Livs- och lärarkunskap: se, synas och vara sedd?

Att som lärare ha ett medvetet förhållningssätt är lika viktigt som att reflektera kring gränserna för intimitet – se, synas, vara sedd…

På senaste mötet med Lärarnas yrkesetiska råd diskuterade vi bland annat etiska aspekter av ”ämnet” Livskunskap, bland annat utifrån Skolfront och Kalibers kritiska granskning av detsamma. I mina tankar fanns förutom viss egen erfarenhet även ”2007 års skolforskningsavhandling med störst potential”; Åsa Bartholdsson, ”Med facit i hand”, Gunilla Granaths avhandling ”Milda makter!” liksom Johan Aspelins bok ”Den mellanmänskliga vägen. Martin Bubers relationsfilosofi som pedagogisk vägledning” (2005) och en för mig viktig artikel av Per Lindkvist (docent Linnéuniversitetet): ”Ödmjuk orubblighet – En avgörande kvalitet i lärares yrkeskunnande” (Didaktisk tidskrift 2010).

Jag påstår att lärarens förhållningssätt till sina elever är av största vikt. Som lärare kan, och bör, vi ha olika förhållningssätt till våra elever. Detta beroende på oss, våra elever och vår gemensamma situation. Hursomhelst bör det vara ett medvetet ställningstagande. Varje lärare bör även göra någon slags kvalificerad utvärdering över hur det valda förhållningssättet fungerar, inte minst över tid. Jag tänker att det inte handlar om långa listor med vackra ord, utan snarare om den uppfattning och känsla eleverna de facto har när de är tillsammans med mig som lärare.

Jag försöker i varje stund jag är med mina elever ge dem en känsla av att jag ser dem och att jag bryr mig om dem. Det spelar roll för mig hur det går för dem. Därför kan jag också bli irriterad när jag tycker att de inte nyttjar sin potential. Att sätta tydliga gränser för negativa beteenden kan i mina ögon också vara ett sätt att verkligen bry sig. Att lyssna empatiskt efter elevens behov, önskan, vilja, känslor, tankar, föreställningar, kunskaper kan också vara att se och bry sig om eleven. MEN det gäller att inse att det finns en gräns för närheten/intimiteten.

”Att ständigt befinna sig i ett tillstånd av ’närhet’ är omöjligt och, om det skulle gå, direkt skadligt. Ett mer rimligt och önskvärt förhållningssätt är, som tidigare nämnts, en vilja till och strävan efter att eleverna upplever att relationen alltid finns där – som en möjlighet. En sådan professionell hållning, där balansen mellan ödmjukhet och orubblighet upprätthålls, är kanske också ett mer produktivt professionellt objekt.” /Per Lindkvist, ”Ödmjuk orubblighet”, Didaktisk tidskrift 2010-1

Eleverna – precis som jag och varje annan människa – har rätt till sin integritet. Skolan ska förmedla kunskaper och grundläggande värden, men i Sverige har vi även en grundlagsskyddad rätt att tycka och tänka annorlunda utan att vi varje stund behöva redovisa hur vi tycker och tänker. Lärares yrkesetik stadgar:

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet”

När jag var liten var det självklart ett hänglås på dagboken. Det som skrevs i dagboken var mina tankar om mig själv och mitt liv – till mig själv. Att skriva är ett sätt att tänka! Idag kräver skolan ofta att eleverna ska skriva personliga loggböcker vilka läraren tar sig en självklar rätt att läsa och lättvindigt kommentera. Skolan – som de enligt pliktlag måste befinna sig i – lägger in lektioner där de ska berätta om sina familjeförhållanden, hur de tänker, känner och mår. Det kan lätt bli till en kränkning av integriteten om det inte görs medvetet och med rätt syfte och metod (läs gärna vidare i Granaths avhandling som handlar om just loggböcker och utvecklingssamtal som disciplineringsinstrument). En loggbok kring lärande kan absolut tillföra mycket. En ”Heta-stolen-övning” kring grundläggande värderingar kan också göra det. Men det gäller att använda rätt metoder för rätt saker – och inse när vi lämnar det som kan sägas rymmas inom det för elevernas kunskapstillväxt framgångsrika läraruppdraget.

”Att till exempel arrangera skoldagen så att eleverna görs synliga kommer att prägla planering, genomförande och uppföljning av undervisningen. Lärararbetet riskerar då att få en överdriven diagnostisk karaktär, i vilket huvuduppgiften blir att bedöma elevernas tillstånd. Ett sådant arbeta riskerar att utarma undervisningens övriga komponenter: metod och innehåll. Det paradoxala kan då inträffa, att framgångsinriktade lärare, d.v.s. lärare som betonar förväntad respons, har mindre möjlighet att bedriva undervisning så att lärande äger rum. De lärare som däremot motstår den ensidiga betoningen på seendet av eleven och istället bygger sitt professionella kunnande på en samtidig användning av såväl den ödmjuka som den orubbliga blicken kan få större möjlighet att bedriva verkningsfull undervisning. En ödmjuk och orubblig lärarkår skulle därmed vara en avgörande kvalitet som ger genomslag även i internationellt jämförande mätningar av elevernas kunskaper.” /Per Lindkvist, ”Ödmjuk orubblighet”, Didaktisk tidskrift 2010-1

Mitt uppdrag är inte att bli omtyckt som elevernas kompis. Mitt uppdrag är att se till att de blir omtyckta av varandra – nu och i framtiden. Samt förstås att de når och överträffar de satta målen för skolan – och sin fulla potential. Här tror jag en ”ödmjuk orubblighet” och ständigt funderande kring intimiseringens gränser är oerhört viktigt!

Kommentarer (4)

  1. frekar06 skriver:

    Livskunskap borde som jag ser det inte finnas på schemat överhuvudtaget. Det Kaliber avslöjade är inte acceptabelt. Skyddet för den personliga integriteten är en grundläggande rättighet i ett demokratiskt samhälle. Men det är inte bara elevernas grundläggande rätt till integritet som har kränkts, utan också deras yttrandefrihet har kränkts på ett helt oacceptabelt sätt genom att de inte fått prata om innehållet på lektionerna hemma. Risken finns som jag ser det att det finns kommuner men också enskilda skolor som gjort sig skyldiga till brott mot såväl Regeringsformen som Yttrandefrihetsgrundlagen.

    När det gäller de här personliga loggböckerna så är jag emot dom av flera skäl. Det blir mer administration för mig som lärare, vilket gör att jag får mindre tid till det jag faktiskt ska ägna mig åt i form av undervisning. Min bestämda uppfattning är nämligen att vi bör dra ner kraftigt på administrationen och kraftigt öka mängden undervisning. Det är så man får upp resultaten i skolan. De riskerar att kränka den personliga integriteten. Och allvarligt talat så tror jag inte det är någon effektiv väg framåt för elevernas lärande. Just frågan om rätten till personlig integritet är en av de frågor jag kommer driva hårdast när jag kommer ut som lärare. Det handlar om att ge eleverna undervisning om personlig integritet i Samhällskunskap, något de inte får idag, men det handlar också om att motverka förslag om slumpvisa drogtester av elever, kameraövervakning på skolan och övervakning av vad lärare och elever gör på Internet. Frekar06

Lämna en kommentar

  • (will not be published)