Föräldrar från helvetet?

Fungerande relationer stödjer elevers lärande och utveckling samt underlättar ens lärartillvaro. De går att påverka. Alla har här ett ansvar att göra vad man kan för att det ska fungera, samverkan utifrån respekt för olika uppdrag o utgångspunkter gynnar alla inblandade.

I allmänhet vill jag också påstå att relationsarbetet fungerar väl; både med elever, med deras föräldrar, med kollegor och skolledning. Bland annat om detta föreläste jag på Skolforum i höstas, vilket nu finns att se på UR Samtiden, för er som inte fick chansen att komma dit.

Ofta ger dessa professionella relationer mycket och med stöd från föräldrar, kollegor och ledning kan vi komma nästan hur långt som helst.  Bästa stödet är visad tillit och en förståelse att vi faktiskt har en och samma önskan och mål:

Att det ska gå bra i livet för varje unge.

IMG_1107Detta gäller i synnerhet när det bränner till och jag måste vara tydlig med att ett barn uppvisat ett icke gynnsamt förhållningssätt (ex inte tar sin del av ansvaret att anstränga sig eller är med och mobbar sina kamrater, inte är aktsam om vår gemensamma egendom eller inte visar medmänniskor respekt). Du som förälder bör då ta det mer som ett konkret exempel på att jag faktiskt bryr mig om ditt barns välgång, än som ett bevis på att min lärargärning behöver anmälas till höger och vänster. Nästan alla förstår också detta, men tyvärr riskerar man för eller senare att även träffa på “föräldrarna från helvetet” (som en klok rektor så träffande benämnde dem, rektorer får ju tyvärr stifta bekantskap med än fler av den sorten). Trots alla positiva föräldrar och elever kan de lätt suga musten ur vilket engagemang som helst och jag är övertygad om att de ligger bakom en mycket stor del av förklaringen till att 75% av landets lärare funderar på att byta jobb på grund av hög arbetsbelastning. Även om det faktiskt finns motbilder:

“– Vi vill ha ett Kunskapssamhälle, började allt fler människor tänka. IMG_1117
Men varför bryr vi oss då så lite om just kunskaperna och så mycket om allting annat som har med skolan att göra? Vi vill inte ha glädjebetyg. Vi blir inte glada för att högskoleplatserna blir fler så att man kan gå där trots att man inte har lärt sig så värst mycket i grundskolan eller gymnasiet. Det som betyder något är att unga människor får med sig något varaktigt ut i livet: att de kan uttrycka sig, att de inte bara har en massa åsikter utan också kan argumentera i sak, att de har ställts inför kulturens mästerverk och naturens underverk. “/PJ Anders Linder, GP dec 15

Du som enskild förälder kan göra stor skillnad. Jag råder dig att även göra det, innan andra krafter tar över. Du som lärare kan också göra stor skillnad. Gör’t!

Ingen kan göra allt. Alla kan göra något.

http://www.ur.se/Produkter/192845-UR-Samtiden-Skolforum-2015-Lararen-och-relationer

 

Kommentarer (16)

  1. BG STAAF skriver:

    Hur ser man på vuxenmobbing från en lärare mot vissa elever? Hämnas också genom att sätta IG för att hindra eleven att börja gymnasiet. Efter ingripande av rektorn på gymnasiet fick eleven börja. Presterade nästan bäst i klassen i tidigt diagnostiskt prov. Fick i efterhand VG i slutbetyg från grundskolan.
    Själv höjde jag betyget i Engelska från B? till AB i muntan i studentexamen.

    • Magnus Blixt skriver:

      Betygssättning får som jag ser det ALDRIG någonsin användas i annat syfte än bedömning av uppvisade kunskaper, det är ju skarp myndighetsutövning. Enligt lärares yrkesetik förbinder sig lärare “i sin yrkesutövning att vid utvärdering, bedömning och betygssättning vara sakliga och rättvisa och därvid motstå otillbörlig påverkan”. Betyg ska sättas på uppvisade kunskaper i förhållande till de kunskapskrav läroplanen stadgar (utifrån allmänna råd och bedömningsstöd som Skolverket publicerat).

      Vuxenmobbning är om möjligt ännu mer otillåtet än annan mobbning, även här ger lärares yrkesetik stöd för tanke och handling:
      “Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning
      ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling
      och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att
      utveckla kritiskt tänkande
      alltid bemöta eleverna med respekt för deras person och integritet samt skydda
      varje individ mot skada, kränkning och trakasserier”.

      Om detta inte fungerar ska man i första hand vända sig till läraren i fråga (för att räta ut ev missförstånd), i andra hand till rektor och huvudman. Om det verkligen handlar om vuxenmobbning finns även Skolinspektion som tredje steg.

    • Magnus Blixt skriver:

      Väl skrivet! Hur gör vi för att det ska få spridning till landets alla föräldrar?

  2. Marlene Dimberg skriver:

    Håller med dig till fullo. Problemet är ju att dessa föräldrar inte själva förstår att de är “från helvetet”. De nyttjar bara sin fulla rätt som skollagen erbjuder. Ofta är de som de själva uttrycker ” pålästa”. Här är det rektors roll att gå in och bryta. Tyvärr kommer det fria skolvalet som ett klistrigt flygpapper mellan. Rädslan att eleven då flyttar är tror jag helt obefogad. Använd istället det argumentet. Det kanske inte är värt den fjuttiga skolpengen för en elev vars föräldrar bränner ut en hel lärarkår. Jag hade betalt pengar för att höra en rektor säga att eftersom skolans pedagogik och på det sätt vi här vill arbeta där alla eleverna har rätt att känna sig trygga och med rätt till studiero inte möter era önskemål så är det ju fantastiskt att vi i Sverige har ett fritt skolval. Här finns en lista på närliggande skolor. Tack för besöket!

    • Magnus Blixt skriver:

      Ofta nog nyttjar de mer än vad skollagen faktiskt erbjuder, men mången skola och rektor ger dem lillfingrar i sin iver att vara till lags och märker inte alltid att man snart gett bort halva armen (eller mer).
      Jag delar din uppfattning att rädsla att de ska flytta i allmänhet är obefogad och önskar också höra rektor säga det (har länge haft blogginlägg på gång om det, kanske borde få tummen ur nu).

  3. Mari skriver:

    Du kan ha en poäng i att lärarnas flykt från yrket. Antingen så har jag haft tur eller så är det inte lika många sådana föräldrar i förskolan. Fast när de kommer så är det svårt att göra sitt jobb. De tar mycket energi och tid från det verkliga arbetet. Det som de vill åstadkomma motverkas, då de kräver att man ska prata med dem 20 minuter till en timme per dag.

    • Magnus Blixt skriver:

      De är verkligen inte många här heller, men när de dyker upp tar de orimligt mycken tid o kraft.

      • Magnus Blixt skriver:

        Sedan måste vi förstås även komma ihåg att “Vi inte alltid ska ge dem det de säger sig vilja ha, utan det deras barn faktiskt behöver mest”. Dvs bara för att föräldrar vill prata 20 minuter per dag gör inte att det blir så, samtidigt som man kan försöka möta behovet bakom (trygghet?) på något i förlängningen mer ändamålsenligt sätt.

  4. hans berglund skriver:

    ….det är inte bildningen i sej som är problemet med skolan utan den miljö skola och människa befinner sig i ….därför reagerar så många på så många olika sätt….det finns inga problem ..ena stunden ..och den andra hur galet som helst med obildbara skandinaver som är fullständigt dumma i …. ungefär…alltså håller någon för intresse att utifrån skapa irritationsproblem för den svenska skolan…. finns det någon som önskar att vi blir 5:a istället för 2:a ….uuuh nä.. haru konspirationsteorier för dej va….låter det …. mmm intressant var kom kunskapen om det ordet plötsligt ifrån?….

  5. Sara skriver:

    Som förälder med säkerligen en stämpel som en förälder från helvetet kan jag inte mer än säga att ni borde skriva om lärare och rektorerna från helvetet.
    Vi kämpar för våra barns rätt och välmående och när man möter pedagoger som inte kan och inte vill och rektorer som inte lyssnar på oss eller på HAB eller på andra som kan och vet och ens barn mår allt sämre för varje termin som går, ja då växer hornen i panna.
    Det är en ren överlevnadssituation.
    Att se sitt barn lida, bli innesluten, utåtagerande och isolerad och inte få det stöd hen behöver trots funktionsnedsättningsdiagnos är bland det värsta jag har varit med om!
    Vi föräldrar har bidragit med precis allt som vi kan men ändå tas vi inte på allvar och rektor med personal tar aldrig in våra sidor av någonting eller vårt kunnande.
    Att sitta på möte efter möte efter möte med pedagoger som vägrar konsekvent att ta i det som behöver stöttas och rektorer som alltid säger att personalen inte uppfattar situationer som vi gör och sedemera släpper taget om situationen varenda gång.
    Personal som vänder allting till att vara mitt barns fel och som bara fokuserar på hens dåliga sidor.
    Rektorer som inte vill göra insatser utan alltid säger “vi hör er” men inte gör någonting alls.
    Skriv om det för det är ett stort problem bland oss föräldrar som har barn med diagnoser!
    Läs krönikan: Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.
    http://www.specialnest.se/liv-hem/kronika-snalla-hjalp-oss-att-hjalpa-vara-barn
    För så är det: Hjälp oss att hjälpa våra barn!

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, jag har ett inlägg på gång, men det blir uppenbart så lätt (mer eller mindre medvetna?) missuppfattningar här. Precis som ovanstående inlägg, vilket i min värld verkligen inte handlar om föräldrar till elever i särskilda behov, utan alltsomoftast om föräldrar till elever som tillhör ”mittfåran”, men inte presterar så bra som deras föräldrar önskar.
      Det här med barn i svårigheter och skolans ändliga resurser är verkligen en tuff balansgång, jag kommer aldrig att påstå något annat, liksom det alltid finns mer än en sida av saken och jag tror vi skulle tjäna på att försöka ta reda på mer om det. Krönikan är, liksom mycket på specialnest, läsvärd, även om jag gärna även skulle vilja problematisera några punkter (ex punkt 7, här finns näppeligen något att vinna på att tala illa om barnets skola), vilket dock svårligen låter sig göras då man i så fall direkt hängs ut som fientlig mot barn i svårigheter (vilket jag har gott om vittnesmål över tid från föräldrar att jag verkligen inte setts som, utan en som varit med och lyft deras barn).

      Men nog vore det gott om vi, som jag skriver i inlägget, kunde utgå från att vi faktiskt har samma mål?

      Och diskutera det hela något mindre känslosamt? http://lrbloggar.se/magnus/akademiker-och-argument/

Lämna en kommentar

  • (will not be published)