Cyklande fyraåringar kräver…

Kan en fyraåring lära sig cykla utan stödhjul till förskolan? Javisst, men det kräver en del ansträngning och engagemang från både liten och stor. Rätt saker ska tränas, inte minst förmågan att överkomma känslan av att inte kunna, vilken ofta är en del av lärandeprocessen.

Ord och inga visor?

Igår gick Stora Skoldebatten av stapeln. Jag hoppas många följde den, annars finns den snart på nätet. Jag och mina elever bänkade oss i vår ändamålsenliga gradäng. Tanken var att ha gjort Skolkompassen innan, för att sedan göra om den efteråt, men elfel (!) gjorde att vår planering inte fungerade denna gång. Vi började hursomhelst med en ”Entry Ticket” där eleverna fick svara på frågan:

Vilken fråga tror du de kommer att lyfta mest?

Det blev en blandad debatt tycker jag. En hel del sades, inkl mången uttryck för ”Låta lärare vara lärare”. Nu gäller det bara att det också levereras. ”Mindre klasser” förstår jag faktiskt inte hur det skulle kunna levereras; det är ju inte direkt så att det står tusentals utbildade lärare och väntar på att få ett jobb, eller hundratals tomma skolor och ändamålsenliga undervisningslokaler på lut… Det handlar inte heller primärt om klasstorleken, utan om vilka elever och vilken kontext, som min kloka kollega säger i Vetandets värld. Men att låta lärare vara lärare, det skulle nog faktiskt gå. Det handlar om att tillställa resurser, ge mandat och status, värna legitimationen, ge förskrivningsrätt för särskilt stöd och locka fram fler speciallärare samt även satsa på andra yrkeskategorier (kurator, vaktmästare, psykolog, skolsköterska, skolvärd/värdinna, administratör). 

”Lärarna måste kompetensutvecklas” tycker jag också har en smula fadd smak. Lika sant som det må vara, lika sant är det att i princip varje lärare törstar efter god kompetensutveckling – samtidigt som möjligheterna för det inte är oändliga när tiden och kraften måste räcka till för att få vardagen att gå ihop. Det är ju inte heller så att kompetensutveckling på egen hand direkt premierats historiskt…

Jag vet att både LR och delar av journalistkåren har antecknat allt som sades i skoldebatten, i syfte att verkligen följa upp att orden blir till visor i verkligheten. Det är viktigt, vi kan inte låta politiker komma undan med tomma vackra ord, utan kräva:

  • Lyssnande
  • Engagemang
  • Leverans

Vilket kom upp på gårdagens seminarium om Lärares yrkesetik när vi diskuterade frågan Hur skapas förtroende?. Det heter förtroendevald av en anledning, demokratin bygger på att man också levererar det man lovar innan val. Nu på söndag är det dags, jag hoppas du går till valurnorna och säger din mening! Själv vet jag vad jag ska rösta på, om du inte bestämt dig hoppas jag du ser Stora Skoldebatten och tar in all den information som finns där och på hur många ställen som helst just nu och gör ett eget medvetet val. Våga riskera myset – diskutera politik.

Demokrati är något vi gör tillsammans! Inte genom att vi tycker lika, utan genom att vi överväger goda argument. För denna rätt går människor än idag i döden.

IMG_0470.JPG

Rött kort till vem för vad?

Läser välformulerad krönika i dagens morgontidning:

Rött kort i skolan fel väg att gå

Ja kan inte annat än instämma i grundtanken. Samtidigt har jag respekt för att tydlighet och struktur också är viktiga hörnstenar i ett fungerande rum för lärande. Här kan vi verkligen tala om vikten av lärares professionella avgöranden, med stöd i lag och förordning. Säga vad vi vill om fotbollens gula och röda kort, men det står i alla fall väldigt tydligt vad som gäller.

MEN, över hundra miljoner barn i världen önskar inget hellre än att få möjligheten att gå i skolan och uppleva något så viktigt som en skolstartsfest. Att då ge elever som på något sätt misskött sig mer tid i skolan är i mina ögon helt fel signal. I den bästa av världar borde det istället vara:

Du har inte skött dig, så du får gå hem tidigare och missa god och värdefull undervisning. Gå hem!

Nu är dock knappast vare sig samhället eller hormonstinna tonåringar (eller deras föräldrar) redo för detta riktigt än, men signalvärden ska inte underskattas. Om man kommer försent finns en självklar logik i att man får stanna kvar och göra klart efteråt (så fungerar mitt och mångas arbete), men för andra förseelser är det klart mer tveksamt.

Debatten om ordningsbetyg i skolan finner jag dock en smula märklig. Redan idag finns där – enligt Skolverkets Allmänna Råd – vilka ju är till tydligt stöd för professionens överväganden – möjligheten att i det skriftliga omdömet ange ”mål för utvecklingen i övrigt”. På Skapaskolan har vi valt att ta en mening direkt från vårt statliga styrdokument Lgr 11: ” tar ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö”, den tycker vi ganska väl fångar gynnsamma förhållningssätt för eleven här och i framtiden.

Eventuella ordningsbetyg skulle verkligen behöva en djup dialog om definitioner. Tyvärr har vi alla med oss lite för mycket i bagaget här vad som anses vara rätt och fel. Betygssättning är ju myndighetsutövning och får inte slarvas med, det måste stå klart innan vad som krävs för ett visst betyg och inte, betyg får aldrig komma som en överraskning. Samtidigt måste vi lärare dagligen ta oss tolkningsföreträde vilka beteenden som är OK och vilka som inte är det, för att barnen ska få till en gynnsam undervisningsgemenskap. Om det ska fungera krävs det framförallt att man arbetar med att etablera en fungerande undervisningsrelation istället för att vifta med ett senare betyg. Jag har ju hört på radio vad några av mina elever anser om betyg i fyran, undrar vad de anser om ordningsbetyg? Jag ska fråga dem idag, för vem vill leva i ovisshet?

Några röda kort skulle jag dock vilja dela ut till några skolpolitiker, skolforskare, ekonomer, byråkrater som träget låta rasera skolan genom ett underminerande av dess status och dess profession. Önskar alla skulle lyssna på Vetandets värld innan man lägger fler käcka förslag!

På Väg Vart?

När nu första hela skolveckan passerat känns det bra att återknyta till sommarens funderingar om vart vi egentligen är på väg. Det här kan och bör man fundera över titt som tätt, samtidigt som jag inte har något problem med att inte i detalj veta hur vägen ligger framåt. Visionen i Skollagen står ju klar – en skola där var och en får möjlighet att nå sin potential. Jag känner att jag är med och försöker lägga mina tegelstenar för detta och att vi är något viktigt på spåren även om det ibland är viktigt att påminna sig om att riktningen är alltid viktigare än hastigheten, samtidigt som:

Visioner utan Åtgärder är dagdrömmeri.

Åtgärder utan Visioner är tidsfördriv.

 

Flippade Föräldrar eller Vuxna?

I dagens inlägg lånar jag en annan lärares röst; Margareta Liljequist, vars ord fått många tusentals delningar i sociala medier – och som tydligen medverkar i Nyhetsmorgon idag. Självklart har jag fått lov att använda texten:

”Tror att alla lärare i Sverige skulle vilja snabbspola fram två veckor nu! Till alla föräldrar där ute! Gör en god gärning nästa år och avlägg följande nyårslöften:
När mitt barn säger att läraren har varit orättvis ska jag först fråga vad mitt barn gjorde precis innan…
När jag inte kommer ihåg viktig information som jag redan har fått tidigare mejlar jag först en annan förälder innan jag mejlar läraren.
Jag måste komma ihåg att varje liten sak jag ber läraren att fixa tar tid som istället skulle kunna ägnas åt att planera och utvärdera bra undervisning som gynnar mitt barn.
Om mitt barn har fyllt tio år är det fullt kapabelt att själv fråga läraren om diverse saker och bör kunna ta ansvar som inte bör läggas över på mig som förälder eller på barnets lärare. (Förutsatt att barnet inte har en diagnos eller är allvarligt sjukt.)
Om en lärare ringer för att berätta om något som har hänt i skolan ska jag alltid utgå från att läraren ringer för att hen är orolig och bryr sig om mitt barn, och inte bara för att klaga.Tro det eller ej… Lärare har viktigare saker att göra än att ringa och gnälla för gnällandes skull…
Om jag har synpunkter på undervisningen ska jag hålla ut ett tag innan jag hör av mig, lita på att det faktiskt finns en pedagogisk tanke med det man gör i skolan och även fråga mig själv: Vem är det som är läraren?
Jag lovar att jag aldrig ska lägga över föräldraansvaret på lärarna. De ska fostra demokratiska medborgare, uppfostran står vi för hemma.
Jag ska tänka på hur jag pratar om skolan, undervisningen och lärarna hemma! Attityden till skolan byggs hemma och ett ständigt ifrågasättande för ifrågasättandes skull är inte det samma som att tänka kritiskt.
Jag ska komma ihåg att positiv feed back och konstruktiv kritik är ett bra sätt att kunna förändra och påverka!
Jag ska aldrig skälla på mitt barn, läraren eller mitt ex under barnets utvecklingssamtal, och aldrig ta ett viktigt samtal på mobilen under samtalet.
Jag ska lära mitt barn att man får tänka vad man vill, men inte säga vad man vill om man kränker andra. Att man ska visa respekt för äldre samt vara ett föredöme för yngre. Att man ska behandla alla lika oavsett ursprung, kön, klass och sexualitet. Att man hälsar och säger tack för idag!
Om mitt barns lärare gör ett stavfel i veckobrevet ska jag inte tro att det innebär att läraren är inkompetent, utan stressad.
Om jag får veta att mitt barns lärare tar en cigg ibland, går på krogen och lyssnar på Kartellen på fritiden, ska jag inte anklaga läraren för att vara en dålig förebild, utan mänsklig. (Såvida läraren inte gör alla ovannämnda saker under lektionstid.)
Om jag träffar mitt barns lärare på Ica ska jag inte se detta som ett tillfälle till ett extra utvecklingssamtal.
Avslutningsvis: Jag ska inte bara fråga skolan vad den kan göra för mig utan ibland också fråga vad jag kan göra för den! Positivt engagemang är det bästa en förälder kan ge!
Vet ej om jag har fått med allt! Lägg gärna till fler löften som kan hjälpa föräldrar att bidra till skolutvecklingen genom att minska den onödiga belastningen på skolpersonalen! ”/Margareta Liljequist

I kväll har vi föräldramöte i klass 3-5 på Skapaskolan. Vi provar att genomföra det ”flippat”, med mer dialog än envägsinformation. Det ska bli klart intressant, hursomhelst vet vi att vi inte kan misslyckas utan enbart lära oss. Agendan har föräldrarna fått påverka genom ett formulär innan, om de inte fyller på blir det ett kort men kärnfullt möte – vilket jag inte tror någon har något emot.

Senaste tiden har jag haft förmånen att ta steg i en Tuff Ledarskapsträning, både enskilt och med kollegor. Det har gett mycket, till skillnad från andra ledarskapskurser innehåller denna inte så mycken teori utan mer träning, träning, träning. En utgångspunkt är att dialog kan föras i olika roller  med olika resultat långsiktigt:

  • vuxen – vuxen
  • förälder – barn
  • förälder – förälder
  • vuxen – förälder
  • vuxen – barn

Detta gäller inte enbart vi versus våra elever, utan i högsta grad lärare vs förälder, lärare vs kollegor och lärare vs rektor. Alla kan inta samtliga positioner, det handlar om man tar eller inte tar ansvar, samt litar till den andre tar sin del av ansvaret, eller inte. Jag är övertygad om att vi har mycket att vinna på att få till mer kommunikation vuxen–vuxen i skolan på alla plan. Vi hoppas kvällens möte kan vara ett steg på vägen dit, utifrån grundsynen vi fått med oss från TUFF:

  • Alla människor har kraft och förmåga.
  • Alla människor tar sig framåt (är “fram-gångs-rika”) när de gör aktiva, medvetna och fria val.
  • Helt avgörande för hur människor agerar är hur de väljer att se, deras förhållningssätt.

Vad väljer du att inta för position gentemot föräldrar? Kollegor? Rektor?

För övrigt anser jag att fler bör utveckla en Ödmjuk Orubblighet.

Skolstart i festram

skolstart

 
http://www.svtplay.se/klipp/2257185/skolstart-med-fest

Idag skolstartsfest på Skapaskolan. Lilla aktuellt var där och fångade en del av det hela: Jag tror inte vi ska underskatta signalvärdet av att vi firar skolstart minst lika mycket som skolavslutning. Många miljoner barn i världen önskar inget annat än att få en chans att gå i skolan, vi måste vara tydliga med vilken förmån det är att få ägna så mycken tid och kraft att tillsammans med andra lära sig både det man vet att man vill och en hel del saker man från början inte visste att man ville kunna. Att inge en känsla av detta redan första skoldagen, liksom sätta en kultur av att vi bryr oss om varandra och vågar bjuda på oss själva tror jag är en viktig nyckel – precis som ramar, kramar och respekt. Skolan måste inte alltid vara sådär himlastormande rolig om än alltid meningsfull, kunskapsutvecklande, trygg och trivsam – liksom ofta utmana tanke och sinne så att våra vyer ständigt vidgas. En bra skola har möjlighet att ge elever chanser i livet de inte kan skaffa sig på egen hand. Det kräver förstås lärare som ges – och tar – sitt uppdrag på allvar och ständigt slipar sin kompetens i alla dess nödvändiga delar:

  • Didaktisk kompetens
  • Ämneskompetens
  • Yrkesetisk kompetens

Tillsammans gör vi större skillnad. Fokus på rätt saker, våga vara tydlig, våga välj klokt. Men vik aldrig från att i varje stund visa att skolan är viktig och angelägen, väl värd att firas.

Flippat FöräldraMÖTE

Jag tillhör inte dem som på allvar ”flippat” min undervisning. Inte än i alla fall, men vem vet vad som komma skall… Istället för att spela in min egen undervisning har jag dock lånat andras som en MiniFlipp. En riktigt givande hemuppgift var också:

”Leta efter det youtubeklipp som bäst förklarar multiplikationsalgoritmen, lägg in länk i vårt forum med en argumentation varför den var bättre än de andra du också tittat på…”

Under sommaren har jag som vanligt funderat över hur vi ska göra höststarten så bra som det bara går. Konstruktiv samverkan med föräldrar är en viktig del i detta, en samverkan byggd på förtroende och dialog med uppvisad professionalitet och ödmjuk orubblighet. En samverkan som bygger på dialog mellan olika roller, med olika ansvar, rättigheter och skyldigheter.

En bärande tanke är att det idag finns mycken liten anledning att samla människor fysiskt för envägskommunikation av information. När vi samlas bör vi ägna tiden mer åt dialog och tankeutbyte.

Det är så gott att jobba på en skola där ett förslag om att Flippa Föräldramötet inte möts av ”Det ska vi fundera över”, ”Det ska vi förankra uppåt”, ”Det måste vi undersöka” utan snarareOK, vi provar!. Vi vet ju att vi inte kan misslyckas, endast lära oss något.

Såhär ser vår Plan ut just nu (som i allt lärararbete kan/lär en del förändras på vägen, utifrån förutsättningar och lärdomar):

Innan föräldramötet skickar vi ut (nedanstående är ännu UTKAST/Work In Progress):

När sedan föräldramötet går av stapeln finns där tid för dialog. Vi börjar terminen med en Träningsperiod för att grundlägga Goda Vanor och gynnsamma förhållningssätt hos eleverna, detta tänker vi kan vara ett ämne att diskutera vuxna emellan:

Vilka vanor och förhållningssätt är långsiktigt gynnsamma för elever?

I övrigt tänker vi utgå från det som kommit fram i O.S.A.-formuläret.

Mötet avrundas förstås med någon form av Exit Ticket. Dels för att ge oss viktig input, men också för att konkret visa föräldrar en viktig del i vår undervisning.

Jag kommer förstås blogga här om hur det gick, här en lista på lite andra resurser jag hittat genom vidgade kollegiet. Fler tips mottas tacksamt!

* att göra en dylik film är inte svårt. Allt du behöver är en iPad och en kollega. Filma i kamerarullen, gör det spontant men ta om tills det känns tillräckligt bra. Starta sedan iMovie och importera allt i den ordning du vill ha det (film och bilder). Titta och stuva om genom att klicka och dra. Lägg på effekter, ljud mm – det finns enkla och bra hjälpavsnitt. Exportera och lägg på youtube, sprid länken. Det tog inte ens en timme från start till mål.

Sanning, myt och mål

På tåget mot seminarium om Lärares Yrkesetik lyssnar jag på Bea Uusmas sommarprat. Jag måste säga att det är bra smidigt med Podcast, jag lyssnar närhelst och varhelst det passar mig. Precis som ungarna alltmer förhåller sig till TV-mediet – det är inte längre en strid mellan olika TV-kanaler, utan mellan TV och YouTube…

Det är inte utan att jag drar på smilbanden när hon berättar om sitt svar på skarpa brev som idiotförklarar hennes fynd om varför expeditionen till Nordpolen slutade i katastrof:

”Visst är det lätt att tro att de åt isbjörnslever. Då är det bra om vi tar reda på hur det ligger till med det. Man kan göra det på olika sätt. Ett sätt kan vara att man hör det någonstans, och därför utgår från att det stämmer. Ett annat sätt är att man går igenom expeditionens alla originalböcker på Vetenskapsakademin… ” inklusive de delarna som är skrivna på ålderdomlig stenografi ”för då hittar man det stycke … där det står att de inte äter isbjörnslever, eftersom de känner till att den är giftig. 

Det finns förstås olika sätt att göra research på och man får förstås göra som man vill. Det brukar ju heta ‘Alla sätt är bra, utom de dåliga'”/Bea Uusma sommarpratar 2014

IMG_6369.JPG

Undrar vad som skulle hända om fler av de som talar nedsättande om skolan också tog närmare reda på hur det faktiskt förhåller sig? Helt klart finns där huvudmän, skolor och lärare som inte håller måttet. Men det finns också gott om goda exempel, liksom en och annan trend åt rätt håll. SOM-insitutets förtroendeundersökning visar med all önskvärd tydlighet att de som har närmare kontakt med skolan har klart större förtroende för den än de som inte har det.

De som har barn 7 – 15 år: 59% har Stort förtroende för skolan, 27% varken eller, 14% litet.

De som inte har barn: 39% stort förtroende, 40% varken eller, 21% litet.

Kan det månne ha med förväntans missnöje parat med trist medielogik att göra? Kanske ska vi påminna oss om hur många som på fullt allvar – och stödda med det som deras ögon visade dem – trodde att man skulle trilla över kanten om man seglade för långt bort från Europa?

”Det går inte att fatta att man är högst uppe på ett klot, när man står på ett platt fält av is.” Bea Uusma sommarpratar 2014, om sin resa till Nordpolen.

DCIM104GOPRODet var ju tur att några till sist tog mod till sig att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig med vårt klot. När vi ändå är inne på det bör vi kanske också påminna oss om att Columbus objektiva måluppfyllelse var nära nog noll när han seglade ut för att hitta en ny väg till Indien…

När det gäller skolan vet vi dock vad målet är: en skola för var och en, där varje elev ges möjlighet att tillgodogöra sig mod och förmågor att följa sina drömmar.