Katedern och jag

Hade tänkt att försöka hålla mig vid sidan av debatten kring katedern, men…

Klistrar först in en kommentar jag skrev på Morricas blogginlägg i frågan:

“Ordet “kateder” var ett riktigt skällsord i min lärarutbildning (mot slutet av 1990-talet). Det första jag gjorde som ny lärare var därför att bära bort katedern som stod i klassrummet.

Ett par veckor senare bar jag dock tillbaks den. Det är helt enkelt så att det behövs någon plats, oavsett vad man kallar den, för att lägga kalendern, planen, närvaroavprickningslistan mm mm. Denna yta har traditionellt kallats kateder. Om det känns bättre kan man förstås kalla det “lärandeförutsättningsbord” 😉

Instämmer i övrigt att vi bör kunna se bortom orden på det som de facto sägs.”

Instämmer i Morricas svar i att “lärandeförutsättningsbord” är både otympligt och oprecist. Vidhåller att vi i första hand bör använda ord som är både precisa och omfattas allmänt. Politiskt korrekt så kallat “Nyspråk” skymmer lätt sikten och har i skolan förhindrat mången god dialog och gemensamt utforskande byggd på ömsesidig respekt, utifrån vad som de facto sägs och avses.

Jag och min kollega möblerar då och då om i klassrummet. Det finns ju helt enkelt ingen möblering som är ideal på alla sätt – hur vi än gör blir det bättre ur vissa aspekter och sämre ur andra. Vi försöker möblera utifrån verksamhetens aktuella behov och förutsättningar. Över åren har vi haft många olika varianter. Någon gång har vi försökt att ta bort katedern/lärarens bord. Ingen gång har just det fungerat. Lärarkalendern, aktuellt material, närvarolistor mm måste helt enkelt vara tillgängligt och ha sin fasta plats (inte minst när man är två). Det är både praktiskt och effektivt. Att det är effektivt gör att möjligheterna till måluppfyllelse ökar, när vårt lärarfokus kan användas till sådant som gynnar elevernas kunskapstillväxt, istället för att leta efter kalender och dokument.

Söker på wikipedia efter en definition på “katederundervisning”, men hittar ingen – vilket i sig är intressant att ett så infekterat begrepp verkar sakna allmän definition. Hur skulle man definiera vad som är, respektive inte är, katederundervisning? Vore det fruktbart? Johan Kant föreslår på sin blogg att man kan använda sig av “Seminarieundervisning“, som ett sätt att komma runt tråkiga vibbar och istället diskutera företeelsen undervisning som sådan. Och visst – hur vi använder orden, och vilka ord vi väljer att använda, spelar förstås roll.

För mig är det i alla fall en avgörande skillnad mellan “en föreläsning” och “ett seminarium“. Det första (vilket jag f ö just nu är på väg för att hålla i Östersund, 16 timmars tågresa för 2 timmars föreläsning…) signalerar för mig en föreläsare som pratar och åhörare som lyssnar, det andra på deltagare som både pratar och lyssnar. Det handlar för mig främst om vem/vilka som förväntas bidra med mest stoff till de som deltar. Det handlar INTE om vem som är aktiv, jag vill absolut hävda att jag kan vara nog så aktiv när jag är åhörare på en givande och intressant föreläsning. Även om jag inte säger något. Men jag måste förstås ta in det som sägs – och processa det med mitt tänkande. Om jag låter det jag hör utmana (och bekräfta) det jag tidigare tänkt, känt, anser mig veta så kan jag ofta lära mig en hel del. Som seminariedeltagare kan jag också vara aktiv på samma sätt, men jag kan också låta munnen glappa utan att egentligen koppla in det egna tänkandet i någon större grad. Framförallt behöver jag inte lära mig något om jag använder min kraft åt att bara prata och inte lyssna på vad som sägs. Jag försöker förstås alltid lära mig något, men jag har länge hävdat att vi bör komma ifrån föreställningen att en föreläsning per definition pacificerar deltagare medan ett seminarium aktiverar dem. Båda har potential att göra båda, det handlar som så ofta om vilket ledarskap som utövas. Vilket i sin tur ofta handlar om vilken möjlighet till förberedelse och förutsättningar som getts.

Kommentarer (1)

  1. LR radicals skriver:

    Bra skrivet!
    Håller med dig och förundras över hur en sidas aversion mot ett ord(egentligen är det väl mot “adjunkter”, vågar knappt säga det!!) får dominera debatten. Låt det istället handla om vilka är professionella nog att bedömma metod efetr behov och situation. Räcker det med att ha anställning som “lärare”, eller ska man vara behörig också!
    När detta är löst kan vi diskutera hur man leder en undervisning och vilka varianter det finns att välja mellan, men inte utan att förklara/förstå varför den ena metoden väljs och en annan väljs bort!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)