Lagom föräldramakt

Läser ledare i dagens tidning

Skolan ska främst värna om eleverna

– känns för mig självklart, även om det inte alltid varit främsta kutym. Jesper Rehn i Lärarnas yrkesetiska råd har även beskrivit ett motsvarande dilemma, vilket blev en kort men bra diskussion i yrkesetiskt forum för lärare. Intervjuades under sportlovet till kommande Skolvärlden på samma tema: hur mycket ska vi som lärare egentligen fostra föräldrar? Vet inte om rubriken blir sådan, hann inte läsa artikeln innan jag for på sportlov och glömde datorn hemma. Anledningen till artikeln var min föreläsning för föräldraföreningen på temat “Hur kan vi bidra till att våra barn lyckas?”. En föreläsning som innehöll både tankar kring läxor, ledarskap, gränssättning, självförtroende, självkänsla, ansvar. Lärarledarskap och Föräldraskap har mången beröringspunkter, vilket inte minst blir tydligt efter några dagar i skidbackarna med tre döttrar…

Tydlighet tror jag alltid är viktigt. Jag tittar lite avundsjukt på den övervakade skolan, där man verkar ha funnit en genomgående tydlighet hela vägen. Jag funderar också en hel del kring rättviseprinciperna och känner att meriteringsprincipen kanske trots allt borde väga lite tyngre när föräldrar – mot lärarens tydliga och professionellt grundade rekommendation – tar två veckors ledigt från skola mitt i perioden när nationella proven ska förberedas. Frågan är förstås hur det ska göras tydligt när eleven och elevens kunskapstillväxt ska värnas och föräldrarna inte förstår vikten av att se till att eleven är i skolan så att vi får en rimlig chans. Hur tydligt är förstås ändå en fråga, en strid som säkerligen tar mycken tid och kraft men har en högst osäker utgång kan ifrågasättas. Hur mycket kan jag förväntas slå knut på mig själv för att bidra? Hur mycket kan rättvist ske på bekostnad av de andra eleverna, vilkas föräldrar faktiskt avstått den härliga utlandsresan till förmån för förhoppningar om framtida vinster, sprungna ur kunskaper, vilka en del främst kan tillägnas i sitt sociala sammanhang.

Som förälder vill jag förstås ha en hel del att säga till om när det gäller mina döttras tillvaro. Men jag förstår också att vi lever i ett socialt sammanhang och ett samhälle där vi alla måste bidra, i ansvarig frihet som det står i läroplanen. Har jag som förälder problem med detta bör jag i första hand vända mig till mina riksdagsledamöter – läraren har ett uppdrag av staten givet. Lärares yrkesetik är också tydlig i att det handlar om Eleven alltid i centrum. Det finns en självklar passus om att verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer till föräldrar och elever samt vara lyhörda för deras synpunkter, men först och främst kommer eleven och dess kunskapstillväxt. När jag som vuxen bestämmer mig för att sätta barn till världen tar jag som förälder på mig ett stort ansvar, vilket inte kan delegeras till någon annan även om vi är fler vuxna runt barnen som var och en har varsin pusselbit i att barnen ska lyckas. Därför är det rimligt att det finns gränser för föräldrarnas makt, precis som det finns gränser för lärares och elevers makt. I BALANS ryms det goda livet.

 

Kommentarer (2)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)