It’s all about the culture…

Fick av någon anledning låten “It’s all about the money” i huvudet. Jag säger inte att resurser inte skulle vara viktiga, men än viktigare är kanske vilken kultur vi skapar tillsammans – i gruppen, i skolan, i samhället. Inte minst har de senaste dagarna påmint om detta faktum, då vi haft förmånen att ha Peter Lippman på besök. Peter är något så ovanligt som en arkitekt som forskar på lärande, vi träffades på en skolbyggnadskonferens för några år sedan och fann direkt att vi (och Trevor Dolan) hade mycket att tala om, vilket vi gjort sedan dess. Han återkommer ständigt till

“… ni har verkligen skapat en intressant och användbar lärmiljö på Skapaskolan, men det som verkligen gör det är kulturen ni också skapat”

Förutom att han inspirerat hur vi tänker har han även hjälpt till att möblera om ett och annat klassrum. Det har varit häftigt att se hur ett klassrum som saknar flyt och inte riktigt fungerar med några enkla medel kan fås att fungera. Inte minst för elever med mpeterer myror i brallan än vanligt (vilket i sig blir allt vanligare). Det handlar ganska mycket om att bära bort möbler och definiera ytor; vad ska de användas till och inte, samt hur man ska förflytta sig mellan dem (och inte). På Skapaskolan har vi för närvarande standardpaviljonger, så det är inte det det handlar om. Vi har en del udda möbler, men det har man både råd och plats med om man inte börjar med att köpa en bänk och en stol till varje elev. Detta gav för övrigt gav en hel del inledande panikkänslor hos den nyanställde läraren med lång lärarerfarenhet som nu är lika tydlig med att hen inte önskar en enda stol till och inte på några villkor vill gå tillbaks… Det viktiga är väl att våga prova, på riktigt undersöka vad som händer och sedan våga hålla i och förändra i steg när man gör erfarenheter – istället för att genast backa tillbaks till det man känner när det inledningsvis inte direkt blev som man tänkt sig.

Klassrum i Råbergsskolan, Rosersberg, efter att lärare fått inspiration bära iväg möbler.

Klassrum i Råbergsskolan, Rosersberg, efter att lärare inspirerats av Lippman att bära iväg möbler och definiera ytor på andra sätt. Spännande fortsättning följer!

Ett för-givet-tagande som jag ofta upprepat i mina föreläsningar är vikten av att varje elev har en bestämd plats. Jag står fast vid att det ofta är bra när vi talar om ett traditionellt inrett klassrum med bänkar och stolar. Men har man andra möjligheter har det inte alls visat sig nödvändigt. Inte ens för eleven vars lärare vid överlämning hävdade vikten av det (“om ett halvår kan man fundera på att byta bänkgranne”…). I en mer vanlig klassrumskultur kan jag absolut se giltigheten av detta, men vi kan konstatera att i vår kontext uppenbarligen inte var vad som faktiskt behövdes. Samma i matsalen/restaurangen – tidigare erfarenhet är att en del elever har ont i magen hela morgonen om de inte vet vem de får sitta med. På elevernas initiativ provade vi dock med en tyst och en mer normal matsal och fri sittning inom och mellan dem. Självklart pratade vi mycket om vilken kultur som då måste råda; ingen ska känna sig utanför, man ska kunna sitta med vem som helst, vi byter inte plats när vi satt oss… Det har fungerat långt över förväntan och är riktigt bra för både liten och stor.

Ett av mina mer märkliga samtal genom åren var med en ny elev och hens föräldrar. Eleven är i mina ögon något av en mönsterelev; nyfiken, engagerad, artig, trevlig, skapade ständigt god stämning… Jag inledde med frågan “Vad är den största skillnaden mot den förra skolan” och fick ett svar jag inte hade kunnat föreställa mig:

Den största skillnaden är att jag inte slåss varje rast. Här behöver man ju inte det.

Då jag på två månader aldrig sett ens tendenser till detta ifrågasatte jag faktiskt det sagda, men föräldrarna bekräftade att på förra skolan var det något av en kultur. En kultur man snabbt hade anpassat sig till. Märkunderligt!

Förutom att träffa arkitekter och personal hade Peter Lippman även workshops med elever i år 2-5. Jag och kollegan konstaterade båda att det på tidigare skolor sannolikt skulle kunna ha framförts något liknande:

Det går ju inte, det är alldeles för svårt för dem; de kan inte engelska tillräckligt bra och arkitektur är ett för avancerat ämne.

Nu var det ju ingen här som tänkte så, vilket gav oss möjligheten att få konstatera att det fungerade mycket väl. Peter fick med sig en hel del insikter och tankar vad eleverna anser fungerar/inte fungerar – och varför. Inte minst den frågan torde vi ställa oss oftare!

Förutom att hänga med Peter Lippman, goda kollegor och nyfikna elever, så hade jag även förmånen att få vara med Sollentunas rektorer i dagarna två denna vecka #vilärtillsammans. Vi pratade skola i stort och smått och återvände hela tiden till vikten av att skapa en god och professionell kultur. En kultur där rektor (och förälder) vågar släppa taget till professionella lärare, vilka tar sitt yrkesansvar på stort allvar; fattar de beslut som krävs och vågar stå för dem. Det handlar om att välja och att välja bort, vara tydlig med vad vi levererar (det som anges i styrdokumenten) och inte (det som inte återfinns i styrdokumenten).

Det är inte svårare eller lättare än så. Det handlar om kultur – och vi är med och skapar den. Det handlar inte om att hänga på olika trender som ex lärstilarTrollhinder och Jante tjänar oss inte heller. Däremot Ödmjuk Orubblighet liksom tid att reflektera över vårt uppdrag, förbereda, planera, följa upp och utveckla såväl undervisning som kultur och lärmiljö.  

 

Kommentarer (9)

  1. sören holdar skriver:

    Självklart handlar det om kultur, särskilt kanske när man har att utgå från trettio elever i ett 58 kvadratmeter stort (litet) klassrum och två soffor och et par bord i genomgångskorridoren ;- )

Lämna en kommentar

  • (will not be published)