Lärarpress, lärarstress, lärarless

Dagens rubrik i SvD förvånar knappast någon verksam i dagens skola:

Hård press ger lärare sömnproblem

Ökad påfrestning. Larmen från skolorna till Arbetsmiljöverket har nästan fördubblats på fem år. Förutom klagomål på den fysiska miljön för det sig om alltför hög arbetsbelastning och felbemanning. En ny studie visar dessutom att stressade lärare sover sämre.

Ack, nu bör det väl snart stå tydligt för var och en. Jag påstår tyvärr dessutom att det mesta ändå inte anmäls till Arbetsmiljöverket. Istället så slutar man som lärare, eller går in i väggen. Med sorg i hjärtat fick vi i fredags besked i kollegiet att en av våra klart duktigaste, mest ambitiösa och mest professionella kollegor nu blivit sjukskriven en månad. En stor förlust för skolan och för oss, men störst såklart för eleverna och deras föräldrar. Även om det kommer in en kompetent vikarie, så tappas en hel del tid, fokus och erfarenhet då ny undervisningsrelation ska skapas, lärandet göras synligt och dokumenteras. Apropå dokumentation så har Max Entin fångat hela tidsandan på ett oerhört träffsäkert sätt:

Jag hinner inte prata med dig för jag har fullt upp med att skriva om dig.

Imorgon tar jag tåg och buss till Härnösand för en kortversion av seminariet Orka och Utvecklas som lärare. Precis som Körling tror jag på att gå tillbaks till styrdokumenten och inse vad som är viktigast och fokusera där. Det gäller att inse att varje JA till något per automatik innebär ett NEJ till något annat. Det är också skillnad på att vara reaktiv och ständigt ägna tid och kraft åt att släcka bränder och att vara proaktiv och faktiskt skapa sig möjligheter. På LR-möte i skolan framförde någon idén om att begränsa de skriftliga omdömena till “two stars and a wish”, det kanske kan vara något? Hellre ett gensvar som faktiskt spelar roll, då det faktiskt går att greppa samtidigt som det gör att läraren får möjlighet att faktiskt göra något konkret åt att skapa förutsättningar för lärande, än en fullödig dokumentation över att man inte nått hela vägen?

På tisdag flyger jag till Jakobstad i Finland för en föreläsningsvariant av Orka och utvecklas som lärare. Uppenbarligen finns det behov även där, även om man om jag förstått saken rätt i Finland inte har andra krav på dokumentation än de som man som professionell lärare själv anser vara nödvändiga. Förtroende för lärarkåren leder till goda resultat? Brist på förtroende gör att platserna till lärarutbildningen gapar allt mer tomma.

 

 

 

Kommentarer (4)

  1. Ylva Petterson skriver:

    Ett tänkvärt inlägg. Tyvärr har jag alltför ofta sett att varje JA innebär minst två JA till… Känner du inte igen frågor i stil med “Du som är så duktig på att A, kunde inte du också göra B”? Eller Du som brinner så för fråga A, kunde inte du sitta med i gruppen som ska försöka implementera fråga B” och så vidare? Även hos oss har det hänt att de mest ambitiösa och lojala kollegorna gått in i väggen, och en stor risk är att man tycker att jobbet är så roligt och givande. Man får ju en kick av varje arbetsuppgift man lyckas lösa på ett kreativt, utvecklande sätt, man blir glad för varje elev man lyckas hjälpa – även om det är via facebook kl 22.24 på kvällen… Och glädjen i arbetet gör att man inte ser utbrändheten komma smygande. Vi kan naturligtvis hitta mer effektiva sätt att arbeta med underlag till utvecklingssamtal o.s.v. (precis detta är vad vi håller på med nu i mitt arbetslag – vi har kommit på några kanonbra idéer som just nu leder till merarbete eftersom alla som hör ryktas om detta vill att vi ska komma till dem och berätta om vårt arbete med denna viktiga fråga – känner du igen problemet? =) ) men det viktigaste är ändå den rena arbetstiden och vad man kan kräva från arbetsgivarhåll ska rymmas i den. I den frågan hoppas jag mycket, kanske mot bättre vetande, på den pågående avtalsrörelsen. Vi lärare måste tillåtas sätta eleven och varje elevs lärande i fokus, utifrån elevens behov och vår professionalism.

    • magnus skriver:

      Ja, så är det – ett JA blir ofta till ytterligare fler JA rent verbalt, men det är väl det vi måste inse: DE FACTO och i förlängningen innebär varje JA till något ett NEJ till något annat då Tiden och Kraften faktiskt ÄR begränsad.

      Även jag hyser faktiskt visst hopp till pågående avtalsrörelse, inte minst baserat på att något verkar ha hänt med den allmänna diskursen. Det verkar faktiskt som om fler insett att vi inte gärna kan fortsätta som tidigare och lägga på lärare fler och fler uppgifter utanför kärnverksamheten och ändå förvänta sig att denna ska leverera bättre resultat än tidigare. Spännande fortsättning lär dock följa!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)