Finns det några onda barn här?

Lämnar tidningar till återvinning. Noterar att jag missat fredagsbilagans artikel med rubrik Oskuldsfullt ondskefull.

Finns det barn som är onda? Eller kan de bli det? Hur blir de det i så fall? Vad kan göras för att förhindra att det sker?

Alla som har levt tillsammans med barn vet att de inte är några änglar. Barn kan vara grymma mot varandra, våldsamma så att blodet flyter och skamlöst manipulativa när det gäller glass, godis eller läggningstider. /SvD 17/2-12

Min erfarenhet av barn i grupp är att de sällan är spontandemokratiska. Det är mycket mer av Flugornas herre. /föreläsning Lärarledarskap & Arbetsro

På onsdag föreläser jag återigen för Sofielundsskolans föräldraförening på temat “Hur kan vi bidra till att våra barn lyckas?”. Det är intressant med perspektivbyte. Att föreläsa om något gör tvivelsutan att man själv tvingas fundera över tillvaron. Man får också chansen att pröva sina tankar med andra. Jag är förstås inte bara lärare, jag är även pappa till tre härliga tjejer. Men dock, jag är mer van att föreläsa för lärare om lärarskap än för föräldrar.

Jag tror inte det finns några onda barn. Däremot finns det gott om onda handlingar. Men de flesta onda handlingar har trots allt en förklaring och jag har ännu inte funnit att förklaringen är inneboende ondska. Det kanske finns något enstaka undantag, men jag har ännu inte mött det och räknar inte heller med att jag kommer att göra det. Sitter parallellt med detta och ser Den övervakade skolan. Lärarna och skolledningen på skolan verkar inte heller se någon ondska hos de unga. De verkar snarare se beteenden och potential. Vissa beteenden försöker de förstärka, andra kapa bort. Potentialen de ser försöker de göra tydlig för såväl den unga som för föräldrar och varandra. Tydlighet verkar vara ordet för dagen. Liksom oändligt stor kärlek till ungarna.

Jag tror alla ungar kan få ordning på livet. /Mr Drew, bitr rektor

Och det tror jag med. Ett av mina starkaste minnen är när jag en dag sprang in i en tidigare elev på skolgården. Vi hade otaliga konflikter under vår tid tillsammans. Hans ord värmer än och kommer så att fortsätta göra:

Ja, Magnus, du hade rätt. Det fanns potential även för mig.

Själv tänker jag i princip såhär när det kommer till konflikthantering:

Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.

Varje människa ansvarar för sina handlingar.

Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar.

Som lärarkandidat gjorde jag praktik i ett klassrum som hade “var glad!” som klassrumsregel. Helt absurt! Sina känslor rår man faktiskt inte riktigt över. Men, det spelar faktiskt ingen roll hur arg eller ledsen du är: du får inte slåss eller ta sönder skolans material. Du måste också ta ansvar för dina handlingar, så att säga till mig “det var h*n som började” är helt lönlöst. Att slå tillbaks är lika illa som att börja slåss. Väljer man att slå tillbaks får man något annat av mig än om man väljer att säga ifrån istället.

Visst kan det finnas tillfällen när man kan önska att något barn hade andra föräldrar, andra förmågor, annan intelligens, särskild förkunskap. Men kommer de att byta föräldrar? Knappast. Kommer de att magiskt och helt på egen hand utveckla förmågor, intelligens, förkunskap? Antagligen inte. Att önska att det fanns andra förutsättningar än de som de facto finns är i allmänhet kvalificerat slöseri med tid. Bättre då utgå från de förutsättningar som faktiskt föreligger. Människans behov finner jag också väldigt universella:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”/Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Det som blir min uppgift är att försöka finna vägar att tillfredsställa dessa mänskliga behov på mer ändamålsenliga sätt än att eleven ska få sätta sig på eller över andra. Jag har också i uppgift att ge elever den kunskap de behöver. Exempelvis kunskapen att det faktiskt finns gränser i ett samhälle för vad som får sägas och göras gentemot andra. Min uppgift är också att vidga barnens föreställningsvärld. Detta är något vi gör tillsammans, samtidigt som deras vidgas vidgas min.

Till syvende och sist gäller det som vi en gång fick höra på en mycket viktig handledning:

Det kan aldrig vara ett barns fel att det är ouppfostrat.

Det kändes först orättvist och jag var inte alls överens med den tanken. Men vid närmare eftertanke är det precis så. Nu har jag upprepat den så många gånger och hittills inte fått några konkreta argument mot. Det kan helt enkelt inte vara ett barns ansvar, det måste vara de vuxnas som finns runtomkring. Det finns inga onda barn, men vi måste hjälpa dem finna ändamålsenliga beteenden. Precis som riksdagen uttalat:

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. /Skollagen, SFS 2010:800

Det kan aldrig vara ett barns fel att det är ouppfostrat. Det är de vuxnas ansvar. För övrigt anser jag att vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet behöver utveckla ödmjuk orubblighet.

 

Kommentarer (6)

  1. csaar skriver:

    Många vuxna (i skolan) missar det där med barn och demokrati – bara för att demokrati är världens bästa grej sedan tämjandet av elden betyder det ju inte att det är ett naturligt tillstånd i våra medvetanden. Demokrati måste läras ut i undervisning och erövras i val.

  2. Anita Lilja-Stenholm skriver:

    Intressanta reflektioner du har Magnus över barnets/elevens “ondska” och vuxnas påverkan samt ansvar. Makarna Miriam och Joachim Israel gav ut en bok 1946 med titeln – “Det finns inga elaka barn” och gissa om det blev “liv i den svenska luckan” =samhället. De fick utstå mycket i den debatt som följde och ifrågsättande som startades genom deras teorier. Jag fick förmånen att under några år samarbeta med Miriam Israel i O.M.E.P. en världsomfattande organisation för förskolebarns fostran och ta del av hennes erfarenheter och mångåriga kunskap från hennes yrkesverksamhet som psykolog inom BUP i Stockholm. Astrid Lindgren är den andra person som i sina böcker har ett starkt barnperspektiv och Pippi, Emil m.fl. ger bilden av de vuxnas oförmåga att förstå barnen och deras goda avsikter som genom olyckliga omständigheter tolkas av vuxna som hyss och ondska. Min förvissning är att det bara finns snälla barn som vill väl och som behöver vuxnas stöd och förståelse för att lyckas.

  3. Jan Lenander skriver:

    Nej barn är verkligen inte ett enda dugg spontandemokratiska. Det är ett svårt koncept som mänskligheten fortfarande kämpar med att lära sig och många tror att de förstått men plötsligt gör de svåra övertramp när det gäller skydd av minoritetsåsikter eller något annat som kan skapa en dilemmasituation utan ett sjävklart rätt val. Ett hyfsat mått av egocentrering är nödvändigt för barnets överlevnad.

    Barn har en oerhörd potential till godhet ifall vi ger dem verktygen för att hitta de sidorna hos sig själva.

    • magnus skriver:

      Absolut – potentialen är enorm, om vi bara gemensamt lyckas blåsa på lågan och håller brandkåren stången.

      Demokrati kanske till och med förutsätter visst mått av egoism? Absolut inte för mycket, men knappast frånvaro av?

Lämna en kommentar

  • (will not be published)