Dags att sluta som lärare?

För att undvika kritik:

Säg ingenting.

Gör ingenting.

Var ingenting.

Jag blir bara så bedrövad när kunniga skoljurister utifrån sin erfarenhet känner sig tvingade att råda lärare:

Händerna på ryggen, rör aldrig någonsin en elev. Om något blir fel får du absolut inte säga det det då det kan komma att användas mot dig.

IMG_0551Men där har vi hamnat idag. Läraryrket och skolan juridifieras allt mer, vilket lätt skymmer sikten från den viktiga undervisningsrelationen, dialogen, lärandet. Och det gör mig ont djupt in i hjärtat och magtrakten. Jag har ett stort hjärta för elever, det vet och känner de. Det gjordes åter väldigt tydligt i tisdags när jag hälsade på f d elever (där många åter blir mina elever i höst, trots rubriken räknar jag med att åter finna inspiration att inte lämna lärarbanan även om det just nu känns lite tungt).

Förutom det stora hjärtat ha jag också ett temperament och mycket svårt att bara se på när elever kränker varandra eller stör arbetsro. Sparkar och lek med dörrar klarar jag dåligt. När jag lyckas med ett lågaffektivt bemötande är jag som bäst, men det är inte alltid det lyckas. Jag erfar och lär, vågar erkänna utvecklingsområden och misstag i strid med juristernas råd; för mig väger bildning, utveckling och anständighet tyngre än ryggen-fri-mentalitet.

Men hur länge till ska vi orka visa engagemang o ärlighet när vi läser rubriker som att en knuffad lärare/rastvakt som tar tag i en elevs arm blir fälld för ringa misshandel och hotas av avsked?

Lärares yrkesetik påtalar ansvar av att “skydda varje individ mot skada, kränkning och trakasserier…” – men vad händer om vi lärare inte vågar ingripa längre? Vilken skola får vi då? Vem vinner egentligen på rädda lärare?

Kommentarer (34)

  1. Fredrik Eriksson skriver:

    Systemet har fallerat totalt.
    Elever som missköter sig på skolan, i eller utanför klassrummet måste få någon form av påföljd så att dom ändrar sitt beteende. Samtidigt ska det vara arbetsro i klassrummet, störande elever måste avvisas.

    • Magnus Blixt skriver:

      Nja, fallerat totalt är en hård beskrivning – men det finns en hel del att arbeta på här och var, liksom en farlig tendens.
      Ibland kan det behövas en konsekvens, men bättre i förlängningen är om man lyckas ge eleverna en förståelse för varför de bör välja mer gynnsamma förhållningssätt. Detta kräver dock en del energi, tid och kraft. Avvisning måste finnas som yttersta konsekvens (och gör det också), men får som jag ser det inte användas slentrianmässigt, utan måste alltid leda till ett lärande när det väl behöver tas till.

  2. Vivi Theou skriver:

    Men vem bestämmer när det är en “yttersta konsekvens”?
    Som jag ser det handlar det om ett misstroende mot lärarna. Eftersom eleven som känner sig kränkt äger den känslan så blir läraren alltid “boven”,,,,

    • Magnus Blixt skriver:

      Det är förstås ett professionellt övervägande som måste göras av den med lärarlegitimation, eller rektor.
      Ja, det är misstron mot lärare som är problemet under ytan, den tillför mycket litet.
      Läraren blir lätt boven, samtidigt som BeO faktiskt är tydlig med att det måste finnas ett objektivt rekvisit, en egen ägd känsla räcker faktiskt inte (även om den förstås säger något och bör lyftas).

  3. Stina skriver:

    Låter inte bra för en småbarnsförälder. Vad har hänt med den gamlatidens disciplin ordning och reda. Utan ordningen så faller arbetsron och rast tryggheten. Vart är vi på väg?

    • Magnus Blixt skriver:

      Jag tror iofs det behövs en balans även här, men ordning är en förutsättning för arbetsro och rasttrygghet. Och här behöver jag kunna agera utan att riskera att råka illa ut för minsta misstag (som vi annars borde kunna lära oss något av).

  4. Monika skriver:

    Ok jag kan idag i vuxet tillstånd förstå att det som skedde när jag var barn inte bara är ett “roligt minne”utan idag att räkna som grov kränkning men det gav oss andra en sjutusans respekt för vår klass lärare när den störande pojken som inte kunde sitta still först blev fastbunden i stolen med hopprep i stolen) (han “skrattade & busade sig igenom hela episoden så jag TROR inte han tog skada egentligen)
    När han fortsatte hoppa runt med stolen fast på rumpan försökte läraren binda fast stolen i bänken… gick inge vidare…
    han fortsatte försöka dra runt både bänk å stol å slutade med att läraren försökte släpa ut hela schabraket stol kille å bänk ut i korridoren “för de andra eleverna har rätt till arbetsro”

    Idag hade läraren fått stå tillsvars för sitt agerande men då på 80 talet var det killen som fick sitta med sina föräldrar i “diciplin samtal” säkert med utegångsförbud indraget lördags godis eller borttagna tv privilegier i MINST 1 vecka

    Känns som vi lutat vågskålen för långt åt andra hållet VI hela samhället behöver en ballans å hamna nånstans i mitten där regler och konsekvencer är Ok åt BÅDA håll..

  5. Stefan skriver:

    Igår lyfte jag handgripligen ut en elev i åk 4. Han gick endast runt och provocerade alla. Helt omöjligt att starta upp lektionen med andra ord. Sparkandes försökte han komma loss, men jag släppte honom inte.

  6. Andy skriver:

    Stig fram och stå upp för de andra flertalet elever. Fegisar har vi tillräckligt med i detta land.

    • Magnus Blixt skriver:

      Kosta vad det kosta vill?
      Men jag instämmer i det du skriver, “man vill ju inte vara en liten lort”, som Skorpan sa.

  7. Sofia skriver:

    Att agera när elever blir kränkta eller när elever beter sig illa är självklart i min värld. Men det är inte självklart i andras. Många vuxna inom skolans väggar blundar för detta, koncentrerar sig på sitt eget just för att de inte riktigt orkar eller vågar ta tag i det. Det gör mig sååå frustrerad. Det finns bestämda förhållningssätt på varje skola. Om några vuxna bestämmer sig för att inte följa dessa så faller hela idén och eleverna blir förvirrade och vet inte var gränsen går. Detta leder till oönskat beteende hos eleverna som gör att den läraren/personalen som arbetar enligt bestämda förhållningssätt får dubbelt så mycket konflikter att reda ut och det tar verkligen på krafterna och det tar tid från undervisningen. Just nu är jag riktigt på krigsstigen. ALLA vuxna måste vara konsekventa i agerandet vid alla dessa situationer annars är det kört med arbetsro, ökad kunskap och utveckling för många elever. Vi är vuxna på skolan och det är vårt ansvar att elever sköter sig och att alla känner sig trygga och har möjlighet att växa med den kunskap de har rätt till.

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, det är vårt uppdrag. Men med denna juridifiering följer att det även kan kosta på stort för individen att agera. Även om alternativet, i det långa loppet, kostar oss ännu mer som samhälle.

  8. Helena von Schantz skriver:

    Så mycket passion och frustration i ditt inlägg, Magnus. Intressant paradox att lärare får så mycket kritik för att stå handfallna inför mobbning. Att ingripa kostar nästan alltid. Ibland mer än de flesta är beredda att betala. Jag har fått både sparkar, slag, blivit knuffad i väggen, hotad, fått en cykel slängd i Fyrisån. Alla gånger har det handlat om att jag ingripit i mobbning, bråk, tjafs av något slag. Jag bryr mig lika mycket om vilka signaler vi sänder som om vi verkligen lyckas för stunden. Vad säger jag till eleverna om jag vänder bort blicken och går därifrån?

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, det är verkligen en paradox värd att begrunda! Att ingripa kostar nästan alltid, samtidigt som att låta bli inte är något alternativ om vi nu verkligen ska stå för kapitel 1 & 2 i läroplanen (också). Jag klarar i alla fall inte av att inte bry mig.

  9. Håkan skriver:

    Det är för mycket jävla daltande. Jag skulle inte klara att vara lärare en dag

    • Magnus Blixt skriver:

      Nja, ibland är det för mycket daltande, men ibland är det också för mycket peka med hela handen utan att ta sig tid att lyssna. Jag tänker att balansen mellan dem och det pedagogiska övervägande som krävs för det är nyckeln vidare. Men för att jag ska orka stå där i mitten krävs det även förståelse för när det blir fel (något vi alla kan lära oss mycket av).

  10. Anna Wester skriver:

    Tkr att det här viktigt. Det borde ses över ordentligt. Borde vara självklart att en lärare ska kunna ta tag o en elev om situationen så kräver, utan att riskera avsked och misshandelsåtal. Det har gått för långt. Elever och barn måste också lära sig sina skyldigheter, inte bara rättigheter. Blir irriterad över att lärare ska behöva oroa sig för att få föräldrar och skolledning på sig för att de tagit tag i en elev. Dessutom arbetar lärare idag ofta med flera elever i varje klass som behöver resurs av något slag. Ibland krävs det att lärare måste ta tag i en elev för att stoppa eleven. Sorgligt att barn idag växer upp och ser vuxna som inte vågar agera då de känner sigbakbundna av systemet. Vad blir det för förebilder. Barnen behöver se människor som törs agera och att det ibland krävs för att skapa en förändring.

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, barn i grupp är sällan sådär spontandemokratiska som en del verkar tro. Om vi backar ur ledartröjan blir den ju aldrig liggande, min erfarenhet är tyvärr att den schyssta eleven sällan är snabbast till att ta den. Jag behåller ledartröjan på och försöker vara en förebild för mina elever i både vått och torrt, men känner också att det juridiska stödet behöver ses över så att det blir norm istället för händerna-på-ryggen och ryggen-fri-mentalitet.

  11. Vivian Eliasson skriver:

    Tydliga konsekventa regler för alla.

    Att ta tag i en situation innan den accelerar…
    Vad händer, varför händer det, vad kan jag göra, vi göra tillsammans, vad kan föräldrarna göra tillsammans? Finns massa att göra…Men orken och viljan? Tid? Finns massa att diskutera. Men det är juh lika viktigt i de vuxnas värld med en bra ledningen som det är viktigt för barnen med en konsekvent vägledning.

    Varför har det blivit såhär i skolvärlden?

    Själv har jag från mina barns skolgång väldigt många och tråkiga händelser. Sådana som egentligen inte ens hade uppkommit om barnen och lärarna hade känt ett gemensamt ansvar. Och att ledningen hade tagit hand om sin personal..

    Sedan har jag erfarenhet om det motsatta från samma skola, lärare och elever som känner ansvar och delaktighet.

    Så vad är det som brister egentligen?

    Ansvarskänsla, budget, vuxna som inte orkar, barn som inte får rätt resurser, och sist men inte minst, att föräldrarna och lärarna inte har en kommunikation som stärker barnen i deras skolgång…

    Allt är inte svart eller vitt… Utan ovan är bara lite av de tankar som jag har som förälder och vuxen.

    Tack för ditt inlägg 🙂

    • Magnus Blixt skriver:

      Världen är verkligen inte svart eller vit, utan snarare högst färgglad!

      Jag tror det handlar mycket om engagemang, och då behöver samhället fundera över vad som ökar respektive minskar lärares och elevers engagemang… En kommunikation som stärker barnen i deras skolgång underlättar absolut, när den fungerar är den guld värd.

  12. Karin lyckeberg skriver:

    En utmärkt dialog, där det helt klart framgår att lärare vill att respekt skall råda i klassrummet. Elever inte skall ta som självklart att ta över lektioner, målsättningen skall vara att lära sig något. En lärare måste väl få ta tag i en elev utan att hotas av avsked eller straffpåföljd. Det skall vara roligt att undervisa, man skall få vara stolt över sitt yrkesval, som många gånger kan vara föremål för glädje och yrkesstolthet!!

    • Magnus Blixt skriver:

      Låter ju högst rimligt. Det är just därför dylika domslut visar på en trend som är högst kontraproduktiv.

  13. Mari skriver:

    Den utveckling som sker oavsett om vi pratar om förskola eller skola är alarmerande. Det råder en lärarbrist och även om detta är ett faktum så upplever nog många att förutsättningarna att göra sitt jobb inte finns. Vare sig om det handlar om konfliktsituationer eller disciplinsituationer, tid till planering etc.

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, brist på legitimerade lärare och förskollärare och brist på förutsättningar att utföra själva arbetet är en riktigt dålig kombo. Bättre villkor och ett samhälle som faktiskt stöttar skolan, lärarna och lärandet torde vara vägen ur detta.

  14. Sandra skriver:

    Jag tycker att introduktionen av ordet ‘kränkt’ är vändpunkten för balansen mellan sunt förnuft, respekt och rättigheter. Detta ordet kastas runt och fokuserar sig på individens rättigheter, andras handlande mot individen och är för mig ett symptom på denna själviska kultur vi finner runt omkring oss. Jag hör ofta att barn blir kränkta av lärarens feedback eller disciplin.

    Om vi sträcker det lite längre och applicerar ordet rättvist- kan inte läraren bli kränkt av dålig arbetsmiljö på grund av barnens beteende?

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, “blir du kränkt lille vän” ligger det något i. Man kan också fundera över om den som kränker andra verkligen kan åberopa att man sedan blir kränkt tillbaks?

  15. Joanna skriver:

    Varför är barn kallade barn? Varför har vi en myndighetsålder? Varför har vi skola?
    Jo efter all forskning vet vi med stor säkerhet att vårt konsekvenstänkande är inte fullt utvecklat förräns i 20 årsåldern. Så att bli myndig vid 18 är faktiskt för tidigt. Men med våra ungar måste stapplande lära sig att klara sig ute i den stora världen. Fram till dess är det vår skyldighet att lära de vad som är rätt eller fel, självständigt tänkande samtidigt hur man fungerar i grupp. Nånstans på vägen till bättre barndom har vi förlorat vettet och lämnat över allt tänkandet till barnen. Vi tror att de är/ska vara kapabla att ta ansvar över sina liv redan i förskoleåldern. I samma veva vågar vi inte ställa krav på dem för det skapar stress, tydligen.
    Jag som mamma, och som pedagog har gång på gång fått det bevisat att barn kan inte fatta rätt beslut utan rätt vägledning. Och för att kunna vägleda mina ungar måste jag vara trygg i mig själv, trygg i min vuxenhet. Barnen känner sig mer trygga när de ser att vuxna vet vad de gör och säkra på sin sak. Ju mer vi velar desto mer testar våra juniorer. Det är så de utvecklas.
    Därför är det viktigt, tycker jag, att det är skillnad mellan vuxna och barn. Vi är lika mycket värda men vi har skilda rättigheter och skyldigheter. Det är en viss hierarki. Den är inte alltid till ondo.
    Låt oss vuxna myndiga människor förbli det. Är vi ibland lite oförnuftiga kan andra vuxna påpeka det för oss. Men inte inför barnen.
    Att ta hänsyn till barnens viljor/önskemål är inte detsamma som att låta dem ta över bestämmanderätten.

    • Magnus Blixt skriver:

      Instämmer, “skola på vetenskaplig grund” innebär att vi även behöver bygga på hjärnforskning som är tydlig här. Vi behöver vara trygga vuxna som kan hjälpa dem med sin gränssättning. Liksom vara förebilder i hur man kan göra när det blir fel. Men också att vi är trygga nog att lyssna på deras viljor/önskemål när det är befogat (samtidigt som jag i allmänhet innehar beslutsrätt).

  16. Marie Hultqvist skriver:

    Går i pension snart. Skulle nog orka längre än till 63 om jag fick sysselsätta en assistent. Dröm;
    Följ med Lisa till skolsköterskan nu!
    Fixa teknikstrulet!
    Hämta Pelle!
    Ring Oskars pappa!
    Sätt på kaffet!
    Hoppsan, hjälp Omar sopa upp!
    Fråga Siv om hon vill ha en kram !

    • Magnus Blixt skriver:

      Ja, jag tänker också hur mycket en utbildad lärarassistent kunde bidra med när det gäller rastkonflikter, närvaroregistrering, ringa föräldrar (när det inte handlar om kunskapsbedömningar)…

  17. Marianne skriver:

    Jag tog ut en elev som störde lektionen, han avbröt mig hela tiden. Fast mitt fack och kollegor tyckte jag handlat rätt. Däremot fick jag välja på att säga upp mig eller bli avstängd efter den händelsen. Min dåvarande chef höll med föräldrarna och hon spred sedan ut ett dåligt ryckte om mig så jag fick inget jobb i kommunen. Jobbar nu i en snnan kommun.

    • Magnus Blixt skriver:

      Trist att höra, bra att det finns andra huvudmän och rektorer att gå till när så behövs. När man inte visas tillit kan det ofta vara rätt att gå vidare, tänker jag.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)