Apropå kommunikation har jag och mina kollegor som vanligt skickat 10-20 SMS mellan varandra den gångna veckan. Ofta korta frågor – snabba svar. Ett smidigt sätt att lösa situationer som uppstår oavsett om man är plats eller inte. Via e-post har vi också löst ett och annat praktiskt problem. Vi har också via e-post och konferenssystem tipsat varandra om ett och annat som vi tänkt kan inspirera undervisningen.

Självklart vill vi arbeta effektivt! En smart mobil, en lärplatta och en dator får väl anses som självklara arbetsredskap idag? Märkligt nog är detta något som vi idag står för själva… Rent fackligt är det förstås vansinne att vi gör så, men jag kan bara inte med att arbeta utan att använda dem (men skulle inte ha några problem att låta bli om jag såg det som ett problem). Jag skulle gärna ställa upp på BYOD om infrastrukturen bara fungerade och lönerna var på en mer rimlig nivå.

För vem vill inte ha en lärare som kan fokusera sin tid och sin kraft på det som är själva huvuduppdraget: undervisningen och den därtill hörande planeringen + uppföljningen + utvecklingen av densamme? När det gäller utvecklingen finns ju ungefär hur mycket som helst ”där ute”; som exempelvis Skollyftet, TeachMeet, Ted, PedagogStockholm, PedagogMalmö, Parasoll och tusentals (tusentals) fler.

Undervisningsrelationen är också en grundbult för lärande och även här kan välfungerande infrastruktur tillföra en hel del. Jag säger inte att lärare ska eller ens bör vara uppkopplade och alltid tillgängliga – verkligen inte – men jag säger att var och en bör kunna fatta medvetna beslut om sin egen nivå utan att tekniken lägger hinder i vägen.

Eller?

Jag kan erkänna att jag var en smula sliten när jag kom, men mycket piggare och med mer energi när det hela var över. Edcamp är verkligen ett smidigt sätt att fylla på energi, inspiration, kraft och lärarnätverk – det blir helt enkelt alltid diskussioner om väsentligheter och kan varmt rekommenderas, allt som behövs är egentligen en lokal med några bord, ett gäng intresserade lärare, en vägg lämplig för edcamp-tavla. Det är bara att åka! 

Andra liknande initiativ som också finns att ta del av:

• Digital fortbildning
• Pedagogisk Pub
• #Skolchatt
• TeachMeet

– liksom många, många fler. Kom sedan inte och påstå att svensk skola står still och inget händer. Eller att lärarna är problemet.

Vi belamrar bordet i skolans konferensrum redan klockan åtta. Övriga aktiviteter och möten får maka på sig (skolan har bara ett rejält konferensrum, men för detta får även möten med rektor och utomstående finna andra platser att vara på). Undervisningen av våra elever löses med hjälp av kollegor, fritidspedagoger och vikarie.

Vi tar en deluppgift i taget, inleder med att verkligen gemensamt lösa ett elevprov i taget, med bedömningsunderlaget i högsta hugg. När vi efter en handfull provuppgifter känner oss säkra på att ha förstått hur det är tänkt biter vi tag i varsin hög. Så snart man stöter på något som är oklart får även kollegorna titta på det i syfte att alla frågetecken ska bli uträtade utifrån en gemensam förståelse av Skolverkets bedömningsunderlag. Mycken bläddrande i bedömningsunderlaget blir det… Bra och viktiga diskussioner blir det också, vi är inte alltid överens när vi börjar. Ett och annat hjärtligt skratt kan jag också erkänna att det blev, tolvåringar resonerar stundtals ganska intressant.

Detta är givetvis en prioritering från skolans sida, av tillgängliga resurser. Men den känns helt rätt. Inte minst utifrån förra veckans givande Skolriksdag, där professor Andy Hargreaves ord

You must lead from the middle!

ännu ekar i mitt huvud. Han var tydlig i att skolan för att lyckas måste baseras på tillit för ledarskapet på plats; lärare och rektor samt närsamhället. Flera fyllde på med att berätta om både fungerande och planerade samarbeten mellan skolor, såväl kommunala som enskilda. Som jag ser det finns det få om ens några ursäkter för att inte prioritera sambedömning av nationella prov. För likvärdigheten, för kompetensutvecklingen, för det centrala i uppdraget. Självklart måste det avsättas rimliga resurser till detta, självklart måste det göras dagtid.

Det förtjänar alla elever. Och den svenska skolan.

I avsaknad av morgontidning läser jag gårdagens DN Sthlm:

Stockholms lärare har en så hög arbetsbelastning att de riskerar att bli sjuka, anser Arbetsmiljöverket. Om inte staden gör något åt detta senast den 15 augusti 2013 hotar böter på två miljoner kronor.

Arbetsmiljöverket konstaterar att lärarna upplever att de har alldeles för mycket administrativa plikter. Dessutom har Stockholms stad lagt på dem ytterligare uppgifter som inte finns uttryckta i skollagen.

För en tid sedan arrangerade en elev glassprovning av säsongens nya smaker. Vi lärare lät det förstås inte bara bli till en trevlig aktivitet i sig utan lade på ett raster utifrån förmågan att planera, genomföra och dokumentera en Systematisk Undersökning, som vi arbetat så träget med detta läsår. Det blev en trivsam och givande stund. Här klickar nu  en tanke som jag gavs på seminarium om Orka och utvecklas som lärare – Läraryrkets kärna:

Varje säsong lanserar de stora glassbolagen några nya smaker och varianter på glassar.

Varje säsong tar de också bort några av de tidigare. Det är helt enkelt inte möjligt att bara tillföra nytt, något måste bort för att det inte ska bli för trångt i frysboxen. Självklart tar man alltid bort något som någon kommer att sakna. Ibland blir det högljudda protester (som när Lakritspuck försvann, trots att den inte var någon storsäljare så hade den uppenbarligen en trogen krets).

Tänk om samma idé skulle gälla skolan? För varje ny uppgift som tillförs så måste någon annan tas bort. Vi måste helt enkelt välja och på allvar prioritera! Skolan kan inte göra allt som är viktigt. Tiden, kraften, resurserna är ändliga, behoven är oändliga. Alla problem i samhället kan inte lösas genom skolan och genom en reformerad lärarutbildning (redan idag skulle den enligt Lärarutbildningskommittén behöva vara 14 år lång för att allt som borde ingå i en lärares examen också skulle hinna beröras på ett vettigt sätt).

Vi måste välja. Vad ska vara skolans främsta uppgift? Vad är lovvärt, men får göras först när det viktigaste blivit gjort? Vad är inte ens särskilt viktigt? Vad är föräldrarnas uppdrag? Samhällets? Socialtjänstens? Glassbolagens?

Ödmjuk Orubblighet, någon?

Att läsa och bedöma dessa prova var mycket givande och gav mig, tillsammans med lektioner och olika inlägg i våra digitala forum, gott underlag för att bedöma en hel del av historiaämnets förmågor, inklusive kärnfulla framåtsyftande kommentarer till det skriftliga omdömet. Vasaskolan använder sig av ett ganska användarvänligt LMS-system uppbyggt kring läroplanens olika förmågor.

Man kan ha prov med poäng. Det kan ha sin poäng. Det kan dock också skymma hela poängen, om den är att elever ska ta till sig framåtsyftande kommentarer som står i anslutning till uppnådda provpoäng. Erfarenheten är att alltför många elever slutar läsa när de genom sökläsning funnit sina erövrade poäng. För att sedan möjligen leta efter ett medel, vad ett sådant nu kan tänkas innehålla för användbar information:

Att bara vara över medel på en anställningsintervju visar sig sällan vara särskilt intressant… /Jörgen Oom, föreläsning Danderyd läsårsstart

Så oftast ger jag inte poäng på prov (diskussionen om prov är också intressant, men den tar vi någon annan gång). Dock är det i varje enskilt fall ett medvetet professionellt beslut, inte ett dogmatiskt engångsval på mer eller mindre lösa premisser. Ofta ger jag istället (eller också, om jag nu väljer poäng) kommentarer, skriftligt eller muntligt, både summativt och mer framåtsyftande formativt.

Efter moget övervägande valde jag dock denna gång att inte skriva formativa kommentarer till varje prov. Inte för att jag inte kan, utan för att tiden och kraften helt enkelt behövde prioriteras till annat. Plus att jag har en medveten tanke med att inte göra det denna gång. En erfarenhet är ju tyvärr att långtifrån alla elever läser lärarens kommentarer – än mindre tar dem till sig. Vi behöver på sikt få elever att själva förstå vad som är nästa nödvändiga eller önskvärda steg, utifrån de förmågor läroplanen anger. Varför inte börja konkret redan nu?

Jag hade renskrivit tretton olika inlämnade varianter på en av uppgifterna. De uppvisade förstås olika kvaliteter. Vi förde en dialog om förmågorna och vad som kan tänkas skilja ”grundläggande” från ”goda” till ”utmärkta” ”…kunskaper om historiska förhållanden, skeenden och gestalter under olika tidsperioder” respektive ”enkla och till viss del”, ”utvecklade och relativt väl” respektive ”välutvecklade och välunderbyggda” ”…resonemang om orsaker till och konsekvenser av samhällsförändringar och människors levnadsvillkor och handlingar” osv. Vi diskuterade två exempel tillsammans i helklass, sedan fick de sitta i grupper och tre och göra sig en lista från lägst till högst kvalitet, utifrån förmågorna. Varje placering skulle de kunna argumentera för, förstås.

Efter ungefär en kvart fick sedan den som var äldst i varje grupp (kan lika gärna vara längst, eller med mörkast tröja eller längst väg till skolan…) sitta kvar medan de andra två fick söka upp varsin ny grupp. Den som var kvar fick därmed två nya att presentera gruppens lista för, inkl bakomliggande tankegångar. Efter en stund ytterligare ett byte. Sedan tillbaks i första gruppen; ”står ordningen fast, eller har ni övertygats av nya argument?”. Till sist diskussion och argumentation i helklass.

Jag är övertygad om att alla nu har en bättre förståelse för vad som konstituerar ”god” respektive ”utmärkt”, ”enkla och till viss del” resp ”välutvecklat” när det gäller några aspekter av ämnet historia. Jag behöver inte längre skriva det. Frågan är ju vad ett uttryck som ”Du behöver skriva mer välutvecklat” egentligen ger för information för en elev som inte redan skrivit välutvecklat – hur många förstår egentligen vad som avses?

Vi kommer arbeta vidare med detta, det känns som vi är något viktigt på spåren. Utvecklingssamtalen är dock redan kommande vecka, men det får inte stå i vägen för långsiktig utveckling av undervisning mot målen. Här finns ju ett och annat att stöd att hämta i aktuell skolforskning. Skrivandet om eleven får helt enkelt inte ta överhanden, och Läroplanen måste bli till morot och inte piska. Här har vi ett ansvar att faktiskt lyfta vår yrkesetik:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning
ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling
och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att
utveckla kritiskt tänkande

”Vi kan ju välja vilken diskusson vi vill ha. Vill vi prata utveckling eller prata om att vi inte har tid?” /Anne-Marie Körling

Vilket det ligger en hel del i. Vilket verkligen gör att den danska lockouten ter sig alltmer besynnerlig; när lärare, fack och rektorer sade sig vara nöjda med att äntligen kunna lägga tidsdiskussionen bakom sig och istället på allvar ta tag i vad som behöver göras åt utvecklingen går staten och kommunerna in och krigar i denna fråga om rimliga och tydliga ramar. När ramen är tydlig är det enklare att på allvar fånga det friutrymme som finns, när ramen är otydlig hamnar vi lätt i diskussioner om var ramen är och ska vara istället för att ägna tiden och kraften åt själva verksamheten.

På pedagogisk pub var dock diskussionerna väsentliga, angelägna och fördjupade; om både ramar, innehåll och annat. En bra uppvärmning inför Edcamp – som alltid blir till diskussion om väsentligheter.  Malmö 13/5, Stockholm Väsby 16/5, – fler på gång. Information om hur du gör finns på Edcamp.se.

Initiativtagaren till Pedagogisk pub Morrica arrangerade i Malmö och jag åkte dit när jag var i närheten på påsklov. Malmös fysiska inramning fick oss att byta plats i Stockholm, det blir något ännu bättre i ett rum fyllt av böcker och i avsaknad av högtalare och storbildsskärmar. Helena skrev om förra puben i Stockholm, vilken jag missade då jag var i Malmötrakten. Även Luleå har haft pedagogisk pub. Max Entin fångade förstås den första i Stockholm.  Även Skolvåren har förstås fångat upp detta evenemang, här finns även länk till dig som vill veta mer.

Missa inte nästa Pedagog Pub eller Edcamp – det ger så mycket och kostar så litet, blir lätt till riktigt välinvesterade timmar i ditt lärarliv.

Enligt författaren Jan Mårtensson är #1523, #1632 samt #1718 vanliga portkoder* på Östermalm. Lämna en rimlig förklaring till varför du tror att det är så?

Det fanns ingen lärobok över till oss, så jag har valt att arbeta med olika källor och på köpet fått bra diskussioner om källkritik. Vi har läst, funderat, diskuterat. Vi har tittat på filmer som vi pausat, skrivit minnesanteckningar från, jämfört parvis och i helklass – argumenterat för vad som är mer eller mindre viktigt och relevant. Vi har skapat digitala tankekartor (vilka jag först hade kontroll över, men sedan släppte helt fria) och egen gemensam Wiki. Eleverna har skrivit fiktiva tidningsartiklar daterade 7/6 1523 (dagen efter Gustav Eriksson valdes till kung, om du nu inte har det färskt i minne), först i en svensk och sedan i en dansk tidning samt sedan diskuterat olika perspektiv på samma händelse. De har även fått skriva fiktiva brev till Gustav Vasa från Herrarna i Lübeck (vilka ju faktiskt finansierade upproret). Eleverna har även producerat förslag till provfrågor, vilka vi sedan ordnade ”turnering” med  för att hitta bästa frågan (utifrån de förmågor som ämnet lyfter fram).

Det har varit givande och intressant. Jag har lärt mig mycket, både om Vasatiden och om hur man kan lägga upp undervisning. Eleverna har varit engagerade och därmed också fått möjligheten att lära sig ett och annat; om det centrala innehållet, i de förmågor de behöver utveckla samt ett och annat användbart arbetssätt. En hel del av denna bedömning är redan gjord, utifrån den undervisning som gjorts, men jag har också valt att avrunda det hela med ett skriftligt prov.

Nedan hittar du provet såsom jag formulerade det, utifrån hur min kollega Cecilia Skarke formulerat sitt prov året innan (tack för att delade med dig!). De två första frågorna som jag lade till är tänkta som lite uppvärmning, samtliga hade rätt på dem. Använd det om och som du önskar: Sharing is Caring! 

* noterat: vi fick börja med att förtydliga vad ”portkod” var för något, de flesta elever här bor i stora villor…

Prov Vasatiden

Vad hände i Sverige år 1523: _____________

Vad hade hänt i Stockholm tre år innan det? _____________________

Som du vet så skrevs det många brev och texter under Vasatiden. Din uppgift i detta prov är att formulera tre olika texter. Förutsättningarna för respektive text ser du nedan. Tänk på att använda dina historiska faktakunskaper på ett resonerande och argumenterade sätt i breven. Skriv texterna på lösbladshäfte, kom ihåg att skriva namn och lägg in detta i mitten.

Lycka till! /Magnus

Brev

Detta brev är skrivet av Gustav Vasa. Brevet är skrivet till hans söner från hans dödsbädd. Han berättar hur Sverige har förändrats under hans levnadstid, vilka konsekvenser vissa av hans beslut har fått samt reflekterar över vad som kanske hade hänt om han inte hade fått makten. Börja med att datera brevet.

Insändare

Denna insändare eller kampanjblad är skrivet av Nils Dacke. I denna korta men argumenterande text försöker han få med sig fler bönder i upproret.

Artikel

Rubriken på denna artikel är ”Spår från Vasatiden” och är skriven idag. Artikeln handlar om vilka spår vi har av Vasatiden idag och varför just denna korta period i historien har satt sådana spår i nutid. (1527 är ett årtal som nog bör nämnas i artikeln, Sälen och Mora två platser som kanske kan vara med? Valdes Gustav Vasa, Erik X IV eller Carl XVI Gustav alla till kungar?… )

Om två människor är helt överens i allt är den ena överflödig (i en lärande dialog åtminstone, ingen människa är förstås överflödig)

Samtidigt måste vi också effektivisera vår verksamhet. Snart är det dags för utvecklingssamtal och de skriftliga omdömena måste göras klara. Idag valde vi att en av oss undervisade medan den andre skrev vidare på det vi gemensamt påbörjat. En av eleverna frågade spontant:

– Var är Sophie idag?

– Hon är och skriver in era skriftliga omdömen inför utvecklingssamtalen.

– Men vore det inte bättre om hon var här med oss?

Det kan man ju fundera över! Precis som Max Entin så fångande beskrev det

Jag hinner inte prata med dig för att jag har fullt upp med att skriva om dig!

På mina seminarier om ”Bättre föräldrasamverkan” och ”Orka och utvecklas mer som lärare” brukar jag ofta ställa frågan:

– Hur många föräldrar har framfört önskemål om att du skulle skriva mer i det skriftliga omdömet? Inte tydligare eller bättre, men mer? Hur många har framfört att det är för många sidor och för mycket att sätta sig in i? På den första frågan har det varit 2-3 händer av 2-300, på den senare en hel skog…

Så hur mycket behöver skrivas? Vad tillför kunskapstillväxten mest? Vad är en rimlig prioritering av tillgänglig tid och kraft? Vem är det egentligen som kräver att vi ska vara så duktiga? Vad är egentligen att vara duktig – att skriva många vackra meningar eller se till att man har en välplanerad undervisning, är påläst på aktuell skolforskning, inspirerad och engagerad? Vad ger högre lön, egentligen? Vad ger störst professionell tillfredsställelse? Vad svarar bäst mot utgångspunkten:

Vad är syftet med ditt läraruppdrag?

För en tid sedan var jag på utvecklingssamtal i egenskap av förälder. Den erfarna förskoleklassläraren hade använt det digitala systemet för första gången och påpekade mer än en gång att hon hoppades att hon lyckats få till att rätt. Jag erkände att jag inte läst det mer än översiktligt och ställde frågan:

Men hur går det för min dotter? 

Och fick svar att hennes professionella bedömning var att allt var på spår. Därmed var jag nöjd. Jag har bara haft en sexåring innan, hon hade mött tusentals genom åren. Jag litade fullt och fast på hennes professionella bedömning och önskade faktiskt att hon framöver kunde vara mer tillsammans med eleverna än ägna tid och kraft åt att dokumentera sådant som att min dotter kunde läsa alla bokstäver (vilket vi båda redan visste).

”Tendensen är att vi skapar en lärarroll som handlar om att hantera byråkratiska system i stället för att undervisa om spännande och intressanta saker”. /Per Kornhall

Samtidigt minns jag att jag tyckte de skriftliga omdömena förtydligade och gav bidrag till vårt professionella yrkesspråk när de först infördes. De tog effektivt udden av det alltför vanliga uttrycket ”Det går bättre nu”, vilket i allmänhet betyder ”Vi har ett problem” och inte det som mången föräldrar istället hör: ”Det är lugnt”. Men den byråkratiska apparaten får sägas gått överstyr och nu är det dags att inse att vi måste ta ett större professionellt ansvar att säga ja till rätt amtition genom att säga nej till andra mer eller mindre välvilliga ambitioner.

Ödmjuk Orubblighet, någon?

Människans förståelse av det förflutna är inflätad i hennes föreställningar om samtiden och perspektiv på framtiden.

– så inleds kursplanen i historia för svenska grundskolan. Med det i minne tog vi i höstas en liten paus från Medeltid och Vasatid för att istället arbeta utifrån ”min personliga tidslinje” samt en ledarartikel om Expertbutikens uppgång och fall. Läroböckerna i historia räckte helt enkelt inte till vår klass, lika gott så. Skolans engagerade bibliotekarie hade grävt fram en mängd böcker istället, plus att eleverna fått gå ut på internet i syfte att söka, finna, samla, granska och värdera informationen. Även det – källkritik – ett än tydligare framskrivet syfte med ämnet historia.

Jag vågar påstå att alla elever minns lektionen när jag hade med mig en stor kasse med teknikprylar. De hade alla haft i läxa att läsa artikeln om Expert och intervjua någon ”äldre” om de mindes hur de var och hur de trodde framtiden skulle vara annorlunda. Vi började med något för eleverna känt: cd-skivan.

– Hur många låtar ryms på den här? frågade magistern

– Det beror på vilket format de är sparade i, vanligt = 30, MP3 = 1000, beroende på förluster.

– OK, vi säger MP3. Hur många låtar rymmer i så fall den här? och höll upp en LP-skiva bredvid.

– Det måste ju vara minst hundratusen, kanske en miljon!

– Ja, eller tolv…

Vi fortsatte med usb-minne vs diskett. Idag rymmer ett usb-minne lätt ett par Gb, eller översatt till bilder: några tusen bilder. Hur mycket rymmer då en 3,5-tumsdiskett? Typ en… För bara åtta år sedan delade jag som IKT-pedagog ut varsin diskett till alla skolans elever, nu lär vi oss hantera nätverk. Nästa pryl: kameran.

– Hur gör ni när ni ska ta en bild? 

– Vi tar fram mobilen trycker på kamera och ta kort, sedan på knappen för Instagram, så är den publicerad!

– Såhär ser en traditionell kamera ut. Här på baksidan finns en lucka. Här rullar en plastfilm fram. Den fick man sedan gå till Expert-butiken med för att få ut bilder en vecka senare. Jag minns än den dagen entimmesframkallning kom, det var stort… Hur tror ni detta påverkar vår tillvaro? Hur gjorde man på Vasatiden för att få fram bilder?

Till sist pratade vi om telefoner. Jag hade med mig en gammal hederlig Dialog-telefon:

– Men magistern, det verkar ju jätteopraktiskt att telefonen sitter fast med en sladd i väggen. Varför gjorde man så? …

Nu pratar vi inte femhundra år tillbaks i tiden, men efter detta gick vi tillbaks och började gräva i Stockholms blodbad som förebådare till Vasatiden. Före – Efter? Orsak – Konsekvens? Dåtid – Framtid?

Apropå tidslinjerna: vi har funderat en del på vad nutiden kommer att kallas om hundra år. Det var ju inte så att Vasa sade sig leva i Vasatiden (han hörde antagligen inte ens namnet Vasa, kallades enligt uppgift mest för Kung Gustav) utan förstås i Nutiden. Elevernas hetaste förslag är antingen Krigstiden eller Plasttiden eller Bensintiden. Den som lever får se! Eller snarare: det blir en fråga för framtida lärare i ämnet historia att bena ut; hur tänkte man egentligen då?