Hur säker ska skolan vara?

Läser i dagens SvD att Arbetsmiljöverket ska arbeta fram en ny strategi för att inspektera skolans arbetsmiljö. Det är bra och absolut på tiden.

Arbetsmiljölagen gäller faktiskt såväl elever som lärare och annan personal. Inte egentligen, utan gäller såsom varandes lag, beslutad av Sveriges riksdag.

  1. Arbetsmiljölagen finns.
  2. Den går att läsa.
  3. Den är begriplig.
  4. Den ska följas.

Samtidigt ringer Torkel Klingbergs ord i minnet:

“Risker måste vägas mot individuell frihet, och det är inte alltid maximal säkerhet är målet. Den roll som det utforskande tonårsbeteendet fyllde för 40 000 år sedan kan fortfarande vara viktigt.” /professor Klingberg, Den lärande hjärnan, 2011

Ett av min kommande boks dilemmata kretsar även kring detta, jag tar tacksamt emot kommentarer, tips, funderingar och frågor kring detta UTKAST till text:

Rastvakt på hal is?

På vintern förvandlas en del av skolgården till en brant iskana som eleverna förstås gärna kastar sig utför… Arbetslaget diskuterar frågan.

Bertil: Jag tycker att eleverna ska få åka kana. De har ju så roligt!

Sandra: Men vi är ju också ansvariga och har genom åren haft några skadetillfällen med hjärnskakning och brutna eller stukade fötter…

Henrik: Det är svårt! Jag ser en poäng både i att förbjuda för att skydda, och att tillåta för att barnen ska röra på sig så mycket de kan på rasten. Läroplanen är ju tydlig med att daglig rörelse ska uppmuntras, dessutom har de lättare att finna arbetsro i klassrummet om de haft en bra rast med mycket rörelse.

Johan: Jag håller med Sandra, jag tycker vi ber vaktmästaren sanda iskanan för att slippa all diskussion i frågan.

Bertil: Kan vi inte diskutera igenom frågan först? Det blir så definitivt om vi sandar. Det känns som att jag arbetar i motvind. Den som vill förbjuda verkar alltid ha tolkningsföreträde.

Ann-Marie: Ja, det verkar finnas någon allmän konsensus att förbjuda allt farligt, men då går ju ungarna bara bakom hörnet och kör ihjäl sig.

Sandra: Ja, men då är det i alla fall inte längre vårt ansvar. Jag vill ha ryggen fri och inte bli anklagad för att ha låtit dem göra något som är farligt.

Henrik: Kan vi inte införa hjälmtvång vid iskanan istället, och göra det så säkert som det är möjligt?

Ann-Marie: Ja, jag tycker alltid vi borde ha den diskussionen om hur vi ska göra det så säkert som möjligt istället för att snabbt förbjuda.

Sören: Hur får vi in elevinflytandet i det hela då? Och föräldrarna? Om och hur ska de få tycka till? Någon förälder kommer säkert kräva av oss att sitt barn inte får åka, en annan att de absolut ska få åka…

Ann-Marie: Först är det ju bara en liten iskana, och då är det inte så farligt, men sedan växer den och blir farlig. Det är inte lätt när vi drar olika gränser, vi skulle behöva mer diskussioner.

Sören: Men diskussioner har vi ju haft i oändlighet. Det är ju tyvärr ofta den starkaste som ändå sedan bestämmer i kollegiet. Vi måste ju kunna ha en demokratisk omröstning där de som blir nedröstade också följer demokratiskt fattade beslut tänker jag.

Henrik: Jag tror det är viktigt att vi hittar en samsyn och linje, men hur uppnår vi konsensus? Vi har pratat om att ha en regelgrupp med representanter från arbetslagen, men det har inte kommit i mål.

Sandra: Men när vi är rastvakter har vi väl ett personligt ansvar, kan ett beslut i arbetslaget eller ledningsgruppen ta över det?

Ann-Marie: Sedan är det ju så att vi ändå sätter upp lite olika regler, som barnen sedan gör sitt bästa för att tänja på.

Bertil: En tydlig parallell är om eleverna ska ha jacka eller inte när det inte är så varmt ute. Jag tycker inte det är min sak, de känner själva om de fryser och det är elevernas och föräldrarnas ansvar och inte mitt. Jag kan möjligen säga till och påminna/fråga eleven men tar aldrig en diskussion och tycker det är närmast pinsamt när andra säger till.

Sandra: Men vi är väl ansvariga för eleverna under skoltiden? Tillsynsplikt! Föräldrarna är ju inte där och kan styra upp vad som sker och inte sker, de litar på att vi bidrar med det.

Sören: Kan man lära sig ansvar på något annat sätt än att ta det? Sandra: Jag vill inte stå där själv som rastvakt och bära hela ansvaret.

Skoljuridiskt perspektiv

Personalen på skolan har tillsynsansvar gentemot eleverna. Naturligtvis får inte barnen medan de är i skolan komma till skada. Men miljön ska ändå vara stimulerande och tilltalande.

Arbetsmiljön ska vara tillfredsställande fastslås i 2 kap. 1 § arbetsmiljölagen. Lagen omfattar inte bara arbetstagare utan också ”den som genomgår utbildning, med undantag för barn i förskolan och elever i fritidshemmet”. I Arbetsmiljöverkets föreskrifter om systematiskt arbetsmiljöarbete (AFS 2001:1) ges mera detaljerade besked om hur man ska uppnå målet tillfredsställande arbetsmiljö. Med systematiskt arbetsmiljöarbete menas arbetsgivarens arbete med att undersöka, genomföra och följa upp verksamheten på ett sådant sätt att ohälsa och olycksfall i arbetet förebyggs och en tillfredsställande arbetsmiljö uppnås 2 § i föreskrifterna.

Arbetsgivaren skall ge arbetstagarna, skyddsombuden och elevskyddsombuden möjlighet att medverka i det systematiska arbetsmiljöarbetet, 4 § i föreskrifterna. Under rubriken ”Riskbedömning, åtgärder och uppföljning” finns också en del att hämta. Arbetsgivaren skall regelbundet undersöka arbetsförhållandena och bedöma riskerna för att någon kan komma att drabbas av ohälsa eller olycksfall i arbetet. Riskbedömningen skall dokumenteras skriftligt. I riskbedömningen skall anges vilka risker som finns och om de är allvarliga eller inte. (8 §)

Arbetsgivaren skall omedelbart eller så snart det är praktiskt möjligt genomföra de åtgärder som behövs för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Arbetsgivaren skall också vidta de åtgärder som i övrigt behövs för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö. (10 §)

Det ska också finnas ordningsregler på skolan. De ska utarbetas tillsammans med bl.a. eleverna. När ordningsreglerna tas fram ges ett bra tillfälle att diskutera iskanan och förankra ett beslut om hur man ska ha det med den hos eleverna. Det är rektor som beslutar i frågan.

Yrkesetiskt perspektiv:

Från Lärares yrkesetik saxar vi: ”I sitt arbete sätter lärare eleverna och deras lärande i centrum. Lärare vägleder eleverna till den kunskap som kan hjälpa dem i deras olika val och prioriteringar. Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning * alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier * verka för att upprätthålla förtroendefulla relationer med eleverna och med deras föräldrar/vårdnadshavare och vara lyhörda för deras synpunkter ”

Inlärd hjälplöshet är oerhört farligt. Om vi skulle kunna bädda in eleverna i bomull och ta bort allt i skolan som kunde vara farligt skulle de inte ha en chans lära sig ta eget ansvar eller var gränserna går. Samtidigt måste vi hjälpa dem göra rimliga riskbedömningar, då vi har ansvar för dem under all den tid de är med oss. En fråga i detta dilemma är vad som är en rimlig riskbedömning och hur man kan göra den på ett kvalificerat sätt. Om vi jämför med tiden då vi själva gick i skolan har mycket förändrats. Då fanns det oftast ett förbud mot ”snö i ansiktet” och på skolgården fick man inte kasta snöboll. Dock var det inte helt ovanligt att en gräsplätt eller kulle en bit bort ansågs vara legitimt område att ägna sig åt allehanda aktiviteter som exempelvis ”herre på täppan” eller snöbollskrig. Allt detta under devisen ”Den som ger sig in i leken får leken tåla”. Visserligen tålde vi inte alltid leken och visst både grät vi och orsakade andras gråt, men det tolererades så länge man hade givit sitt medgivande genom att frivilligt gå till denna plats. Däremot var det tydligt att det blev konsekvenser om man försökte sig på ett snöbollskrig utanför det tillåtna området. Iskanor och kälkbackar var sällan övervakade, utan samma princip gällde där.

Vad vi kan minnas var tillbuden få; man visste att se sig för, och vissa hade föräldrar som propsade på hjälm. Var detta då bättre? Både ja och nej. Det var bättre på så sätt att man lärde sig ta ansvar för sina egna val och handlingar. Det var sämre i de sällsynta fall då något allvarligt hände och ingen vuxen fanns på plats. Ungefär samma slutsatser som kan dras gällande dagens säkerhetskontroller vid flygplatser. Vi lever i en tid då trygghet är viktigare än någonsin, men frågan är om det på sikt är bra att förvägra barn lärdom från misstag.

“Risker måste vägas mot individuell frihet, och det är inte alltid maximal säkerhet är målet. Den roll som det utforskande tonårsbeteendet fyllde för 40 000 år sedan kan fortfarande vara viktigt.” /Klingberg 2011

I slutändan bör det vara föräldrarnas ansvar och beslut huruvida deras barn får åka kana eller inte. Det kan inte primärt vara skolans uppgift. Men samtidigt lämnar föräldrarna det käraste de har – sina barn – i vår vård och förväntar sig att vi på alla de sätt ska säkerställa att de inte far illa utan till och med har det bra. Det handlar om förtroendefulla relationer, något som är absolut nödvändigt för det fortsatta arbetet. Det handlar också om vilket ansvar jag som lärare ska, kan och vill bära. Det finns ett personligt ansvar när vi ikläder oss läraruppdraget, vilket man inte får blunda för. Precis som barnen är olika mogna och villiga att ta ansvar är vi. Det måste vi ha respekt för. Vi måste finna någon slags gemensam linje, vilken knappast bör baseras på minsta gemensamma nämnare (den mest försiktige) eller på den mest riskbenägna individien. Kanske kan man också besluta att det får vara olika – om vi bara är tydliga i att det är så (och att alternativet är ett totalförbud) kan eleverna ofta acceptera att det får vara något olika regler med olika vuxna. Skolans beslutskultur skulle man kunna skriva mycket om, men det får bli till en annan bok (så länge kan man läsa ett mycket intressant kapitel kring detta i Anders Härdevik “Tur för skolan att den är obligatorisk”).

Kommentarer (6)

  1. sören skriver:

    Sanda kanan och “Allt kul blir förbjudet”. Jämför: ett bekymmer med att separera barn och bilar – se alla 80-tals, och senare, områden där man ej ens kommer in med en flakmoppe – är att barnen När de kommer ut i trafike har nolol koll på vad trafik och risker innebär. Obligatorisk lekhjälm tom åk 6?

    • magnus skriver:

      Frågan är om lekhjälm räcker, bäst vore att ordna separata madrasserade celler? Då skulle i alla fall ingen bli fysiskt skadad. 😉

      När jag började som lärare hade vi en het diskussion kring klättra i träd. Fritidspedagogen ville totalförbjuda trädklättrande. Jag ville tillåta till en viss nivå – “så de märker att det gör ont när man ramlar ner och därmed blir rimligt försiktiga, annars kommer de att klättra ända upp i toppen på kvällen när skolan är stängd, ramla ner och slå ihjäl sig”. Här tänker vi verkligen olika.

  2. Titti skriver:

    Barn skadar sig ofta fysisk och det är märkligt nog de skadorna vi uppmärsammar och bryr oss mest om.

    Barn själva klagar mest över de psyiska skador som vuxna åsamkar dem, i hemmet och i skolan.

    Men när det gäller att skydda barnen från känslomässiga trauman gör vi inte mycket. Vuxna bagatelliserar ofta barnens känslor är min erfarenhet som lärare.

    • magnus skriver:

      Sant.

      När det gäller att bagatellisera barnens känslor tycker jag mig se två motsatta tendenser – en del gör absolut så, andra gör tvärtom; de närmast försjunker i barnens känslovärld vilket lätt kan gå över gränsen för vad som kan anses integritetsmässigt OK. Gränsen mellan att bagatellisera och försjunka tror jag är viktig att fundera över, “som vanligt” handlar det om att finna en BALANS. När det gäller synen på lärares fostrans- och omsorgsarbete rekommenderar jag Joakim Landahls avhandling, den ger bra perspektiv.

  3. Kjell Ericson skriver:

    Jag tänker direkt på samma tankebanor som ofta kommer upp för mig: “personer styrs inte av att göra rätt – de styrs av att inte göra fel”.

    Hjälm är vi nu duktiga med för våra barn (skridsko, cykla, etc). Så den principen är dum att gå ifrån.

    Jag tänker på en bekant som irriterade sig på att barnen blev så blöta när de hoppade i vattenpölarna så att han visade dom hur man ska hoppa i pölarna utan att bli blöt. Sätt på ungarna en hjälm och visa dom hur man ska åka på isbanan, eller anordna kurs hur man bromsar snabbt (och säkert) med pulkan. Lära med lek är ju skoj.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)