Kostnad vs Investering

ÅPresurserLäser morgontidningen, där Tove Lifvendahl slår huvudet på spiken: Vad kostar egentligen mest?

Att investera i barns bildning är en rejäl investering. Inte enbart för individen som får möjlighet att, som skollagen stadgar, nå sin fulla potential – utan även för samhället i stort. Vi tjänar alla på att våra medmänniskor kan läsa, skriva, räkna och bete sig. Att i skolan få tillägna sig dessa basfärdigheter, tillsammans med en rejäl dos självförtroende, självkänsla, självmedkänsla samt entreprenörskap gör tillvaron bättre för oss alla. Såväl mänskligt som – faktiskt – krasst ekonomiskt.

Foto: Jonas Böttinger

Foto: Jonas Böttinger

Hur ser vi då på skolan? Den är ofta en av de största utgiftsposterna i ett samhälles ekonomi. Är den i första hand en kostnad, eller en investering för framtiden? Lägger vi tillräckligt med resurser för att göra allvar av skollagens tydliga skrivningar om att varje unge inte bara ska klara sig, utan också få chansen att nå sin fulla potential? Har vi skolan som budgetregulator som kanske får lite extra pengar först efter att det nya äventyrsbadet blivit byggt? Eller börjar vi med skolan och satsar först sedan på att fullfölja kommunpolitikers dröm om att sätta sitt namn på kartan med olika skrytbyggen. Vad prioriteras – egentligen – när det kommer till kritan? Följer huvudmännen Skolverkets Allmänna råd (vilka trots namnet inte är några “råd och dåd” utan föreskrifter att följa):

“Huvudmannen bör regelbundet förvissa sig om att rektorn för en skolenhet har tillräckliga resurser för att leva upp till skollagens bestämmelser om särskilt stöd, och skapa rutiner för att undersöka att det särskilda stödet till elever fungerar på skolenheterna, samt i förekommande fall vidta nödvändiga åtgärder.” /Skolverket AR ang Åtgärdsprogram

Och hur väljer man egentligen att använda den begränsade resursen med lärartid? Jag tror de flesta som en gång valde en lärarutbildning gjorde det för viljan att vara med och bibringa bildning och lärande till en kommande generation. När stjärnglansen tänds i ungarnas ögon är ju helt fantastiskt. I torsdags hade jag verkligen ett sådant ögonblick, när en elev under loppet av några minuter, under stor möda och engagemang från både hen och mig, gick från:

“Det går inte, jag kan inte läsa”

till

“Wow, jag kan ju faktiskt läsa!”

För att nå dit måste vi dock på allvar börja prioriterapå alla nivåer. Huvudmannen och skolledaren måste låta bli att lägga på uppgifter utanför kärnuppdraget, samt skapa god struktur för det som är inom det. Den legitimerade läraren måste nyttja sin legitimation som tydligare avgränsning; detta ingår i ett läraruppdrag och detta inte. Så har övriga legitimationsyrken det – sjuksköterskan går inte in i läkarens domän, läkaren gör inte sjukgymnastens, sjukgymnasten ägnar sig inte åt homeopati ens på sin fritid. Som lärare önskar jag fokusera på kärnuppdraget Kunskapstillväxt, vilket står först i Lärares yrkesetik.

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att
utveckla kritiskt tänkande .

Jag tror ingen blev lärare för att jobba mer med att skriva om elever än att faktiskt möta elever och konkret arbeta med att utveckla elevers lärande. Viss dokumentation är förstås nödvändig, men de senaste åren har alltmer dokumentation börjat göras, inte i syfte att öka kunskapstillväxten utan snarare i syfte att ha ryggen fri. Så kan vi inte ha det – det är en kostnad och inte någon investering.

“Kontentan av det hela blir att lärarna får ägna tid och kraft åt att författa meningslösa åtgärdsprogram, enbart för att hålla ryggen fri och förhindra eventuella framtida stämningar. …

Slutsatsen blir att i teorin är åtgärdsprogrammen ett utmärkt instrument för att lyfta de elever som riskerar att inte nå målen. Men som så mycket annat med goda avsikter, överlever inte åtgärdsprogrammen mötet med den krassa verkligheten.” /Gabriel Guiance, lärare

Slutligen hade jag tänkt skriva något om hur man kan se på nödvändig infrastruktur för lärare idag, för vem vill inte arbeta mer effektivt? Här finns ju ett mörker. Men jag väljer istället att gå ut i solen och umgås med mina barn, för att göra en bättre lärarinsats imorgon. Jag kan bara konstatera att jag på den nya friskola jag börjat arbeta på fått en tjänstemobil, en lärplatta (för undervisning), en bärbar dator (för administration) som helt självklara arbetsredskap – vilket det förstås också är år 2013.

Kostnad eller Investering? Tillbakagång eller framsteg? Vad väljer vi?

 

Kommentarer (2)

  1. mina skriver:

    Som specialpedagog känner jag verkligen igen det där med ÅP. Jag tror att väldigt mycket dokumentation är av godo, men då måste den göras som en del av arbetsprocessen. Dokumentation för dokumentationens skull eller för att ha ryggen fri hjälpre ju ingen. 300 omdömmen skrivna på en kväll är ju inte ett särskilt bra underlag vare sig för bedömning eller för utvecklingssamtal, medan kontinuerlig bedömning och skriftlig “dialog” med eleverna underlättar för alla, inte minst en rättsäker bedömning

Lämna en kommentar

  • (will not be published)