Hög tid prioritera rätt!

Med tisdagens rundabordssamtal ”Forskande lärare och karriärtjänster” i färskt minne tar jag idag en paus från skolvardagen för att vara med på ”Skolforskning – Erfarenhetsutbyte 2012”. Flera mycket lovvärda projekt och erfarenheter redovisas, den som har Twitter och följde #skolforskning fick i alla fall ta del av en del spontana kommentarer och erfarenheter (vilka även finns sparade här!) – övriga kan enligt uppgift titta på filmen efteråt, när den väl läggs upp.

Vi serveras mången intressanta inspel, men jag kan samtidigt inte låta bli att tänka:

Alla dessa visioner, projekt, utvecklingstjänster, karriärtjänster blir nog ändå bara till luftslott om inte lärarna ’på golvet’ ges/tar sig tiden och kraften att på allvar fortsätta utveckla sin undervisning…

Jag har ännu inte mött mer än en halv handfull lärare som inte varit intresserade av att utveckla sin undervisning. Tvärtom! En ständigt bättre undervisning gör att det helt enkelt roligare att vara lärare; eleverna blir mer motiverade, mer fokuserade och stjärnglansen tänds. Jag påstår att viljan finns. Dessutom påstår jag att det finns vissa möjligheter att utveckla verksamheten. Men samtidigt också en del hinder/hot/problem som måste övervinnas på vägen.

”Enskilda, sporadiska och riktade fortbildningsinsatser erbjuder inte lärarna att vara reflekterande över sin egen praktik. För att göra detta krävs tid, kontinuitet, möten och dialog.”, ur Metodbok Forskningscirklar

Det största potentiella hindret är nog att Tiden & Kraften faktiskt är begränsad. Att skapa fungerande undervisningsrelationer tar Tid & Kraft. Att genomföra god undervisning likaså. Att följa upp och planera nämnda undervisning detsamma. Att sedan reflektera och utveckla undervisningen tar sin del. Sist – men inte minst – tar administration en allt större del av tiden. Administration som inte alltid gynnar kunskapsutveckling, men ändå idag ofta görs i syfte att ”ha ryggen fri”, vilket för övrigt diskuteras just nu parallellt på #skolchatt. Alltför ofta sker dokumentationen i ett icke ändamålsenligt och ickeanvändarvänligt IT-system (även om jag just nu arbetar i en kommun med ett väldigt mycket bättre system än den föregående så finns även här förbättringspotential).

Ett annat stort hinder att övervinna kan vara ett visst motstånd mot förändring. Det går absolut att övervinna, men jag påstår att det endast kan bli fruktbart om man håller sin Kirkegaard i färskt minne (se nedan). Lika säkert som att ”Förändring är det enda beständiga” är att förändringsarbete måste ske med respekt för individen och individens roll i helheten. Det får väl ändå anses belagt att ”Top-Down” väldigt sällan ger långsiktiga effekter…

”Man måste inse att utveckla en lärares undervisning är samtidigt att ändra i lärarens liv” /Jan Blomgren, doktorand finansierad av Frida friskolekoncern

Visst hopp om tillvaron gav även Peter Beckers ord:

”Jag tror vi idag bevittnar ett paradigmskifte, där inte enbart forskare utan även skolans praktiker ses som kunskapsbärare och experter, med egen rätt att formulera sig”.

Eller med professorns ord:

”Det är skillnad på Skolforskning om och lärare och Forskning med och för lärare.” / professor Ingrid Carlgren

Jag tänker även att professionella legitimerade lärare måste ta sig rätten att få formulera hur man bäst använder sin tid och kraft för att på bästa sätt ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt. Eller?

Jag noterar också att Skolverkets Generaldirektör Anna Ekström lite senare bjuder in till dialog:

Intressant #skolchatt ikväll! Är det någon dokumentation som är onödig och som bestämts av @Skolverket så vill jag veta!

Så till sist över till Kirkegaards bevingade ord:

Om jag vill lyckas att

föra en människa

mot ett bestämt mål,

måsta jag först finna henne

där hon är

och börja just där.

Den som inte kan det, lurar sig själv

när hon tror, att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon måste

jag visserligen förstå mer,

än vad hon gör,

men först och främst förstå

vad hon förstår.

Om jag inte kan det,

så hjälper det inte, att jag kan och vet mer.

Vill jag ändå visa, hur mycket jag kan,

beror det på att jag är fåfäng och högmodig

och egentligen vill bli beundrad av den andre

istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet

inför den jag vill hjälpa

och därför måste jag förstå,

att detta med att hjälpa

inte är att vilja härska

utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta

så kan jag heller inte hjälpa någon.

/Sören Kirkegaard, existentiell filosof, f 1813, d 1855

 

Kommentarer (4)

Lämna en kommentar

  • (will not be published)