Gränsvärde för kränkning?

Är på BeO och träffar deras “Skolexpert” (en “katt bland hermeliner” – en f d lärare bland idel jurister…). Mycket intressant samtal, vilket kretsar både högt och lågt. BeO har ju regeringens direkta uppdrag att genom riktad kritik och skadestånd mot skolhuvudmän (utbildningsnämnd respektive friskolestyrelse) dels ge upprättelse till barn som blivit kränkta, dels ge incitament åt skolhuvudmän att skapa rutiner och resurser för en skola för var och en. Det är förstås ytterst lovvärt och viktigt – ingen elev ska behöva bli kränkt i en verksamhet de inte valt själva. Men det bygger förstås på att vi kan ha en rimlig definition av vad som utgör – och inte utgör – en kränkning. Jag skrev tidigare inlägget Blir du lättkränkt lille vän? och måste efter dagens samtal åter inskärpa vikten av att vi håller samtalet om var gränsen ska gå levande. Det räcker inte med upplevelsen av att vara kränkt, det måste också finnas en saklig och objektiv grund vilken härstammar från lagstiftarens mening istället för personligt tyck.

Som lärare måste jag kunna säga till en elev. Som lärare måste jag kunna ta tag i en elev, för att hindra den att skada sig själv eller andra. Självklart finns det gränser för vad man får och bör säga. Självklart finns det en gräns mellan nödvärn och kränkning. Och den måste diskuteras – lärare emellan, mellan lärare och elever, elever emellan – och i samhället som sådant. För ingen är betjänt av en skola med rädda lärare som i sin rädsla för att bli anmälda inte vågar säga ifrån när elever gör fel, inte vågar ha samtal i enrum med elever, inte vågar beröra elever, inte vågar vara engagerade.

Sedan handlar det också om rutiner och resurser. Resurser i form av både tid, möjlighet och kraft. Det måste helt enkelt finnas personal nog för de uppgifter som ska utföras. Det måste finnas stödsystem som fungerar och faktiskt ger stöd till verksamheten. Då kan lärare använda sin tid och kraft till det de är utbildade till: att undervisa. Och att fostra i samband med undervisning.

Kommentarer (4)

  1. Kent Lundegren skriver:

    En mellanposition kan kanske tas. Alla (elever talar vi kanske främst om här, andra personer har andra lagutrymmen) ska “få känna sig kränkta” (ska enligt lagens mening utgå från den kränktes “tyckande”). Sen är det en annan sak hur lärare, skola (rektor) och huvudman behandlar ärendet… Alla talar om för mkt administration, men när det gäller kränkningar och mobbning så behöver skolan handla och dokumentera. Jag säger inte att den kränkta alltid ska få “rätt” men handlandet och dokumenterandet synliggör skolan handlingar och värderingar i dessa sammanhang. Det kan t ex bli så att personer/elever känner sig kränkta när nya arbetsmetoder används, men skolan måste både kunna hantera ev oro, de som blir “kränkta”, och våga gå vidare…

  2. Magnus Blixt skriver:

    Ja, fast att känna sig kränkt räcker inte enligt lagen (men enligt mångas tyck) som definition på att vara kränkt, det ska finnas en objektiv grund. Dokumentation kan absolut synliggöra detta och bidra till tydlig gränsdragning. Sedan finns en balansgång även här, för mycken dokumentation tar ofta överhand från nödvändigt handlande – tiden och kraften är liksom inte obegränsad.

  3. Kent Lundegren skriver:

    Nu har vi haft en lång diskussion kring vad krävs för det ska räknas som kränkning på twitter. Har försökt sammanfatta här http://storify.com/kentlundgren/saklig-grund-for-krankning . Vill speciellt tacka Per-Daniel Olsson som i någon mening sammanfattar en del av diskussionen (finns med sist i bloggen/länken ovan). Som jag jag nämner sist i bloggen (se länk) skulle jag vilja ha lite mer data kring hur många kränkningar skolor hanterar per år (samt i någon mening “resultat”). Hoppas debatten fortsätter!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)