Föräldraförtroende skapar handlingsutrymme

Läser alltid lika välformulerade Karin Thunberg: Morfars mailbox hade blivit bombad.

… rektorn på en Södermalmsskola via brev bett föräldrarna tänka på att även lärare är människor. I behov av respekt. … frågan vad vi vinner på att pendeln svänger så vildsint att skolan blir sopstation för allt som inte kan redas ut på andra håll. Och att man där, vilket framgick av radioinslaget, är bundna av kravet att vara hyggliga mot sina elever, förlåt kunder, för att inte förlora skolpengar.

Detta väcker förstås en massa tankar. Genom åren har jag förstås haft kontakt med många föräldrar och elever. Kontakter av högst olika slag, med olika utgångspunkt, syfte, mål och resultat. En del jobbiga, några svåra, många givande, trivsamma och viktiga. Både för mig och för den andre. Jag tänker att Karin Thunberg poängterar något värt att reflektera över:

Att några lärare är bättre än andra, och att det i denna yrkeskår precis som i alla andra finns de som är direkt olämpliga – jo, det vet jag också. Men detsamma gäller föräldrar, några är klokare än andra. … curlinggenerationens barn har blivit äldre och behöver inte längre skjutsas hit och dit, därför har föräldrar börjat sopa på nya ställen. Exempelvis genom att undanröja alla skolkonflikter.

Nu gäller det dock att som lärare på bästa sätt hantera tillvaron oavsett vilka föräldrar man fått sig tilldelade. Här finns ett kompetensområde att utveckla, som lärare räcker det idag uppenbarligen inte att “bara” kunna sitt ämne och veta hur man kan skapa kunskapstillväxt hos eleverna. Man måste också nå fram till föräldrarna. Forskningsstöd finns bl a hos lärarfavoriterna Frank och Damber. Motsvarande kan förstås sägas gälla föräldrar, skolplikten är tveeggad.

I veckan var jag på kurs i retorik. Retorik är något mycket mer än vältalighet och jag finner i mina anteckningar från kursen en del som kan vara värt att reflektera över även när det gäller mötet mellan lärare och såväl förälder som elev:

För att nå fram till mottagaren måste jag

  • Visa att jag har kunskap (sunt förnuft, gott omdöme)
  • Visa att jag tar mottagaren på allvar
  • Visa att vi har grundläggande värderingar (känslor och erfarenheter) som vi delar

För att skapa tillit krävs tre ben i all kommunikation:

  • Ethos (vem) – du som person och vilket intryck du ger, hur du de facto uppfattas av andra, ”det personliga varumärket”
  • Logos (vad) – Fakta, förnuft, sakinnehåll
  • Pathos (hur) – känslor, värderingar

En annan sak som retorikmagistern Hans Bourghardt sa och som jag la på minnet var: Det ögat ser hör också örat. Jag tänker att det har bäring såväl på lärares professionella kostym, men också på vikten av hur man som lärare kan kommunicera med blickar, gester, ordval, leenden… En annan fundering är hur man kan bidra till att få föräldrar att förstå hur stor roll deras val av kommunikation kan ha i att såväl bidra till som att bromsa lärares engagemang. För inte kan väl någon tro att vi tjänar någon på att ha en advokat närvarande i våra samtal:

We know you love your children. We love them, too. We just ask — and beg of you — to trust us, support us and work with the system, not against it. We need you to have our backs, and we need you to give us the respect we deserve. Lift us up and make us feel appreciated, and we will work even harder to give your child the best education possible. That’s a teacher’s promise, from me to you./Ron ClarkWhat teachers really want to tell parents

För övrigt anser jag att retorik – i betydelsen konsten att överväga borde göras till ett obligatoriskt inslag i den svenska skolan, från förskoleklass och hela vägen till universitetet. Precis som lärare bör utveckla en ödmjuk orubblighet.

Kommentarer (6)

  1. Felix Ström skriver:

    Hej Magnus! Jag högaktar verkligen ditt öppna sätt att resonera och framför allt din närmast desperata önskan att kommunicera. Det känns som om du har ett orubblig övertygelse om att det offentliga samtalet är nödvändigt för att utveckling ska kunna äga rum. Din flit och din envishet är imponerande och som läsare ser man dessutom en linje i det du skriver. Respekt!
    Ber om ursäkt om min ärliga uppskttning ser ut som en bedömning. Det var inte min mening – men ibland sammanfaller (som du vet och apropå begreppet beröm) de båda. Och utifrån vad jag läst av dig tidigare så vet jag att du förstår vad jag menar.
    Nu till saken: I ditt “för övrigt anser jag” så vill du vara extra tydlig med att du avser att “retorik- i betydelsen konsten att övertyga” ska vara obligatorisk. Jag undrar varför du är så noga med just den gränsdragningen.
    Jag är överens med dig om att “retoriken” är jättejättejätteviktig men varför är du så noga med just denna avgränsning? I ett av de P1-program som du rekommenderar på din pedagogstockholmblogg så nyanserar Anders Segrell begreppet retorik på ett sätt som tilltalar mig: Han pekar på skillnaden mellan att besegra (convicere) och att övertala (persuare = att sockra) och säger att det senare är att föredra. Vad tycker du?

    • magnus skriver:

      Hej Felix och tack för det.

      I allmänhet anser jag att persuare är att föredra, men framförallt anser jag – inspirerad av Hans Bourghardt – att det bör handla om konsten att överVÄGA, inte att övertyga. Som jag läser retoriken (har dock ingen djupare utbildning i området än, men ett allt större intresse, några böcker och några kurser kortare senare) är det viktigare att lyssna och ta in det som sägs än att försöka förändra den andre. Det handlar i den bästa av världar inte om vare sig piska eller morot, utan om en gemensam förståelse. Tänker jag. Och om det offentliga samtalets betydelse är jag absolut övertygad.

  2. Felix Ström skriver:

    Hej igen.
    Det verkar som om är inne på samma spår. Utan att själv vara spränglärd inom området så föll jag för en formulering i samma radioprogram som definierade retoriken som “konsten att med med hjälp av orden finna en gemensam tanke”. Genom en sådan definition närmar sig retorikbegreppet begreppet kommunikation vilket betyder “göra gemensam”. (Själv skulle jag dock vilja ersätta “orden” med “språken”.
    Men utifrån detta resonemang så kan man väl faktiskt påstå att retorik redan är “ett obligatoriskt inslag i den svenska skolan, från förskoleklass och hela vägen till universitetet”?

    • magnus skriver:

      Vid närmare eftertanke har du onekligen en poäng när du påstår att “konsten att överväga och göra gemensam” redan är ett obligatoriskt inslag från förskoleklass till universitetet – åtminstone vad gäller styrdokumenten (och högst sannolikt också i praktiken, dock i mer eller mindre medveten grad?).

  3. Felix Ström skriver:

    Aha!
    Jag läste fel i ditt inlägg. Ber om ursäkt för det. Min missuppfattning hjälpte mig ändå i riktning mot förståelse. Tack för hjälpen!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)