Min ADHD och jag

Igår på väg ut i skogen hörde jag inledningen av radioprogrammet Kropp & själ: Piller för allt? Gränserna för normaliteten och den starka medikaliseringsvågen i samhället lyftes upp, jag blev åter påmind om detta sedan tidigare halvfärdiga blogginlägg.

I syfte att säkerställa förmågan tala inför grupp har jag alltid kört hårt med Visa & Berätta. Att tala inför en grupp är dels ett kunskapskrav för år tre, dels en förutsättning för att på allvar kunna vara aktiv i en demokrati. Att stå inför en grupp och prata är något stora delar av befolkningen ofta drar sig för, men det beror nog mycket på att vi som gick i skolan på 1900-talet inte heller på allvar fått öva det – och lära oss knepen för det – utan mest kastades ut och förväntades fixa det. Jag inleder alltid med att eleverna får Visa & Berätta om något ämne de själva valt; det kan vara om favoritleksaken, ett gosedjur, någon fritidsaktivitet eller en semester eller … Om de vill kan de ha bildstöd, eller ha med något, eller bara berätta rätt upp och ned. Jag ger redskap och har en struktur där de hjälper varandra med stjärnor och glödlampor efteråt, samt samlar på användbara tips i ett gemensamt dokument. UR har även en fantastisk kunskapsbank på temat. Vi fortsätter sedan med fler teman och högre förväntningar.

bild 1Nåja, för några veckor sedan hade en elev sin Visa & Berätta på temat “Min ADHD och jag”. Eleven berättade väldigt öppet om sin ADHD, hur den påverkar, vad den innebär för hen och för omgivningen, hur länge hen provat olika mediciner och vad som händer om hen missar att ta den. Hen berättade hur vi andra kan hjälpa till att hitta balansen mellan att hjälpa till med struktur och att låta vara. Det blev mycket nära och relevant för oss alla, såväl jag som eleverna lärde oss en hel del och fick en hel del tankegods att bära med oss.

Den påminde mig även om den utmärkta boken Hjälpmedelsboken, en bok med konkreta erfarenheter, tips, tänk, länkar och metoder för oss i skolan (grundskola till gymnasium) runt elever som är i behov av olika slags kognitivt stöd. Det som är bra för elever i behov av stöd är även bra för alla andra elever

Alla lärare och vuxna borde även testa Kognitionssimulatorn, vilken ger en känsla av hur tillvaron kan te sig med olika funktionshinder. Även BUP har en del sevärda filmer för både stora och små om tillvaron.

Sedan tror jag på allvar samhället och skolan förtjänar en djup dialog om det här med normalitet och gränsen för normalitet. Jag vill se – och försöker dra mitt strå till stacken i att skapa – ett inkluderande samhälle och en inkluderande skola, där var och en kan finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet, vilket Läroplanen stadgar och också står som vision för skolan jag arbetar på.

www.teknikstodiskolan.se

www.teknikstodiskolan.se

Det innebär i mina ögon inte att vi minskar förväntningarna på våra elever, snarare tvärtom. Eleven med ADHD är inte sin diagnos, utan en människa med förtjänster och brister, samt potential att förverkliga ett gott liv både för sig och för sin omgivning. Att vi vågar utgå från hur det faktiskt är och samtidigt ser den potential som finns samt kräver engagemang på vägen fram ser jag som enda lösning. Oavsett ADHD eller ej. Det kräver en hel del av oss i skolan, men vi tar oss an den utmaningen efter bästa förstånd. Någon Plan B finns helt enkelt inte. Visa oss den tilliten och under kan ske! Utgå från att det finns potential och faktiska möjligheter, vilka dock kräver sin tid, sin kraft, sina resurser och sin undervisning. Samt inse att olika barn behöver olika, utan ideologiska skygglappar. Tack!

Kommentarer (2)

  1. Bibbi skriver:

    Tack, riktigt bra skrivet.
    Kan inte annat än att hålla med dig… Kognitionsstimulatorn har jag själv lyft upp i mitt arbetslag samt att jag rekommenderat den till de skolor mina egna barn går på. Låter även min elever (gymnasiet) testa då vi kommer in på funktionsnedsättningar inom beteendevetenskapen. Tyvärr saknar många lärare kunskaper kring just funktionsnedsättningar vilket är riktigt synd.

    • Magnus Blixt skriver:

      Tack! Jag skulle vilja påstå att mången lärare har en del kunskaper även kring funktionsnedsättningar, men att ingen har tillräckligt för att kunna säga att där inte finns mer att lära – fältet får sägas vara så gott som oändligt. Kognitionssimulatorn gillas, gav verkligen en och annan insikt.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)