Man kan absolut ha lektioner i historia som bygger på att eleverna plockar upp läseboken och fylleriboken och sedan arbetar på egen hand med att sökläsa sig till de rätta svaren att fylla i på de tomma raderna. Så kan man göra. Det passar dock verkligen inte mig, så vi jobbade på lite andra sätt detta läsår – inklusive ett annat typ av prov.
Att läsa och bedöma dessa prova var mycket givande och gav mig, tillsammans med lektioner och olika inlägg i våra digitala forum, gott underlag för att bedöma en hel del av historiaämnets förmågor, inklusive kärnfulla framåtsyftande kommentarer till det skriftliga omdömet. Vasaskolan använder sig av ett ganska användarvänligt LMS-system uppbyggt kring läroplanens olika förmågor.
Man kan ha prov med poäng. Det kan ha sin poäng. Det kan dock också skymma hela poängen, om den är att elever ska ta till sig framåtsyftande kommentarer som står i anslutning till uppnådda provpoäng. Erfarenheten är att alltför många elever slutar läsa när de genom sökläsning funnit sina erövrade poäng. För att sedan möjligen leta efter ett medel, vad ett sådant nu kan tänkas innehålla för användbar information:
Att bara vara över medel på en anställningsintervju visar sig sällan vara särskilt intressant… /Jörgen Oom, föreläsning Danderyd läsårsstart
Så oftast ger jag inte poäng på prov (diskussionen om prov är också intressant, men den tar vi någon annan gång). Dock är det i varje enskilt fall ett medvetet professionellt beslut, inte ett dogmatiskt engångsval på mer eller mindre lösa premisser. Ofta ger jag istället (eller också, om jag nu väljer poäng) kommentarer, skriftligt eller muntligt, både summativt och mer framåtsyftande formativt.
Efter moget övervägande valde jag dock denna gång att inte skriva formativa kommentarer till varje prov. Inte för att jag inte kan, utan för att tiden och kraften helt enkelt behövde prioriteras till annat. Plus att jag har en medveten tanke med att inte göra det denna gång. En erfarenhet är ju tyvärr att långtifrån alla elever läser lärarens kommentarer – än mindre tar dem till sig. Vi behöver på sikt få elever att själva förstå vad som är nästa nödvändiga eller önskvärda steg, utifrån de förmågor läroplanen anger. Varför inte börja konkret redan nu?
Jag hade renskrivit tretton olika inlämnade varianter på en av uppgifterna. De uppvisade förstås olika kvaliteter. Vi förde en dialog om förmågorna och vad som kan tänkas skilja ”grundläggande” från ”goda” till ”utmärkta” ”…kunskaper om historiska förhållanden, skeenden och gestalter under olika tidsperioder” respektive ”enkla och till viss del”, ”utvecklade och relativt väl” respektive ”välutvecklade och välunderbyggda” ”…resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar och människors levnadsvillkor och handlingar” osv. Vi diskuterade två exempel tillsammans i helklass, sedan fick de sitta i grupper och tre och göra sig en lista från lägst till högst kvalitet, utifrån förmågorna. Varje placering skulle de kunna argumentera för, förstås.
Efter ungefär en kvart fick sedan den som var äldst i varje grupp (kan lika gärna vara längst, eller med mörkast tröja eller längst väg till skolan…) sitta kvar medan de andra två fick söka upp varsin ny grupp. Den som var kvar fick därmed två nya att presentera gruppens lista för, inkl bakomliggande tankegångar. Efter en stund ytterligare ett byte. Sedan tillbaks i första gruppen; ”står ordningen fast, eller har ni övertygats av nya argument?”. Till sist diskussion och argumentation i helklass.
Jag är övertygad om att alla nu har en bättre förståelse för vad som konstituerar ”god” respektive ”utmärkt”, ”enkla och till viss del” resp ”välutvecklat” när det gäller några aspekter av ämnet historia. Jag behöver inte längre skriva det. Frågan är ju vad ett uttryck som ”Du behöver skriva mer välutvecklat” egentligen ger för information för en elev som inte redan skrivit välutvecklat – hur många förstår egentligen vad som avses?
Vi kommer arbeta vidare med detta, det känns som vi är något viktigt på spåren. Utvecklingssamtalen är dock redan kommande vecka, men det får inte stå i vägen för långsiktig utveckling av undervisning mot målen. Här finns ju ett och annat att stöd att hämta i aktuell skolforskning. Skrivandet om eleven får helt enkelt inte ta överhanden, och Läroplanen måste bli till morot och inte piska. Här har vi ett ansvar att faktiskt lyfta vår yrkesetik:
Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning
ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling
och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att
utveckla kritiskt tänkande
Email This Post
Skriv ut









