Yrke: Lärare (leg lär)

Idag drar så Lärarnas Riksförbunds kongress igång! För mig innebär det några dagars paus från skolan, i syfte att bidra till att fortsätta lägga grund för ett starkt yrkesförbund som kan vara med och utveckla skolan till en långsiktigt hållbar plats för utveckling, bildning, lärande. Gott så!

För några veckor sedan hade vi besök på skolan av Studiebesökaren Erik, som har en ambition att besöka 50 olika yrken och bjuda sina reflektioner därifrån. Det är alltid intressant att få perspektiv utifrån, här i form av text och ett samtal med Erik:

studiebesokaren

Applåder eller Anmälan?

Förstfödda var på hajk med scouterna i helgen. Väl hemma gjorde deras ledare en uppdatering på Facebook.sterik

Som du ser har jag gillat den. Precis som andra föräldrar som har kommenterat den. Jag vill faktiskt tro att alla som valt att låta barnen vara med i scouterna och skickar ut barnen på hajk gillar ett förhållningssätt där man möter motgångar och utmaningar mer utifrån Gilla Läget än Vi Ger Upp Så Fort Det Blir Jobbigt. Jag applåderar förstås verksamheten och min dotter stortrivs. Trots ömma fötter. Självinsikt, självkänsla och självförtroende utvecklas knappast genom att vi vuxna sopar banan eller hovrar över barnen som helikoptrar. Eller?

IMG_2346”…lära sig till självförtroende eller få självförtroende för att man lärt sig?”/Åsa Bartholdsson,  avhandling ”Med facit i hand”

”Den primära källan till självkänsla är att klara av sina egna utmaningar snarare än att sitta i ett hörn och mumla ’jag är bra, jag är bra’ tills man tror på det”. /Jeanette Emt, Filosofiska rummet

Jag roade mig dock med att låta tankarna fara iväg med scouternas uppdatering, utifrån vad som skulle kunna ha hänt om jag mer eller mindre medvetet valt att vantolka det som faktiskt står utifrån ett mer negativt perspektiv. Typ såhär:

Härmed anmäler jag att mitt barn är kränkt!

Hon har frusit i skogen och tvingats gå mycket längre än hon egentligen klarar. Ingen hade berättat för mig hur långt de skulle gå. Hon hade dessutom inga kompisar som brydde sig om henne. Ledaren gav dem ingen eller mycket lite hjälp när de fick problem. Ingen mobil hade de heller, så jag kunde nå dem om jag ville. Ingen ordning på någonting!

IMG_2344Nu har jag förstås ingen som helst intention att göra så, jag är mycket nöjd med scouternas verksamhet. Jag har stor tillit till ledarens förmåga att klokt och situationsanpassat leda gruppen genom och över de hinder som de möter så att deras förmåga växer med stigande ålder och mognad. Ingen är kränkt, tvärtom! Det är ordning på mycket. Men som tankeexperiment var det intressant, inte minst utifrån hur en del kan välja att tolka det som skrivs i olika sociala medier.

Efter ett tips i det vidgade kollegiet twitter har jag nu lyssnat igenom många avsnitt av Hjärnpodden, det kan varmt rekommenderas. Exempelvis det om Motivation med Anna Tebelius Bodin och Kristina Bähr, med direkt koppling på ovanstående.

Jag anser att barn mår mycket bra av att lära sig hantera och övervinna sina motgångar och prövningar. På skolan arbetar vi medvetet och strukturerat med gynnsamma förhållningssätt bl a utifrån Angela Lee Duckworths tankar om ”GRIT”, vilket jag ofta översätter till TÅGA. Jag applåderar att min dotter tog chansen att träna och visa god tåga i helgen.

Tuff kärlek

Sunda förnuftet säger att den goda ledaren är som den gode föräldern: han eller hon visar ett slags tuff kärlek. Man älskar sina barn (medarbetare, elever osv) och vill dem väl. Men samtidigt behöver de gränser, klara regler, klar kommunikation, någon som kan säga ifrån ibland, någon som pekar ut en färdriktning, någon som kräver att saker och ting blir rätt gjorda och som följer upp, följer upp, följer upp…

Att ge tuff kärlek betyder att man ger trygghet och sätter gränser. Tuff kärlek står också för uppmuntran och stöd. Att tillåta misstag, främja kreativitet, odla talanger och intressen och ta emot deras ibland avvikande åsikter på ett icke fördömande sätt.

Kärlek utan tuffhet leder ibland till oro och osäkerhet. I en organisation betyder oro och osäkerhet att alla går åt var sitt håll.

Tuffhet utan kärlek dödar entusiasm, ansvar och fantasi.

/John Steinberg

Funkar, Funkar ikke, Funkar, Funkar ikke…

När jag var liten berättades det vitsar om tröga norrmän. Bland annat den om han som ombads kolla om bilens blinker fungerade:

funkar! funkar ikke! funkar! funkar ikke! funkar! …

Det är klart, i blinkerns funktion ligger att den inte ska lysa hela tiden, i sådana fall skulle den inte vara lika enkel att upptäcka. I bilens barndom saknades det dock först körriktningsvisare helt, sedan kom pilar som stacks ut, sedan lampor som dock inte blinkade. Numera blinkar alla, mig veterligen*. Kallas utveckling.

I torsdags hann jag med ettIMG_2295 kort besök på kvarndag Landsnora kvarn innan kvällens givande #skolchatt tema ”Elevinflytande – över vad, varför och hur?”. Kvarnen, som är från 1630 drivs av en gammal tändkulemotor medan det stora vattenhjulet ännu driver sågen. Kvarnen förvaltas av ett gäng engagerade hembygdsföreningsentusiaster.

SIMG_2294ågen fungerar!

Ur en stor stock sågas tjocka plank, tänkta att reparera byggnaden med. Det är i stora delar ett mekaniskt arbete som kräver flera personers mankraft att få stocken på rätt plats innan den vattenkraftsdrivna sågen tar över och sågar av en planka, innan det är dags för nästa manuella injustering av såg och stock.

Det blir inte så många plankor på en timme. Inte ens på en hel dag. Trots ganska många mantimmars arbete. Och alltid under förutsättning att dammen fyllts med tillräckligt mycket vatten innan… Så huruvida den fungerar eller inte beror till stor del på hur vi definierar fungerar. Den sågar plankor. Den sågar rakt. Men det blir inte så mycket gjort om vi räknar av insatserna.

Nåja, det har ju hänt – och händer – en del utveckling av sågarna. Det är kul att Landsnora kvarn ännu är i drift, men det är tur att vi inte är beroende av den för att få timmer till alla hus som ska byggas i Sollentuna. När sågarna utvecklades kan man även tänka att ett och annat misslyckat försök gjordes på vägen. Man lärde sig av gjorda erfarenheter, men man slutade inte utveckla sågen för det.

Men hur gör och tänker vi egentligen kring skolan och skolans utveckling idag? Hur borde vi tänka? Jag lånar här lite tankar:

Vi vet att skolan, som den fungerar i dag, inte fungerar.” /Ann Hultman Jakobsson, leg lär, blogginlägg ”Skola på vetenskaplig grund – vad är det?” 160510

”Första tanken som dyker upp brukar vara den fysiska lärmiljön alltså att den är framkomlig, säker och ändamålsenlig. Men enligt mig är den sociala och pedagogiska miljön av en större betydelse för eleverna. Tänk själv att vara på en arbetsplats där du inte känner dig delaktig eller har en chans att påverka och bli lyssnad på där du ska genomföra arbetsuppgifter som du vet att du inte klarar. Med de förutsättningarna är chansen liten att du kommer trivas och utvecklas. I en fungerande grupp ska alla vara delaktiga och då menar jag inte att vi vuxna tycker att alla är delaktiga utan att varje elev känner att de är delaktiga i såväl lektioner, gemensamma aktiviteter som fria aktiviteter. Det måste finnas en kultur där man ser olikheter som en styrka… /Anna-Lena Unnis, leg lär, bloggdebut ”Utvecklande lärmiljöer” skola365.com 160514)

*med tanke på självkörande bilar, bussar och lastbilar redan börjat trafikera våra vägar kan man ana att dessa snart är helt borta igen, då de kommunicerar med varandra på mer effektiva och säkrare sätt än sådär visuellt.

Elevinflytande – what?!

Sedan en tid har vi återkommande hört ropen skalla:

Elevinflytande till alla! – alternativt – Ta bort allt elevinflytande!

Samtidigt som elevinflytande i praktik ofta visat sig vara problematiskt har frågan inte verkat tåla någon djupare problematisering, om än polarisering. Jag tänker som vanligt att BALANS borde bli ordet på modet även här. Elevinflytande borde kanske inte vara ett mål i sig, samtidigt som skolan ska fostra unika men ansvarstagande demokratiska medborgare – vilket knappast låter sig göras på andra sätt än att demokrati gestaltas i praktik? Skolinspektionen slår tydligen ner hårt på frånvaro av klass- och elevråd, samtidigt som min erfarenhet tyvärr ofta är att de snarare handlar mer om antingen den starkes/gapiges rätt eller sämsta formen av demokrati: skendemokrati. Samtidigt vill jag påstå att mina elever ofta haft ett stort inflytande över mina professionella val av arbetsformer, redovisningsformer, möblering, förhållningsregler mm mm. När jag märker att något inte fungerar (eller tvärtom fungerar väldigt väl) och därmed ändrar min undervisning är även det ett exempel på elevinflytande som jag ser det. Men det har inte alltid gjorts så tydligt, så det kanske inte räknas?

För en tid sedan reagerade Sveriges Elevkårer på något jag twittrade ut och vi fick till en spänstig och intressant dialog kring ämnet. Sociala medier i all ära, men vi bestämde oss för att försöka få till en fika, med ordföranden. Jag lyckades få med mig en klok kollega med starka åsikter i ämnet och då ordföranden kom direkt från möte på Skolverket hade ordförande med sig sin motsvarighet hos Sveriges Elevråd. Det blev ett mycket energigivande samtal med kloka elever från gymnasiet resp grundskola. Vi bestämde oss för att fortsätta samtalet på olika sätt och på olika plan.

Elevinflytande – över vad? (respektive inte)

Elevinflytande – varför då? (respektive varför inte?)

Elevinflytande – hur, konkret?

Nu på torsdag 12/5 kl 20-21 har #skolchatt tema ”Elevinflytande – över vad, varför och hur?”. Var och en som är intresserad av respektfull och inlyssnande dialog är varmt välkomna, man kan även välja att bara lyssna/läsa (även i efterhand). Instruktion hur du kommer igång med twitter och skolchatt hittar du här.

Jag ser fram emot ett ömsesidigt givande samtal med många olika aspekter och perspektiv, förhoppningsvis även konkreta exempel på hur vi kan få till det riktigt bra – tillsammans.

ansvar

Modell från John Steinberg

Jag anser att elevinflytande tillsammans med mycket annat är något vi behöver fortsätta tala om, utifrån ovanstående frågor. Med eleverna, med Skolinspektion och Skolverk, med föräldrar och samhälle, lärare emellan. Skolan måste alltid kännas meningsfull och begriplig, intressant och engagerande och här tror jag rätt elevinflytande kan spela stor roll – precis som fel elevinflytande över fel saker också gör det.

Som lärare anser jag att lärarinflytandet i skolan måste vara på plats för att jag ska vara intresserad att verka där, jag vill hellre se mig själv som professionell än enbart en utförare av en instrumentiell och supertydlig arbetsbeskrivning. Samtidigt hänger inflytande tätt ihop med ansvar och jag är glad att inget av det är oändligt, utan båda har sina gränser. Här är mitt ansvar och där är ditt ansvar. Mellan oss har vi lite gemensamt ansvar (men det är ofta knepigt med gemensamma ansvar). Här har jag stort inflytande, där har du och inte jag stort inflytande och i mitten har vi båda inflytande. Kan det vara en modell att utgå ifrån? Tillsammans med ett visst mått av ödmjuk orubblighet?

Låt oss tala samman om det!

Lärares Läsförståelse

I veckan skrev lokaltidningen ett kort reportage om Glömstaskolan med rubrik

Snart invigs skola utan klassrum

Den fick snurr i sociala medier och väckte en och annan fråga. Frågor är bra, men jag blir lite bekymrad när det verkar som om många tycks basera sina frågor och åsikter mest på egna för-givet-taganden utifrån en rubrik som vi alla borde veta sätts av en rubriksättare i syfte att väcka ett intresse.

Nu blir det kort prov på läsförståelse: Läs hela artikeln igen.

  1. Ringa in ”öppen planlösning”.
  2. Stryk under bevis för ”lös struktur”

Nu är det ju inte så att en kort artikel vilken journalisten tänkt vinkla mot mobbingförebyggande arbete i fysisk byggnad säger allt. Inte ens i närheten. Men nog kan ”Hemvisterna består av olika utformade grupprum och salar.” ge en viss hint om att där finns gott om viktiga väggar och hörn ändå? Att ytor är definierade framgår kanske inte ens mellan raderna, men inte heller motsatsen. Så den viktiga frågan om hur det ska gå för elever i svårigheter har förstås sitt svar, där den fysiska lärmiljön är en aspekt som måste bilda en helhet tillsammans med det psykosociala och det organisatoriska. Jag vågar påstå att det var här en del tidigare försök i liknande riktning gick fel, att man missade vikten av helhet – liksom vikten av undervisning och lärarledarskap.

Om man möblerar om utan att arbeta med kulturen och därmed får elever att tro att de hamnat på Ackes Lekland blir det dåligt.

Här finns dock en del mentala tatueringar, åsikter och tyck vilka vi önskar utmana och se om man kan göra på andra sätt och få andra resultat. Ett konkret exempel är det här med samling på morgonen. Det är förstås tänkt som någon form av incheckning i gruppen, men för en och annan elev är det den jobbigaste stunden på dagen. I synnerhet om man ofta kommer försent (vilket för yngre elever oftast är föräldrarnas ansvar). På Glömstaskolan har vi istället en annan struktur, vilken vissa först uppfattat som lös men som förstås är medveten: incheckning hos den pedagog (det behöver inte vara en lärare) som har ”incheckningshatten på”. Direkt kan man se om det behövs några uppmuntrande ord på vägen, eller prat om morgonen, eller hjälp att komma in i arbetet. In i arbetet. I ett mindre sammanhang, innan samlingen. Gynnar eller missgynnar det barn i svårigheter?. Min erfarenhet här är tydlig att det gynnar alla.

Vi vill varandra väl, vi gör varandra bra.

Närvarande vuxna har mandat och ansvar att fatta beslut.

”Studiero det är det som gäller. be happyFör sitter inte studieron kommer inte barnen att lära sig och vi kommer inte ha det bra tillsammans i skolan.”

På Glömstaskolan har vi även provat att utmana idén om den fasta lilla gruppen med den fasta mentorn. Varje dag bjöd på lotteri vilken arbetsgrupp man tillhörde, med vilken lärare. Det var olika många grupper beroende på hur många lärare som var på plats (ja, även lärare är borta ibland; VAB, kompetensutveckling, sjukdom, möten…). Det var förstås en tydlig struktur och eleverna visste hur det gick till och var de skulle finna sin grupp. Eleverna köpte det direkt, några föräldrar var klart skeptiska till en början, men även det gick över:

Till skillnad från storebror som av en slump råkade hamna i en grupp som inte blev så bra och som han sedan hängt med i nio år känner sexåringen som går i Glömstaskolan alla kompisar och alla lärare…

Trygghet och trivsel är förutsättningar för kunskap och lärande – vilket ju är skolans mål. Men trygghet kan skapas på många olika sätt och jag personligen är helt övertygad om att team runt elever har fler fördelar än nackdelar. Vi har redan nu en del besök i verksamheten och får höra mycket om hur välfungerande gruppen är. Och ja – samtliga kommer att ha knäckt läskoden innan sommaren.

Jag kan erkänna att jag var väldigt skeptiskt till att prova fri placering i matsalen. Men även här har jag fått se mig överbevisad. Jag vidhåller dock att införa det utan att samtidigt arbeta med gruppen och visa tydligt lärarledarskap när det behövs sannolikt skulle bli förödande för flera elever. Så det har vi förstås inte heller gjort, om nu någon skulle gå igång på rubriken och tro eller påstå något annat. Framgång bygger alltid på ett tydligt och medvetet utövat lärarledarskap.

Om du undrar hur vi har det i verkligheten på Glömstaskolan, kom gärna förbi och se! Eller titta in på Glömstaresan/Pedagoghuddinge, där vi delar våra erfarenheter. Eller följ vårt öppna flöde på Instagram… Vilket för övrigt är så mycket smidigare och mer ändamålsenligt än vilket veckobrev som helst…

”The sign of intelligence is that you are constantly wondering. Idiots are always dead sure about every damn thing they are doing in their life.” /Jaggi Vasudev

Jag tänker att vi är villiga att utifrån ett vetenskapligt förhållningssätt pröva och ompröva, utifrån de viktigaste frågorna Varför? Varför inte?. Vi för gärna dialog, men jag tror vi skulle ha mycket att tjäna på att spara lite på snabba åsikter och tyck liksom positionerande i fasta fack som traddo resp progg. Tack!

 

Möten, Möten, Möten

Möten – ett ord med mången association. Eller för att parafrasera Askungens berömda ord om balen:

Nåja, vad är väl ett möte på slottet..? Det kan vara dötrist och långtråkig och alldeles… alldeles underbart!

Jag har just haft några mötesintensiva dagar, i skolan och på SETT-mässan. Plus #passet, Barn- och ungdomsnämnden, Pedagogisk pub samt sista årsmötet på föräldrakooperativet. Det har tagit en del energi men samtidigt gett god energi! Sett-mässan bjuder som vanligt på ett antal föreläsningar/seminarier, med olika innehåll och av olika kvalitet. Parallellt med mötet mellan föreläsare och åhörare pågår ofta nog ett samtal mellan åhörare och även med utomstående via sociala medier. Dessa kompletterar varandra väl om man väljer att nyttja dem så.

Själv använder jag twitter som anteckningsblock, när andra ger respons ger det mig tankespjärn och fördjupning.

Dessutom gör det pågående samtalet att startsträckan när man träffas i 3D ofta blir väldigt kort, man vet redan en hel del om varandra, hur man tänker och varför. För sociala medier i all ära, men inget slår ett gott fysiskt mötet människor emellan. Och detta kanske är skolmässornas viktigaste funktion; att skapa ett rum och upplägg för spontanmöten mellan lärare (och andra skolintresserade)?

29 apr. 2016 09-42-14Det viktigaste mötet är förstås det mellan lärare och elev – #undervisningsrelation går inte ur tiden. Även möten elever emellan (#undervisningsgemenskap) är ofta nog så viktiga. Men för att dessa möten ska bli så bra som möjligt krävs det en hel del från lärarens sida när det gäller ledarskap på plats, engagemang, inspiration, upplägg och planering. Det räcker inte att lärare är bra, vi måste ständigt sträva efter att bli och göra bättre. Vilket också i allmänhet är fallet. Inte så att vi inte gör fel, men nästan alla vill bli ständigt bättre.

Ett annat viktigt möte är det mellan lärare och förälder. Här finns mycket att säga och tänka kring och idag fick jag chansen att under ledning av en journalist åter reflektera över frågan. Här är verkligen inget givet och vi måste alltid pröva och ompröva vad som ger bästa grund för att detta möte ska bli fruktsamt och givande, utifrån att vi har ett gemensamt uppdrag med olika roller och uppdrag.

När lärarjobbet är bra, då är det riktigt bra. När det är tungt, då är det riktigt tungt. Lärarjobbet är mycket sällan tråkigt.

På måndag träffas också mången ny personal som börjar på Glömstaskolan till hösten, där kan man snacka om ett viktigt och spännande möte! Men först möter jag Valborgshelgen med en förhoppning att vi alla gör en bra helg! För oss själva, för varandra och för de andra.

… hey, hey – be careful out there! Wherever you are.

 

Men hur tänkte man (inte)

Blev i morse åter påmind om hur det ser ut när man anländer på morgonen när SETT-mässan drar igång. Först en lååååång kö utanför dörren för att komma in. Väl inne förvirring med krockar mellan dem som missat att skriva ut sina biljetter och därmed måste ta sig tvärs igenom folkhavet när de inser faktum. Två personer står och registrerar oss med biljett. Två! Kön är vid det här laget några hundra personer, så det tar sin tid. Lika gott det dock – för sedan ska vi alla tryckas upp i en smal rulltrappa som slutar ungefär mitt i kön till garderoben… Det finns två breda trappor som skulle kunna nyttjas, men de är avstängda.

IMG_2140Blir man sedan sugen på kaffe – vilket nog så ofta händer lärare i grupp, så finns där några få caféer. Det jag råkar hamna på har en lång kö och en (1) person som betjänar. Kassa, påfyllning av mjölk som tar slut, espressomaskin på en person är inte lätt ens om man är snabb. Är man inte ens det blir kön snabbt lång.

Kompetens är alltid vacker.

Efter kaffe kan det hända att man blir kissnödig. Det torde finnas någon slags formel för antal människor och antal toaletter, men det är redan kö. Framförallt på damernas. Som vanligt. Tur man kan välja den kortare kön, beroende på kön. Men samtidigt märkligt.

Tänker mig så till ett seminarium en våning ner, där många av Sollentunas lärare gjort sin föreläsardebut.

Istället för att som en del andra enbart lyfta ”kändislärare” lyfter man istället lärares vanliga exempel från lärares vardag. Snyggt o smart på många sätt!

Tyvärr får jag svårt att hinna fram i tid, då kön till en annan seminariesal blockerar vägen. Någon har inte tänkt hela vägen  när det skapades seminariesalar längst in i källaren med en bara ett par meter bred korridor.

Allt detta såg nog väldigt smidigt och välfungerande ut på ritbordet. Säkert också i måndags kväll, när allt var på plats förutom människorna. Min intention med detta blogginlägg är inte att göra ner hyggligt nybyggda Kistamässan utan snarare påminna om parallellen till mången skola, såväl äldre som – kanske framförallt – nybyggd:

Alla skolor fungerar utmärkt – tills de fylls av elever.

liksom även påminna om bevingade ord:

Vi arkitekter är livsfarliga. Vi kan visa fina bilder vilket gör att beställare inte förstår planritningar som faktiskt inte fungerar i praktiken. /Anna Törnquist, arkitekt

Men ansvaret hamnar förstås inte enbart på omedvetna arkitekter, det faller minst lika tungt på den som beställer en ny skola:

Arkitekter är bra på att rita hus, men vi pedagoger måste ge dem en vettig beställning. /Ante Runnquist, SETT2016

Notera: pedagoger. Inte alls säkert glada fritidspolitiker är så himla skickade göra detta.

Kompetens är alltid vackert.

Inte lårmiljö…

Äntligen har jag lyckats stoppa datorns autostavning att ändra lärmiljö till lårmiljö. Båda kan förstås ge upphov till olika associationer. Sedan några år har jag tänkt, gjort och pratat ganska mycket om lärmiljö och skolans pedagogiska rum. Här finns onekligen ett och annat att göra.

Men om vi tror att det handlar om att rita nya snygga skolor och ställa möbler på nya sätt är vi fel ute.

Alla skolor fungerar fint, ända tills de fylls av elever.

Fungerande lärmiljö består alltid av en helhet, där:

  • fysisk miljö
  • psykosocial miljö
  • organisatorisk miljö
  • digital miljö

på allvar måste samspela och hänga ihop. Målet är kunskapstillväxt och lärande, men trygghet och trivsel är absoluta förutsättningar för att nå dit.

  • Fungerande jud, ljus, luft och temperatur måste vara på plats.
  • Men även identitet, ägarskap, flexibilitet, färg, variation och – inte minst – ordning. krävs också för att det ska bli bra.

Våra, elevers, föräldrars och skolledningars mentala tatueringar hur ett klassrum ska se ut sitter dock djupt. När man ändrar något blir det ofta oordning i början – i synnerhet om man missat att samtidigt byggt den kultur som ett nytt slags rum kräver. Här gäller det att hålla i och hålla ut. Det kräver absolut sitt tydliga ledarskap.

”För lärarna handlar det om att äga sina klassrum och veta hur de bäst ska användas. Viktigt att notera i sammanhanget är att förändring nästan alltid är ett stort åtagande. Det gäller att ha idéer, att våga och ta risker. Samtidigt är även detta inte så märkvärdigt. Är det något som inte fungerar, ja, då är det bara prova något annat. Det finns alltid nya möjligheter.” /Peter C Lippman, arkitekt som forskar på lärande (kommer åter till Skolforum i höst)

Jag och mina kollegor på Glömstaskolan föreläste på temat i måndags. Självklart delar vi med oss av vår presentation. Föreläsningen filmades även via Periscope*. På #SETT2016 har temat också varit återkommande. Gott att lyssna till (och twittra friskt runt) Frida Monsén, Linnea Sahlin och Ingrid Palmqvist som talade om sin resa och då var befriande tydliga i att transformationen verkligen inte gått på räls, men hade varit värd hela resan. Här lite till jag skrivit tidigare i frågan:

It’s all about the culture…

Ett klassrum är så mycket mer än ett rum

http://glomstaresan.pedagoghuddinge.se/2015/10/31/larmiljo-for-vem-och-vad/

http://glomstaresan.pedagoghuddinge.se/2016/04/26/god-larmiljo-passet2016/

 

  • och nu har vi lärt oss hur iPaden ska vara placerad för bästa bild, erfarenhetsunderlag för framtiden. Vad händer förresten med Periscope-debatten, det känns som det blossade upp och sedan bara dog?

 

 

Tillsammans framåt!

IMG_2063Då var sista storstädningen på föräldrakooperativa förskolan avklarad. 20 gånger inalles, sista åren som ordförande. Även vårsop i bostadsrättsföreningen har hunnits med denna helg, det lär dock bli fler (nämen, även här har jag blivit ordförande). Barnen har varit iväg på handbollscup, scoutäventyr, innebandy och dans. Här är vi dock inte mer engagerade än medlemsavgifter och glada tillrop. Ikväll dansträning för hela familjen, med uppföljning av förra helgens kurs i finska menuetter. Inget av detta har uppstått av sig självt. Allt är av människan skapat. Tillsammans.

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något.

Rykande färsk o ständigt aktuell skolforskning

Rykande färsk o ständigt aktuell skolforskning

För tillsammans kommer vi så mycket längre än som ensamma drängar. I en förening, en styrelse, ett arbetslag, en skola eller ett samhälle krävs det olika kompetenser och förmågor. Alla kan och bör inte vara ordförande, alla kan och bör inte vara kassörer. Undertecknad som kassör skulle exempelvis kunna bli kostsamt då jag inte riktigt kan uppbåda detaljintresset som krävs, men så låter jag mig inte heller väljas dit. Som ordförande ser jag främst min roll som den som håller riktningen och farten uppe, ser till att möten med såväl styrelse och enskilda medlemmar som grannföreningar och myndigheter och liknande blir så långsiktigt fruktsamma som det bara går. En viktig uppgift är också att hålla ihop styrelsen och – precis som läraren – se till både individen och kollektivet, samtidigt.

Några i styrelse/förening/skola/samhälle behöver vara visionärer och se till att det tänks i nya innovativa banor. Andra behöver vara slitvargar och se till att verksamheten förvaltas och fortlever. Alla-göra-allt är en sämre utgångspunkt att fördela uppgifter på än att göra det utifrån talang, kompetens, intresse och engagemang, tänker jag.

Men då gör vi så!

Att någon går från ”man/någon/vi borde” till ”jag/vi gör” är ofta det som gör störst skillnad i praktik. Och det som ofta gör denna skillnad är en eller flera av dessa:

  • grundmurat självförtroende
  • stödjande omgivning
  • engagemang

Här kan vi alla hjälpas åt att bidra. Engagemang uppstår sällan i ett vakuum, det kan såväl gödas som dödas. Precis som självförtroende. Dessutom behöver vi ha en kultur och en struktur som låter oss vara oeniga i sak utan att det går ut över person, utan att vi istället tillsammans kan resonera oss fram till vad som blir bäst för framtiden, utifrån de argument som lagts på bordet.

Må bästa argument vinna!

Demokrati är det sämsta styrelseskicket, bortsett från alla andra som har prövats. /Churchill

Nu är det mindre än en månad kvar till Lärarnas kongress! 19-22 maj samlas vi 145 valda företrädare för lärare, studie- och yrkesvägledare samt studenter för att tillsammans staka ut framtiden. Styrelsens propositioner och medlemmars motioner ska alla behandlas. Dessutom val av företrädare i styrelse, valberedning, dechargeutskott (”sakrevisorer”), arvoderingsnämnd mfl funktioner. Nog så viktigt för framtiden!

Minns att varje demokratisk församling har de företrädare den förtjänar.

IMG_2039Nu kör vi!

PS. Veckan som var provade vi på Glömstaskolan att samköra våra sexåringar med de sextonåriga nyanlända i förberedelseklass. Om det blev en lärorik succé? Jajamen! DS.

Vad väljer vi – och varför? Skolforskning?

Ropen skalla – vetenskapligt grundad skola till alla!

Samtidigt vet vi att det idag saknas forskninIMG_1951g inom stora fält inom skolans vardagliga verksamhet. Där det finns forskning är den sällan helt entydig, allt som oftast kan man hitta stöd för nog så motsatta ståndpunkter. Där det finns evidens ska den förstås följas. Där det finns vetenskapligt stöd eller beprövad erfarenhet vet vi bättre hur vi bör göra. MEN till syvende och sist handlar det nästan alltid om Lärares professionella bedömning. Det är gott att även det statliga Skolforskningsinstitutet är tydliga att deras uppdrag faktiskt inte är att finna mirakelkuren som faktiskt inte finns, men däremot skapa mer underbyggda underlag:

En systematisk översikt ska ligga till grund för professionella bedömningar

skolverketDe är även tydliga med att den forskning som de ger stöd alltid ska ha bäring på det vi i skolan faktiskt har behov av. Vi som var på Rikskonferens för lärare i samhällskunskap var först med att få höra direktör Lena Adamson berätta om årets (= Skolforskningsinstitutets första) inriktning:

”Metoder och arbetssätt som bidrar till att de verksamma inom skolväsendet ges goda förutsättningar att planera, genomföra och utvärdera undervisning som kan bidra till barns och elevers utveckling och lärande samt till förbättrade kunskapsresultat”/Skolforskningsnämndens inriktningsbeslut för 2016 

IMG_1963Rikskonferensen var en ytterst givande dag i engagerade lärares lag. Föreläsarna hade alla förankring i den konkreta forskarvärlden, med fynd som uppenbart hade direkt bäring på vår lärargärning – vilket märktes när föreläsningarna bröts för diskussion lärare emellan. För min del gav det en rejäl kick att sitta samman och diskutera med lärare på alla stadier, grund och gymnasium, professor och disputerad om hur undervisning kan göras bättre. Jag är glad att arbeta på en skola med en rektor och kollegor som har förstånd att uppskatta att lärare ibland är borta i syfte att verksamheten på sikt blir bättre!

”Vi hinner inte” resp ”Någon behöver ordna bra ämnesträffar”

IMG_1955… kom förstås upp som diskussion även här, men jag vill hävda att en hel del av detta kan vi faktiskt råda över. Det handlar om att helt enkelt låta bli att göra sådant som den professionella bedömningen finner bidrar till mindre kunskapstillväxt än annat och därmed prioritera tiden och kraften mer till sådant som faktiskt gör skillnad. Mer kunskapstillväxt och mindre ryggen-fri-bara-för-att. Många lärare dokumenterar fortfarande för mycket, men jag avstår.

IMG_1962Ingen förälder har ännu bett mig skriva mer utförliga omdömen…

Sedan handlar det förstås om att arbeta smart där det går, exempelvis kan man på ganska kort tid få översikt över skolforskning att grunda sina professionella beslut på via ex www.skolverket.se/forskning eller www.skolporten.com.

Någon och man arbetar inte här. /Rektor Peter, Glömstaskolan

Att skolforskning endast kan ligga till grund för lärares professionella bedömning är även något som David Mitchell är mycket tydlig med i boken Inkludering, vilken vi just nu har börjat diskutera i Det pedagogiska läslyftet. Till skillnad från andra lyft är ju detta något som är helt och hållet initierat av oss lärare, det är inte tänkt att någon annan ska lyfta oss, utan vi själva. Eller i alla fall prata samman utifrån kraft och ork och se var det landar.

magistern bestämmer i kapprumTiden och kraften är begränsad.

Den kommer aldrig räcka till allt som vi skulle vilja. Eller till allt som ”samhället” och ”media” tänker att skolan ska fixa. Alltså måste vi lärare välja att stå för något.

Så, vad väljer vi – och varför?