Kreativ övning

bild-5Igår var jag med och uppträdde på Global forum on migration and development. 8 minuter dans i högt tempo på en scen med ett par hundra internationella gäster i publiken, med bra gensvar. Efteråt lite spontan respons från en i publiken:

Det märktes att ni kunde er sak. Ni övar en gång i veckan och har gjort så ganska länge, eller?

Vilket vi kunde bekräfta (en del av oss i närmare 35 år). Danserna vi valt är sådana vi haft på repertoaren i flera år, vi kan dem utan och innan, även när en scen med stålkanter gör att någon snubblar till. För ett tiotal år sedan träffade vi en av landets främsta folkdansare (en av de få som lever professionellt på sin dans) och ställde bland annat frågan:

Men hur kul är det egentligen att göra samma dansföreställning 200 gånger?

Hans svar gav insikter och tankegods:

Det är som bäst ungefär efter 200 gånger. Då sitter dansen djupt i min kropp och jag behöver inte tänka, utan kan bara åka med och verkligen ta ut svängarna. Kompaniet är synkroniserade och avslappnade, vi klarar improvisation utan att tveka.

Så är det förstås – när något sitter behöver man inte fresta på arbetsminne utan kan lägga fokus på rätt saker. Samtidigt minns jag ju hur jag fullständigt tröttnade på mellanstadiematematiken med repetition sida upp och sida ner. Jag hade ju förstått själva algoritmen och kunde för mitt liv inte förstå varför jag skulle räkna sida upp och sida ner med tal jag klarade galant. Just där var inte repetition av nöden, men att kunna multiplikationstabellen utantill kan samtidigt göra att man inte behöver lägga kraft på det utan istället kan fokusera på själva problemet som ska lösas.

Läser sedan Yvonne Liljekvists avhandling Lärande i matematik. Om resonemang och matematikuppgifters egenskaper  som ger en del vetenskapligt tankegods i denna härad. Äntligen får vi se fler och fler lärare som forskar på frågor som de – och vi andra lärare – faktiskt ställt oss i vår vardag, i syfte att utveckla och förfina vår undervisning!

 “Att lära sig termer och procedurer utantill, ibland utan att förstå, är en del av att lära sig matematik. Problemet uppstår när det blir den dominerande undervisnings- och lärandestrategin, eftersom det inte är möjligt för eleven att utveckla sin matematiska kompetens till att omfatta exempelvis problemlösningsförmåga eller begreppsförståelse genom att lära sig allt utantill. Det är exempelvis välkänt att det inte finns någon överföring från utantillkunskap i form av fakta och 4 procedurer till förmågan att kunna lösa icke rutinartade problemuppgifter…

Undervisning och lärande är mångdimensionellt och att finna en bästa allomfattande undervisningsmetod är därför knappast möjligt. Däremot är det viktigt att urskilja avgörande didaktiska vägval för att utveckla undervisningen (Brousseau, 1997; Niss, 2007). Ett sådant vägval är utformningen av matematikuppgifter…

När elever engageras i att lösa matematikuppgifter utmanas de på olika sätt beroende på vad uppgiften innehåller. Utmaningar ska här förstås i termer av elevers möjligheter och ansvar att använda och utveckla sin matematiska kompetens i form av problemlösningsförmåga, resonemangsförmåga och begreppsförståelse, som är centrala lärandemål i skolmatematiken (se t.ex. Skolverket, 2011, Lgr11). Det gäller även kognitiva utmaningar, exempelvis i termer av belastning på arbetsminne.” /Liljekvist 2014 (Karlstad Universitet)

Att läsa en avhandling är inte så komplicerat, Liljekvist har även gjort ett klokt medvetet val att skriva på svenska, i syfte att det ska vara tillgängligt. Sammanfattning och slutsatser återfinns redan på sidan 40 (det är en sammanläggningsavhandling, de tunga och för fakulteten fokuserade metoddiskussionerna återfinns i appendix):

“Den övergripande slutsatsen som kan dras är att det har betydelse vilken typ av uppgifter eleverna engageras i när de ska lära sig något nytt. De elever som engagerades i att konstruera sin lösning hade sämre resultat på träningen men bättre resultat på testerna, än de deltagare som engagerats i att lösa uppgifterna med en given lösningsmetod. Resultatet drevs inte av de deltagare som hade högst kognitivt index, utan tvärtom visade det sig att uppgifterna designade inom den kreativa metoden gav deltagare med mer begränsat arbetsminne etc. bättre förutsättningar att lära sig och nå kunskapsmålet.

Det innebär att undervisning som bygger på uppgifter där eleverna har tillgång till lösningsmetoden och därför inte behöver konstruera den, är mindre effektiv.”/ Liljekvist 2014 (Karlstad Universitet)

För vilken lärare vill inte använda mer effektiva metoder i sin undervisning? Tänk om all tid och kraft som läggs på perifer administration i syfte att ha ryggen fri istället kunde läggas på utveckling av undervisning, vad skulle du kunna åstadkommas?

Idag tar jag en paus från Skapaskolan och undervisningen för att delta i konferensen “En skola på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet – erfarenheter och exempel från lärare och skolledare”, vi får väl se vad den kan tänkas bidra med här. Twitterflödet från konferensen hittar du på #skolforskning.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)