När det blir fel

Jag skriver inte om, utan när. Med flera hundra moraliskt signifikanta beslut att fatta varje dag – mitt under brinnande verksamhet – vore det orimligt att samtliga vägval sedda efterhand skulle vara rätt. På gott och ont måste mycket gå antingen på rutin eller impuls. Och det blir inte alltid rätt, vi är trots allt “bara” människor. Sedan är förstås frågan hur fel det får bli. Kan man tänka sig att ordet BALANS* kan användas även här?

  • inte bagatellisera det som händer som inte är OK

  • inte göra en höna av en fjäder

misstag_EA-300x225Igår tog jag chansen att möta ett gäng engagerade lärarstudenter och lärare på knytkonferensen #edcampstud. Studenterna föreslog teman som de önskade diskutera och utifrån det utkristalliserades olika grupper. Med aktuell situation på skolan valde jag “När det blir fel”.

Någon student var rädd för att det någon gång skulle hända att ens lektions/tema/undervisningsidé inte skulle hålla eller slå an rätt sträng hos eleverna. Vi yrkesverksamma kunde tyvärr bara konfirmera att det kommer att hända. Flera gånger. Men att det faktiskt inte är hela världen, som lärare måste man alltid ge akt på hur ens undervisning faktiskt fungerar och ändra sin plan utifrån det gensvar man får från eleverna**. Det som gått bra tidigare kanske inte längre fungerar – och tvärtom! Lev med det, och se det som en del av tjusningen i yrket. Ställ frågan “vad är det värsta som kan hända om en lektion inte slår an?“, samtidigt som du förstås gör vad du kan för att varje lektion ska räknas till kunskapstillväxten. Vi tillverkar liksom varken skruvar & muttrar eller läkemedel, där det främst handlar om noggrannhet och att inte göra fel. Vi arbetar med människor, människors relationer och människors långsiktiga utveckling och där krävs det mer än att inte göra fel för att det ska fungera. Det är en sann utmaning!

Någon student var rädd för att tappa fattningen och brusa upp. Även det kan hända, även den bäste. Här tänker jag att om det händer är det väldigt viktigt hur läraren agerar efter det har hänt. Självfallet måste det till en reflektion och ett försök till systematik för att undvika upprepning, men först och främst har vi en elev som vi åter måste bygga upp förtroendekapitalet hos. Eleven måste på allvar känna att jag bryr mig. undervisningriktigt, engagemang kan näppeligen vara på låtsas! Vi måste också kunna säga och erkänna att vi gjorde fel, för att på riktigt visa att man faktiskt får vara mänsklig, även om jag vet att jurister säger att man aldrig ska erkänna fel då BeO kan komma att hålla det emot en senare… Sedan behöver en professionell bedömning göras om något ska kommuniceras till vårdnadshavare och/eller rektor. Lyfta den yrkesetiska frågan med kollegor bör ofta göras, i syfte att vi alla ska skaffa oss bättre framtidsberedskap och fundera över vad som går att förhindra genom annan organisation, struktur, förutsättningar… Handledning av utomstående är också ofta lika värdefull som den är sällsynt i skolans värld.

I min värld måste det vara viktigare att försöka göra rätt än att inte försöka göra fel. Om vi ska befolka våra klassrum med lärare som är ofelbara blir det väldigt tomt i skolan. Alla förlorar på rädda lärare.

* flera av studenterna som var med på #edcampstud hade lyssnat till mig när jag föreläste på universitetet om bland annat detta, uttryckte sitt gillande över att ha fått upp ögonen för den aspekten.

** detta ser jag f ö som sant elevinflytande, långt viktigare än formella elevråd och annat som skolinspektion granskar. Det är dock sällan eleverna förstår hur mycket inflytande de faktiskt har här.

Kommentarer (6)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)