Det här med klasstorleken…

Läser i tidningen

Dubbla lärare lyftet resultaten

och påstår att det finns potential i att prova någon variant av detta för många skolor och lärare. Jag ogillar ju tanken på Mirakelkuren med stort M, men har många positiva erfarenheter av att i olika steg släppa tanken “min klass – mitt klassrum” till förmån för “våra elever i våra olika ändamålsenliga rum”. Att vara flera lärare på plats ger andra möjligheter till undervisning, bedömning, bygge av undervisningsrelation samt konkret utveckling av allt detta. Alla är väl tämligen överens om att läraren spelar störst roll för resultaten, många studier visar att kollegialt lärande och utveckling är bättre än mången annan kompetensutveckling. Då talar jag givetvis inte om meningslösa grupparbeten på studiedagar, utan om konkret arbete i och med själva görandet.

Min mellandotter går i en klass med 74 elever. De var tre förskoleklassgupper vilka slogs ihop till en stor grupp, med fler lärare och flera olikt möblerade lokaler istället för en-klass-en-lärare-ett-klassrum. Den stora gruppen delas sedan in i olika mindre grupper på kors och tvärs, utifrån vad som ska göras. Många föräldrar var förstås oroliga och ovana till en början, men nu känner nog alla att det blivit riktigt bra – flera lärare har kommit än mer till sin rätt, att det finns olika typer av rum som passar för olika aktiviteter känns numera som en självklarhet. Eller?

Högläsning (upplevelseläsning): är det bäst med 22 eller 44?

Vi har ofta högläsning efter lunchrast tre dagar i veckan (de två andra går eleverna en kilometer till idrotten). Vi har f n 44 elever på två lärare, men har valt att organisera detta med en lärare som läser för alla 44. Dels är det mycket mysigare, dels ger det möjligheter för den lärare som inte läser att göra något annat i 20 minuter. Det blir en timme i veckan extra att använda till planering och uppföljning. Dessutom händer det att det seglar upp konflikter på lunchrasten, vilka behöver redas i efter lunch. Som ensam lärare på 22 så måste man då välja; sitta med inblandade elever och lära oss något av konflikten, låta hela gruppen delta i prat om konflikten eller låta den vara och istället läsa högt för övriga elevers skull. Alla dessa tre val kan vara helt rätt och helt fel, beroende på situation, mål, elever, kontext. Men vi behöver inte ens välja – vi har ju frigjort en lärare, inom befintlig ram. Kan vi tänka så oftare månntro? Inte i syfte att spara pengar och minska på personalen, utan höja kvaliteten i det som görs? Jag påstår att ändamålsenligt varierade gruppstorlekar/personaltäthet är en framgångsfaktor som borde undersökas vidare. Att organisera utifrån aktivitet är inte lätt i trångbodda skolor, i synnerhet inte om man börjar med att fylla varje rum med bord och bänkar till alla…

Men helt klart är det i många situationer viktigt med rimliga storlekar på grupp. För att alla ska kunna synas och höras, bli sedda och lyssnade på, för säkerhet, för utrymme. När Hatties studie dras upp i diskussionen om klasstorlek blir jag bara så trött, de bakomliggande studierna jämför ju äpplen och päron. Vad som konstituerar en stor respektive liten grupp skiljer sig åt, beroende på ämne, ålder på elever, arbetsform och inte minst på vilka elever som utgör gruppen.

Med någon slags dröm om att den politiska ledningen i landet har makten över att diktera villkor lagligt. Dumheter som att lagstifta om lärartäthet, klassrumstorlek, mm skapar bara en byråkrati och centralstyrning som har föga effekt på det som är skolans verkliga problem: kunskapsresultatet.

Som lärare kan jag inte skapa en fungerande undervisningsrelation till hur många elever som helst. Jag kan inte heller ta ansvar för en professionell och framåtsyftande bedömning av alltför många elever. Detta är givetvis olika för olika ämnen och årskurser och går faktiskt till viss del att räkna på. Hur lång tid tar det att rätta en elevuppgift och ge formativ återkoppling? Multiplicera med antal elever och tiden för planering och uppföljning rinner snabbt iväg. Sedan måste det även finnas kraft, tid och möjligheter att möta det oväntade – konflikter uppstår, teknik strular, omvärlden påverkar i stort och i smått. Att bygga undervisningsrelation tar både tid och kraft, men ger så mycken utdelning på sikt. Kan vi se skolan mer som en investering i framtiden än som en onödig kostnad att skära i när hockeylaget behöver en ny arena, tack?

Att prova nya sätt att organisera tillvaron på är inte lätt. De ska inte göras bara-för-att, utan för att man anser de vara värda ett försök i syfte att höja resultaten. Först då kan skolan bli vad skolan bör vara, en plats där nästa generation kan

”finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.”/Lgr 11, kap 1

 

 

 

Kommentarer (9)

  1. Cathérine Viotti skriver:

    Jaha. Äntligen moget för SIA-skolans tankar. Tänk om den fått genomföras då.

  2. Kristofer Eriksson skriver:

    Det känns som om du är kritisk mot Hatties resultat i och med att du skriver “de bakomliggande studierna jämför ju äpplen och päron.”. Jag kanske misstolkar dig men det verkar som om att du menar att resultaten inte kan tillämpas, alternativt att de som argumenterar om resultaten tolkar hans forskning fel. Aja, jag gör ett försök att beskriva vad jag tänker ändå och hör gärna din kommentar efteråt.

    Jag tycker för övrigt din argumentation i texten som helhet styrker att klasstorleken i sig är irrelevant och är därmed en bekräftelse på Hatties resultat. Storleken på klassen spelar ingen roll, däremot gör lärartätheten det, precis som du argumenterar för. Hatties studie jämför effekterna av variablerna oberoende av andra förändringar.

    I praktiken är det omöjligt att förändra klasstorleken utan att ändra något annat. Men matematiskt kan man räkna ut den ensamt enskilda effekten av klasstorleksförändringar, det är det Hattie har gjort.

    Men som du säger, om vi dubblar klasstorleken fast bevarar lärartätheten så kan intressanta saker uppstå. Men det är ju inte för att klasstorleken ändras, utanför att man även ändrar andra saker, så som att ha två lärare varje lektion. Ännu bättre hade ju varit att bevara klasstorleken och ändå ha två lärare, men det är inte ekonomiskt eller praktiskt genomförbart.

    Eftersom Hattie har visat att klasstorlek inte spelar någon roll är vi ju alla överens om att lagstifta om denna variabel är irrelevant. Däremot är det relevant att kanske lagstifta om lärartäthet? Det vet vi ju spelar stor roll, det är dessutom en faktor som är extremt lätt att mäta, speciellt om du definierar den på ett bra sätt. D.v.s. en skolas summa av antalet arbetade lärartimmar under ett år under skolveckor, dividerat med 45 timmar dividerat med skolans medelvärde av elever under ett år under skolveckor.

    Varför är det negativt att lagstifta om detta? Klasstorlek förstår jag är negativt, det förstår jag även utan att Hatties forskning visar att så är fallet, men lärartätheten?

    Jag förväntar mig ett nyanserat svar! 🙂

    Tack för ännu en god blogg,
    Hälsningar,
    Kristofer

    • Magnus Blixt skriver:

      Tack för det, ber om ursäkt att mitt svar dröjt (nationella prov och massa annat som tar tid och kraft – mitt i pollensäsongen…). Om du följer länken till föregående inlägg om klasstorlek finns där länk till andra forskare som grävt djupare i Hatties studie, som absolut har en del att tillföra, men inte heller ska dra alltför stora växlar på när det gäller ex klasstorlek (vilket jag upplever att många gör).

      Lagstifta om lärartäthet kan det finnas poäng med (men det var ett citat), men knappast om klasstorlek. Det är lätt att säga “små klasser!” men det för även med sig att vi behöver mer lokaler och fler legitimerade lärare – båda ändliga resurser. Små klasser i usla lokaler med illa utbildade lärare ger knappast bättre resultatutveckling. Sedan är jag inte säker på att det är riktigt så enkelt räkna fram, men med legitimation borde det vara det. Sedan vet vi också att det är olika från lärare till lärare, elevgrupp till elevgrupp vad som är ett rimligt mått. Jag har varit på både Vasaskolan i Djursholm och i Rosengårdsskolan, här finns uppenbara skillnader i behov av lärartäthet.

  3. Matts dahlkwist skriver:

    Även skolan bör vara flexibel och effektiv. Som alla andra organisationer. Vi måste fråga oss hur vi får ut mest av de pengar vi satsat

  4. Bernt A skriver:

    Som musiklärare fattar jag väldigt väl hur du menar. Speciellt tycker jag om det näst sista stycket. När skall andra lärare börja argumentera mot helklassundervisning i musik av en lärare med runt 500 elever att lära känna och betygsätta?

  5. Anna-Karin Öhlund skriver:

    Jag blir lite rädd när jag läser att din dotter går i en klass med 74 barn uppdelat på två grupper. Säkert delas grupperna upp i ytterligare grupper ibland men det är ändå många barn som din dotter varje dag ska och förväntas samarbeta och samspela med (eftersom det är det som är en stor övning i 6-årsåldern: samarbete och samspel). Jag undrar hur de svaga eller blyga eller de som inte är vana att ta för sig klarar en sådan situation. Hinner de bli sedda? När känner de trygghet nog att säga vad de vill och tycker? Om du frågar en förälder till ett sådant barn kanske du får höra något helt annat: att det är 74 små kompisar som barnen ska möta och kommunicera med regelbundet är kanske rena rama idiotin enligt den föräldern. Har du eller känner du någon som har 74 medarbetare eller åtminstone 37 som den ska samarbeta med varje dag? Då menar jag inte dina elever. Och barnen har inte valt “yrket” att hamna i stora grupper. Jag tycker det är hemskt att vi blivit så van vid stora grupper så att vi tycker att det är “bra” om de kan vara flera lärare men ändå en stor grupp. Det borde väl vara mindre grupper men ändå möjlighet att dela upp grupperna ibland!

    • Magnus Blixt skriver:

      Då har jag varit otydlig – de delas ofta in i tre, fyra eller fem grupper – sällan i två grupper. Men även det skulle säkert fungera om de hade lokaler som det fungerade för, i de arbetsformer där det kan vara nog så ändamålsenligt.
      Hon har olika djupa relationer med olika kamrater, några av de 74 kan hon nog mest namnet på skulle jag tro – precis som kollegorna på en större skola. Hon har sin främsta tillhörighet till en tredjedelsgrupp, som ju inte är så stor.

  6. Anna-Karin Öhlund skriver:

    Jag antog att dun dotter fortfarande gick i förskoleklass men det förstod jag senare att hon nog inte gör. Jag tycker ändå inte att det är okej att skolbarn, långt upp i åldrarna, ja hela skoltiden faktiskt, ska behöva ha 74 relationer i skolan. Det blir mycket att hålla reda på för många tror jag och skapar inte trygghet vilket ju är förutsättningen för gott lärande.

  7. Lena Malmgren skriver:

    Vi har delat våra klasser i musik och då fått mellan 12 och 18 elever per klass. Kvalitén på lektionerna blir mycket bättre och som pedagog får jag en halvklass. Vi har två idrottslektioner per klass; den ena lektionen kör vi halvklass och den andra helklass. Vilken skillnad på lektionerna!
    Givetvis blir det mer undervisningstid för pedagogerna men vi har avtal om 40 timmars arbetsplatsförlagd vecka och 5 timmar förtroendetid. Fungerar kanon! Det har blivit mycket mer öppna dörrar och samarbete mellan pedagogerna och eleverna. Vi lär oss hela tiden att utveckla vår undervisning utanför klassrummet. Det är roligt att arbeta då utvecklingen ger resultat.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)