Tydligt ledarskap för gruppen och för individen

IMG_5661

Från Vittra Telefonplan

I fredags såg jag för en gångs skull på fotboll; Brasilien vs Colombia. Intressant ur flera aspekter (tänk, jag trodde fotboll handlade mer om fötter på bollen än om händer och armar i andras ansikten…), inte minst fångade domarens kroppsspråk mitt intresse. Snacka om tydlighet när spelarna försökte ifrågasätta hans auktoritet; ett steg fram och stadig blick. Inte hotfull, men tydlig och säker, med pondus och bakomliggande auktoritet. Vilket faktiskt gör att spelet kan ha sin gång utan att störas av längre avbrott än nödvändigt, man kan ju bara föreställa sig hur det skulle sluta om man lät de 22 på planen sköta sin egen konflikthantering… Tänk, det här tror jag en och annan kollega skulle tjäna mycket på att träna in. Inte främst prata om, utan träna in. Precis som jag tränar mina elever i muntlig framställning utifrån tips vi samlat och samlar på oss. En så enkel sak som att öva sig i att istället för att backa när fjärilarna i magen kommer ta ett steg fram och ställa vikten på framfoten gör faktiskt att alla – alla – elever klarar av muntlig presentation. Apropå träning så kommer vi på Skapaskolan inleda nästa läsår med en två veckor lång träningsperiod där eleverna tränas in i skolans arbetsformer inklusive beteenden och förhållningssätt som är gynnsamma för dem själva och vår gemensamma miljö.

Läraren skall utgå från att eleverna kan och vill ta ett personligt ansvar för sin inlärning och för sitt arbete i skolan /Lgr 11

workabilityIMG_6134Det kan handla om så enkla saker som hur vi hälsar på varandra, hur man håller ordning på sitt material, hur man spolar efter sig på toaletten, hur man är med och bidrar till god matro och trivsam rasttillvaro. Egentligen självklarheter som alla i den bästa av världar borde ha med sig hemifrån, men något vi upptäckt behöver tränas in. Inte pratas om, det blir lätt bara tjat som inte fungerar, utan tränas, tränas, tränas – tills det sitter.

– Tjat är en sorts trasigt prat. Prat som inte fungerar” /Sandvargen av Åsa Lind

Även vi pedagoger kommer att träna oss i mer gynnsamma förhållningssätt och handlingar, så att våra värderingar och vår vision på allvar kan byggas på en stadig grund. Det känns bra, riktigt och viktigt. Vårt ständiga påpekanden om vikten att eleverna måste läsa även på sommaren resulterade i en rekordmängd böcker från eleverna till magistern, trevligt! Sommarläsningens höjdpunkt såhär långt har varit Malcolm Gladwell ”Vad hunden såg”;

”Gång på gång vänder Gladwell blicken mot det skenbart triviala eller självklara, och gång på gång öppnar sig nya och överraskande perspektiv”

Bland annat skriver han om Cecar ”mannen som talar med hundar” Millan, som brukar kunna förvandla vilken monsterhund som helst till en fin och tillfreds vovve på bara några timmar eller dagar. Hur gör han? Vad gör han? Det handlar om till synes enkla saker som total närvaro, medveten placering av kropp och armar, att bygga en fungerande relation utifrån respekt och bakomliggande auktoritet. Inte likställdhet, utan respekt för varandras roller och funktion. Precis som fotbollsdomaren och spelarna. Precis som läraren med sina elever. Vilket jag finner att även Sveriges elevråd SVEA skriver i sitt valmanifest:

”Lärare är elevens främsta verktyg för inlärning, både den ämnesmässiga kunskapen men också i form av värdegrund och som guide i det sociala samspelet.

IMG_5749

Från Sjölins gymnasium

Detta ställer höga krav på den ledarroll som läraren innehar. En bra lärare brinner för sina elever, för sitt yrke och sitt ämne. En bra lärare har inte bara god kompetens inom sina skolämnen, utan också inom inflytandearbete, digital kompetens, normkritik och att leda grupper.”

För övrigt anser jag att lärare behöver utveckla såväl fungerande undervisningsrelation och god ämnesdidaktik som ödmjuk orubblighet.

Läraryrkets status och humlan som flög

Läser tidningen.

Att bara fem procent av lärarna tycker att yrket uppskattas är en exceptionellt låg siffra, och placerar Sverige i bottenskiktet vad gäller synen på hur yrket värderas. /SvD 25/6-14

– och jag kan inte låta bli att fälla en samfälld suck. Hur svårt ska det vara att förstå? Man kan helt enkelt inte låta reallöner sjunka, föra fram idéer om att lärare är utbytbara kommuntjänstemän, införa en Barn- och Elevombudsman ”Känner du dig kränkt – vi ser till att du får pengar!” utan att det ger effekter. Vi vet idag att humlan kan flyga (att den inte skulle kunna det är en myt, den använder bara en annan metod än den gängse), men vi vet också att vi inte kan lasta på humlan hur mycket last som helst om vi fortfarande vill se den flyga.

Talis 2013 visar också att bara 53 procent av de tillfrågade svenska lärarna skulle, om de kunde, välja läraryrket igen. Sverige ligger därmed långt under snittet på 78 procent. /SvD 25/6-14

Jag tillhör dock den svaga majoriteten av lärare som skulle välja yrket igen, ty lika mörkt som det kan te sig, lika drömlikt kan det också vara. När stärnglansen tänds i ungarnas ögon blir jag till en humla som svävar högt. Jag upplever också att jag och mitt yrkeskunnande har hög status bland min närmaste omgivning. Kanske handlar det om att den som är stolt över sitt yrkesval – och självklart undertecknar alla dokument med leg lär också ges mer respekt och status? Jag vet vad jag kan och är ödmjuk inför det jag inte kan. Jag prioriterar tid mer till att läsa in mig på aktuell skolforskning än skriva långa omdömen i-syfte-att-ha-ryggen-fri. Jag tar mitt lärarledarskap på allvar, men vet också att det självklart bygger på en fungerande undervisningsrelation om elever ska välja att följa mig. Lika gärna som jag utan tvekan kan släppa in en av mina kloka fyror rakt in på skolans blogg som redaktör kan jag peka med hela handen och vara tydlig med att ”nu gäller detta, jag har tolkningsföreträde”. Allt handlar om en ständig balansgång och hundratals beslut som måste fattas varje dag i skolan. Jag är stolt över att stå pall för detta – inte för att alla beslut alltid blir rätt (det är en omöjlighet), utan för att jag väljer att försöka göra det omöjliga istället för att ge upp och göra det tråkigt säkra.
Om medvetenheten om läraryrkets oerhörda komplexitet blev allmänt känd skulle statusen utan tvekan närma sig de nivåer som samhället skulle tjäna på att den hade. Lönen skulle också vara i paritet med uppdragets ansvar och komplexitet. Hur svårt kan det vara?

Fler manliga lärare?

Läser dagens tidningar:

Fridolin vill se fler manliga lärare. /SvD 15/6-14, DN 15/6-14

– och tänker direkt att detta har jag nog redan skrivit om, inklusive hur en möjlig lösning ser ut. Det visar sig vara nästan exakt tre år sedan, det jag skrev då håller än:

Behövs män i skolan?

bild-8Detta läsår har jag upplevt något så ovanligt som två manliga lärarkollegor i år 1-4. Gör det skillnad? Ja, i vissa delar är det nog så, oavsett vad vi tycker om det. Är en blandning ur alla dess aspekter bättre som grund för en sund verksamhet med mångfald? Tvivelsutan. Min yngsta dotter har en manlig förskollärare (tror det är ungefär 3% av landets barn som har det), vi är övertygade om att det tillför något som gör det värt allt engagemang ett föräldrakooperativ innebär. Blotta misstanken om misstanken om det vidrigaste man kan tänka kan tänkas räcka från att få män att söka sig till andra branscher (samtidigt som de övergrepp som görs verkar göras av outbildade, är övertygad om att en över tre år lång utbildning är och gör något med människan), men ska det hela få någon lösning så handlar det faktiskt om: lön och bättre villkor. Så enkelt och så svårt är det. Till och med Stockholms stad skriver det i klartext:

Lönen är förstås viktig när du ska välja jobb och yrke.

Nu är det upp till bevis, alla politiker och huvudmän som lovar runt och ofta håller tunt. Jag vill slippa höra ”Skolan är viktig” utan att det också skickas med resurser som visar att man menar allvar med de vackra orden. Tack.

 

 

Skolavslutning på helt nytt

Sista skoldagen innan avslutningen väcker mången fundering. Vi kör vi förstås skoldag som vanligt imorgon fram till lunch, utifrån ”lektionen är helig”, men sedan dags för ”Den blomstertid nu kommer”…

Jag vet att jag inte är ensam som lärare att ha tänkt tanken

”tänk att få börja på helt ny kula, i ett tomt klassrum, beställa möbler och lägga upp undervisningen helt från början. Då skulle jag…”

Detta läsår har jag verkligen fått chansen att göra precis det på Skapaskolan. Skolan startades av en rektor med en vision om en skola dit man längtar – för utmaning, för lärande, för gemenskap. Med ”modern teknik och hälsa” som två hörnpelare, liksom tankar om Skolan-Mitt-i-Byn-2.0. Han har dragit till sig ett gäng hängivna och engagerade lärare som alla vill vara med och bygga upp skolan de alltid längtat efter.

Mången lärdom har vi gjort om vi säger så… Det är verkligen svårare och jobbigare än vi kunde föreställa oss, men också roligare – en sann utmaning jag inte skulle viljat vara förutan (även om ju jag denna gång gick från skola där jag stortrivdes med elever och kollegor).

IMG_6056På gott och ont finns här inga traditioner eller traditionsbärare. Inga rutiner, inget som sitter i väggarna. Vi fick börja 5/8-13 i helt tomma, nästan klara paviljonger – 20/8 började så eleverna… På en liten friskola måste man vara beredd att hugga i med saker man knappt visste behövdes göras, men kan också få möjligheter att göra saker som man inte heller trodde var möjliga. Inga krångliga och dyra upphandlingar och be rektor om specificerad rekvisition – det jag som professionell lärare finner nödvändigt införskaffar jag helt enkelt utan knussel. Infrastrukturen är också till stor del på plats, självklart har vi jobbmobiler, iPad för undervisning och en bärbar för administration. Alla klassrum har projektor med Airserver, alla elever en lärplatta. Vi insåg snabbt och med bistånd av Peter Lippman att om man bara lämnar idén om att varje elev måste ha en fast bordsplats kan man lätt få plats med mer ändamålsenliga och tidsenliga utrymmen för lärande och kollaboration.

Det lättaste som finns är alltid att göra som man brukar. Att göra som man brukar och ändå förvänta sig nya resultat känns naivt i överkant. Machiavelli hade som sagt en och annan poäng i sin analys. Men vi tror också absolut på BALANS – allt nytt är per definition inte bra, i det traditionella finns också mycket som är väl värt att hålla fast vid. Här gäller det verkligen att göra en professionell bedömning.

Sedan var det det här med föräldrar. Vi undersöker nya arbetssätt samtidigt som verksamheten pågår. Eleverna och vi lär oss dem underhand, eleverna är ofta väldigt snabba och anpassningsbara. För mången förälder blir det dock en resa, en resa där man måste lämna det invanda och välkända för att istället hitta andra strukturer och sätt att förhålla sig. Det är inte helt enkelt. Eller som Sandra Jenkins, besökande rektor från Nya Zeeland, så träffande formulerade det hela:

Det svåraste att jobba med är föräldrarnas ingrodda hjärnbanor.

Vi måste säkert bli bättre på kommunikation och göra processen tydlig, samtidigt som det också är en ständig balansgång mellan hur mycket lärartid och kraft som ska läggas på vardera:

  • undervisning
  • undervisningsrelation
  • undervisningsplanering
  • undervisningsuppföljning
  • Administration
  • Kommunikation med föräldrar
  • Kommunikation med omvärld
  • Samordning av enheten
  • Kompetensutveckling
  • Verksamhetsutveckling/fintrimning
  • Verksamhetsutveckling/tänka nytt

Måste ändå avrunda att det känns väldigt skönt att två av föräldrarna som idag varit på besök (inför val av skola inför hösten) spontant uttryckt:

Skönt att ni lägger er tid på annat än på veckobrev.

 

Stolt lärare

I veckan ”återvände jag till brottsplatsen” genom att helt enkelt ta en dag ledigt från Skapaskolan för att helt sonika dyka upp på Vasaskolans skolgård för ett kärt återseende av f d kollegor och elever. Det blev bara ett år på den skolan, men ett händelserikt och på många sätt givande år.

Lärare lämnar avtryck hos elever, såväl goda som mindre goda. Man kan måhända inte lyckas med alla elever – men kan kan absolut försöka. Lyckas jag lämna efter mig minst två elever på rätt kurs har jag ju i alla fall dubblerat framgången. Och fler än två lär man ju lyckas med under resans gång får man tänka…

Lärarjobbet är absolut jobbigare än jag trodde, svårare än jag trodde, men också roligare än jag trodde. Tvivelsutan är det världens viktigaste jobb.

FrontBigDet är absolut ett yrkesval att vara stolt över. Inte för att man alltid gör rätt, för det går inte i en versamhet som avkräver en 3-500 moraliskt signifikanta beslut varje normal dag, utan tid för eftertanke och djupare beslutunderlag. Utan för att man gör sitt bästa med sitt engagemang, för att man faktiskt har koll på sina styrdokument och rimligt väl lyckas balansera alla motstridiga krav och uppgifter. För att man lyckas etablera en fungerande undervisningsrelation till så många och på så sätt föra gruppen till platser dit den inte visste att den ville gå.

Att eleverna i våra skolor är underbara, att barn och ungdomar i största allmänhet är alla kryddor och dofter man kan önska sig i tillvaron (om man tar sig tid att verkligen känna efter!), det har jag berättat om ofta.
Men lärarna! FATTAR ni vilket arbete de utför?! Fattar ni hur bra de är? 
Hur kompetenta och passionerade och yrkesskickliga de är. Ögon i nacken och bläckfiskarmar. Vi vanliga dödliga blir stressade av att ha barnkalas med tolv ungar i huset en gång om året. I skolan är det kalas varje dag. Hela tiden. /Ingela Netz, rektor

För så är det – sällan brukar föräldrar uppskatta en som lärare bättre än efter första klassfesten, där de var tiotalet vuxna i två timmar…

Lärarna måste ges reella möjligheter att ta sitt pedagogiska ansvar. Här har rektorer, kommuner och enskilda skolhuvudmän ett stort ansvar att ge lärarna bra förutsättningar. En av våra undersökningar förra året visar att drygt hälften av lärarnas arbetstid används till undervisning, planering av undervisning och dokumentation av elevernas kunskaper. /Anna Ekström, generaldirektör Skolverket

För det spelar ju roll vad vi gör – och att vi står pall att göra det. Vi måste prioritera vår tid och vår kraft rätt. Vi måste bygga på stolthet mer än på misströstan. Endast gedigen bildning, kunskaper och motivation till kreativitet kan långsiktigt bygga välfärd. Här spelar lärare roll, inte minst som katalysatorer och någon som ger såväl stöttning som riktning när det behövs. Eller som Adolphson brukar inledningstala för nya elever:

Jag är högt utbildad. Jag är rätt bra på det jag gör. Om ni ger er hän och vågar satsa kan jag lära er så ofantligt mycket. Om historia, religion eller samhällskunskap javisst. Men ännu mer om själva lärandet. hur ni knäcker koden, hur ni kan utvecklas, växa och finna er fulla potential. Hur ni tar er in på universitet men också hur ni tar er ut därifrån, om färdigheter bakom själva betyget…ja det finns faktiskt ingen begränsning.

Jag, å min sida, begär egentligen bara en sak av er: dont waste my motherfucking time.  /Fredrik Adolphson, leg gymnasielärare

För det är i skolan nyckeln finns. Om vi lärare bara ges chansen – på allvar. Och fortsätter ta den, så att frön som sås i form av Skollyftet, Edcamp, Pedagogisk pub, Skolchatt, Digitala Skollyftet får blomma vidare.

Under tiden fortsätter jag att gotta mig i ord från två tidigare f d elever. Först ut är en elev som jag stångades med oerhört intensivt mina första år som lärare. En dag långt senare sprang vi på varandra och hen säger spontant:

Du hade rätt Magnus. Det fanns faktiskt potential för mig…

Sedan en elev jag träffade i veckan, en elev som utmanade mig på helt andra sätt, men också felaktigt beskrev mig som en magiker, när det faktiskt var hen som gjorde jobbet. En elev som jag en dag är säker på att jag med ännu större stolthet en dag kan få säga ”Hen var min elev”.

För nog finns det gott om berättelser om betydelsefulla möten i skolan? Du lärare: räta på ryggen, berätta om dem. Var stolt. Delta och utveckla gärna i de mötesplatser och arenor som finns. Själv hänger jag på pedagogisk pub på onsdag, det är bara att hänga på om man är i Stockholm. Jag har heller aldrig varit på någon Edcamp som inte gett mer än det kostat i form av tid och engagemang. Skolchatt har jag såhär långt aldrig lyckats att bara kika in på, utan att dras med. Men det gäller samtidigt att minnas Annas kloka ord:

”Men det viktiga är vad som händer i klassrummet, lärandet och lärarens ledarskap” /Anna Kaya, Metro 28/5-14

Nej, nu dags för lite återhämtning och vila för att orka skapa goda tillfällen till lärande imorgon. Gör mig stolt!

 

 

Bära fanan högt?

bild-7Jag hoppas även du använder din demokratiska rättighet och går och röstar i dagens val. Liksom pratar om det med dina nära och kära.
Vi har alla ett ansvar för att göra vad vi kan för att förebygga fler katastrofer som Utøya.
Jag engagerar mig som lärare. Skolan bygger på demokratins fundament – där olika uppfattningar ska stötas och blötas. Även de vi inte gillar.
”Jag delar inte dina åsikter men jag är beredd att dö för din rätt att framföra dem.” tillskrivs ofta Voltaire.
Därför finns det även en logik i Skolverkets förtydligande vad som gäller när olika partier önskar komma till skolan:

Engagera dig!

Om man inte står på sig gör ofta någon annan det…

Har du inte röstat än och behöver vägledning: UR har förstås bra guider även här.

Det här med klasstorleken…

Läser i tidningen

Dubbla lärare lyftet resultaten

och påstår att det finns potential i att prova någon variant av detta för många skolor och lärare. Jag ogillar ju tanken på Mirakelkuren med stort M, men har många positiva erfarenheter av att i olika steg släppa tanken ”min klass – mitt klassrum” till förmån för ”våra elever i våra olika ändamålsenliga rum”. Att vara flera lärare på plats ger andra möjligheter till undervisning, bedömning, bygge av undervisningsrelation samt konkret utveckling av allt detta. Alla är väl tämligen överens om att läraren spelar störst roll för resultaten, många studier visar att kollegialt lärande och utveckling är bättre än mången annan kompetensutveckling. Då talar jag givetvis inte om meningslösa grupparbeten på studiedagar, utan om konkret arbete i och med själva görandet.

Min mellandotter går i en klass med 74 elever. De var tre förskoleklassgupper vilka slogs ihop till en stor grupp, med fler lärare och flera olikt möblerade lokaler istället för en-klass-en-lärare-ett-klassrum. Den stora gruppen delas sedan in i olika mindre grupper på kors och tvärs, utifrån vad som ska göras. Många föräldrar var förstås oroliga och ovana till en början, men nu känner nog alla att det blivit riktigt bra – flera lärare har kommit än mer till sin rätt, att det finns olika typer av rum som passar för olika aktiviteter känns numera som en självklarhet. Eller?

Högläsning (upplevelseläsning): är det bäst med 22 eller 44?

Vi har ofta högläsning efter lunchrast tre dagar i veckan (de två andra går eleverna en kilometer till idrotten). Vi har f n 44 elever på två lärare, men har valt att organisera detta med en lärare som läser för alla 44. Dels är det mycket mysigare, dels ger det möjligheter för den lärare som inte läser att göra något annat i 20 minuter. Det blir en timme i veckan extra att använda till planering och uppföljning. Dessutom händer det att det seglar upp konflikter på lunchrasten, vilka behöver redas i efter lunch. Som ensam lärare på 22 så måste man då välja; sitta med inblandade elever och lära oss något av konflikten, låta hela gruppen delta i prat om konflikten eller låta den vara och istället läsa högt för övriga elevers skull. Alla dessa tre val kan vara helt rätt och helt fel, beroende på situation, mål, elever, kontext. Men vi behöver inte ens välja – vi har ju frigjort en lärare, inom befintlig ram. Kan vi tänka så oftare månntro? Inte i syfte att spara pengar och minska på personalen, utan höja kvaliteten i det som görs? Jag påstår att ändamålsenligt varierade gruppstorlekar/personaltäthet är en framgångsfaktor som borde undersökas vidare. Att organisera utifrån aktivitet är inte lätt i trångbodda skolor, i synnerhet inte om man börjar med att fylla varje rum med bord och bänkar till alla…

Men helt klart är det i många situationer viktigt med rimliga storlekar på grupp. För att alla ska kunna synas och höras, bli sedda och lyssnade på, för säkerhet, för utrymme. När Hatties studie dras upp i diskussionen om klasstorlek blir jag bara så trött, de bakomliggande studierna jämför ju äpplen och päron. Vad som konstituerar en stor respektive liten grupp skiljer sig åt, beroende på ämne, ålder på elever, arbetsform och inte minst på vilka elever som utgör gruppen.

Med någon slags dröm om att den politiska ledningen i landet har makten över att diktera villkor lagligt. Dumheter som att lagstifta om lärartäthet, klassrumstorlek, mm skapar bara en byråkrati och centralstyrning som har föga effekt på det som är skolans verkliga problem: kunskapsresultatet.

Som lärare kan jag inte skapa en fungerande undervisningsrelation till hur många elever som helst. Jag kan inte heller ta ansvar för en professionell och framåtsyftande bedömning av alltför många elever. Detta är givetvis olika för olika ämnen och årskurser och går faktiskt till viss del att räkna på. Hur lång tid tar det att rätta en elevuppgift och ge formativ återkoppling? Multiplicera med antal elever och tiden för planering och uppföljning rinner snabbt iväg. Sedan måste det även finnas kraft, tid och möjligheter att möta det oväntade – konflikter uppstår, teknik strular, omvärlden påverkar i stort och i smått. Att bygga undervisningsrelation tar både tid och kraft, men ger så mycken utdelning på sikt. Kan vi se skolan mer som en investering i framtiden än som en onödig kostnad att skära i när hockeylaget behöver en ny arena, tack?

Att prova nya sätt att organisera tillvaron på är inte lätt. De ska inte göras bara-för-att, utan för att man anser de vara värda ett försök i syfte att höja resultaten. Först då kan skolan bli vad skolan bör vara, en plats där nästa generation kan

”finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”/Lgr 11, kap 1

 

 

 

Kreativ övning

bild-5Igår var jag med och uppträdde på Global forum on migration and development. 8 minuter dans i högt tempo på en scen med ett par hundra internationella gäster i publiken, med bra gensvar. Efteråt lite spontan respons från en i publiken:

Det märktes att ni kunde er sak. Ni övar en gång i veckan och har gjort så ganska länge, eller?

Vilket vi kunde bekräfta (en del av oss i närmare 35 år). Danserna vi valt är sådana vi haft på repertoaren i flera år, vi kan dem utan och innan, även när en scen med stålkanter gör att någon snubblar till. För ett tiotal år sedan träffade vi en av landets främsta folkdansare (en av de få som lever professionellt på sin dans) och ställde bland annat frågan:

Men hur kul är det egentligen att göra samma dansföreställning 200 gånger?

Hans svar gav insikter och tankegods:

Det är som bäst ungefär efter 200 gånger. Då sitter dansen djupt i min kropp och jag behöver inte tänka, utan kan bara åka med och verkligen ta ut svängarna. Kompaniet är synkroniserade och avslappnade, vi klarar improvisation utan att tveka.

Så är det förstås – när något sitter behöver man inte fresta på arbetsminne utan kan lägga fokus på rätt saker. Samtidigt minns jag ju hur jag fullständigt tröttnade på mellanstadiematematiken med repetition sida upp och sida ner. Jag hade ju förstått själva algoritmen och kunde för mitt liv inte förstå varför jag skulle räkna sida upp och sida ner med tal jag klarade galant. Just där var inte repetition av nöden, men att kunna multiplikationstabellen utantill kan samtidigt göra att man inte behöver lägga kraft på det utan istället kan fokusera på själva problemet som ska lösas.

Läser sedan Yvonne Liljekvists avhandling Lärande i matematik. Om resonemang och matematikuppgifters egenskaper  som ger en del vetenskapligt tankegods i denna härad. Äntligen får vi se fler och fler lärare som forskar på frågor som de – och vi andra lärare – faktiskt ställt oss i vår vardag, i syfte att utveckla och förfina vår undervisning!

 ”Att lära sig termer och procedurer utantill, ibland utan att förstå, är en del av att lära sig matematik. Problemet uppstår när det blir den dominerande undervisnings- och lärandestrategin, eftersom det inte är möjligt för eleven att utveckla sin matematiska kompetens till att omfatta exempelvis problemlösningsförmåga eller begreppsförståelse genom att lära sig allt utantill. Det är exempelvis välkänt att det inte finns någon överföring från utantillkunskap i form av fakta och 4 procedurer till förmågan att kunna lösa icke rutinartade problemuppgifter…

Undervisning och lärande är mångdimensionellt och att finna en bästa allomfattande undervisningsmetod är därför knappast möjligt. Däremot är det viktigt att urskilja avgörande didaktiska vägval för att utveckla undervisningen (Brousseau, 1997; Niss, 2007). Ett sådant vägval är utformningen av matematikuppgifter…

När elever engageras i att lösa matematikuppgifter utmanas de på olika sätt beroende på vad uppgiften innehåller. Utmaningar ska här förstås i termer av elevers möjligheter och ansvar att använda och utveckla sin matematiska kompetens i form av problemlösningsförmåga, resonemangsförmåga och begreppsförståelse, som är centrala lärandemål i skolmatematiken (se t.ex. Skolverket, 2011, Lgr11). Det gäller även kognitiva utmaningar, exempelvis i termer av belastning på arbetsminne.” /Liljekvist 2014 (Karlstad Universitet)

Att läsa en avhandling är inte så komplicerat, Liljekvist har även gjort ett klokt medvetet val att skriva på svenska, i syfte att det ska vara tillgängligt. Sammanfattning och slutsatser återfinns redan på sidan 40 (det är en sammanläggningsavhandling, de tunga och för fakulteten fokuserade metoddiskussionerna återfinns i appendix):

”Den övergripande slutsatsen som kan dras är att det har betydelse vilken typ av uppgifter eleverna engageras i när de ska lära sig något nytt. De elever som engagerades i att konstruera sin lösning hade sämre resultat på träningen men bättre resultat på testerna, än de deltagare som engagerats i att lösa uppgifterna med en given lösningsmetod. Resultatet drevs inte av de deltagare som hade högst kognitivt index, utan tvärtom visade det sig att uppgifterna designade inom den kreativa metoden gav deltagare med mer begränsat arbetsminne etc. bättre förutsättningar att lära sig och nå kunskapsmålet.

Det innebär att undervisning som bygger på uppgifter där eleverna har tillgång till lösningsmetoden och därför inte behöver konstruera den, är mindre effektiv.”/ Liljekvist 2014 (Karlstad Universitet)

För vilken lärare vill inte använda mer effektiva metoder i sin undervisning? Tänk om all tid och kraft som läggs på perifer administration i syfte att ha ryggen fri istället kunde läggas på utveckling av undervisning, vad skulle du kunna åstadkommas?

Idag tar jag en paus från Skapaskolan och undervisningen för att delta i konferensen ”En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – erfarenheter och exempel från lärare och skolledare”, vi får väl se vad den kan tänkas bidra med här. Twitterflödet från konferensen hittar du på #skolforskning.