När blir elever fd elever?

När jag kom till skolan i morse möttes jag av ett glatt gäng flickor i år två.

Kommer du på avslutningen Magnus? Om du inte gör det vill vi sjunga vår avslutningssång för dig nu, om vi får!

Hur skulle man kunna säga nej till ett dylikt erbjudande, ens om man skulle vilja? Vilket man naturligtvis inte heller vill om man nu har en fungerande undervisningsrelation…

Jag var ju på skolan för att säga farväl till alla goa elever och personal och kommer inte till avslutningen. Mina elever ställde förstås många kloka frågor om både det som hänt och om framtiden. När det var dags för rast och sedvanligt torsdagsfika (där jag skulle avtackas av personal och rektor) kom flera elever fram och sa:

Magnus, kan du inte ha en sista undervisning i alla fall? Snälla, bara en lektion!

Hur skulle man kunna säga nej till ett dylikt erbjudande, ens om man skulle vilja? Vilket man naturligtvis inte heller vill om man nu är lärare och brinner för kunskapstillväxt… Tänk, samma fråga kom faktiskt när jag hälsade på den föregående skolan förra året… Då körde vi igenom Lilla Aktuellt, med efterföljande fördjupning. Denna gång körde vi igenom veckans nukunskap-quiz (gemensamt, där jag stod för den fördjupande undervisningen).

Men när blir ens elever f d elever? Jag minns ännu många av eleverna i min första klass. De är nu vuxna! Några av dem har sökt fbkommentarkontakt via sociala medier, några har jag stött på i 3D. Efter dem har fler passerat, många har berört mig på djupet. Och lärt mig oerhört mycket både om livet, lärande, undervisning och ledarskap. Jag är en bättre lärare idag än jag var igår, men är förstås inte färdig än.

Den lärare som säger sig vara färdig är nog också det.

Jag är också långt ifrån ofelbar. Jag är snarare människa. Ingen magiker, men alltid engagerad och intresserad av att lära mig och mina elever ett och annat.

Ska vi enbart ha ofelbara lärare i våra klassrum, lär det bli väldigt tomt i skolan.

Fyra kassar med avhandlingar och en flyttlåda med diverse lärarprylar bär jag med mig, utöver all gjord erfarenhet.

Fyra kassar med avhandlingar och en flyttlåda med diverse lärarprylar bär jag med mig, utöver all gjord erfarenhet.

Skapaskolan fick (och tog) jag chansen att vara med från start. Det har varit närmast oändligt lärorikt och givande. Men också tagit sin beskärda tid och kraft, förstås. En extra erfarenhetsdimension har varit den lilla, idédrivna, friskolan utan något som sitter i väggar jämfört med den stora kommunala skolan med stolta traditioner…

Vart tar jag då nu vägen? Jag gör faktiskt om resan med en helt nystartad skola (men denna gång med en kommun i ryggen): Glömsta skola i Huddinge. Skolan tjuvstartar med förskoleklasselever i tillfälliga lokaler nästa läsår medan den helt nya och tidsenliga skolbyggnaden byggs färdig. Den erfarna rektorn har en tydlig vision och lockar drivna lärare att ansluta sig till den. Tidsenlig teknik och kollegial samverkan är tänkt att vara infrastruktur. Idag ställde en av eleverna frågan:

Kommer dina elever att ha varsin lärplatta även på den nya skolan?

– och mitt svar blev faktiskt en motfråga:

Tror ni att jag, efter att ha upplevt att ha arbetat 1:1, verkligen skulle kunna tänka mig att gå tillbaks till något annat?

Sedan räcker det förstås inte med fräck teknik och nya lokaler för att skapa en bra skola – det krävs också engagerad och kompetent personal. Samt en omgivning som stöttar skolan – tillsammans kommer vi ju längre.

Nu kör vi!

Kommentarer (7)

  1. Magnus Blixt skriver:

    Ja, absolut härligt, men också lite sorgligt, förstås! Men det är ju inte farligt, utan betyder snarare att det faktiskt har betytt något – på riktigt.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)