Skolstart i festram

skolstart

 
http://www.svtplay.se/klipp/2257185/skolstart-med-fest

Idag skolstartsfest på Skapaskolan. Lilla aktuellt var där och fångade en del av det hela: Jag tror inte vi ska underskatta signalvärdet av att vi firar skolstart minst lika mycket som skolavslutning. Många miljoner barn i världen önskar inget annat än att få en chans att gå i skolan, vi måste vara tydliga med vilken förmån det är att få ägna så mycken tid och kraft att tillsammans med andra lära sig både det man vet att man vill och en hel del saker man från början inte visste att man ville kunna. Att inge en känsla av detta redan första skoldagen, liksom sätta en kultur av att vi bryr oss om varandra och vågar bjuda på oss själva tror jag är en viktig nyckel – precis som ramar, kramar och respekt. Skolan måste inte alltid vara sådär himlastormande rolig om än alltid meningsfull, kunskapsutvecklande, trygg och trivsam – liksom ofta utmana tanke och sinne så att våra vyer ständigt vidgas. En bra skola har möjlighet att ge elever chanser i livet de inte kan skaffa sig på egen hand. Det kräver förstås lärare som ges – och tar – sitt uppdrag på allvar och ständigt slipar sin kompetens i alla dess nödvändiga delar:

  • Didaktisk kompetens
  • Ämneskompetens
  • Yrkesetisk kompetens

Tillsammans gör vi större skillnad. Fokus på rätt saker, våga vara tydlig, våga välj klokt. Men vik aldrig från att i varje stund visa att skolan är viktig och angelägen, väl värd att firas.

Flippat FöräldraMÖTE

Jag tillhör inte dem som på allvar ”flippat” min undervisning. Inte än i alla fall, men vem vet vad som komma skall… Istället för att spela in min egen undervisning har jag dock lånat andras som en MiniFlipp. En riktigt givande hemuppgift var också:

”Leta efter det youtubeklipp som bäst förklarar multiplikationsalgoritmen, lägg in länk i vårt forum med en argumentation varför den var bättre än de andra du också tittat på…”

Under sommaren har jag som vanligt funderat över hur vi ska göra höststarten så bra som det bara går. Konstruktiv samverkan med föräldrar är en viktig del i detta, en samverkan byggd på förtroende och dialog med uppvisad professionalitet och ödmjuk orubblighet. En samverkan som bygger på dialog mellan olika roller, med olika ansvar, rättigheter och skyldigheter.

En bärande tanke är att det idag finns mycken liten anledning att samla människor fysiskt för envägskommunikation av information. När vi samlas bör vi ägna tiden mer åt dialog och tankeutbyte.

Det är så gott att jobba på en skola där ett förslag om att Flippa Föräldramötet inte möts av ”Det ska vi fundera över”, ”Det ska vi förankra uppåt”, ”Det måste vi undersöka” utan snarareOK, vi provar!. Vi vet ju att vi inte kan misslyckas, endast lära oss något.

Såhär ser vår Plan ut just nu (som i allt lärararbete kan/lär en del förändras på vägen, utifrån förutsättningar och lärdomar):

Innan föräldramötet skickar vi ut (nedanstående är ännu UTKAST/Work In Progress):

När sedan föräldramötet går av stapeln finns där tid för dialog. Vi börjar terminen med en Träningsperiod för att grundlägga Goda Vanor och gynnsamma förhållningssätt hos eleverna, detta tänker vi kan vara ett ämne att diskutera vuxna emellan:

Vilka vanor och förhållningssätt är långsiktigt gynnsamma för elever?

I övrigt tänker vi utgå från det som kommit fram i O.S.A.-formuläret.

Mötet avrundas förstås med någon form av Exit Ticket. Dels för att ge oss viktig input, men också för att konkret visa föräldrar en viktig del i vår undervisning.

Jag kommer förstås blogga här om hur det gick, här en lista på lite andra resurser jag hittat genom vidgade kollegiet. Fler tips mottas tacksamt!

* att göra en dylik film är inte svårt. Allt du behöver är en iPad och en kollega. Filma i kamerarullen, gör det spontant men ta om tills det känns tillräckligt bra. Starta sedan iMovie och importera allt i den ordning du vill ha det (film och bilder). Titta och stuva om genom att klicka och dra. Lägg på effekter, ljud mm – det finns enkla och bra hjälpavsnitt. Exportera och lägg på youtube, sprid länken. Det tog inte ens en timme från start till mål.

Sanning, myt och mål

På tåget mot seminarium om Lärares Yrkesetik lyssnar jag på Bea Uusmas sommarprat. Jag måste säga att det är bra smidigt med Podcast, jag lyssnar närhelst och varhelst det passar mig. Precis som ungarna alltmer förhåller sig till TV-mediet – det är inte längre en strid mellan olika TV-kanaler, utan mellan TV och YouTube…

Det är inte utan att jag drar på smilbanden när hon berättar om sitt svar på skarpa brev som idiotförklarar hennes fynd om varför expeditionen till Nordpolen slutade i katastrof:

”Visst är det lätt att tro att de åt isbjörnslever. Då är det bra om vi tar reda på hur det ligger till med det. Man kan göra det på olika sätt. Ett sätt kan vara att man hör det någonstans, och därför utgår från att det stämmer. Ett annat sätt är att man går igenom expeditionens alla originalböcker på Vetenskapsakademin… ” inklusive de delarna som är skrivna på ålderdomlig stenografi ”för då hittar man det stycke … där det står att de inte äter isbjörnslever, eftersom de känner till att den är giftig. 

Det finns förstås olika sätt att göra research på och man får förstås göra som man vill. Det brukar ju heta ‘Alla sätt är bra, utom de dåliga’”/Bea Uusma sommarpratar 2014

IMG_6369.JPG

Undrar vad som skulle hända om fler av de som talar nedsättande om skolan också tog närmare reda på hur det faktiskt förhåller sig? Helt klart finns där huvudmän, skolor och lärare som inte håller måttet. Men det finns också gott om goda exempel, liksom en och annan trend åt rätt håll. SOM-insitutets förtroendeundersökning visar med all önskvärd tydlighet att de som har närmare kontakt med skolan har klart större förtroende för den än de som inte har det.

De som har barn 7 – 15 år: 59% har Stort förtroende för skolan, 27% varken eller, 14% litet.

De som inte har barn: 39% stort förtroende, 40% varken eller, 21% litet.

Kan det månne ha med förväntans missnöje parat med trist medielogik att göra? Kanske ska vi påminna oss om hur många som på fullt allvar – och stödda med det som deras ögon visade dem – trodde att man skulle trilla över kanten om man seglade för långt bort från Europa?

”Det går inte att fatta att man är högst uppe på ett klot, när man står på ett platt fält av is.” Bea Uusma sommarpratar 2014, om sin resa till Nordpolen.

DCIM104GOPRODet var ju tur att några till sist tog mod till sig att ta reda på hur det faktiskt förhöll sig med vårt klot. När vi ändå är inne på det bör vi kanske också påminna oss om att Columbus objektiva måluppfyllelse var nära nog noll när han seglade ut för att hitta en ny väg till Indien…

När det gäller skolan vet vi dock vad målet är: en skola för var och en, där varje elev ges möjlighet att tillgodogöra sig mod och förmågor att följa sina drömmar.

Uraktlåtenhet duger inte

 

Från SAOL - www.saol.se

Från SAOL – www.saol.se

Idag hade jag tänkt skriva om att vi ska ”Flippa” vårt föräldramöte på Skapaskolan. Men så läste jag morgontidningen (se nedan) och känner att jag måste omprioritera lite. Jag har länge tänkt att skriva om den gamla fina termen ”Uraktlåtenhet” (försummelse, underlåtelse), utifrån Arméreglementets bevingade ord:

Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

Här tror jag vi i skolan har en läxa att göra. Inte enbart rektor då, om vi utläser ”chef” ovan som ”ledare” vill jag påstå att jag som lärare har minst lika stort krav på mitt ledarskap som rektor har. Tyvärr har en räddhågsenhet spridit sig i skolan på senare tid, där mången lärare och rektor lagt mer kraft på att inte göra fel, än på att göra rätt. Det är förstås en samhällstrend och gäller inte enbart skolan. Men är den bra? Leder den till gott i förlängningen? Skulle inte tro det. Att ändra tingens ordning är inte lätt, men vi måste ta tjuren vid hornen och göra det. Inte vänta på Någon Annan, utan använda vår utbildning och yrkeslegitimation som en professionell sköld för att på alla sätt se till att varje elev får den undervisning och kompetens som den så väl behöver. Det är vi som är de professionella, vi måste ta det ansvar som det innebär – men också vara tydliga i att övriga håller sig till sina domäner.

Helena L’Estrade var med vid skolslut och skolstart på Skapaskolan. Vi filade fram en Målbild för juni 2015, diskuterade vision och verksamhetsidé och lade mycken tid på att verkligen prata om våra grundläggande värderingar. Och inte minst – vilka ageranden som bör komma som en logisk konsekvens av dessa värderingar. Inte bara pratas om, utan kunna ses och observeras. Ytterst givande vill jag lova, långt ifrån alla floskeltyngda ”utvärderingar” och ”visionsprat” jag bevistat på tidigare skolor.

”Förvänta dig inget, men förbered dig på allt.” /Helena L’Estrade

Och framförallt, som min gode kollega Danne så gott formulerade det:stressaav

 

”Jag känner mig nöjd av att i år stressa av och fokusera på ett fåtal riktigt viktiga uppgifter istället för att stressa på och göra allt som man brukar ha gjort”.

När vi ändå är inne på temat Uraktlåtenhet känner jag att jag måste citera:

”Som jag ser det så lever vi i en demokratisk dal. På andra sidan berget, långt där borta, frodas ett gift. Trångsynthet, ovilja att förstå. Hat mot individer och mot hela samhällen. I rädsla för att giftet ska nå hit så vänder vi bort blicken, låtsas som att det inte finns. Problemet är bara att det blir mer och starkare, medan vi tar hand om vår trädgård.

Och människorna på andra sidan berget letar hela tiden efter nya sätt att förgifta vårt demokratiska vatten. Lite åt gången, gradvis, tills vi till slut inte känner igen smaken av gift. Det är ännu inte så illa att giftvattnet har nått oss, men som jag ser det har de åstadkommit det svåraste. De har lyckats tippa det över krönet utan att vi stoppade det.

Om vi ska ha en chans att hindra det så måste vi hjälpas åt. Det räcker inte med att några få gör något. Vi måste alla ta det vi har – en spade, en skyffel, händer, vad som helst – och göra allt vi kan för att få det giftiga vattnet tillbaka över krönet. Alla på sitt sätt, utifrån sina resurser och sina förutsättningar.” /Zoran Ismail, SvD 10/8-14

Jag tror inget annat än en likvärdig, engagerande och motiverande skola kan förebygga främlingsfientlighet och rasism. Vi behöver möta den andre, vi behöver kompetens att själva lyckas forma våra liv och vi behöver förmåga att kritiskt granska – och delta i – samhället och samhällsdebatten. Inte bara vissa, utan VARJE unge. Allt börjar med en lärare, en lärare som tar sitt läroplansuppdrag på allvar:

”Skolan ska vara öppen för skilda uppfattningar och uppmuntra att de förs fram. Den ska framhålla betydelsen av personliga ställningstaganden och ge möjligheter till sådana. Undervisningen ska vara saklig och allsidig.” /Lgr 11, kap 1

Och det handlar inte om att tänka rätt, det handlar om att få tänka fritt. Anna-Karin Wyndhamn tycker jag ger mycket bra perspektiv på detta, utifrån sin forskning och lärarbakgrund.

Skolan är livsviktig. Jag som lärare är skolans ryggrad. Det gäller att sträcka på den och ständigt fylla den med råg. Nu kör vi!

Ska JAG styra skolan?

IMG_6056Jag har genom åren haft mången fundering över det här med statlig vs kommunal skola. När jag gick i gymnasiet strejkade lärarna, men då blev jag aldrig på det klara riktigt med varför. Jag hade fram till för ett år sedan aldrig arbetat i något annat än en kommunal skola. Först skulle jag ursprungligen vikariera en vecka men blev sedan kvar i nära fjorton år i den stora staden med den svulstiga visionen, sedan ett viktigt år i den trivsamma lilla skolan i Djursholm. Sedan augusti förra året arbetar jag på en liten nystartad friskola startad utifrån det som ursprungligen verkar vara tanken med friskolereformen: en idé om en annan skola utifrån en tanke om arbetssätt (som inte handlar om att tjäna pengar på superslimmad organisation). Jag kan säga att det är en helt annan värld, långt bortom central upphandling (ni vet, tvingas handla något som är lite sämre, lite dyrare och lite krångligare), en värld där mobiltelefon, iPad och bärbar dator ses som självklara arbetsredskap

bild-13För en tid sedan började jag engagera  mig lokalpolitiskt, utifrån en önskan att bättre förstå hur det faktiskt fungerar och hänger ihop. Efter bara något år hamnade jag i Barn- och Ungdomsnämnden (som bl a har hand om grundskolan), som andre ersättare. Det är och har varit en ytterst intressant och lärorik period. Jag bor i en tillväxtkommun som har en hög ambition för skolan (inte världsklass, men väl bäst i landet, dit vi sakta men säkert är på väg, med tydligt resultatfokus och stadigt förbättrade resultat). Nämnden är i mina ögon välfungerande, samtidigt som man till stor del håller fingrarna borta från professionens domäner. Ändå har förtroendeuppdraget stärkt mig i min övertygelse om att vi behöver en stärkt statlig styrning av skolan. Moderaterna formulerar det nog så väl i sin egen tidning ”Vårt Sollentuna”:

”Vi … har låtit bli att ‘störa’ skolan med allehanda projekt som är vanligt i andra kommuner.” /”Vårt Sollentuna” 1/2014

Just det. Bara för att jag verkar i en kommun som har styrande politiker med ambition för skolan, för eleverna, för framtiden, så vet vi att det finns gott om exempel från övriga landet där lokalpolitiker använder sin makt att tycka till om stort och smått inom fel domäner och på fel sätt. Som enskild ledamot i en politiskt nämnd har man faktiskt en del att säga till om (i alla fall om man tillhör majoriteten) och jag har varit och föreläst i kommuner där förvaltningsledningen sliter sitt hår över politiker som saknar all vettig ambition:

Skolan är väl inte så nödvändig, sonen ska ju ändå få ärva gården…

bild-12För den som behöver ytterligare konkreta exempel kan man exempelvis läsa om hur Timrå väljer att prioritera hockeylaget framför eleverna, eller hur Kalmars politiker och förvaltning tidigare tänkte sig ”krypa ända in i klassrummen”. Behöver det sägas tydligare? Räcker det inte med två svarta kaniner för att bevisa att inte alla är vita? Har inte alla barn i vårt avlånga land rätt till en likvärdig utbildning oavsett var deras föräldrar bor? Är inte detta något hela samhället tjänar på, även vi som bor i välfungerande tillväxtkommuner?

Ökad statlig styrning och finansiering av skolan behöver inte utredas mer, det behöver verkställas.

 

 

Att kastas ur boet

Hur vet duvföräldrar att det är dags att knuffa ungarna ur boet? När är det dags för våra elevers föräldrar att förmå sina barn att ta ansvar och själva få pröva sina vingar? En dag är de ju myndiga och förväntas kunna stå på egna ben, med allt vad det innebär. Ansvar lär man sig genom att ta det. Vårt ansvar som vuxna är att portonera ut det i rimliga doser, utifrån den proximala utvecklingszonen för varje individ. I sin iver att göra livet lätt för sitt barn gör tyvärr en del föräldrar det ganska svårt, genom att inte låta barnen få prova sina vingar.

Tolerans räcker inte

Ibland sägs det att vi måste få ett mer tolerant samhälle. Jag tror faktiskt inte det räcker. Jag vill se ett öppet samhälle, där medmänniskor ses som just medmänniskor – och det oavsett hudfärg, sexuell läggning, etnicitet, funktionsstörning mm. Där det inte ens är en fråga.

”Filosofen Aviezer Ravitzky lärde ut att vi kan ha tre relationer till den andre. Den första nivån är tolerans. Det betyder att jag vet att du har fel och du vet att jag har fel, men vi dödar inte varandra. Nästa steg är pluralism. Det betyder att jag gör det rätta för mig och att jag vet att du gör det rätta för dig. Den tredje nivån är öppenhet, det vill säga att jag vill lära känna dig för att en del av din sanning kanske också kan vara min sanning, säger David Lazar” (David Lazar är f ö Stockholms nya rabbin)

I en tidigare klass inledde vi varje morgon med att eleverna i grupper om tre skulle hitta en ny sak som var gemensam för de tre och en som var olik. Det var intressant att hårfärg och form ganska ofta kom upp, men hudfärg inte gjorde det (trots att här fanns stora skillnader). De var för unga för sexuella preferenser, men jag tror och önskar att det inte hade varit något konstigt om även det kommit upp om det varit äldre elever.

Jag undrar om det inte är dags för en omläsning av avhandlingen Toleransens pedagogik såhär i slutet av sommaren.

Vad händer om vi sätter individens öppenhet, sårbarhet och beroende av andra i centrum för skolans toleransarbete?/Elisabet Langmann, avhandling Toleransens pedagogik (Örebro universitet 2013)

”… vikten av att som lärare låta eleverna stå öppna för det oförutsedda i varje levt och unikt gestaltat möte med den andre, något som kräver takt och improvisation i undervisningen, snarare än på förhand utarbetade pedagogiska metoder.”

När det gäller mina elevers föräldrars sexuella läggning måste jag säga att jag inte bara tolererar dem, jag är t o m faktiskt ointresserad av den aspekten av deras liv. De får vara med vem de vill (som uppnått den lagliga åldern för det) så länge som de visar att de bryr sig om sina barn (mina elever) och lämnar dem mätta, utvilade och frågade till skolan varje dag. Det är bra om även de vuxna är med någon/några som bryr sig om dem, men det måste de ta ett eget ansvar för. Vi har idag minst två regnbågsfamiljer, minst en polyamorös familj och säkert en och annan transperson som förälder till våra elever. Men jag kan inte se vad det ska spela för roll. Jag är inte ens intresserad av vad mina kollegor har för sexuella preferenser (så länge det inte handlar om minderåriga, där skulle jag utan att tveka göra en anmälan till Lärarnas Ansvarsnämnd där frågan om legitimation sannolikt skulle aktualiseras). Jag ser dem hellre utifrån vad de bidrar med som medmänniskor respektive professionella lärare, fritidspedagoger, skolledare, resurser, vaktmästare, bespisningspersonal, skolsköterska mm mm. Jag vill att de ska må bra och utvecklas, men var och en måste få bli salig på sitt sätt.

Jag tror mer på öppenhet än på tolerans. Och jag tror absolut inte på särskilda grupper eller kvotering eller särskilda temadagar. Det om något spär väl på olikheter som grund istället för öppenhet för den andre? Jag tror absolut på ett aktivt arbete med värdegrunden, där man i vardagen använder begrepp och uttryck som är relevanta idag. För inte räcker det väl med tolerans?

Ram, Kram, Respekt

Läser dagens tidning:

”Studiero bristvara för elever. Ska vi få en lugn, trygg och inkluderande skola så måste vi satsa på studiero och arbete mot kränkningar.” /SvD 30/7-14

bild-12Den första meningen är jag inte säker att jag instämmer i. Den andra ställer jag dock upp på till 100%. Jag påstår att jag arbetar i en skola där det i allmänhet råder studiero. Ibland är det knäpptyst, ibland ganska mycket liv och rörelse – men nästintill alltid ro att arbeta och studera. Det råder lugn, eleverna är trygga och inkluderande. Det har förstås inte uppstått ur tomma intet. Jag vet också att det finns skolor och klassrum där det inte råder studiero. I min värld är det den största kränkning vi kan göra mot barnen, utan bildning har man helt enkelt sämre livschanser att fullfölja sina drömmar än med bildning och positiva sociala erfarenheter och kontakter med andra.

Är barn i grupp spontantdemokratiska?

– brukar jag ofta fråga när jag föreläser eller leder seminarier. För mig är det en retorisk fråga, det finns gott om såväl beprövad erfarenhet som forskning om att människor i grupp ofta beter sig på sätt som de aldrig skulle vilja tillstå att de gör när man har dem på tu man hand.

Barn i grupp leder sällan till att vi verkar tillsammans i en glad anarki, snarare hamnar vi lätt i Flugornas Herre.

Jag är övertygad om att det handlar om Ramar och Kramardär tydliga och professionella vuxna nyttjar sitt mandat och såväl sitt formella som sitt informella ledarskap till att skapa en miljö byggd på respekt för varandra, för den gemensamma miljön och för demokratins spelregler. Självklart är en välfungerande undervisningsrelation grunden för detta, men också att man direkt tar sig tolkningsföreträdet när någon elev bryter mot kontraktet och kränker någon annan.

”Skolan måste kunna erbjuda eleverna en trygg och säker miljö. Att upprätthålla en miljö där elever inte kränks eller utsätts för olika påhopp är en viktig del i att fostra alla elever till goda samhällsmedborgare som respekterar människors olikheter.”/SvD 30/7-14

Mandat att vara ledare för gruppen finns i skollag och läroplan. På första föräldramötet bör man också se till att inhämta varje förälders mandat att undervisa och tillrättavisa deras barn. På första lektionstillfället handlar det om att ge och upprätthålla tydliga ramar och visa att där även finns kramar när väl ramarna finns på plats. Att se – och påtala – varje barns potential samtidigt som man sätter tydliga gränser för vilka beteenden och förhållningssätt som är ok respektive inte är verkligen att visa respekt i min värld. Samt – givetvis – att genomföra en god och explicit undervisning som fångar varje elevs intresse, vidgar deras vyer, lägger grund för vidare förståelse och förmågor för framtiden.

1506438_10202087185732773_3258054166442100668_n”Det är självklart men glöms ofta bort att nyckeln till studiero sitter i att lärarna hinner göra väl förberedda lektioner. En väl förberedd lärare når ut till alla elever och minimerar problemen med studiero. En väl förberedd lärare har tid att se varje elev, se varje individ.” Helena Linge (Lärarnas Riksförbund), Mattias Hallberg (Sveriges Elevkårer), Ingela Findin (Sveriges skolledarförbund) SvD 30/7-14

För nog är varje barn värd förmågan att kunna tänka bortom sin egen värld, sina fördomar, normer och förgivettaganden? Det kan man nog inte utveckla på egen hand, till det krävs något mer. En bildad och fast förankrad lärare med tid, intresse och engagemang är förstås inte det enda svaret på detta, men ett mer effektivt medel får man ändå leta efter?

” Det gjorde att man började tänka, för tankeverksamheten var någonting värdefullt, någonting som gav resultat…” Ralph i Flugornas herre

 

Hamnfest – ingen nämnd, ingen glömd

bild-10Igår traditionsenlig Hamnfest på Torsö. Ytterst trivsamt med helgrillad gris, stora tält, levande musik för alla de 140 med en åldersspridning från nästan nyfödd till byäldste på 92+. En dylik fest kommer förstås inte fram av sig själv på den sjunde dagen, det är ett antal som behöver vara med och dra sitt strå till stacken för att det hela ska bli av. Det ska resas tält, beställas mat, grillas, bäras bord, tas emot anmälningar, bakas rulltårtor, kokas kaffe, hälsas välkomna, hålla i finanser, bjudas in mm mm. Många olika kompetenser behöver komma fram, det är liksom ingen bra idé att alla grillar gris eller gör rent toaletten – det är mycket bättre om vi delar på uppgifterna som behöver göras. Helst utifrån Kompetens+Talang+Intresse.

Ingen kan göra allt, alla kan göra något.

Som tur är finns där än så länge tillräckligt många som vill. Inte som måste, utan som vill. Det är faktiskt ganska så roligt att vara med och arrangera och planera. Man har också mycket större chanser att få det som man vill ha det – den som inte är med får helt enkelt Gilla Läget. I år provade vi tillexempel med bordsplacering medels slump (ett halvt spelkort per par delades ut – andra halvan satt fast på bordet). Det var många skeptiska över innan, men många nöjda efteråt. Att ändra tingens ordning vet vi är svårt, men de som går från ”man borde” till ”vi gör” och orkar stå fast i motvinden är de som har chansen att lyckas göra något nytt.

Att göra som man brukar och förvänta sig ett nytt resultat är höjden av dårskap.

Och visst går detta även att överföra till skolans värld om man vill? Det är mycket som måste göras i en skola (en hel del nytt har jag upptäckt detta läsår när jag varit med som första anställda lärare på en liten friskola som bygger från grunden) och vi måste vara många som hjälps åt att göra det. Alla bör dock inte pilla i allt, det blir bara ineffektivt. Allas bidrag är viktiga, men vi måste också påminna om vad skolans huvuduppgift faktiskt är:

bild-11”§4: Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.” /Skollagen

Vi har olika roller och funktioner, med olika bidrag, vilka alla måste stödja uppfyllandet av det statliga uppdraget. Vi måste nyttja den kompetens som finns klokt och inte förslösa den på uppgifter som någon annan bör utföra (eller ännu värre: vilka inte bör utföras alls!) Vi tjänar inget på en kultur där alla ska ha sina fingrar i alla syltburkar, vi måste inte tycka och tänka om allt – samtidigt som vi måste kunna ompröva allt. Det är en ständig balansgång men det som driver utveckling framåt är när man skrapar sig ner från ytan blott och bart en sak: engagemang.

Hur engagerad är du som lärare? Hur låter du dina lärares engagemang lysa klart? Engagemang kan både gödas och dödas