Kaizen – riktningen är viktigare än hastigheten

Läser Jan Lenanders blogginlägg kring “Gudrun Neil – en helt vanlig mellanstadielärare”, berörs och får en massa tankar i mitt huvud. Jag tror mycket på FoU – Forskning o Utveckling.

“Det enda som skiljer himlen från helvetet är att det senare helt saknar förbättringspotential”

som jag skrev ett kortare PM på universitetets mycket givande kurs i etik. För mig är en helt bekymmersfri värld där allt är serverat och klart inte en himmel utan ett rent helvete. Jag skulle understundom bara bli sååååå uttråkad. Sedan finns det förstås grader även av detta. MEN med detta sagt måste jag också vara tydlig med att jag anser att

“allt som är nytt kan per definition inte vara bra bara för att det är nytt!”

Förändring” är faktiskt ett neutralt ord och ska inte blandas ihop med “Förbättring“. Sedan är det förstås också precis tvärtom:

“allt som är beprövat kan per definition inte vara bra bara för att det är gjort tidigare.”

I skolan, precis som i all annan verksamhet, måste vi ställa oss frågan: hur mycket nytt orkar/kan/vill/mäktar vi med att pröva? Hur mycket av det beprövade orkar/kan/vill/mäktar vi med att ha kvar? Hur vet vi att det vi gjort tidigare fungerat? På vilka grunder antar vi att det nya kan tänkas fungera? Om vi ska pröva nytt kanske något beprövat måste bort. Men å andra sidan behöver vi kanske bygga på, eller ha en grundstruktur i, det som är beprövat för att kunna/orka/våga pröva nytt?

På lärarutbildningen, och när jag började som lärare fanns det en diskurs i att “gamla låg- och mellanstadielärare är förändringsobenägna, först när de lämnar byggnaden kan skolan utvecklas till en modern skola”. Man fick inte ens säga “lågstadie” utan skulle säga “år 1-3”. En av mina tidiga rektorer, som senare fick pris som årets chef, frågade mig en dag var någonstans i skollagen eller läroplanen det stod att man inte fick säga “lågstadiet” om det nu är ett begrepp som både vi och föräldrar förstår… Detta fick mig att inse att det måste vara viktigare vad vi fyller verksamheten med som är viktigare än orden, även om orden också spelar roll. Det gäller att fylla ordet med mening, inte stirra sig blind på att hög och låg kan vara ord för skala.

Jag har också insett att de gamla “låg- och mellanstadielärarna” sitter på väldigt mycket kompetens, som vi måste se till att ta till oss innan de lämnar byggnaden. De kanske inte alltid är så vassa att utveckla it-kompetens, men de kan lära eleverna att läsa, skriva, räkna – något jag inte direkt känner att min utbildning gav mig några större verktyg för att göra…

Lite trött blev jag också på Resultatdialogen, där en av professorerna i ett av de redovisade projekten slank ur sig att det var ett stort problem att de lärare som tog emot lärarstudenter (eller varför inte kalla dem lärarkandidater, låter mycket fräckare!;-) “hade en så gammal utbildning och inte alltid kritiskt kan granska sin egen verksamhet” . Per Reinolf från Skolporten (och tidigare förhandlare för SKL!) ifrågasatte uttalandet med en högst relevant motfråga:

“Om läraren med en 30 år gammal utbildning är den bästa läraren när det kommer till att lära barnen att läsa, vad är då problemet att den handleder en student?”

Det blev en diskussion som jag idag ångrar att jag inte deltog mer aktivt i. Det borde vara studentens uppgift att kritiskt granska och teoretisera verksamheten, oavsett handledarens förmåga till detta. Att som student få något konkret att förhålla sig till är viktigt! Om det dessutom kan ge en del metoder som beprövad erfarenhet visat vara verkningsfulla kan det ju inte heller vara fel – även om “metodik” inte längre finns som ämne på universitetet.

Jag delar klass med en lärare som har arbetat som lärare lika länge som jag är gammal (snart 40 år). Det är fantastiskt. Vi har olika tankar, idéer, kompetenser och kompletterar varandra väl – kollegan kan göra kvalificerade bedömningar kring läsutveckling, jag kan maila snygga veckobrev med bifogade filmer. Vi har halva veckan var. På  mitten möts vi i 25 minuter för att växla viktiga ord och dra upp de stora riktlinjerna. Sedan går det en del mail oss emellan… Enligt vår lärarkandidat är det två olika skolor eleverna går i. Barnen har inget problem med detta, de lärde sig efter bara en vecka att det var olika på tisdagar och på torsdagar. För en del föräldrar tog det möjligen en vecka till. En del kollegor och viss skolledning verkar ännu inte se poängerna. Men jag ser dem. Vår medvetna lärarkandidat ser dem. Föräldrarna verkar se dem – de är nöjda. Barnen får fler vuxna att ty sig till, samt fler möjligheter för olika lärstilar att blomma ut än om de bara haft en enda klasslärare.

Att dessutom påstå att min kollega skulle vara förändringsobenägen bara för att hennes utbildning har 40 år på nacken vore helt fel. Hon är inte den som hoppar på trend efter trend, men hon förändrar och utvecklar ständigt sin undervisning. Hon går kvällsföreläsningar och universitetskurser, läser böcker, diskuterar, tänker, provar, prövar, gör, reflekterar, läser, diskuterar. Från en gedigen grund bygger hon vidare. Inte utifrån de stora kliven utan utifrån att

riktningen är viktigare än hastigheten!

För så är det ju – om man inte går åt rätt håll, spelar det ju ingen roll hur fort det går. Eller snarare – om man går fort åt fel håll, så hamnar man snabbare mer fel än om man står still. Små steg och rätt håll – och vi har snart nått paradiset. Eller som Toyotas ekonomiskt framgångsrika Kaizen-projekt, som bygger på ständiga förbättringar i det lilla istället för stora planerade skutt.

“Om varje människa som föds lämnar efter sig en jord som är något, något bättre än när man föddes, hur lång tid tar det innan vi har ett paradis på jorden?”

Eller överfört på skolan:

“om varje lärare lämnar efter sig en skola som är något bättre än läsåret innan, hur bra blir inte måluppfyllelsen då?”

För övrigt anser jag att lärare bör utveckla en ödmjuk orubblighet!

Kommentarer (3)

  1. Per Hoffman skriver:

    Hej!
    Jag började läsa i detta blogginlägg som får plats på LRs hemsida kom till första stycket och citatet ”Det enda som skiljer himlen från helvetet är att det senare helt saknar förbättringspotential” och måste ju påpeka att det är väl snarast tvärtom??
    Helvetet har oändlig förbättringspotential medan himlen är där den är!
    Ska läsa vidare och se om jag finner ytterligare tokigheter!

    • magnus skriver:

      Så kan man förstås också se det (det kan nog tänkas vara det vanligaste t o m), men för mig personligen så vore en plats helt utan förbättringspotential ingen himmel utan ett rent h-e. Kanske inte första dagarna, men sedan skulle jag (i min nuvarande form, som jag tänker här och nu) helt enkelt bli uttråkad. Att få allt serverat skapar helt enkelt inte lycka i längden. På kursen kring etik och livssyn fick jag chansen att få syn på detta när vi skrev och diskuterade kring livet, universum och allting.

      Trevligt att du vill läsa vidare, hör gärna av dig om du hittar mer – att dryfta sina tankar med andra ger mig mycket!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)