Lärare får och har ansvar?

Idag på samverkan hamnade vi i en diskussion kring nycklar. Frågan var om fler lärare skulle få tillgång till nyckel som kan öppna ytterdörren eller inte. Märkligt att en sådan fråga ska ta så mycket tid och kraft. Till sist satte rektor ner foten “Vi ger ju lärare ansvar för barnen hela dagarna. Att ge dem ansvar för en nyckel känns inte så stort i relation”. Självklart egentligen, ändå behövdes det sägas – och kändes bra när det sades. Lite senare diskuterade vi de kommande skriftliga omdömena i relation till arbetsbelastning, kunskapstillväxt och förtroende hos föräldrarna. Även här måste vi göra en professionell bedömning vad som tillför något och vad som inte gör det. Lärares yrkesetik stadgar ju att

“Lärare förbinder sig i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande” samt “verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare och vara lyhörda för deras synpunkter”.

Tiden och kraften är ju som bekant begränsad, det gäller att använda den sunt och prioritera rätt. Framförallt att våga prioritera bort – för varje “ja” till något innebär samtidigt ett “nej” till något annat. Att inte inse det är inte att ta ansvar för sin tid. Och därmed inte för elevernas kunskapstillväxt.

När jag cyklade mot tåget funderade jag vidare. Som klasslärare har jag direkt ansvar för 24 elever. Dels ett väldigt direkt ansvar när jag möter dem i undervisning, som rastvakt, på utvecklingssamtal och liknande. Dels ett indirekt ansvar när jag planerar och följer upp min undervisning – val av stoff och metoder, val av hur undervisningen ska följas upp och utvärderas, val av vad som behöver och ska kommuniceras hem, val vad jag tar upp med elevhälsa och arbetslag. Det är ett stort ansvar. Det är många mål som ska uppnås. Det är viktiga färdigheter som ska erövras. Av eleverna, tillsammans med mig som stigfinnare. Ansvaret att välja rätt stigar, med rimligt mycket motlut, som leder till rätt mål (de som återfinns i de statliga styrdokumenten) är i huvudsak mitt. I relation till detta kan man verkligen fundera över att jag som lärare inte får något budgetansvar – allt vi behöver måste godkännas av rektor.

Ett ansvar vi som lärare på Fruängen dock fått detta läsår är delar av konferenstiden. Tidigare har skolledningen lagt ett schema för alla konferenser. Arbetslag och personalkonferens tisdagar, rullande ämneskonferenser, APT och andra konferenser torsdagar. Nu har man släppt torsdagarna, med undantag för ungefär tre APT och två ämneskonferenser F-10 per termin. Övriga torsdagar ska ägnas åt konferenser mellan lärare – men vi bestämmer helt själva vilka konferenser vi professionellt prioriterar. Finns det behov av ämneskonferens har vi det. Behöver vi istället planera ett tema göra vi det. Vill vi ha överlämningskonferens har vi det. Ska IT-gruppen träffas? Här finns tid. Årskursplanering – en möjlighet. Självklart blir det krockar. Självklart finns det olika viljor och prioriteringar. Men visst är chansen större att det blir meningsfullt när man själv får ta ansvar för att använda konferenstiden på bästa sätt –

“Läraryrket bygger på samhällets tillit och fordrar ett stort yrkesansvar. Lärare ska på allt sätt använda sitt yrkeskunnande till att höja kvaliteten i sin yrkesutövning och stärka sin professionalism i vetskap om att kvaliteten i yrkesutövningen direkt inverkar på samhället och samhällsmedborgarna. Lärare värnar om läraryrket och lärares pedagogiska frihet samt bidrar till att göra skolan till en god arbetsplats. Lärare ansvarar, självständigt och tillsammans med andra, för det pedagogiska uppdraget och vinnlägger sig om att skapa de bästa förutsättningarna för elevernas lärande” /ur Lärares yrkesetik.

“Människor tar i allmänhet exakt så mycket ansvar som de får” säger jag bland annat på mina föreläsningar. Det är sprunget ur egen erfarenhet, gäller lika mycket för femåringar som femtiofemåringar. Men det gäller att man får rimligt mycket ansvar – ansvar man behärskar och kan mäkta med. Men det får inte heller vara för klent –  enda sättet att lära sig ansvar är att få ta ansvar. Men ansvar måste också åtföljas av befogenheter och resurser i paritet med ansvaret.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)