandling om dans, nu även något som diskuteras inom historiedidaktiken och som nog torde diskuteras inom hela skolan:

Innebär förändring alltid framgång? 

Innebär förändring aldrig framgång?

– eller kan det månne vara BALANSEN mellan att prova nya saker och behålla sådant som via beprövad erfarenhet visat sig hålla måttet som gör en hållbar framgång? Men också att koka ner ett och annat för-givet-tagande eller mental tatuering till sitt faktiska grundbehov.

Trygghet o trivsel är en förutsättning för lärande och utveckling.

Vilket i sig inte lika självklart måste utläsas som att fasta små grupper är det som skapar trygghet och trivsel, även om det finns många åsikter om det. Vi provar ju nya vägar på Glömstaskolan, bland annat fler lärare i en större grupp elever (vi håller dock fast vid årskursen som organisation). Utbildade lärandeassistenter knyts till varje årskurs, med uppdrag att arbeta med det sociala, både elever och deras föräldrar (lärarna har förstås tydligt ansvar för utvecklingssamtal och kunskapsuppföljning och vet att relationen lägger grund för undervisning). Vi använder digital teknik i vardagen (men samlar också elever till klassisk högläsning och föreläsning). Vi möblerar mer varierat och har sällan fasta platser (men är tydliga med att det alltid är den närvarande vuxne som har sista ordet med både beslutanderätt & ansvar)…

Vi provade även att utmana idén om att små fasta grupper skulle vara det som skapar trygghet genom att varje dag lotta fram nya grupper. Varje dag. I augusti, i förskoleklass. Vad blev resultatet? Vår uppfattning är tydlig, eleverna är ovanligt trygga och vi har även stöd i samstämmiga föräldraröster:

Det är så härligt att mitt barn är tryggt med alla sina kamrater och inte bara de som den råkade hamna med av en slump första dagen. Samma sak med lärarna. Så var det inte för hans storasyskon…

Oj, nu bar det iväg från Ronja Rövardotter – men tanken började i hur svårt Mattis i förstone hade att släppa taget om kontrollen av sin dotter och därmed inte gav henne möjligheter att lära känna världen på allvar.

Inlärd hjälplöshet är livsfarlig.

Självklart handlar det även här om BALANS och medvetna val. Jag blir faktiskt stolt när femåringen på egen hand har bestämt sig för att plocka fram frukost till familjen när jag hänger i tvättstugan lördagmorgon, men jag är glad att hon väntade med att skära tomaterna tills jag var med… Rackarns Rövardotter!

Nej, nu checkar jag förhoppningsvis ut i ett väldigt välbehövligt sportlov, ses på andra sidan!

 

Mitt Lärande på Mittlärande

Igår tog jag en paus från undervisning på Glömstaskolan för att ta gryningståget mot Sundsvall och Mittlärande2016 (lite som Skolforum eller SETT men med 1000 deltagare). Gillar att åka tåg, får mycket gjort då – ostörd tid och bra tillgång till kaffe och internet.

Väl framme fick jag chansen att första gången få lyssna på ”Fröken Flipp”. Det är alltid intressant att i 3D möta någon man haft en del kontakt med via sociala medier. Jag nämnde även att jag tänkt försöka livesända min föreläsning via periscopePeriscope och Lotta var inte sen att haka på. Efter lite inledande teknikstrul kom sändningen igång. Då jag samtidigt ville använda Twitter som anteckningsblock blev det väl ingen fantastisk filmning, men trots det hade 60 personer tittat in på den – flera tacksamma över att kunna delta fast de inte lyckats ta sig till plats. #sharingiscaring. 

Jag föreläste senare om Lärmiljö, något jag tänkt och pratat mycket om på senare tid. Att hålla en entimmesföreläsning på temat gör att man behöver samla ihop sina tankar. Responsen som ges – i 3D och i sociala medier – gör också att man blir mer klar med hur man tänker. Tankespjärn tillför!

Samtidigt hade jag förstås velat lyssna till Barbro Westlund, men trots sociala medier kan man vara mest på ett ställe i taget. Vi hann dock mötas i en paus, dessa pauser mellan föreläsningar är också en viktig del av denna typ av konferenser – i dessa möten uppstår ofta mening.

Sist på dagen lyssnade jag åter på Beppe Singer ”10 sätt att misslyckas som lärare”, alltid givande.

Om du följer mitt tiostegsprogram garanterar jag att du blir den sämsta läraren ever!

– vilket förstås ingen är intresserad av, men ibland kan man få tydlig syn på ett och annat först när man definierar vad det är man inte vill se.

skolchattmmEfter följde så en enkel pedagogisk pub, där samtalet fortsatte, först med Beppe och sedan med andra. Några jag haft kontakt med tidigare och nu fick möta, andra som jag inte mött tidigare. Rektor, lärare, utvecklingspedagog – alla med tankar att bryta om skola i stort och smått, var och en utifrån sina erfarenheter och utgångspunkter. Jag gick ifrån samtalen med många tankar, insikter och erfarenheter och tror detsamma gällde övriga. Det händer något när lärare möts och bryter tankar med varandra!

Här finns ju stora möjligheter, på olika konferenser land och rike runt, på sociala medier, på #skolchatt torsdagar kl 20-21 på Twitter, på Pedagogisk Pub (också på olika ställen), på Edcamp (knytkonferenser av och med lärare) och andra initiativ tagna av lärare (ex Skollyftet, Digitala skollyftet, …)

För nog är det så att vi lärare vill bli bättre. Kompetensutveckling krävs, men också bra och viktiga möten yrkesverksamma emellan. Här har vi alla ett ansvar.

Den lärare som säger sig vara färdig är nog också det.

Jag är långt ifrån färdig. Desto mer jag lär, desto mer inser jag vad som återstår att lära, pröva, utveckla. Härligt!

Nej, nu hög tid att ladda inför dagens föreläsning om Lärarledarskap, Arbetsro, Relationsarbete! Samt alla givande möten med andra lärare.

Varje vaken stund har lärandepotential.

Man lär så länge man har elever!

Dags för löne-re-vision?

Vädret pendlar mellan minus tio och plus fem och verkar inte riktigt ha bestämt sig om det ska vara vinter eller vår. Våren innebär för många lönerevisionstider och jag inser att det kan finnas paralleller:

Har huvudmän bestämt sig nu för om det ska bli vinter eller vår för skolan? Finns det någon vision? Är konkurrensmässiga löner en del av denna vision?

Med läpparnas bekännelse är det ingen tvekan om att lärarna är skolans viktigaste resurs för elevernas kunskapstillväxt, men nu måste det även synas i lönekuverten. Konkret.

– Det är nu upp till bevis för kommuner och fristående skolor att de fortsätter uppvärderingen 2016 och 2017. Att staten går in är helt nödvändigt, men är ett underkännande över hur huvudmännen hanterat lärares lönesättning över tid/ förbundsordförande Bo Jansson 160212.

Lönegolv i all ära – ingångslönen är inte oväsentlig för att få goda studenter att söka lärarutbildning – men framförallt måste lönen vara hållbar över tid. Ingångslönen för en ingenjör och en lärare är idag ofta i samma härad – medan slutlönen ofta skiljer sig kraftigt åt. Så kan vi inte ha det om vi vill ha en långsiktig kompetensförsörjning i detta land.

Här har förstås huvudman ett stort ansvar. Men även rektor – och vi lärare. Vi måste våga vägra prata hela lönen, vara tydliga med att precis som det relativa betygssystemet är ett minne blott måste även ett relativt lönesystem vara det. Dvs att jag har relativt hög lön jämfört med andra lärare gör inte att jag ska stå tillbaks då lönen ännu inte är rimligt hög i förhållande till den utbildning, kompetens och det ansvar jag har som legitimerad lärare. Punkt.

Här finns ingen plats för egen offerkofta! Du ska också avkräva rektor en mycket tydlig motivering och en konkret handlingsplan om förslaget till lönerevision inte motsvarar den nivå du anser vara rimlig.

Om det inte fungerar har du till sist ett ansvar att faktiskt rösta med fötterna. För nog vill vi ändå se våren an?

 

Morrica Memorandum

Jag vet att det finns olika bilder av Ingela ”Morrica” Grönstedt Arvidsson. Oavsett hur ”sann” min bild är vill jag ändå bibringa er den, då jag tänker att den kan säga ett och annat om saker större än enskilda människor.

Jag var länge med i Våga Vägra Facebook. Sedan började jag blogga, först för Pedagog Stockholm och sedan på LRbloggar. Efter ett tag fick jag hjälp att inse att medverkande i sociala medier bidrog till bloggandet och startade en profil på Fb.  Där hittade jag snabbt ett antal intressanta grupper och lärare. Bland annat Ingela, känd under namnet Morrica ”Jag är en liten tant på äventyr i en stor värld”, som också hade flera bloggar väl värda att följa. Hon skrev återkommande om hur väl Twitter fungerade som ett vidgat kollegium och hade tydlig och bra twitterskola för att komma igång.

”För mig är Twitter en mötesplats, jag möter människor från hela världen, följer nyhetsflöden, följer händelseförlopp, samtal och diskussioner ungefär på samma sätt som  jag gör när jag möter människor på andra platser.” /Morrica

Om jag förstått saken rätt var Morrica med och drog igång #skolchatt. Ända in i slutet var hon också med och påminde oss andra som hakat på att försöka få det att leva vidare

”Hej Sötnosar, nu är det återigen snart torsdag. Vem modererar och vad ska vi välja för aktuellt ämne?”

Hon var mycket aktiv där. Aktiv och tydlig, ofta väldigt rak. Stundtals knivskarp och ibland riktigt jobbig. Men utan tvekan en som gav gott tankespjärn och – som jag uppfattat henne – väldigt tydlig med att må bästa argument vinna! Bäst i form av bäst förankrat. Och alltid med bildning och kunskap i högsätet.

”Nya tankar och nya perspektiv utvecklar oss alla. #Skolchatt ger mig mycket. Jag gläds varje vecka åt att så många tar sig tid att mötas och prata skolfrågor en hel timme, dela med sig av sitt perspektiv och vidga mitt och andras med sina tankar. Jag gläds åt de nick som återkommer och börjar kännas som bekanta och vänner, och jag gläds åt att se hur det varje vecka dyker upp nya nick upp i chattflödet, berikar och tillför än fler perspektiv och tankar.” /Morrica

Efter att ha följt varandra en tid och utbytt mången tankar hade jag turen att bevista Edcamp Öresund, vilket hon var en av initiativtagarna till. Det var första gången av tre vi träffades i 3D (hennes ord, hon rättade mitt ”IRL” med att ställa frågan menar du att vår kontakt på nätet inte är i verkliga livet?). 

”Det blir väldigt mycket, det blir det. Ända sen hon twittrade om saken tidigare idag har jag funderat över dethärutvidgade lärarkollegiet,ni vet. För det vet ni, inte sant? Lärare som möts regelbundet på nätet, via bloggar, via Facebook, via Twitter, via Google+ och andra kanaler och pratar med varandra om skoleriska frågor. Ni vet? Ni vet, bra. För det var det jag funderade över. Om inte det skulle kunna vara så att när vi nu sitter många tillsammans fast utspridda land och rike kring och tänker på ungefär samma saker, om man skulle kunna tänka tillsammans på något vis?” /Morrica, Skollyftet

Morrica var också en av de som mitt under brinnande melodifestival såg till att idén från Trevor Dolan om återkommande Pedagogiska Pub faktiskt gick från ”man borde” till ”vi gör”. Snart firar Pedagogisk Pub tre år, jag har ofta varit där och aldrig känt att det varit felprioriterad tid.

Morrica sprudlade också av livsglädje. Inspirerad av henne hälsar jag ofta ”God morgon världen!” på twitter. Hennes tango låg henne uppenbart nära hjärtat, liksom kärleken. Samma med hennes elever. Liksom läsning och litteratur. Natur. Alla människors lika värde… Livsglädje och sällan långtråkigt, som det verkade.

”Twitter är, precis som Internet i övrigt, en del av verkligheten. Du får tillbaka vad du ger. Om du är aktiv och twittrar trevligt kommer många att vilja ha kontakt med dig, om du är tystlåten och sällan loggar in finns risken att Twitter blir en långtråkig upplevelse.” /Morrica

När min far begravdes sa den legendariska prästen Nils-Göran Enggren (min fars konfirmationspräst, som även vigt honom, döpt mig, vigt mig och min fru, döpt våra två första barn):

”Gunnar har inte lämnat oss. Ingen lämnar oss, inte så länge någon minns”

Jag minns ofta, ofta min far. Många påstår att jag på många sätt är lik honom. Jag kommer även att minnas dig Morrica! Tack för allt och vila i frid. Må oss hedra ditt minne på bästa sätt!

morrica

Morricas sista tweet, från igår

Skarpa Lägen?

Glömstaskolan är smygstartad (med endast en grupp i förskoleklass, till hösten har vi F-6) har jag yngre elever detta år. Igår åkte jag och vår resurs till simhallen, med ett drygt dussin pojkar (för en gångs skull hade vi delat in eleverna efter biologiskt kön)… De föräldrar jag mötte vid hämtning ställde nästan alla frågan

Hur gick det idag?

med viss bävan i rösten. Det visade sig nämligen att det tidigare arrangerats kalas för samma gäng… Kalas på hemmaplan är dock en sak, undervisning och träning i skolan ett helt annat sammanhang. Jag kunde lugna alla med att det förstås hade fungerat mycket bra. Vi har ju tränat gynnsamma förhållningssätt, eleverna vet vad som förväntas och vi som tydliga ledare skapar tydliga ramar vilka vi tidigt och tydligt påminner om när de utmanas. För utmanas gör de, och ska också göra – det är dels barnens uppdrag, dels deras mognadsnivå. Samtidigt som barn alltsomoftast är klokare än vuxna, när de ges chansen att resonera utan affekt. Det handlar om att bygga fungerande undervisningsrelation!

Det är i skarpa lägen lärarens kvalitet avgörs.

Att få chansen att möta en elev fokuserat i taget är en sällsynt ynnest. I allmänhet är de många tillsammans. Barn i grupp är inte alltid spontandemokratiska… Det vore väldigt intressant att se en och annan skoldebattör, forskare, förälder, politiker, BeO mfl ingripa när ungarna slåss i korridor eller ute på rast… Jag gillar verkligen när Anne Marie Körling berättar om hur hon på senare tid åter vikarierat som lärare för att inte komma för långt bort från verkligheten som den faktiskt är (till skillnad från hur det är i den bästa av världar, där allt är guld och gröna skogar).

Tydligt lärarledarskap är av nöden. Men det räcker förstås inte. Jag har länge funderat över vad som gör att jag utan att tveka en sekund skulle förorda en av mina tidigare kollegor, som vanligt slog Peter Lippman huvudet på spiken:

”You are a wonderful teacher because you CARE.  This is something that you cannot teach, it comes from within.”

Lärarledarskap räcker inte. En god lärare BRYR sig också om sina elever. På riktigt.

Det spelar roll för mig hur det går för dig.

Och detta band bryts inte ens när elever blir f d elever. Rimlig lön och bra villkor är en hygienfaktor som inte får fortsätta försummas, men den stora belöningen man får som människa för utfört värv är när man träffar f d elever som ger vittnesmål för hur man påverkat deras liv, genom att faktiskt gett dem möjligheter att tillägna sig viktiga ”kunskaper och värden” – vilket skollagen stadgar att undervisning handlar om, ”under ledning av lärare”.

Sedan räcker det förstås inte med lärarledarskap och engagemang. Det behövs även gedigna ämneskunskaper, inkl ämnesdidaktik.

Vi kan inte nöja oss med att eleverna har det bra där de är och vill vara här. De måste även förmås att gå till nya ställen där de inte visste att de ville vara. Och få syn på sina nyvunna kunskaper och förmågor.

Vi behöver även en yrkesetisk kompass, till stöd för tanke och handling. Kompassen gör dock inte att det alltid blir rätt, men att riktningen hålls över tid.  Som jag ser det är det viktigaste när det blir fel att man då handlar och agerar utifrån att man ska lära sig något av det (både vi lärare och våra elever, här ges vi verkligen en möjlighet att förebilda/gestalta hur man kan göra när det blir fel).

Ett annat intressant skarpt läge var dagens intervjuövning. Tre damer från Spf Huddinge kom på besök, dessa skulle intervjuas och filmas i omgångar av elever i grupp. Frågorna har eleverna gjort tillsammans. Vi har bara hunnit öva o prata intervjuteknik som hastigast, bland annat med hjälp av äldre elever. Hur det gick? Det gick bra.

Nu kommer jag vara lycklig i flera dagar. De ställde så bra och kloka frågor. Deras energi smittar verkligen! /senior som låtit sig intervjuas av sexåringar

Förhållningssätt GRIT / TÅGA

IMG_1430 4Förstfödde gjorde i går debut som lagkapten på innebandymatch. Det blev en intressant match mellan två jämnstarka lag. Töjnan IBK vann dock – först och främst beroende på att de hade många spelare som sprang även den sista halvmetern, jagade ikapp bollen och/eller motståndaren och gjorde ett försök till att ta bollen eller peta in den i mål. Ända in i kaklet. Trots blodsmak i munnen och trötthet i benen.

Tänk så ofta det faktiskt är så, att det inte i första hand handlar om talang, utan om ihärdighet. På Bett-mässan hade jag turen att få lyssna på Angela Lee Duckworth och ”Grit: the power of passion and perseverance”. Det hon säger är inte några egentliga nyheter; för att komma långt, måste man orka gå långt. Och för att orka gå långt måste man vara ihärdig, ha tåga, vara trägen, kämpa, ha driv, visa sisu, ha gott gry… Det är ju faktiskt inte så att Zlatan bara går ut på plan och lattjar lite, bakom hans stora framgång ligger många, många timmar både med boll och i bänkpress och löparspår.

Vilken nytta har Zlatan av bänkpressen på plan?

IMG_1405Trots det är det tyvärr gott om svenska barn, ungdomar och vuxna som tror att det först och främst handlar om talang. Antingen har man det, eller så har man det inte. Har man det är det räkmacka, har man det inte så kan man lika gärna ge upp. Oavsett vilket, så är risken stor att man inte lägger in den kraft och det engagemang som faktiskt krävs för framgång. Eller tränar upp sin förmåga till ihärdighet/tåga/grit/driv.

Jag visar ”Maybe it’s my fault” med Michael Jordan för mina elever, oavsett ålder. Michael Jordan är världens genom tidernas bäste basketspelare – fast han ursprungligen inte ens blev uttagen till collagelaget…  Istället för att då ge upp bestämde han sig vad jag förstått då och där för att träna mer och hårdare än någon annan, och på den vägen är det… Klippet med ”Austins butterfly” är också ett givet klipp för alla åldrar. För äldre elever visar jag gärna även Ola Wallströms Attityd?

VIMG_1404i är precis mitt i terminens elavledda utvecklingssamtal på Glömstaskolan. Efter att eleven hälsat välkommen, anvisat platser och berättat om agendan får vi se en kort film med några konkreta exempel på vad eleven lärt och tränat. Efter det pratar vi faktiskt om elevens självskattning av sitt egna förhållningssätt till sitt skolarbete. Det är i form av en trappa som bland annat går från ”arbetar inte alls” via ”arbetar men mest med det som är roligt” och ”arbetar ofta med det jag behöver” till ”tar stort ansvar för mitt lärande och gör alltid mitt bästa”. Utvecklingssamtal ska självklart kretsa kring elevens kunskap och bildning, men elevens förhållningssätt är nyckeln till framgång… Mitt uppdrag är att skapa bästa möjliga betingelser för lärande o utveckling, men eleven måste förstås dra sitt strå till stacken och ta sin del av ansvaret – här är det väl lika bra att vi är raka och tydliga. Eller?

”– Lägger vi rätt ansvar på eleverna? Eleverna får ju ta mycket eget ansvar för att lära sig saker. Vi kanske skulle lägga ett annat slags ansvar på dem. Mer ansvar för att komma i tid till lektioner och mindre ansvar på att planera för sitt eget lärande. ”/professor Astrid Pettersson, Skolvärlden

Och ja – förhållningssätt och goda vanor går att medvetandegöra och utveckla, men framförallt – träna, träna, träna. Inte självklart som egenvärde, men utifrån att vi lärare tar ett långsiktigt och ihärdigt ansvar

för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande /Lärares yrkesetik

Sluta med Smörgås

Vi är tyvärr många som fått lära oss att ”sandwich-metoden” skulle vara en bra metod för att nå fram med kritik och påpekanden. Alltså; först säger man något positivt, sedan säger man det man faktiskt behöver säga och sist säger man något positivt och ”snällt” igen. Det låter ju trevligt och bra, inte den ratio om 7:1 som vissa påstår behöver finnas mellan positiva och negativa omdömen, men ändå ett steg på vägen. Ändå så fungerar den faktiskt ganska dåligt. Haken är ju att vi vet att den är så vanlig, så när någon säger något positivt så tar vi inte självklart till oss det, utan väntar bara på det som komma skall. Alternativt hör vi enbart utsmyckningen och inte det som faktiskt också behöver höras. Om vi genomskådar smörgåsmodellen så får vi också lätt en känsla av att den andre försöker manipulera oss – vilket verkligen inte är en god känsla att bygga vidare dialog på!

Om vi istället renodlar återkoppling till att vara mer rakt på tror jag mycket skulle vara vunnet. Detta gäller förstås såväl positiv som negativ återkoppling – ofta nog är den förra nog så kraftfull om man önskar förändring. Och självklart både stora som små kollegor.

Det vi uppmärksammar blir det ofta mer av. Se till att lyfta sådant som fungerar och ge modeller för önskat beteende oftare än att korrigera sådant som inte fungerar. Samtidigt som man är tydlig med att tidigt synliggöra missuppfattningar.

Självklart ska såväl negativ som positiv återkoppling göras på ett respektfullt sätt och med den andres välgång som syfte och mål. Men att se och lyfta den andres potential – inkl att den kan ta emot konstruktiv och rak återkoppling – istället för att tänka att man behöver använda sig av manipulativa knep gör något med människor och kultur.

Jag tänker att den sociala skolvardagen – såväl den fysiska som den digitala – bör rymma såväl #skolpepp som kritiskt ifrågasättande, men kanske skulle vi tjäna på att de kunde verka och finnas parallellt istället för att kriga mot varandra? För nog behöver vi alla såväl pepp som konstruktiv kritik och tankespjärn från sådana som tänker och tycker annorlunda? Men inte gärna upphackat och blandat, tack!

Because he has kept his mind open to criticism of his opinions and conduct. Because it has been his practice to listen to all that could be said against him; to profit by as much of it as was just, and expound to himself, and upon occasion to others, the fallacy of what was fallacious. Because he has felt, that the only way in which a human being can make some approach to knowing the whole of a subject, is by hearing what can be said about it by persons of every variety of opinion, and studying all modes in which it can be looked at by every character of mind. No wise man ever acquired his wisdom in any mode but this; nor is it in the nature of human intellect to become wise in any other manner.” /John Stuart Mill, On Liberty