Roy & Roger har en klass ihop?

IMG_8310Det var ett tag sedan jag hade en ”egen” klass. Hur kul det än är att se stjärnglansen tändas hos elever har jag ”alltid” samlat på mig något extrauppdrag som seminarieledare Yrkesetik, föreläsareskolforskningsbevakning, , Ansvarsnämnd, fackliga uppdrag, IKT-pedagog mm – dock aldrig mer än jag kunnat vara yrkesverksam lärare minst 50% – f n 80%. I flera år delade jag klass med Kerstin, ytterst erfaren lågstadielärare. Hon var på plats måndag-tisdag-halva onsdagen, sedan hade vi en stund gemensamt innan jag tog över onsdag-torsdag-fredag. Det var mycket givande på många sätt! Våra kompetenser kompletterade varandra på ett bra sätt, eleverna lärde sig snabbt att det var lite olika regler beroende på vilken vuxen som var på plats (för några föräldrar tog det längre tid, någon kollega verkade ha svårt acceptera att det ens kunde vara så). Vi hade stor respekt för varandras olikheter & kompetens och såg också olika saker hos våra gemensamma elever. På så sätt fick vi syn på mer än vad vi gjort var och en för sig. Att eleverna hade två olika vuxna att knyta an till var också bra, för nog lirar man trots allt bättre med vissa elever än andra?

Skapaskolan har jag och Danne nu delat grupp i 1,5 år. Eftersom det är en liten nystartad friskola har vi fått oss tilldelat en åldersblandad grupp, första året 1-4 och nu 3-5. Vi har för närvarande 40 elever, i ett stort klassrum (två standardklassrum utan vägg mellan) och är båda på plats mest hela tiden (tja, jag är borta någon eller några dagar lite titt som tätt, men då sätts det in vikarie). Det är helt fantastiskt och gör mig absolut till en bättre lärare än jag är på egen hand.

Ibland delar vi upp eleverna och har undervisning i varsin ände av rummet, vilket underlättas av vår specialbyggda gradäng (ritad av Peter LippmanIMG_8309). Ibland har vi gemensam samling (inga problem samla upp till 60 elever i gradängen) och ger eleverna levande exempel på ett fungerande vuxensamspel, ibland har eleverna ”fokustid” och arbetar på egen hand med oss båda till hands att ge stöd både på elevens och vårt initiativ.

Efter lunch har vi ofta klassisk högläsning. Att läsa högt för 40 är på många sätt bättre än att göra det för 20. Om det varit någon incident på lunchrasten så behöver jag inte heller göra valet mellan högläsning och akututryckning – nu finns vi båda tillgängliga. Och har inget hänt så finns där nästan en halvtimmes extra tid till planering och uppföljning…

Men det som framförallt gör mig till en bättre lärare är vår ständigt pågående yrkesetiska dialog.

”Hur tänker vi här?”, ”Hur ska vi göra nu?”, ”Är detta rätt gensvar (till elev, förälder, kollega)?”….

Någon gång kan det t o m vara så att vi hjälper varandra bryta ogynnsamma förhållningssätt ”Nu är du lite för arg, jag tar över en stund så du kan gå och andas”. Istället för att samla ihop frågeställningar till fikat eller arbetslagsmötet så kan vi ofta ta dem direkt, där och då – och är dessutom båda fullt ut engagerade i samma elever!

Jag påstår att vi måste hitta organisation och strukturer som i vardagen stödjer en yrkesetisk dialog. Alla de hundratals beslut vi lärare behöver fatta varje dag blir helt enkelt bättre om de hinner luftas i nära samband med verksamheten. När jag får tid och förutsättningar till detta blir jag en bättre lärare. Detta innebär att verksamheten utvecklas vidare och barnen lär sig mer.

Enkelt, eller hur?

Kom igen Charli?

Jag har funderat fram och tillbaks huruvida jag ska skriva något om de tragiska händelserna i Paris eller ej. När jag hörde Medierna i P1 diskutera att inget var sig likt i franska medier var jag på gång. Som vanligt i P1 vände och vred de på argument för och emot. Per Wästbergs artikel ”Viktigast att urskilja vad vi har gemensamt” dagarna efter Parishändelsernagav också inspiration, men sedan kom vardagen emellan. Nu har det dock åter hänt (denna gång i Köpenhamn) att en eller flera individer väljer våld istället för ord för att hindra andra från att tycka och tänka fritt. Det är inte OK. Ord kan möjligen såra, men där har den som känner sig sårad eller kränkt också ett ansvar för sina känslor. Man kan dock inte välja att ta emot en kula från ett automatvapen på olika sätt, den skadar eller dödar oåterkalleligt oavsett hur man förhåller sig den och den som avlossar den. Våld är inte OK.

”Sådan humor är inte alltid lustig, varnade Charlie Hebdo-tecknaren Wolinski, nu död. Den kan vara livsfarlig, men också den kortaste vägen från en människa till en annan. Och dess fräckhet kan göra oss fria att tänka det vi inte vågat.

Rénald Luzier som tack vare sin födelsedag den morgonen överlevde: ‘Håller vi ingenting heligt? Jo, yttrandefriheten.’ Men inte ens i Frankrike är den friheten total: straffbart att förneka Förintelsen och armeniska folkmordet. Hälften av världens länder har lagar mot hädelse, ofta i tjänst hos förtrycket.”/Per Wästberg, SvD 150115

I fredags var jag dock på teater: Kom igen Charlie! inkl pratstund innan med regissör och producent. Det är en komedi, men den har absolut en allvarlig klangbotten; hur ser vi på ”utomlänningar” egentligen? Detta måste kunna diskuteras! Människors lika värde måste vara det grundläggande värdet. Yttrandefriheten – inklusive religionsfrihet – grundbulten. Religionsfriheten omfattar friheten att fritt få utöva sin religion, så länge den inte inkräktar på andra människors frihet. Den innefattar även frihet att själv välja och göra val, liksom att få argumentera för respektive mot dem utan att ha ett automatvapen riktat mot en. Finns inte denna frihet har inte principen om människans lika värde beaktats. I God Morgon världen i morse lyftes problemet med att det på senare tid växer fram två parallella grupper med liknande fascistbotten; den islamistiska (vilken blandar ihop religion med politik) och den nazistiska (som blandar ihop hudfärg med kultur). Båda har som agenda att medels våld skapa motsättning med den andra gruppen för att själva tillskansa sig makten över resten av oss. Det duger inte.

”Våld är den odugliges sista tillflykt” /Isaac Asimov

”…det är lika viktigt att vi alla hjälps åt att hålla diskussionen om yttrandefriheten vid liv, lyssnar till dem vars åsikter vi inte alltid delar, att vi debatterar och ifrågasätter. Det är effektivare än alla vapen i kampen mot dem som vill tysta och skrämma.”/Fredric Karén, SvD 150215

Ibland sägs det att alla kulturer skulle vara lika mycket värda. Det är inte sant. Varje kultur har sina kvaliteter och sina brister. Vissa kvaliteter är dock viktigare än andra och jag vill påstå att en kulturs värde faktiskt kan mätas utifrån hur väl den tillåter varje människa att uttrycka sig fritt så länge det inte skadar andra människor. Det handlar i min värld – och i läroplanen – om rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet. /Läroplanen ger riktning till vårt uppdrag, givet direkt från regeringen

Här måste det kritiska samtalet hållas högt, inte minst i skolan. Det är inte en lätt uppgift, men ack så viktig. Bra stöd för god undervisning utifrån forskning ger exempelvis Wyndhamn ”Tänka fritt – tänka rätt” . En annan läsvärd avhandling (vilken tyvärr inte verkar finnas elektroniskt) är Langmans ”Toleransens pedagogik”. Dessutom borde väl var och en faktiskt läsa sin Rawls, eller åtminstone FLS riks: ”Ska vi tolerera de intoleranta?”

”The sign of intelligence is that you are constantly wondering. Idiots are always dead sure about every damn thing they are doing in their life.” /Jaggi Vasudev

Mer diskussionsunderlag: Kan en kvinna bära slöja i en demokrati, och kan det kallas demokrati om hon förbjuds att göra det?

”Religiös tolerans, eller ännu bättre: respekt för vars och ens frihet att själv styra sitt liv och definiera sig i så stor frihet som möjligt är essentiellt, och detta kan ibland innebära att religioner, också sådana vi andra står främmande inför, måste få verka, men det innebär också att de som gör anspråk på denna frihet själva måste vara beredda att ge andra den: ingen religionsfrihet för någon utan tankefrihet, samvetsfrihet och yttrandefrihet för alla.”/Hans Ingvar Roth, SvD 20120504

Lärandehantverkets glädje

IMG_0698Jag blir så nöjd när mina elever spontancharmar medpassagerare på bussen.

Igår var vi åter på studiebesök på Historiska museet, med gudidad visning och tidsenlig slöjd. Riktigt lyckat, med en guide som både var säker i sitt ämne och i att leda en grupp av barn. Om några veckor åker vi tillbaks och då guidar eleverna i mindre grupper varsin grupp av yngre elever. Vår förhoppning är att det ger ett rikt lärande till både liten och stor.

På vägen hem var bussen halvfull med elever från en annan skola. Deras beteende gav ingen positiv bild av svensk skola, skönt då att våra elever spred glädje och visade att det finns hopp om tillvaron. Samma sak när vi på väg till besöket gick igenom närmaste Saluhall i syfte att insupa intryck – 20 tisslande och tassande elever i samlad tropp. Det är förstås ingen slump, vi har tränat dem i gynnsamma förhållningssätt (inkl gjort klart att om man inte följer lärarnas uppmaningar är man inte med nästa gång, vilket förstås också provats och lärt samtliga att det de vuxna i skolan sa också gällde på riktigt).

Jag minns mitt allra första studiebesök som lärare, eller snarare vägen dit. Vi klev på tunnelbanan vid Fruängen, som är ändstation. Vagnen var tom och vi spred ut oss. Under vägen in mot staden blev det förstås fullt… Den stressnivån jag som ansvarig lärare hade när det var dags att kliva av vill jag aldrig någonsin uppleva igen. Vilket jag förstås inte heller gjort – trots att jag genom åren genomfört mången studiebesök. Anledningen till detta är förstås att denna erfarenhet lärde mig vikten av att genom ett tydligt lärarledarskap lära eleverna gynnsamma beteenden när vi är ute. Detta är ett hantverk som man absolut ständigt kan – och måste – förfina. Alternativet att sluta med studiebesök ser jag inte som något alternativ, skolan måste ut och möta världen på plats.

IMG_8184Idag var jag, familjen och goda vänner på Fjärilshuset. Zoolog Owe Sandström berättade om hajarna. Det var faktaspäckat och kunde ha gjorts hur tråkigt som helst, men nu flög tiden förbi. Han kunde sitt ämne, han hade uppenbarligen förberett sitt framförande, han varierade rösten och la in rimligt många roligheter. Han fångade både liten och stor, alla gick därifrån med såväl nya kunskaper som en rik upplevelse. Här kan man snacka om gott hantverk.

IMG_8182När hantverket är på plats kan stunder av gott lärande lättare genomföras. Gott hantverk kräver sin kompetens, denna tar kraft och energi att utveckla och förfina. Det går och är viktigt. Pratar vi om det? Värderas det?

Lärare med rätt att röra?

Jag kan inte vara lärare om jag inte får lägga en vänlig hand på elevens axel.

Jag kan inte vara lärare om jag inte fysiskt får bromsa en elev som har ett ogynnsamt förhållningssätt och där ord inte längre fungerar.

Självklart måste det alltid ske med Lärares yrkesetik och stor respekt för vad det väcker hos eleven. Ett samhälle där lärare väljer att peta på en ledsen elev med en penna i syfte att inte kunna anklagas för att ha tafsat är en återvändsgränd. En bra tumregel kan tänkas vara:

Hur vill jag att mina egna barn ska bemötas av sina lärare?

Det finns absolut fysisk beröring från lärare till elev som aldrig är OK. Jag och två kollegor på Skapaskolan fick förmånen att med hjälp av en journalists kloka frågor resonera om detta, vilket blev till en artikel i Skolvärlden.

”Syftet med beröringen måste alltid vara att det ska bli bättre för eleven. Om det i stället handlar om att det ska ge läraren någon slags behållning är det fel syfte.” /Skolvärlden 1-15

Jag tänker samtidigt att om mina barn inte självmant stänger av musikspelaren när undervisningen sker i form av helgruppsdialog så ger jag läraren fullt mandat att påpeka detta. Om de mot all förmodan inte skulle lyssna ser jag inget problem med att läraren ber dem lämna rummet. Om de skulle obstruera här har jag inga problem med att läraren använder den fysiska kraft som behövs för att få dem att lämna rummet. Här kan man absolut tänka annorlunda och jag undrar fortfarande hur den förälder tänkte som istället för att ge läraren mandat skrev till Skolinspektionen två timmar efter händelsen ägt rum. Jag är däremot inte förundrad över att Lärarnas Ansvarsnämnd valde att inte ge läraren någon påföljd utan snarare resonerade utifrån helheten:

”Enligt 5 kap. 6§ skollagen får en lärare vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för at tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande. En förutsättning för att få vidta en sådan åtgärd är … att åtgärden står i proportion till sitt syfte…

Ansvarsnämnden finner det utrett att <<läraren>> har haft fog för att i den uppkomna situationen visa ut eleven, som själv orsakat situationen. …

Ansvarsnämnden finner således att <<lärarens>> agerande i den uppkomna situationen inte varit felaktigt. Han har också uppträtt korrekt under efterspelet till händelsen. Det saknas därmed anledning att bedöma <<läraren>> som mindre olämplig att bedriva undervisning.” /Beslut 2014-12-17, Dnr 2014:898

För vem tjänar egentligen på rädda lärare? Ingen! Varje elev har rätt till god undervisning, i en trygg och säker miljö. Här krävs lärarledarskap på många plan, vikten av lärares professionella bedömning kan knappast överskattas. Mandat från föräldrar gör också det skillnad. Vi ska minnas att vi har samma mål:

Att det ska gå bra i livet för deras barn (våra elever).

Vad är din bästa RMI?

Jag tror vi ska visa detta för våra elever i veckan, vi har ”veckans klipp” med vidhängande prat om tillvaron, i syfte att ytterligare skapa förutsättningar för rätt RMI.
Ett annat klipp som jag visat tidigare är ett om ATTITYD, som också är i samma härad.
Vi bör för övrigt verkligen uppmuntra användandet av ordet ”ännu”, som äger stor kraft när det väl fås att landa hos såväl elever som lärare…
Ett inslag i god undervisning torde vara att väcka Lust att lära / Motivation. När den väl finns på plats gäller det att föra gruppen till nya ställen där de inte visste att de ville – eller ens kunde – vara. Liksom att få dem att inse att de faktiskt tagit sig dit.
Kunskap kräver ofta ansträngning och engagemang att skaffa sig, men är sedan ofta lätt att bära.

Mobilens vara eller icke vara, är det frågan?

IMG_4163I januari anslöt ytterligare fyra nya elever till min grupp på Skapaskolan. Vi hade mött elever och föräldrar redan på jullovets avslutande planeringsdagar för att gå igenom lite hur vi tänker kring och organiserar vår tillvaro här på Skapaskolan. På två timmar hinner man dock bara en bråkdel, plus att det alltid finns gott om för-givet-taganden som man inte är medveten om. Direkt på första skolmorgonen kom en spontana fråga från några av de nya eleverna:

– Var ska vi lägga våra mobiler?
med en tydlig undertext av att de från förra skolan var vana att lämna in dem till någon slags förvaring modell ”mobildagis”. Mitt lika spontana svar blev:
”Inte vet jag var du ska lägga den för att hålla ordning på den. Hursomhelst får den inte störa vår arbetsro.”
Om jag tar hand om elevers mobiler blir jag också ansvarig för dem. Lärarjobbet är ansvarsfullt nog utan att jag själv ska lägga på mig ytterligare saker. Kraft, tid och fokus är begränsade storheter och jag ska i första hand använda det till sådant som tillför kunskapstillväxt. Om man samlar in mobiltelefoner är det sannolikt en tidsfråga innan någon försvinner eller går sönder, då står vi där med ett onödigt problem på halsen. Samtidigt som vi inte ger de unga möjligheten att lära sig ta ansvar för sina saker och sina handlingar.
Självklart får mobiler och annat inte störa arbetsro och ordning. Här ger ju Skollagen tydligt mandat till mig som lärare att omhänderta* föremål som stör arbetsro och ordning och jag drar mig inte för att göra den professionella bedömning som krävs, med stöd i styrdokument. Skolverk och Skolinspektion bekräftar dock att det inte finns stöd i lag eller förordning att omhänderta mobiler i förebyggande syfte – liksom att det finns stöd att omhänderta om de stör:

”När det gäller föremål som stör är det hur föremålet används som är grunden för omhändertagandet. En mobiltelefon är till exempel i regel inte störande om den är avstängd men om eleven hanterar den på något annat sätt så att undervisningen försvåras så stör den utbildningen och kan omhändertas. Vad gäller föremål som i sig är farliga, till exempel knivar, fyrverkerier eller kemikalier, spelar det ingen roll hur de används. De kan alltid omhändertas.” /Skolverket

Innan jag började arbeta på Skapaskolan (där tidsenlig teknik är en lika självklar del som penna och papper) hade jag ett mellanår på en skola där man
”funderade på trådlöst nät”…
Varje elev hade dock en modern smartphone, så vi kunde hursomhelst börja utveckla en del undervisning med dem som digitalt stöd. Apropå det finns det numera rykande aktuell skolforskning som lyfter just vad som behöver komma till för att rätt orkestrera undervisning med hjälp av mobiler.
Efter en tid gick skolledningen ut att vi skulle samla in mobiltelefoner, främst med anledning att det var problem med en klass och en handfull elever. Jag meddelade skolledningen vad som faktiskt gäller samtidigt som jag för mina elever berättade:
”Här är korgen där ni förväntas lägga era mobiler. Jag tänker aldrig någonsin titta i korgen, utan förutsätter att ni fortsätter att använda era mobiler till rätt saker. Korgen finns dock här om rektor mot all förmodan skulle komma på besök.”
Jag undervisade även delvis gruppen som hade svårt att hantera sina mobiler. Efter att jag omhändertagit första mobilerna samt även svarat i den som ringde så tog eleverna dock bort dem när jag var där. De mest försigkomna var ju för övrigt inte heller dummare än att de tog med två mobiler, en de lämnade in och en som de hade kvar…
För mig måste målet vara att eleverna väljer gynnsamma förhållningssätt. Inte för att de inte har möjlighet till annat, utan för att de förstått att de själva långsiktigt tjänar på att göra det. ”Vi är varandras miljö” och ”Sprida Glädje” räcker i min värld som grundregler vilka kan appliceras på nästan alla situationer i skolan. Även när det gäller mobiler på rasten, vilket mycket sällan tillför något – föräldern som får ett ledset barn i luren istället för att barnet söker upp skolpersonal på plats kan i allmänhet inte göra särskilt stor nytta, utan får bara egen ångest. Det är i min värld förälders/elevs och inte lärares ansvar om mobiler skickas med till skolan. Därför tänker jag inte heller ta något ansvar för när de försvinner eller går sönder. Här är jag och skolan tydlig.
Vi måste också vara tydliga med varför barn förväntas vara i skolan. Liksom att verksamheten självklart ska vara trygg och trivsam – men att det inte räcker! Detta är snarare nödvändiga förutsättningar för kunskapstillväxt och lärande, vilket är själva målet.
* förbundsjuristerna är väldigt tydliga med att vi endast får omhänderta och därmed även ska använda det som begrepp. Beslagta är det bara polis som har befogenhet att göra

(Förste) Lärarens Utmaningar

I torsdags samlade Linköpings universitet knappa 100-talet förstelärare på Visualiseringscenter C. Efter presentation av domteaterns möjligheter berättade Linnéa Stenliden (nydisputerad Lärarfavorit) om fynden från sitt avhandlingsarbete (delar av detta kommer framgent läggas ut på LiU).
Efter viktig kaffepaus var det så min tur att ”inspirera och utmana” på tema ”Läraryrket och förstelärarnas utmaningar i tillvaron”. Ovan ett utdrag från den Kahoot jag inledde med: ”(Förste)Lärarens utmaningar”. Efter följde föreläsning på knappt en timme, vilken hann komma igenom ungefär halva denna presentation. Jag hade även gjort en Kahoot med quiz-frågor om hur det såg ut med förstelärare efter första omgången vilken inte alls hanns med, gör den gärna nu!
Jag är övertygad om att vi behöver prata mer om både läraryrkets och förstelärarens utmaningartillsammans. Vi har ju Sveriges viktigaste yrke.

Mer ang föräldrar

IgIMG_0666år var äldsta dottern och spelade innebandymatch. Som alltid jobbade de hårt tillsammans i laget och hade klart kul. Vann gjorde de inte, trots en viss ledning och jämnt spel. Jag är glad att hon spelar i ett lag där trivsel tillsammans och rörelseglädje står i fokus istället för ”toppa-laget-hata-motståndarlaget”. På väggen i hallen såg jag denna, kunde inte låta bli att ta en bild och dela med mig av den i sociala medier med kommentaren:

Tänk om alla idrottsföräldrar alltid anammade detta enkla o för mig självklara förhållningssätt…

Inlägget fick många gillanden samt en intressant kommentar:

jacob

 

 

 

– och det känns ju onekligen som en klok fråga att fundera vidare på! Hur tänker du kring detta? Föräldrar kan ju verkligen både göda och döda ens engagemang. En väl fungerande samverkan tjänar ALLA på.

Några av mina tidigare funderingar ang skola och föräldrar:

Lyssna gärna också på podcasten ”Det Är Lärarnas Fel” ang Tidstjuvar.

Om dryga två veckor leder jag seminarium på temat föräldrasamverakn för lärare i Uppsala, vilket jag verkligen ser fram emot. Att träffa medvetna lärare och föra dialog om yrkesfrågor är alltid, alltid givande.

Men innan dess har vi terminsstart! Förutom återseende av tidigare elever har vi fyra nya till gruppen. I fredags tog vi oss tid att träffa och introducera dem och deras föräldrar i hur Skapaskolan tänker och fungerar. Det känns onekligen som väl investerad tid. Men nu är det dags att koppla ner och samla kraft till morgondagen!  Jag tillönskar alla lärare, föräldrar, elever och andra verksamma i skolan en härlig termin!

Våra val och prioriteringar

För tjugo år sedan valde man att lägga resurser på höga radiomaster till "Radio Sweden". Snart monteras de ner då spridningen via andra media är så mycket smidigare.

För tjugo år sedan valde man att lägga resurser på höga radiomaster till ”Radio Sweden”. Snart monteras de ner då spridningen via andra media är så mycket smidigare.

Jag läser i dagens tidning (BLT, vilken tyvärr inte lagt artikeln på nätet, men utgått från samma TT-artikel som SVT) om ”Digital detox” och inser att det är ungefär vad jag nyttjat tiden mellan jul och fram till nu; att nästan pausa mitt skolflöde i sociala medier för att istället umgås med nära och kära, liksom ta en extra promenad ut i naturen och in i litteraturen. Ett litet återfall på nyårsdagens #skolchatt, som just kom att handla en hel del om våra val, prioriteringar och hopp inför 2015, men skolans kommunikationssystem har helt fått vila. För en gångs skull – det är härligt att faktiskt kunna dela tankar och idéer med goda kollegor närhelst det passar mig. Liksom att låta bli när det inte gör det.

Min värld är ju sällan svart eller vit, utan i allmänhet klart mer färgglad. Jag tror inte sociala medier är lösningen på alla problem, men inte heller att de skapar våra problem. Det beror så mycket på vad man gör av det, vad man väljer att göra – och inte göra. Näthat skiljer sig inte fundamentalt från annat hat, nätkärlek likaså. Termen IRL får väl numera anses ganska så obsolet; varför skulle en kontakt med en vän eller bekant 100 mil bort genom ett socialt media vara mindre verklig än motsvarande med personen jag sitter bredvid på tåget? Båda har snarare sina för- och nackdelar, eller kanske snarare möjligheter och problem, men jag kan inte säga att den ena skulle vara mindre verklig än den andra. Vilken som är mest värdefull avgörs förstås av kvaliteten i vårt utbyte?

Ett annat val som vi som är småbarnsföräldrar ”måste” göra är vilka kalasminnen vi vill ge dem och deras kamrater. Själv blir jag dock mest trött på snyfthistorier typ ”Dyra kalas stänger barn ute”. För här handlar det ju verkligen om val. Några av våra barns bästa kalas har varit de när vi tagit gänget ut i skogen (det räcker med några hundra meter), gjort upp eld där vi grillat korv och marshmallows samt i övrigt bjudit på fri lek i skogen. Jag lovar – det var minst lika uppskattat som vilket leklandskalas som helst. Kvaliteten på kalas avgörs helt enkelt inte på vem som bjuder dyrast, utan helt andra saker.

På torsdag får jag dock problem att välja; dels är det PedagogiskPub med samtal om skola i både stort och smått med andra som också vill prata skola; dels är det #skolchatt med tema typ

”Hur mycket tyckande tål skolan? Vems tyckande?”

Kanske kan man vara på två ställen samtidigt ändå? Allt handlar ju till syvende och sist om att göra – och stå för – sina val och sina prioriteringar. Liksom att låta andra stå för sina men ändå utgå från att varje människa i varje givet ögonblick gör så gott den kan utifrån de förutsättningar, förhållningssätt, kunskaper, behov och föreställningsvärld som föreligger?

Välkommen år 2015!