intresse skapar närvaror skapar intresse

“De som är intresserade är närvarande, de som inte är närvarande intresserar mig inte…”

/”Läraren Margareta” på scen, “Lärare för livet”, Stadsteatern ht 2010

– ovanstående replik fick nog kvällens starkaste publikapplåder (innan slutapplåderna). Tror det satt många lärare i publiken (dels för att “lärare” helt enkelt är Sveriges största yrkesgrupp, dels för att jag tror att lärare till viss del är överrepresenterade bland Stadsteaterbesökare, dels för att en pjäs om lärare sannolikt lockar fler lärare än undertecknad att göra slag i saken och skaffa sig teaterbiljetter). Tror många kan känna igen sig i känslan som Margareta förmedlade.

Det har så länge talats om lust, lust, lust – barnets inneboende lust, vikten av att utgå från barnets lust – lust, lust, lust. Det är självklart så att lusten och motivationen är oerhört viktig för lärandet. Men – som vanligt – kan vi väl försöka att finna någon

BALANS

när det gäller att utgå från barnets lust? Allt är ju inte roligt, lustfyllt, enkelt, okomplicerat, skojigt, fantastiskt, stimulerande och fyllt av lust, lust, lust. En del lärande kräver hårt arbete, slit, engagemang, närvaro. Visst vill man som lärare skapa bästa möjliga förutsättningar för att lusten ska få blomma, men ibland måste man nog också inse att man får ta tjuren vid hornen och göra något man inte har lust med – för stunden. En av mina döttrar lärde sig cykla på två hjul i våras. Det var inte bara roligt – hon fick både blåmärken och skrubbsår, det var stundtals läskigt och tråkigt. Men att kunna cykla – det är roligt! Nu kan hon cykla – är rättmätigt stolt över det, och har stor lust i att cykla till förskolan varje dag.

”Den enskilt viktigaste faktorn för graden av måluppfyllelse vid inlärning är hur mycket tid eleven lägger ned på sina studier. Det vi männsikor lägger tid på blir vi allmänhet också bra på.” /Staffan Stenhags avhandling ”Betyget i matematik. Vad ger grundskolans matematikbetyg för information?”.

Visst kan man leda hästen till vattnet. Man kan visa vattnet. Man kan tala om vattnet. Man kan doppa sig själv och dricka av vattnet. Men hästen måste till syvende och sist själv dricka av vattnet. Där det finns. Även om det kanske inte är platsen eller formen hästen själv hade velat. Frågan är vilket ansvar hästen respektive människan har för att inte hästen ska törsta ihjäl?

Kan ett seriöst försök antas räcka?

För hur blir man egentligen en duktig seglare? Sannolikt genom närvaro…

Lämna en kommentar

  • (will not be published)