Engagemang eller Kränkning?

Igår levererade tingsrätten i Lund ett domslut i ett sex år gammalt fall där man ger lärare rätt att använda en begränsad och väl avvägd mängd av våld för att upprätthålla ordningen och arbetsron i skolan.

“Rimlig proportion” är ett nyckelord. Lärares tillsynsansvar och alla elevers rätt till arbetsro och god undervisning måste vara utgångspunkten för vårt arbete.

“Det handlar om alla elevers rätt till lärande” som rektorn i inslaget säger.

Jag var även med i Nyhetsmorgon och diskuterade frågan (innan domen, har inte läst den utan bara sett medierapporteringen). Skönt och viktigt att vi fick komma två stycken lärare och prata om skolan! 

tv4

http://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon?video_id=2581408

Jag är tydlig: om jag aldrig ska få lyfta ut elever måste jag sluta som lärare. Alternativt sitta inne på lärarrummet och käka valium. I så fall kommer förstås eleverna lämnas att kränka varandra så det står härliga till ute på skolgården och i klassrummet, men jag slipper i alla fall risken att bli anmäld. Jag är en mycket engagerad lärare med kort temperament med ett tydligt ledarskap och ett stort hjärta. Just därför ingriper jag, just därför använder jag de redskap som styrdokumenten ger. När jag använt någon disciplinär åtgärd enligt styrdokumenten är jag också noga med att efteråt (mitt temperament är lika snabbt tillbaks till god och glad) resonera med eleven vad som hände, varför det hände, vad vi båda kan lära oss av det. Ramar och Kramar!

Sedan måste vi i skolan förstås också fundera över vad som kan göras förebyggande och vilka krav vi måste ställa på huvudmannen för att leverera de resurser som barn i behov av särskilt stöd kräver. Det går absolut att göra mer, men det kräver rimlig lärartäthet, tidsanpassade och rimligt stora lokaler, tid och kraft att fullgöra läraruppdraget. Samt – självklart – engagemang och vilja hos oss i professionen att ta tag i det, utifrån de riktlinjer vårt statliga uppdrag faktiskt har. Allas rätt till bildning och lärande måste värnas – varje unges rätt. Brist i stöd är månne en förklaring, men ingen ursäkt. För detta ansvarar huvudmannen och professionen för olika delar.

Till sist skulle jag vilja passa en boll till en och annan förälder. Om någon av mina döttrar skulle fortsätta fila med en linjal på skolans bänkar trots upprepade tillsägelser från deras lärare skulle jag skämmas ögonen ur mig, jag skulle inte komma på tanken att anmäla detta. Jag vill inte uppmuntra ett samhälle med lättkränkta individer, utan ett där man tar ansvar utifrån stigande ålder och mognad. Visar vi dem tillit tar de i allmänhet det ansvar de tilldelas.

“Hen är ju bara tolv år” /förälder i tidigare klass

Mitt svar:

“Hen är ju hela tolv år. Om sex år är hen myndig och förväntas kunna ta fullt ansvar för sitt liv och sitt leverne, har rätt sitta i riksdag och köra buss… Läroplanen anger unik egenart OCH ansvarig frihet“.

Föräldraskap har en del gemensamt med lärarskap:

Att vara förälder är ingen popularitetstävling, det är ett jobb. Det är det viktigaste och svåraste jobb vi någonsin tar på oss. /Helena von Schantz

Kommentarer (43)

  1. Kent Lundgren skriver:

    När jag senaste var lärarpraktikant på gymnasium hösten 2013 så sa mina handledare till mig att vara tuffare. Och det måste man säkert vara på många skolor, många klasser. Trots att jag vurmar om elevers rätt att känna sig kränkta, så finns det gränser. Den gränsen var säkert överskriden i det fall som du refererar till. Det enda och viktiga tillägg som kan göras är att man i en “stökig” klass innan gör klart vad som gäller. En (eller två, det viktiga att man är överens om vad som gäller) varning, sen åker man ut. Var detta fallet i detta fall, så måste det vara ok att läraren försöker skapa lite lugn i klassen.

    • Magnus Blixt skriver:

      “Bli tuffare” både stämmer och inte, tänker jag. Gillar mer “Ödmjuk orubblighet” utifrån Per Lindqvists artikel. Jag är tuff när det behövs, men också väldigt mjuk när det är läge för det. Balansen mellan de tu, liksom växlingen tror jag är en av hemligheterna bakom framgångsrikt lärarskap. Det är verkligen inte rätt, men ack så viktigt.

      Du har helt rätt i att vårt uppdrag är att kommunicera innan var gränser går (därför gillar jag “Vi är varandras miljö” istället för detaljregler”, och i möjligaste mån komma överens med eleverna om dessa (samtidigt som vi har tolkningsföreträde i egenskap av vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet). Självklart ska lagstiftning inte vara retroaktiv i ett demokratiskt sammanhang!

  2. Susanna Almgren skriver:

    Oj så bra skrivet! Jag hade också som förälder skämt ögonen ur mig om mina barn betett sig så!! Heja alla duktiga lärare som orkar!! Stor eloge till er! <3

  3. Gunilla skriver:

    Har du aldrig tänkt på att en förälders oförmåga att säga till ett barn som filar med linjal, trots tillsägelse, kan vara kopplad till andra oförmågor och att det är skolans uppgift att kompensera för just detta: att vissa föräldrar inte riktigt klarar av sitt föräldraskap på det sätt som en (barn, skola, föräldern själv etc) skulle önska? På vilket sätt gör du det när du tillgriper våld istället för att försöka förstå varför den här eleven beter sig som hen gör?

    • Magnus Blixt skriver:

      Jag försöker vara tydlig i att läraren har ett ansvar att hos huvudman påtala vilka resursbehov som finns, liksom att huvudmannen har ansvar för att tillse att dessa finns. Ramar och Kramar innebär för mig att försöka förstå, men också att sätta en gräns för vad som är OK beteende – och upprätthålla den. Jag vet inget om det aktuella fallet, resonerar mer principiellt och anser att med föräldraskap följer ansvar. Precis som med en lärarlegitimation.

  4. Gunilla skriver:

    En sak till: med en son i högstadiet har jag ofta förvånats över att så många högstadielärare har en så negativ syn på sina elever. Ibland tänker jag “de bemöter barnen som vore de fiender i en maktkamp”. Trots att min son brukar få omdömet “mycket trevlig” från sina lärare, att han kommer i tid, lyssnar, gör sina läxor och får bra resultat på prov, råkar även han ut för lärares temperament (som du beskriver i din blogg) och aldrig – hittills – har en lärare bett om ursäkt för sin felaktiga tillsägelse, för sitt respektlösa bemötande. Ska vi föräldrar då lösa det genom att lyfta ut läraren från hens arbetsplats (så att barnen kan få arbetsro) eller kan det finnas mer konstruktiva sätt att arbeta med den fråga?

    • Magnus Blixt skriver:

      Oj, så ska det förstås inte vara, här låter det som lärare inte tar ansvar för en negativ kultur. “Ömsesidig respekt” är det som bygger god undervisningsrelation, vilket i sin tur bygger arbetsro och möjligheter till god undervisning och gott lärande. Jag hoppas sonen din kan ges kraft nog att ta upp frågan utifrån att “man lär så länge man har elever” och jag tänker att en försynt fråga från en elev sannolikt skulle landa ganska djupt hos nästan varje lärare: “Jag blev ledsen när du sa så till mig då jag…”. Självklart finns fåtal undantag, då tycker jag man ska gå vidare till skolledning och lärares ansvarsnämnd.

  5. Lotta Andersson skriver:

    Fy att vara lärare idag! Dessa curlade prinsar o prinsessor. De andra stackars jogging barnen som skriker efter uppmärksamhet 🙁 mixade familjer, barn som får barn. Mitt i allt detta kaos en stackars lärare o pedagoger som ska få ordning på allt. Nä fy

    • Magnus Blixt skriver:

      Fast när lärarjobbet är bra, då är det riktigt bra – när stjärnglansen tänds i ungarnas ögon och de går från “jag kan inte” till “nu förstå och kan jag”, då har man tvivelsutan världens bästa jobb.

  6. AnnKristin Allvin skriver:

    Det är fantastiskt att såväl rektor, huvudman som tingsrätt står på lärarens sida! Men, BEO skall överklaga. En av skolans riktiga motståndare är denna del av Skolinspektionen. Tittar man på deras hemsida ser man att nästan alla som anmäler kränkning får rätt! Skamligt. Ett exempel. Två åk 9-elever, som är grannar, har festat(!) tillsammans på helgen. Den ene har “limmat” på den andres mamma(!) – mamman är alltså medveten om att ungarna super – de bor grannar så samtliga föräldrar är medvetna om barnens alkoholintag. På måndag em står barnen och väntar på skolbussen – det är många elever – och de bevakas av två vuxna. Innan någon vuxen hinner fram börjar de slåss. Ett slag slår datorn ur den enes hand (han som limmat på mamman – limmat är elevens ord). “Limmarens” mamma anmäler denna händelse till BEO och hävdar att sonen kränkts! BEO ger föräldern rätt och skolan får en reprimand. BEO anser att skolan haft för dålig uppsikt på busshållplatsen! Om man skall följa BEO borde alla elever ha varsin vuxen bredvid sig. Eleverna (16-åringarna) har inget ansvar. Föräldrarna har inget ansvar. Det finns ingen skola i hela världen som har dessa ekonomiska resurser! Hur vi än gör i skolan så är vi förlorare. Vi är dåliga människor som inte får inkludering av alla ungdomar att fungera. Vi är dåliga som inte kan skapa ordning och reda i en klass där hälften av eleverna har diverse problem och man till detta inkluderar särelever (utan assistent). Så ser det ut på endel av gymnasiets yrkesprogram (jag jobbar där). Till detta har vi gigantiska nya kunskapskrav (se sh1a1 och tänk att en ungdom med stora svårigheter skall klara kursen på ca 40 timmars lärarledd undervisning).

    • Magnus Blixt skriver:

      Både jag och nej, hoppas du följt länken till “Blir du lättkränkt lille vän?”. BeO har ett uppdrag som tyvärr enbart är att se till eleven och inte till läraren. Det kan och bör vi ifrågasätta, men framförallt hos riksdag och regering som är uppdragsgivare. Sedan uttalar sig nuvarande BeO bra utifrån att domen är mellan huvudmannen och BeO, inte mellan läraren och BeO. I detta fall verkar det ju inte som om huvudmannen avsatt nog med resurser för att eleverna ska tillförsäkras en god skolgång, och detta borde förstås provas kan man tänka. Ökad statlig styrning av skolan…

  7. Marie skriver:

    Skulle gärna läst om vad du tycker och tänker on domen mot den 27åriga läraren i Staffanstorp för ca 1 månad sedan.

    • Magnus Blixt skriver:

      Erkänner att jag missat, ska försöka kolla upp. Som lärare har man begränsad tid till omvärldsbevakning…

  8. Elsa Agélii skriver:

    Får aldrig en lärare känna sig kränkt? Först är det den störande eleven, som borde ha fått särskilt stöd. Sen är det hela lärarens yrkeskunskap och ambition som så ofta blir ifrågasatt av elever genom störande beteende. Sist är det hela arbetssituationen, som verkar fullständigt omöjlig, där man inte ens skall kunna ha kontakt med sin personlighet, sitt temperament.Och så då lönen för detta nedbrytande arbete. Det är en gigantisk kränkning av hela lärarkåren.
    Jag finns långt från skolans värld, men arbetar ibland som pedagog i konstnärliga sammanhang. Jag förundras över att ni lärare orkar.

  9. maj andreasson skriver:

    Kränkt är ett ord som numera används i de mest underliga sammanhang. Kränkt är när man blir sårad djupt in i själen, något som kan sitta kvar hela livet. Man blir arg eller sur när man utvisats för att man stört klassens arbete INTE kränkt. Läraryrket är fantastiskt när man visar kärlek och omtanke MEN också sätter gränser! Många tonårsföräldrar tycker att deras barn tidvis är odrägliga. Tänk dig då detta barn × 30, alla med varierande historia, självklart måste det vara läraren som styr men med kärlek OCH humor. De föräldrar som inte förstår detta utan anmäler läraren för en normal tillrättavisning borde skämmas och dessutom fundera över

  10. maj andreasson skriver:

    om de ger sitt barn en uppfostran som förbereder dem för vuxenlivet.

  11. Joy skriver:

    Jag tycker du belyser det på fel sätt. Håller med vissa delar men problemet är mer komplext än så. Jag gläds över att de nya reglerna för tex åtgärdsprogrammen mer än förr preciserar skolans ansvar att syna sig i sömmarna och inse att problemen inte alltid är elevens, Elevens agerande beror ju alltid på något och skolor har varit alldeles för dåliga på att kunna våga se att problemet ibland ligger hos läraren eller i organisationen eller i gruppen. Det finns tyvärr fortfarande alldeles för många lärare som refererar eleverna som “jävla idioter”.

    På individnivå ska visst då elevena och föräldrarna ta sitt ansvar men jag vill tro att de flesta försöker. Man måste utgå från att människor som kan uppföra sig gör det. Det vill säga om en elev inte uppför sig ligger det tusen möjligheter till bakomliggande faktorer: ett funktionshinder, lågt blodtryck, bråkat med en förälder, hen förstår inte, det är stimmigt i klassrummet osv. Det finns alldeles för många lärare som inte orkar att se bakomliggande faktorer bakom ett beteende och ofta är det ett organisatoriskt problem. För en trött lärare som är nära väggen pga hög arbetsbelastning har lättare att se eleverna som jävla idioter. Och en stressad och slutkörd förälder som inte upplever sig få rätt stöd till att kunna bemöta sitt barn och hjälpa sitt barn, orkar inte heller mer än att tycka att läraren är en jävla idiot som bemöter barnet på ett visst sätt. Komplext, men tror vi hade vunnit på att jobba stenhårt med värdegrund, bemötande och självinsikt.

    • Magnus Blixt skriver:

      Visst är tillvaron mycket mer komplex än jag hinner utveckla i detta korta blogginlägg. Jag hoppas du även läst exempelvis detta: http://lrbloggar.se/magnus/finns-det-nagra-onda-barn-har/ (sedan finns ju typ 500 till, jag är tydlig med nya rektorer och föräldrar att jag står för det som står, gillar man det så bör man anställa/välja mig, om inte så bör man inte).

      Absolut accepterar jag inte kollegor benämna elever som “jävla idioter”. Självklart försöker jag se sammanhanget runt, liksom vårt ansvar för att utifrån de förutsättningar som finns utforma verksamheten så klokt som det går (här hade jag kanske kunnat vara tydligare), men att ta bort det individuella ansvaret vore att förminska människan.

  12. Otto skriver:

    En svår situation, samtidigt undrar jag om, som du själv nämner tidigt i din beskrivning om dig själv, ditt korta temperament, kan påverka ditt handlande då du kanske reagerar både för snabbt och för starkt och därigenom inte ser alternativen till en lösning. Ett barns beteende är i mångt och mycket en spegelbild och förlängning utav en situation i hemmet eller dennes närhet. Jag har själv både blivit utsatt och sett hur lärare med kort temperament gått tillväga på ett destruktivt och orättvist sätt. Samtidigt har jag upplevt fantastiska lärare som med alla medel bestämt sig för att alla elever ska vara närvarande och inte bli utkastade och få bygga på sitt eget utanförskap, då oftast med fantasi och en förmåga att göra alla ämnen intressanta och framförallt förmågan att kunna se varje enskild elev och nå fram till denne. Jag vill inte alls förringa dina lärarkvalifikationer och förstår att situationen var påfrestande för alla närvarande och inte hållbar, men personer med kort temperament reagerar ofta “för snabbt” och därigenom, på sätt och vis, även själviskt.

    • Magnus Blixt skriver:

      Nu var det ju inte jag som är läraren i fråga, jag vet inget om det aktuella fallet mer än det jag läst i tidningen.
      Självklart påverkar vårt handlande barnen. Självklart är rättvisa ett grundvärde som all fungerande undervisningsrelation bygger på (själv har jag 5hp “Rättvisa” i bagaget, lovar att det inte gör frågan om rättvisa enklare utan snarare mer komplex).

      Mitt mål är förstås att alla elever ska vara närvarande, i detta krävs förmåga att se varje enskild elev, nå fram till denne och dennes motivation att vilja vara där. Men ibland kan en utvisning vara nödvändig, för både eleven och för gruppen. Den måste givetvis vara befogad (här är styrdokumenten tydliga) och den måste i mina ögon självklart efterbearbetas, så att vi båda lär oss något av det som hände (plus gruppen). En bra fråga att börja med kan vara “Vad kan jag som lärare göra för att detta inte ska hända igen?”, det brukar fungera (nu låter det som om utvisning tillhör vardagen, men så är det verkligen inte). Jag vet att jag är en mycket, mycket uppskattad lärare.

  13. Peter Haraldsson skriver:

    Är ingen lärare! Men har haft några tuffa krävande lärare i mitt liv, vill med detta säga att jag önskar att min ene son haft en sån.
    Stå på dig,,,,,, fortsätt på denna väg våra barn behöver det. Samtidigt önskar jag att föräldrarna kan förstå att vett och etikett är deras ansvar.
    Ni lärare är klämda in i ett hörn
    Peter

  14. Eva Nycander skriver:

    Helt rätt så, vi behöver många som du, som vågar säga ifrån och visa din Goa mjuka sida! Det är ett vinnande koncept i lärande för livet! Ta ck!

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, vi måste ha båda. Jag är i allmänhet mjuk och vänlig, men är inte rädd för att när det är befogat också visa den andra sidan. Är människa. Med dess förtjänster och dess brister. Är lärare – samma där, man får hela paketet (eller inte alls).

  15. Ginger Bromma skriver:

    Tack för ditt engagemang i frågan!! Jag bara väntar på att någon av de elever som sitter på t ex ett prov anmäler att de känner sig kränkta för att de inte får arbetsro att göra sitt bästa p g a störande klasskamrater! Ordet kränkt missbrukas och börjar familjer/ barn få skadestånd så kommer “kränkningarna” att öka lavinartat! Ska vi få ökade kunskaper i skolan måste nog både barn och föräldrar ta ett större ansvar, givetvis ska alla (inkl lärare) visas respekt men ingen har rätt att förstöra arbetsron för någon annan!

  16. Ming-na skriver:

    Bra skrivet!
    Varför resurserna inte satsas i skolan från början övergår mitt förstånd.

    Jag är lärare på institution och ser varje dag vad knappa resurser i skolan och ett knapphändigt föräldraskap gör med barn och ungdomar. Till slut hamnar de hos mig. Under tvång. Inlåsta. Där det kostar enorma pengar för samhället. Där det finns förstärkta resurser. Där vi har särskilda befogenheter om en elev hotar oss eller en annan elev.
    Det finns så många curlade unga som föräldrarna helt plötsligt sagt nej till (även en del curlingföräldrar har tydligen en gräns) och då spiraler ungarna utom kontroll. Trettonåringar som håller sina familjer i tyranniska järngrepp. Föräldrar som inte vet var deras barn håller hus på nätterna. Fjortonåringen som går runt med vapen på stan. Och när de kommer till oss väntar vi oss nästan någon form av monstervarelser, men istället kommer helt vanliga tonåringar som hamnat snett i livet för att ingen har lärt dem rätt och fel. För att ingen har brytt sig tillräckligt om vart de håller hus och stökat med dem från början. Ja, jag generaliserar och ironiserar, men vi frågar oss: Varför vågar föräldrar inte sätta gränser för sina barn? Varför tror föräldrar att det är viktigare att vara kompis med sitt barn än att rusta dem för framtiden? Varför i helvete då?
    Jag är ledsen, men allt är faktiskt inte skolans fel. På riktigt!

    Sedan undrar jag varför föräldrarna till detta barn blev kränkta och tyckte att det var ok att han filade i bänken och gjorde märken. Att anmäla läraren är ju samma sak som att säga till barnet att det var helt ok att du betedde dig som ett svin och att läraren är JÄTTEdum som inte lät hen fortsätta med svineriet. Skulle de uppskatta om någon lärare kom hem till dem och filade lite i deras matsalsbord, tro. Då kunde ju läraren och barnet sitta och fila tillsammans. Det måste ju vara ok. Eller?

    Tänk vad snabbt det går att klaga på lärare som inte sätter gränser eller håller ordning på andra barn tillräckligt mycket och när sedan det egna barnet “drabbas” av tillsägelser – ja, då skall läraren anmälas. Att kalla elever för jävla idioter är dock aldrig någonsin ok. Det är skandal. Byt jobb i så fall.

    Till alla lärarkollegor som varje dag kämpar på i jobbet med sparkrav, överfulla rättningskorgar och överhoppade luncher:
    Ni är helt jävla bäst!!

  17. Mi skriver:

    Tänk om någon nån gång tänkt på övriga elever i klassen. Allt fokus hamnar på hen som bråkat/stört inte på vilka hen tagit all uppmärksamhet ifrån… jo övriga elever i den klassen som kanske faktiskt vill och försöker lära sig något. Pinsamma föräldrar som försvarar istället för att gå till botten med varför stad barn beter sig på ett sätt som förstör för andra. Mina föräldrar hade aldrig tolererat ett sånt beteende (och nej jag är inte gammal).
    Stå upp lärare gör ett fantastiskt jobb flesta av er!

  18. PowerPär skriver:

    Väl talat.
    Poppisordet “kränkt” är komplicerat. I detta fall så känns det mest som klasskamraterna är de som blev kränkta och störda i sin utbildning av det utfösta eleven.

    Jag har också bara läst tidningarna men känner mig lättat av den friande domen. Nu är det bevisat att man handgripligen får stoppa elever från att förstöra undervisningen. Utan använda onödigt våld. (Självklart så är det uppenbart att eleven och dessas familj behöver och hjälp).

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, lärare är inte avhända varje form av handgripligt ingripande och kränkt-ordet tycker även jag vi ska spara på tills det är befogat. Sedan är det förstås viktigt att påpeka att handgripligheter är ett sista steg att ta till. Instämmer i att det uppenbara att eleven behöver stöd och hjälp, både i skolan och utanför. Man kan även fundera över om skolan kunde lagt upp provsituationen på något mer lämpligt sätt, om man nu visste att eleven tidigare stört. Men självklart måste även övriga elevers möjligheter tillgodoses.

  19. Johan Ståhl skriver:

    Skulle jag ha blivit straffad för varje gång jag handgripligen lyft ut en elev ur klassrummet skulle jag förmodligen sitta inne på ett år vid det här laget!
    Är det lärarna eller eleverna som ska styra!!!

    • Magnus Blixt skriver:

      Som jag läser skollag och läroplan är det självklart läraren. Barn i grupp är sällan spontandemokratiska, i en grupp med tre individer har alltid någon den gula ledartröjan (läs din Svedberg om du inte håller med) och om inte läraren tar den plockar någon annan upp den (mycket sällan den positiva, schyssta eleven). Sedan är förstås vårt mål att situationsanpassa vårt ledarskap och låta eleverna komma fram mer och mer, när deras motivation och engagemang står i samklang med läroplanens mål kan vi komma hur långt som helst.

  20. Björn skriver:

    Men om en lärare har ett barn ifrån åk 4 till 6:an. Borde inte hen veta att denna elev har diagnos och har ett stökigt förflutet ? Eleven är säkert mobbad och hatar att “gå till jobbet” som dom typ gör.
    Ska inte komun sätta in resurser då?? Föräldrar kan ju själv bära på en diagnos. Och har svårt att fostra sitt barn.

    Och är det inte kränkande att bli utsläpad inför klassen? Som säkert småskrattar och pekar ut!

    Det som skrämmer mig mest är hetsen. Hetsen från alla föräldrar som tycker en massa, utan fakta från händelsen.

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, huvudmannen är skyldig att sätta till de resurser som krävs, jag vet inte alls hur det ligger till i det aktuella fallet. Att ha en diagnos ger en ingen rätt att bete sig hursomhelst och förstöra gemensam egendom. Hyggligt ofta går diagnoser i flera generationer, om det beror på arv eller miljö kan man spekulera i. Men oavsett så måste skolan förstås ge stöd på olika sätt, där sätta rimliga gränser är ett av de, bland annat utifrån läroplanens skrivningar om att man ska finna sin unika egenart OCH fungera i ansvarig frihet, tillsammans med andra.
      Att bli utsläpad inför klassen borde ingen behöva bli och det får förstås inte göras utan att det finns fog för det. Jag vet förstås inte detaljer hur det gick till i detta fall, men de gånger jag lyft ut en elev har ingen småskrattat och pekat ut denna, alla blir snarare tagna av stundens allvar. Skulle någon ändå göra det skulle de tydligt få veta att det inte är ett OK beteende.
      Ja, hets är sällan särskilt konstruktiv, jag försöker stå mer för BALANS. Samtidigt kan man även förstå alla de föräldrar till andra barn vars utbildning blir störd av att ett fåtal elever här och var verkar få härja mer eller mindre fritt.

  21. Cathérine Viotti skriver:

    Lärare som Magnus Blixt gör mig glad. Det är precis sådana lärare vi behöver. Lärare som kan ge kram, ris och ros. Lärare som vågar vara vuxna förebilder. Då tror jag också att “elever med diagnoser” känner en betydligt större trygghet och får större möjligheter att klara sig i fortsättningen, än om de får stöka fritt. Självklart med utökad hjälp vid behov. Tack för att Du orkar!

    • Magnus Blixt skriver:

      Tack för det, vågar påstå att det finns mången god lärare här ute som gör sitt bästa för att hitta rätt blandning på ram, kram, ris och ros utifrån att man alltid – alltid – är en vuxen förebild.

  22. Jonas skriver:

    Synd att hennandet spridit sig från journalisterna till andra yrkesgrupper. Första exemplet jag ser för detta politiska uttryck.

    • Magnus Blixt skriver:

      I rätt sammanhang finner jag det användbart, kortare än att skriva “han eller hon”. Har mött flera elever som använder det spontant, för just detta, inte som någon slags markering.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)