Välkommen till verkligheten

Man kan absolut ha lektioner i historia som bygger på att eleverna plockar upp läseboken och fylleriboken och sedan arbetar på egen hand med att sökläsa sig till de rätta svaren att fylla i på de tomma raderna. Så kan man göra. Det passar dock verkligen inte mig, så vi  jobbade på lite andra sätt  detta läsår – inklusive ett annat typ av prov.

Att läsa och bedöma dessa prova var mycket givande och gav mig, tillsammans med lektioner och olika inlägg i våra digitala forum, gott underlag för att bedöma en hel del av historiaämnets förmågor, inklusive kärnfulla framåtsyftande kommentarer till det skriftliga omdömet. Vasaskolan använder sig av ett ganska användarvänligt LMS-system uppbyggt kring läroplanens olika förmågor.

Man kan ha prov med poäng. Det kan ha sin poäng. Det kan dock också skymma hela poängen, om den är att elever ska ta till sig framåtsyftande kommentarer som står i anslutning till uppnådda provpoäng. Erfarenheten är att alltför många elever slutar läsa när de genom sökläsning funnit sina erövrade poäng. För att sedan möjligen leta efter ett medel, vad ett sådant nu kan tänkas innehålla för användbar information:

Att bara vara över medel på en anställningsintervju visar sig sällan vara särskilt intressant… /Jörgen Oom, föreläsning Danderyd läsårsstart

Så oftast ger jag inte poäng på prov (diskussionen om prov är också intressant, men den tar vi någon annan gång). Dock är det i varje enskilt fall ett medvetet professionellt beslut, inte ett dogmatiskt engångsval på mer eller mindre lösa premisser. Ofta ger jag istället (eller också, om jag nu väljer poäng) kommentarer, skriftligt eller muntligt, både summativt och mer framåtsyftande formativt.

Efter moget övervägande valde jag dock denna gång att inte skriva formativa kommentarer till varje prov. Inte för att jag inte kan, utan för att tiden och kraften helt enkelt behövde prioriteras till annat. Plus att jag har en medveten tanke med att inte göra det denna gång. En erfarenhet är ju tyvärr att långtifrån alla elever läser lärarens kommentarer – än mindre tar dem till sig. Vi behöver på sikt få elever att själva förstå vad som är nästa nödvändiga eller önskvärda steg, utifrån de förmågor läroplanen anger. Varför inte börja konkret redan nu?

Jag hade renskrivit tretton olika inlämnade varianter på en av uppgifterna. De uppvisade förstås olika kvaliteter. Vi förde en dialog om förmågorna och vad som kan tänkas skilja ”grundläggande” från ”goda” till ”utmärkta” ”…kunskaper om historiska förhållanden, skeenden och gestalter under olika tidsperioder” respektive ”enkla och till viss del”, ”utvecklade och relativt väl” respektive ”välutvecklade och välunderbyggda” ”…resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar och människors levnadsvillkor och handlingar” osv. Vi diskuterade två exempel tillsammans i helklass, sedan fick de sitta i grupper och tre och göra sig en lista från lägst till högst kvalitet, utifrån förmågorna. Varje placering skulle de kunna argumentera för, förstås.

Efter ungefär en kvart fick sedan den som var äldst i varje grupp (kan lika gärna vara längst, eller med mörkast tröja eller längst väg till skolan…) sitta kvar medan de andra två fick söka upp varsin ny grupp. Den som var kvar fick därmed två nya att presentera gruppens lista för, inkl bakomliggande tankegångar. Efter en stund ytterligare ett byte. Sedan tillbaks i första gruppen; ”står ordningen fast, eller har ni övertygats av nya argument?”. Till sist diskussion och argumentation i helklass.

Jag är övertygad om att alla nu har en bättre förståelse för vad som konstituerar ”god” respektive ”utmärkt”, ”enkla och till viss del” resp ”välutvecklat” när det gäller några aspekter av ämnet historia. Jag behöver inte längre skriva det. Frågan är ju vad ett uttryck som ”Du behöver skriva mer välutvecklat” egentligen ger för information för en elev som inte redan skrivit välutvecklat – hur många förstår egentligen vad som avses?

Vi kommer arbeta vidare med detta, det känns som vi är något viktigt på spåren. Utvecklingssamtalen är dock redan kommande vecka, men det får inte stå i vägen för långsiktig utveckling av undervisning mot målen. Här finns ju ett och annat att stöd att hämta i aktuell skolforskning. Skrivandet om eleven får helt enkelt inte ta överhanden, och Läroplanen måste bli till morot och inte piska. Här har vi ett ansvar att faktiskt lyfta vår yrkesetik:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning
ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling
och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att
utveckla kritiskt tänkande

Efter att ha jobbat lite övergripande med förståelse för historiebegrepp och tidslinjer så har vi nu arbetat med klassikern ”Vasatiden”. Vi inledde med en liten läxa, vilket om inget annat gav en del intressanta föräldrakommentarer:

Enligt författaren Jan Mårtensson är #1523, #1632 samt #1718 vanliga portkoder* på Östermalm. Lämna en rimlig förklaring till varför du tror att det är så?

Det fanns ingen lärobok över till oss, så jag har valt att arbeta med olika källor och på köpet fått bra diskussioner om källkritik. Vi har läst, funderat, diskuterat. Vi har tittat på filmer som vi pausat, skrivit minnesanteckningar från, jämfört parvis och i helklass – argumenterat för vad som är mer eller mindre viktigt och relevant. Vi har skapat digitala tankekartor (vilka jag först hade kontroll över, men sedan släppte helt fria) och egen gemensam Wiki. Eleverna har skrivit fiktiva tidningsartiklar daterade 7/6 1523 (dagen efter Gustav Eriksson valdes till kung, om du nu inte har det färskt i minne), först i en svensk och sedan i en dansk tidning samt sedan diskuterat olika perspektiv på samma händelse. De har även fått skriva fiktiva brev till Gustav Vasa från Herrarna i Lübeck (vilka ju faktiskt finansierade upproret). Eleverna har även producerat förslag till provfrågor, vilka vi sedan ordnade ”turnering” med  för att hitta bästa frågan (utifrån de förmågor som ämnet lyfter fram).

Det har varit givande och intressant. Jag har lärt mig mycket, både om Vasatiden och om hur man kan lägga upp undervisning. Eleverna har varit engagerade och därmed också fått möjligheten att lära sig ett och annat; om det centrala innehållet, i de förmågor de behöver utveckla samt ett och annat användbart arbetssätt. En hel del av denna bedömning är redan gjord, utifrån den undervisning som gjorts, men jag har också valt att avrunda det hela med ett skriftligt prov.

Nedan hittar du provet såsom jag formulerade det, utifrån hur min kollega Cecilia Skarke formulerat sitt prov året innan (tack för att delade med dig!). De två första frågorna som jag lade till är tänkta som lite uppvärmning, samtliga hade rätt på dem. Använd det om och som du önskar: Sharing is Caring! 

* noterat: vi fick börja med att förtydliga vad ”portkod” var för något, de flesta elever här bor i stora villor…

Läs mer »

Först var det lite av en nödlösning då klasserna var ovanligt många och det saknades lokaler; istället för att ha halvklasser i No fick vi ha helklass (26-31) med två lärare i år fem. Idag kan vi knappast tänka oss att gå tillbaks. Att vara två lärare om planering, genomförande och inte minst bedömning och dokumentation ger så mycket! Till oss och till eleverna. Vi tycker, tänker och gör inte alltid lika, vilket verkligen ger eleverna mycket mer än om de bara hade en av oss.

Om två människor är helt överens i allt är den ena överflödig (i en lärande dialog åtminstone, ingen människa är förstås överflödig)

Samtidigt måste vi också effektivisera vår verksamhet. Snart är det dags för utvecklingssamtal och de skriftliga omdömena måste göras klara. Idag valde vi att en av oss undervisade medan den andre skrev vidare på det vi gemensamt påbörjat. En av eleverna frågade spontant:

– Var är Sophie idag?

– Hon är och skriver in era skriftliga omdömen inför utvecklingssamtalen.

– Men vore det inte bättre om hon var här med oss?

Det kan man ju fundera över! Precis som Max Entin så fångande beskrev det

Jag hinner inte prata med dig för att jag har fullt upp med att skriva om dig!

På mina seminarier om ”Bättre föräldrasamverkan” och ”Orka och utvecklas mer som lärare” brukar jag ofta ställa frågan:

– Hur många föräldrar har framfört önskemål om att du skulle skriva mer i det skriftliga omdömet? Inte tydligare eller bättre, men mer? Hur många har framfört att det är för många sidor och för mycket att sätta sig in i? På den första frågan har det varit 2-3 händer av 2-300, på den senare en hel skog…

Så hur mycket behöver skrivas? Vad tillför kunskapstillväxten mest? Vad är en rimlig prioritering av tillgänglig tid och kraft? Vem är det egentligen som kräver att vi ska vara så duktiga? Vad är egentligen att vara duktig – att skriva många vackra meningar eller se till att man har en välplanerad undervisning, är påläst på aktuell skolforskning, inspirerad och engagerad? Vad ger högre lön, egentligen? Vad ger störst professionell tillfredsställelse? Vad svarar bäst mot utgångspunkten:

Vad är syftet med ditt läraruppdrag?

För en tid sedan var jag på utvecklingssamtal i egenskap av förälder. Den erfarna förskoleklassläraren hade använt det digitala systemet för första gången och påpekade mer än en gång att hon hoppades att hon lyckats få till att rätt. Jag erkände att jag inte läst det mer än översiktligt och ställde frågan:

Men hur går det för min dotter? 

Och fick svar att hennes professionella bedömning var att allt var på spår. Därmed var jag nöjd. Jag har bara haft en sexåring innan, hon hade mött tusentals genom åren. Jag litade fullt och fast på hennes professionella bedömning och önskade faktiskt att hon framöver kunde vara mer tillsammans med eleverna än ägna tid och kraft åt att dokumentera sådant som att min dotter kunde läsa alla bokstäver (vilket vi båda redan visste).

”Tendensen är att vi skapar en lärarroll som handlar om att hantera byråkratiska system i stället för att undervisa om spännande och intressanta saker”. /Per Kornhall

Samtidigt minns jag att jag tyckte de skriftliga omdömena förtydligade och gav bidrag till vårt professionella yrkesspråk när de först infördes. De tog effektivt udden av det alltför vanliga uttrycket ”Det går bättre nu”, vilket i allmänhet betyder ”Vi har ett problem” och inte det som mången föräldrar istället hör: ”Det är lugnt”. Men den byråkratiska apparaten får sägas gått överstyr och nu är det dags att inse att vi måste ta ett större professionellt ansvar att säga ja till rätt amtition genom att säga nej till andra mer eller mindre välvilliga ambitioner.

Ödmjuk Orubblighet, någon?

Människans förståelse av det förflutna är inflätad i hennes föreställningar om samtiden och perspektiv på framtiden.

– så inleds kursplanen i historia för svenska grundskolan. Med det i minne tog vi i höstas en liten paus från Medeltid och Vasatid för att istället arbeta utifrån ”min personliga tidslinje” samt en ledarartikel om Expertbutikens uppgång och fall. Läroböckerna i historia räckte helt enkelt inte till vår klass, lika gott så. Skolans engagerade bibliotekarie hade grävt fram en mängd böcker istället, plus att eleverna fått gå ut på internet i syfte att söka, finna, samla, granska och värdera informationen. Även det – källkritik – ett än tydligare framskrivet syfte med ämnet historia.

Jag vågar påstå att alla elever minns lektionen när jag hade med mig en stor kasse med teknikprylar. De hade alla haft i läxa att läsa artikeln om Expert och intervjua någon ”äldre” om de mindes hur de var och hur de trodde framtiden skulle vara annorlunda. Vi började med något för eleverna känt: cd-skivan.

– Hur många låtar ryms på den här? frågade magistern

– Det beror på vilket format de är sparade i, vanligt = 30, MP3 = 1000, beroende på förluster.

– OK, vi säger MP3. Hur många låtar rymmer i så fall den här? och höll upp en LP-skiva bredvid.

– Det måste ju vara minst hundratusen, kanske en miljon!

– Ja, eller tolv…

Vi fortsatte med usb-minne vs diskett. Idag rymmer ett usb-minne lätt ett par Gb, eller översatt till bilder: några tusen bilder. Hur mycket rymmer då en 3,5-tumsdiskett? Typ en… För bara åtta år sedan delade jag som IKT-pedagog ut varsin diskett till alla skolans elever, nu lär vi oss hantera nätverk. Nästa pryl: kameran.

– Hur gör ni när ni ska ta en bild? 

– Vi tar fram mobilen trycker på kamera och ta kort, sedan på knappen för Instagram, så är den publicerad!

– Såhär ser en traditionell kamera ut. Här på baksidan finns en lucka. Här rullar en plastfilm fram. Den fick man sedan gå till Expert-butiken med för att få ut bilder en vecka senare. Jag minns än den dagen entimmesframkallning kom, det var stort… Hur tror ni detta påverkar vår tillvaro? Hur gjorde man på Vasatiden för att få fram bilder?

Till sist pratade vi om telefoner. Jag hade med mig en gammal hederlig Dialog-telefon:

– Men magistern, det verkar ju jätteopraktiskt att telefonen sitter fast med en sladd i väggen. Varför gjorde man så? …

Nu pratar vi inte femhundra år tillbaks i tiden, men efter detta gick vi tillbaks och började gräva i Stockholms blodbad som förebådare till Vasatiden. Före – Efter? Orsak – Konsekvens? Dåtid – Framtid?

Apropå tidslinjerna: vi har funderat en del på vad nutiden kommer att kallas om hundra år. Det var ju inte så att Vasa sade sig leva i Vasatiden (han hörde antagligen inte ens namnet Vasa, kallades enligt uppgift mest för Kung Gustav) utan förstås i Nutiden. Elevernas hetaste förslag är antingen Krigstiden eller Plasttiden eller Bensintiden. Den som lever får se! Eller snarare: det blir en fråga för framtida lärare i ämnet historia att bena ut; hur tänkte man egentligen då?

The pupils should not be entertained, but engaged.

Eleverna ska inte bli underhållna, men engagerade.

Some people want it to happen, some wish it would happen, others make it happen.

I geografin har vi senaste veckorna betat av en del namngeografi. Det är ju som Skolverket skriver i kommentarmaterialet till Läroplanen:

”Det är helt enkelt lite roligare att leva i en värld som man vet mycket om.”

”Eleven har goda kunskaper om Sveriges, Nordens och Europas namngeografi och visar det genom att med relativt god säkerhet beskriva lägen på och storleksrelationer mellan olika geografiska objekt.”

Jag vill förstås inte att det ska bli till tomma blindkartor som pluggas in kvällen innan och sedan strax glöms bort. Även om det ibland sägs att

Bildning är det som är kvar sedan du glömt allt du lärt dig…

så är jag mer inne på Segolsons tankar om att bildning faktiskt handlar om både-ock.

Man kan helt enkelt inte dra slutsatser om varför det är spänt läge i Mellanöstern om man inte ens vet var Mellanöstern ligger. Men det räcker inte heller att veta var Mellanöstern ligger för att förstå varför det är spänt i regionen. (typ)

Alla (i Sverige) har stora möjligheter att skaffa sig bildning. Det går. Om man vill, anstränger sig, låter sig dras med, se till att försöka omge sig med rätt människor – helt enkelt investera tid och kraft i sig själv.

”I never teach my pupils; I only attempt to provide the conditions in which they can learn” /Albert Einstein

Jag minns ännu skräcken i flera elevers ögon när jag en dag och min lärarkollega utbrast:

”Vi kan ju inte lära er någonting”

med fortsättningen ”… ni måste vara med och lära er själva. Vi kan skapa bra möjligheter för er att lära, vi kan ge er en hel del förutsättningar, men om ni inte tar till er dem eller försöker så kommer det inte att lyckas”.

Jag kan leda hästen till vattnet, men inte tvinga den till att dricka. Jag kan månne leda den till rikare källor och bättre vatten, ge den salt så den blir törstig – men inte tvinga den till att dricka. På motsvarande sätt är det med lärandet. Eller?

I geografin har vi nu betat av ett antal av europas länder. Lite film, lite prat, lite av varje. Framförallt arbete med att ta fram ”Fusklappar” (senare på elevinitiativ omdöpta till ”Faktalappar”). Dessa får tas med när det är dags för prov, jag har aldrig samlat in dem (men tvingat eleverna att jämföra sina utifrån två stjärnor och en glödlampa). Första gången fick den vara A4. Nästa gång A5. Sedan A6. Nästa gång är det dags för A7. Sedan A8. Den stora poängen med att de är små? Först då måste du börja välja ut vad som är mer eller mindre relevant. Sannolikt behöver du göra om din faktalapp flera gånger under arbetets gång. Antagligen kommer du knappt behöva titta på din faktalapp då du faktiskt kan det som står där och inte ens behöver titta till den…

Direkt i anslutning till fredagsprovet (som en av provfrågorna) har vi lyft:

• Vad fungerade bra?
• Vad fungerade mindre bra?
• Vad ska jag tänka på till nästa gång?
• Vad har jag lärt mig när jag gjort mina faktalappar?

Intressant vill jag lova! Blir det bättre och bättre resultat? Ja. Får vi till viktiga och intressanta diskussioner om vad som är viktigt/intressant/relevant? Ja. Övar eleverna sin metakognitiva förmåga? Ja.

”Eleven kan undersöka omvärlden och använder då kartor och andra geografiska källor, metoder och tekniker på ett i huvudsak fungerande sätt, samt för enkla resonemang om olika källors användbarhet.”

– eller som jag valde att formulera det i mina formativa kommentarer i fredagsproven (utifrån att vi försöker arbeta lite utifrån The Big Five:

”söka, finna, samla, välja, dokumentera fakta = metakognitiv förmåga?”

Jag ser inte detta som något direkt revolutionerande, utan delvis traditionell undervisning* och lärande. Mot målen. Men också förbi målen – mot skolans syfte och varje barns rätt att nå sin fulla potential. Har det varit roligt? Ja. Har det varit lärorikt? Ja. För både mig och för eleverna? Ja. Kommer vi fortsätta utveckla detta? Ja.

Påsklov i ett underskönt Blekinge. En viktig möjlighet för reflektion, uppföljning, planering och återhämtning. I tisdags tog jag så tåget till Malmö för att ytterligare fylla på och vidga tankarna; dags för Pedagogisk Pub där. Första tisdagen i varje månad i Malmö, första onsdagen i Stockholm, första torsdagen i Göteborg. Samt Falkenberg, Luleå, Ystad… Dessa spontana, informella men återkommande PedagogPubar uppstod som något av en hyllning till den alltför tidigt bortryckta skolforskaren Trevor Dolan i det vidgade kollegiet parallellt med att övriga landet bänkade sig framför Andra Chansen. Jag lovar, på tåget hem surrade huvudet av nya tankar och idéer, det kändes som en väldigt välinvesterad kväll. Vad jag förstått gjordes samma erfarenheter i Stockholm. Nog för att sociala medier kan vara nog så bra, men det är ändå något annat att bryta tankar även i 3D!

Trevor Dolan: Hur skapar man en framgångsrik skola?

Twitter har verkligen vidgat mina vyer och mitt kontaktnät. Twitter för lärare är något helt annat än Facebook. Här är man inte ”vänner”, utan följer de som skriver något som på något sätt tillför en ett och annat. Ibland för att man delar idéer, ibland för att man tycker tvärtom. Givande och tagande, tankar bryts, förädlas och utvecklas. 140 tecken är begränsningen, som också gör det hela kärnfullt. Det går faktiskt att säga något på dessa korta rader. Goda exempel från vardagen inspirerar, nya förordningar från Skolverket lanseras, frågor besvaras. Det ger så mycket mer energi än det tar tid. Till skillnad från e-posten fylls ingen inkorg med olästa meddelanden, utan man tar det som det kommer. Rekommenderas varmt!

En annan sak jag varmt rekommenderar är Edcamp – av lärare, för lärare, med lärare och andra intresserade av att prata skola framåtsyftande. För vi behöver prata skola, lärande, undervisning, vi behöver bryta tankar. Med ”vi” menar jag här först och främst vi som verkar i den. Vi måste få saker att hända, vi måste på ett tydligare sätt sätta agendan. Vi vet vad problemen är, vi har lösningarna, tillsammans kan vi lyfta skolan. Reclaim the schools!

Jag skyller på att jag är ny med tekniken. Eller på påskgodiset. Eller så kan vi välja att kalla det lutande perspektivet för kreativt eller konstnärligt?

Hursomhelst: effektivt lärararbete (undervisning, planering, uppföljning, utveckling, …) kräver verkligen att där även finns tid och möjligheter får återhämtning. I den domänen kan även ett och annat kreativt språng göras…