Mobilens vara eller icke vara, är det frågan?

IMG_4163I januari anslöt ytterligare fyra nya elever till min grupp på Skapaskolan. Vi hade mött elever och föräldrar redan på jullovets avslutande planeringsdagar för att gå igenom lite hur vi tänker kring och organiserar vår tillvaro här på Skapaskolan. På två timmar hinner man dock bara en bråkdel, plus att det alltid finns gott om för-givet-taganden som man inte är medveten om. Direkt på första skolmorgonen kom en spontana fråga från några av de nya eleverna:

– Var ska vi lägga våra mobiler?
med en tydlig undertext av att de från förra skolan var vana att lämna in dem till någon slags förvaring modell ”mobildagis”. Mitt lika spontana svar blev:
”Inte vet jag var du ska lägga den för att hålla ordning på den. Hursomhelst får den inte störa vår arbetsro.”
Om jag tar hand om elevers mobiler blir jag också ansvarig för dem. Lärarjobbet är ansvarsfullt nog utan att jag själv ska lägga på mig ytterligare saker. Kraft, tid och fokus är begränsade storheter och jag ska i första hand använda det till sådant som tillför kunskapstillväxt. Om man samlar in mobiltelefoner är det sannolikt en tidsfråga innan någon försvinner eller går sönder, då står vi där med ett onödigt problem på halsen. Samtidigt som vi inte ger de unga möjligheten att lära sig ta ansvar för sina saker och sina handlingar.
Självklart får mobiler och annat inte störa arbetsro och ordning. Här ger ju Skollagen tydligt mandat till mig som lärare att omhänderta* föremål som stör arbetsro och ordning och jag drar mig inte för att göra den professionella bedömning som krävs, med stöd i styrdokument. Skolverk och Skolinspektion bekräftar dock att det inte finns stöd i lag eller förordning att omhänderta mobiler i förebyggande syfte – liksom att det finns stöd att omhänderta om de stör:

“När det gäller föremål som stör är det hur föremålet används som är grunden för omhändertagandet. En mobiltelefon är till exempel i regel inte störande om den är avstängd men om eleven hanterar den på något annat sätt så att undervisningen försvåras så stör den utbildningen och kan omhändertas. Vad gäller föremål som i sig är farliga, till exempel knivar, fyrverkerier eller kemikalier, spelar det ingen roll hur de används. De kan alltid omhändertas.” /Skolverket

Innan jag började arbeta på Skapaskolan (där tidsenlig teknik är en lika självklar del som penna och papper) hade jag ett mellanår på en skola där man
”funderade på trådlöst nät”…
Varje elev hade dock en modern smartphone, så vi kunde hursomhelst börja utveckla en del undervisning med dem som digitalt stöd. Apropå det finns det numera rykande aktuell skolforskning som lyfter just vad som behöver komma till för att rätt orkestrera undervisning med hjälp av mobiler.
Efter en tid gick skolledningen ut att vi skulle samla in mobiltelefoner, främst med anledning att det var problem med en klass och en handfull elever. Jag meddelade skolledningen vad som faktiskt gäller samtidigt som jag för mina elever berättade:
“Här är korgen där ni förväntas lägga era mobiler. Jag tänker aldrig någonsin titta i korgen, utan förutsätter att ni fortsätter att använda era mobiler till rätt saker. Korgen finns dock här om rektor mot all förmodan skulle komma på besök.”
Jag undervisade även delvis gruppen som hade svårt att hantera sina mobiler. Efter att jag omhändertagit första mobilerna samt även svarat i den som ringde så tog eleverna dock bort dem när jag var där. De mest försigkomna var ju för övrigt inte heller dummare än att de tog med två mobiler, en de lämnade in och en som de hade kvar…
För mig måste målet vara att eleverna väljer gynnsamma förhållningssätt. Inte för att de inte har möjlighet till annat, utan för att de förstått att de själva långsiktigt tjänar på att göra det. ”Vi är varandras miljö” och ”Sprida Glädje” räcker i min värld som grundregler vilka kan appliceras på nästan alla situationer i skolan. Även när det gäller mobiler på rasten, vilket mycket sällan tillför något – föräldern som får ett ledset barn i luren istället för att barnet söker upp skolpersonal på plats kan i allmänhet inte göra särskilt stor nytta, utan får bara egen ångest. Det är i min värld förälders/elevs och inte lärares ansvar om mobiler skickas med till skolan. Därför tänker jag inte heller ta något ansvar för när de försvinner eller går sönder. Här är jag och skolan tydlig.
Vi måste också vara tydliga med varför barn förväntas vara i skolan. Liksom att verksamheten självklart ska vara trygg och trivsam – men att det inte räcker! Detta är snarare nödvändiga förutsättningar för kunskapstillväxt och lärande, vilket är själva målet.
* förbundsjuristerna är väldigt tydliga med att vi endast får omhänderta och därmed även ska använda det som begrepp. Beslagta är det bara polis som har befogenhet att göra

(Förste) Lärarens Utmaningar

I torsdags samlade Linköpings universitet knappa 100-talet förstelärare på Visualiseringscenter C. Efter presentation av domteaterns möjligheter berättade Linnéa Stenliden (nydisputerad Lärarfavorit) om fynden från sitt avhandlingsarbete (delar av detta kommer framgent läggas ut på LiU).
Efter viktig kaffepaus var det så min tur att “inspirera och utmana” på tema “Läraryrket och förstelärarnas utmaningar i tillvaron”. Ovan ett utdrag från den Kahoot jag inledde med: “(Förste)Lärarens utmaningar“. Efter följde föreläsning på knappt en timme, vilken hann komma igenom ungefär halva denna presentation. Jag hade även gjort en Kahoot med quiz-frågor om hur det såg ut med förstelärare efter första omgången vilken inte alls hanns med, gör den gärna nu!
Jag är övertygad om att vi behöver prata mer om både läraryrkets och förstelärarens utmaningartillsammans. Vi har ju Sveriges viktigaste yrke.

Mer ang föräldrar

IgIMG_0666år var äldsta dottern och spelade innebandymatch. Som alltid jobbade de hårt tillsammans i laget och hade klart kul. Vann gjorde de inte, trots en viss ledning och jämnt spel. Jag är glad att hon spelar i ett lag där trivsel tillsammans och rörelseglädje står i fokus istället för “toppa-laget-hata-motståndarlaget”. På väggen i hallen såg jag denna, kunde inte låta bli att ta en bild och dela med mig av den i sociala medier med kommentaren:

Tänk om alla idrottsföräldrar alltid anammade detta enkla o för mig självklara förhållningssätt…

Inlägget fick många gillanden samt en intressant kommentar:

jacob

 

 

 

– och det känns ju onekligen som en klok fråga att fundera vidare på! Hur tänker du kring detta? Föräldrar kan ju verkligen både göda och döda ens engagemang. En väl fungerande samverkan tjänar ALLA på.

Några av mina tidigare funderingar ang skola och föräldrar:

Lyssna gärna också på podcasten “Det Är Lärarnas Fel” ang Tidstjuvar.

Om dryga två veckor leder jag seminarium på temat föräldrasamverakn för lärare i Uppsala, vilket jag verkligen ser fram emot. Att träffa medvetna lärare och föra dialog om yrkesfrågor är alltid, alltid givande.

Men innan dess har vi terminsstart! Förutom återseende av tidigare elever har vi fyra nya till gruppen. I fredags tog vi oss tid att träffa och introducera dem och deras föräldrar i hur Skapaskolan tänker och fungerar. Det känns onekligen som väl investerad tid. Men nu är det dags att koppla ner och samla kraft till morgondagen!  Jag tillönskar alla lärare, föräldrar, elever och andra verksamma i skolan en härlig termin!

Våra val och prioriteringar

För tjugo år sedan valde man att lägga resurser på höga radiomaster till "Radio Sweden". Snart monteras de ner då spridningen via andra media är så mycket smidigare.

För tjugo år sedan valde man att lägga resurser på höga radiomaster till “Radio Sweden”. Snart monteras de ner då spridningen via andra media är så mycket smidigare.

Jag läser i dagens tidning (BLT, vilken tyvärr inte lagt artikeln på nätet, men utgått från samma TT-artikel som SVT) om “Digital detox” och inser att det är ungefär vad jag nyttjat tiden mellan jul och fram till nu; att nästan pausa mitt skolflöde i sociala medier för att istället umgås med nära och kära, liksom ta en extra promenad ut i naturen och in i litteraturen. Ett litet återfall på nyårsdagens #skolchatt, som just kom att handla en hel del om våra val, prioriteringar och hopp inför 2015, men skolans kommunikationssystem har helt fått vila. För en gångs skull – det är härligt att faktiskt kunna dela tankar och idéer med goda kollegor närhelst det passar mig. Liksom att låta bli när det inte gör det.

Min värld är ju sällan svart eller vit, utan i allmänhet klart mer färgglad. Jag tror inte sociala medier är lösningen på alla problem, men inte heller att de skapar våra problem. Det beror så mycket på vad man gör av det, vad man väljer att göra – och inte göra. Näthat skiljer sig inte fundamentalt från annat hat, nätkärlek likaså. Termen IRL får väl numera anses ganska så obsolet; varför skulle en kontakt med en vän eller bekant 100 mil bort genom ett socialt media vara mindre verklig än motsvarande med personen jag sitter bredvid på tåget? Båda har snarare sina för- och nackdelar, eller kanske snarare möjligheter och problem, men jag kan inte säga att den ena skulle vara mindre verklig än den andra. Vilken som är mest värdefull avgörs förstås av kvaliteten i vårt utbyte?

Ett annat val som vi som är småbarnsföräldrar “måste” göra är vilka kalasminnen vi vill ge dem och deras kamrater. Själv blir jag dock mest trött på snyfthistorier typ “Dyra kalas stänger barn ute”. För här handlar det ju verkligen om val. Några av våra barns bästa kalas har varit de när vi tagit gänget ut i skogen (det räcker med några hundra meter), gjort upp eld där vi grillat korv och marshmallows samt i övrigt bjudit på fri lek i skogen. Jag lovar – det var minst lika uppskattat som vilket leklandskalas som helst. Kvaliteten på kalas avgörs helt enkelt inte på vem som bjuder dyrast, utan helt andra saker.

På torsdag får jag dock problem att välja; dels är det PedagogiskPub med samtal om skola i både stort och smått med andra som också vill prata skola; dels är det #skolchatt med tema typ

“Hur mycket tyckande tål skolan? Vems tyckande?”

Kanske kan man vara på två ställen samtidigt ändå? Allt handlar ju till syvende och sist om att göra – och stå för – sina val och sina prioriteringar. Liksom att låta andra stå för sina men ändå utgå från att varje människa i varje givet ögonblick gör så gott den kan utifrån de förutsättningar, förhållningssätt, kunskaper, behov och föreställningsvärld som föreligger?

Välkommen år 2015!

Körlingföräldrar hjälper – på riktigt

IMG_7628Lyssnade efter Twittertips på Studio Ett två dagar innan jul och kan bara inte låta bli att skriva några rader. Undrar vad som skulle hända om fler föräldrar lyssnade till – och i handling tog till sig av det – Anne-Marie Körling säger:

Föräldern som i handling visar att eleven med sin läxa “gör ett viktigt arbete… Vilken tilltro till hennes förmåga och till hennes arbete, och till det som skolan givit hemmet att ta del av”…

‘”Att hjälpa är kanske att bara tala om att jag ser att detta är svårt. Jag är väldigt nyfiken på hur du kommer att klara av det här… Jag tror dig om det här.

“Det är ju en ganska läskig känsla att bli räddad…”

Inlärd hjälplöshet är helt enkelt livsfarlig. Men med fler Körlingföräldrar och färre Curlingföräldrar skulle vi kunna komma långt. Eller egentligen inte vi – utan framförallt nästa generation! Dvs den generation som förväntas betala för vår pension och vår välfärd… Tror vi på allvar att det går att göra på andra sätt än med fler starka innovationer, vilket i sin tur bygger på en god kombination av mod och förmågor att förverkliga sina drömmar? Kreativitet och färdigheter är inte varandras motsatser, det förra bygger snarare på det senare. Det senare räcker dock inte i sig, men ger en stabil grund att bygga på när nya saker ska prövas. Dessutom krävs förstås en tillåtelse att få misslyckas på vägen till framgång – för vad händer egentligen om vi vet att vi inte längre kan misslyckas – men måste göra vad vi kan för att försöka? Men det handlar förstås om något helt annat än att sopa banan från allt som är lite knöligt, för det leder i förlängningen helt fel:

IMG_7650“Vad är det för skola och vad är det för kunskapssyn som det här skapar? Man ramlar när man lär sig cykla, man ramlar i matematikböcker. Man gör sig illa när man lär sig för att det också är svårt. Men man ställer sig upp och borstar av knäna. Och jag tror vi måste låta saker vara svårt också. Lärande tar tid.” /Anne-Marie Körling, Studio Ett 2014-12-22

Läxor och skolans respektive föräldrars mandat kan och bör vi dock fortsätta tala om (lyssna gärna på hela programmet och läs gärna länkarna ovan, plus denna om att ifrågasätta sina egna läxor – inkl länk vidare till Skolverkets skrift i ämnet), känns som det är dags att få till den där Edcamp om Rättläxa som vi så länge talat om?

Vem vinner på Rädda Lärare?

Jag tycker och tänker som ni vet gärna om skolan i både stort och smått, liksom i både vått och torrt. Trots det har jag fram tills nu inte skrivit någon debattartikel i tidningen Skolvärlden. Men nu så! Det känns bra. Fler lärare borde våga ta bladet från munnen. För vem vill vara en liten lort istället för att rakryggat kunna se sig själv i spegeln?

“Alla förlorar på rädda lärare”

PUBLICERAD 15 DECEMBER 2014

Debatt I en värld där det blir viktigare att ha ett vackert egenkontrolls- och likabehandlingsprogram på plats än ett konkret värdegrundsarbete och personal som har tid att faktiskt möta barnen blir det problem. Fungerande lärararbete bygger på goda relationer, dessa kräver tid och engagemang för att utvecklas. Det skriver läraren Magnus Blixt.

Läs resten här >>>

Om någon mot all förmodan funderar över titeln (som ju redaktionen sätter) så är det i min värld tämligen klart att hela samhället förlorar på lärare som inte ges/har mandat att undervisa och tillrättavisa barn, i syfte att var och en ska ges mod och förmågor att följa sina drömmar.

Lite ödmjuk orubblighet, någon?

PS. Imorgon torsdag åter dags för #skolchatt på Twitter. Då med tema “Lärares fysiska beröring… Häng på du med!

Svensk Jul?

gran Igår traditionell julfest på vad som sägs vara Sveriges äldsta föräldrakooperativa förskola Kotten, vilken snart firar 40 år. Vi har valt den även för tredje dottern, då vi prioriterar rimligt stor barngrupp (14-17 barn 1-5 år) i händerna på väldigt engagerad personal (till skillnad från många andra föräldrakooperativ har vi inga jourdagar utan lämnar pedagogiken till de professionella). Nåja, julfesten är något vi föräldrar gör tillsammans och den ser ut ungefär som den brukar;

  • glögg och pepparkakor, barnen far runt
  • julbord (var och en har ordnat några rätter)
  • barnen far runt
  • dans kring granen
  • fika
  • tomten kommer
  • fiskdamm
  • alla går hem trötta och nöjda (några städar)

julFörutom att fixa med maten leder jag dansen kring granen. Samma program som förra året. Faktiskt i princip samma program som min far ledde före mig, så man kan lätt tänka att det är gammal svensk tradition. Nu är dock sanningen den att sången som parallellt med Helan Går sannolikt är den som flest svenskar kan texten till inte är så ursvensk som man kan tro… Små grodorna har inte ens hundra år på nacken…

Detta tänkte jag på parallellt med att jag ledde dansen, vilket är en tradition i förändring som jag och många med mig gillar, mindes även att jag läst att Fredrik Claussons ord fått rejäl spridning i sociala medier:

“Jag kan förstå att det är särskilt viktigt för er att, så här vid jul, värna våra svenska traditioner. Men efter att vi har satt upp den judiska sjuarmade menoran (adventsljusstaken) i fönstret, har firat ett italienskt helgon (Lucia), tagit in våra tyska barrträd (julgranen), satt oss framför ett amerikanskt underhållningsprogram (Kalle Anka), ätit risgrynsgröt från Medelhavet (ris à la Malta), tagit emot gåvor från ett turkiskt helgon (tomten), och gjort allt detta för att en judisk pacifist (Jesus) föddes av en hijab-bärande moder (Maria) i Palestina (Betlehem), så kan ni väl fundera på om inte julen egentligen handlar om att ta väl hand om varandra, oavsett ursprung, födelseort, ålder, kön, sexualitet, historia, hudfärg eller religion.”

Så: ta hand om varandra, där ute!219x328

Reflektion i vardagen

Såhär söndag kväll infinner sig ofta en stund av reflektion över gångna veckan och viktig laddning inför den som ska komma. På sociala medier kan man lätt notera att man inte hänger ensam som lärare… Att vara fler som dryftar professionella tankar och vänder och vrider på tillvaron är viktigt för reell utveckling. Det gäller att hamna i sammanhang och göra vad man kan för att skapa miljöer där man tillåts prova såväl tankar som praktik, ensam och tillsammans. Fel gör vi varje dag, frågan är bara om vi försöker gömma dem under mattan* eller nyttjar dem som språngbrädor för att hitta nya vägar?

I torsdags hade vi Skolvärlden på besök. Med anledning av kommande avgöranden** i Lärarnas Ansvarsnämnd sökte de en grupp lärare som var villiga att diskutera några av yrkets kärnfrågor inför en artikel i januari. En intervju tror kanske många är en stund av anspänning, men jag som varit med några gånger vågar påstå att det snarare handlar om en stunds givande möjlighet till god reflektion som närmast kan liknas vid handledning. En klok journalist hjälper en helt enkelt att ställa sig de frågor man nog hursomhelst borde ta sig tid att ställa. En gruppintervju med kloka kollegor har även ytterligare perspektiv att tillföra.

Man kan undra varför professionell handledning för lärare i allmänhet mest verkar tas till när det är problem i en grupp, istället för att vara en naturlig del av arbetet? Jag vågar påstå att i princip alla andra grupper som arbetar med människor har återkommande handledning som ett naturligt inslag i vardagen. Som ett sätt att utveckla en gemensam förståelse för verksamhetens olika aspekter, liksom handlingsberedskap inför ett och annat dilemma som vi ju faktiskt vet seglar upp. Dessutom vill jag påstå att god handledning skapar tillit mellan kollegor, en tillit som är en grundsten för att skapa en god gemensam verksamhet.

För nog är det en verksamhet med god kvalitet vi alla vill ha? Är vi då även beredda att betala priset för det? Dvs ge resurser för att kunna ge rimligt med tid för varje elev, tid för förberedelse och uppföljning av god undervisning samt tid och kraft till professionell reflektion i syfte att utveckla verksamheten vidare. Som en grund.

PS. Ett annat tillfälle till reflektion är förstås Pedagogisk Pub respektive Edcamp. Arrangeras runt i landet av lärare för lärare, se respektive länk för mer info. Jag hänger på den i Stockholm nu på torsdag om någon önskar reflektera vidare…

* debattartikel på detta tema kommer äntligen i nästa nummer av Skolvärlden

** 17/12 är det beräknat att dessa ska vara klara