Välkommen till verkligheten

The pupils should not be entertained, but engaged.

Eleverna ska inte bli underhållna, men engagerade.

Some people want it to happen, some wish it would happen, others make it happen.

I geografin har vi senaste veckorna betat av en del namngeografi. Det är ju som Skolverket skriver i kommentarmaterialet till Läroplanen:

”Det är helt enkelt lite roligare att leva i en värld som man vet mycket om.”

”Eleven har goda kunskaper om Sveriges, Nordens och Europas namngeografi och visar det genom att med relativt god säkerhet beskriva lägen på och storleksrelationer mellan olika geografiska objekt.”

Jag vill förstås inte att det ska bli till tomma blindkartor som pluggas in kvällen innan och sedan strax glöms bort. Även om det ibland sägs att

Bildning är det som är kvar sedan du glömt allt du lärt dig…

så är jag mer inne på Segolsons tankar om att bildning faktiskt handlar om både-ock.

Man kan helt enkelt inte dra slutsatser om varför det är spänt läge i Mellanöstern om man inte ens vet var Mellanöstern ligger. Men det räcker inte heller att veta var Mellanöstern ligger för att förstå varför det är spänt i regionen. (typ)

Alla (i Sverige) har stora möjligheter att skaffa sig bildning. Det går. Om man vill, anstränger sig, låter sig dras med, se till att försöka omge sig med rätt människor – helt enkelt investera tid och kraft i sig själv.

”I never teach my pupils; I only attempt to provide the conditions in which they can learn” /Albert Einstein

Jag minns ännu skräcken i flera elevers ögon när jag en dag och min lärarkollega utbrast:

”Vi kan ju inte lära er någonting”

med fortsättningen ”… ni måste vara med och lära er själva. Vi kan skapa bra möjligheter för er att lära, vi kan ge er en hel del förutsättningar, men om ni inte tar till er dem eller försöker så kommer det inte att lyckas”.

Jag kan leda hästen till vattnet, men inte tvinga den till att dricka. Jag kan månne leda den till rikare källor och bättre vatten, ge den salt så den blir törstig – men inte tvinga den till att dricka. På motsvarande sätt är det med lärandet. Eller?

I geografin har vi nu betat av ett antal av europas länder. Lite film, lite prat, lite av varje. Framförallt arbete med att ta fram ”Fusklappar” (senare på elevinitiativ omdöpta till ”Faktalappar”). Dessa får tas med när det är dags för prov, jag har aldrig samlat in dem (men tvingat eleverna att jämföra sina utifrån två stjärnor och en glödlampa). Första gången fick den vara A4. Nästa gång A5. Sedan A6. Nästa gång är det dags för A7. Sedan A8. Den stora poängen med att de är små? Först då måste du börja välja ut vad som är mer eller mindre relevant. Sannolikt behöver du göra om din faktalapp flera gånger under arbetets gång. Antagligen kommer du knappt behöva titta på din faktalapp då du faktiskt kan det som står där och inte ens behöver titta till den…

Direkt i anslutning till fredagsprovet (som en av provfrågorna) har vi lyft:

• Vad fungerade bra?
• Vad fungerade mindre bra?
• Vad ska jag tänka på till nästa gång?
• Vad har jag lärt mig när jag gjort mina faktalappar?

Intressant vill jag lova! Blir det bättre och bättre resultat? Ja. Får vi till viktiga och intressanta diskussioner om vad som är viktigt/intressant/relevant? Ja. Övar eleverna sin metakognitiva förmåga? Ja.

”Eleven kan undersöka omvärlden och använder då kartor och andra geografiska källor, metoder och tekniker på ett i huvudsak fungerande sätt, samt för enkla resonemang om olika källors användbarhet.”

– eller som jag valde att formulera det i mina formativa kommentarer i fredagsproven (utifrån att vi försöker arbeta lite utifrån The Big Five:

”söka, finna, samla, välja, dokumentera fakta = metakognitiv förmåga?”

Jag ser inte detta som något direkt revolutionerande, utan delvis traditionell undervisning* och lärande. Mot målen. Men också förbi målen – mot skolans syfte och varje barns rätt att nå sin fulla potential. Har det varit roligt? Ja. Har det varit lärorikt? Ja. För både mig och för eleverna? Ja. Kommer vi fortsätta utveckla detta? Ja.

Påsklov i ett underskönt Blekinge. En viktig möjlighet för reflektion, uppföljning, planering och återhämtning. I tisdags tog jag så tåget till Malmö för att ytterligare fylla på och vidga tankarna; dags för Pedagogisk Pub där. Första tisdagen i varje månad i Malmö, första onsdagen i Stockholm, första torsdagen i Göteborg. Samt Falkenberg, Luleå, Ystad… Dessa spontana, informella men återkommande PedagogPubar uppstod som något av en hyllning till den alltför tidigt bortryckta skolforskaren Trevor Dolan i det vidgade kollegiet parallellt med att övriga landet bänkade sig framför Andra Chansen. Jag lovar, på tåget hem surrade huvudet av nya tankar och idéer, det kändes som en väldigt välinvesterad kväll. Vad jag förstått gjordes samma erfarenheter i Stockholm. Nog för att sociala medier kan vara nog så bra, men det är ändå något annat att bryta tankar även i 3D!

Trevor Dolan: Hur skapar man en framgångsrik skola?

Twitter har verkligen vidgat mina vyer och mitt kontaktnät. Twitter för lärare är något helt annat än Facebook. Här är man inte ”vänner”, utan följer de som skriver något som på något sätt tillför en ett och annat. Ibland för att man delar idéer, ibland för att man tycker tvärtom. Givande och tagande, tankar bryts, förädlas och utvecklas. 140 tecken är begränsningen, som också gör det hela kärnfullt. Det går faktiskt att säga något på dessa korta rader. Goda exempel från vardagen inspirerar, nya förordningar från Skolverket lanseras, frågor besvaras. Det ger så mycket mer energi än det tar tid. Till skillnad från e-posten fylls ingen inkorg med olästa meddelanden, utan man tar det som det kommer. Rekommenderas varmt!

En annan sak jag varmt rekommenderar är Edcamp – av lärare, för lärare, med lärare och andra intresserade av att prata skola framåtsyftande. För vi behöver prata skola, lärande, undervisning, vi behöver bryta tankar. Med ”vi” menar jag här först och främst vi som verkar i den. Vi måste få saker att hända, vi måste på ett tydligare sätt sätta agendan. Vi vet vad problemen är, vi har lösningarna, tillsammans kan vi lyfta skolan. Reclaim the schools!

Jag skyller på att jag är ny med tekniken. Eller på påskgodiset. Eller så kan vi välja att kalla det lutande perspektivet för kreativt eller konstnärligt?

Hursomhelst: effektivt lärararbete (undervisning, planering, uppföljning, utveckling, …) kräver verkligen att där även finns tid och möjligheter får återhämtning. I den domänen kan även ett och annat kreativt språng göras…

Jag återkommer ofta till vikten av Lärares Professionella Bedömning. En lärare förväntas fatta minst 3-500 moraliskt signifikanta beslut och prioriteringar varje dag i skolan. Många av dessa gäller bedömning och gensvar till elever. Hur tänker vi egentligen kring det hantverket? Jag ser verkligen fram emot askonsdagens Edcamp Bedömning!

Jag har visat ”Två stjärnor och en glödlampa” för många av mina elever, som en introduktion till kamratbedömning. Här finns det stor potential! En frisk idé: varför inte låta eleverna skriva sina egna bedömningar?

När det gäller dokumentation av sin bedömning - måste vi inse att det är en del i elevernas identitetsskapande. Samtidigt som Mejers ord nedan bör ringa i våra öron. Pedagog Stockholms blogg Lärande & Bedömning är en outsinlig källa till inspiration och kunskap, hos Lärande Bedömning – Anders Jönsson och Bedömning för lärande – Dr Lundahl finns förstås ännu mer. Att se  Professor Dylan Wiliam prova att omsätta teorin i verkligheten i ”The Classroom Experiment” är klart intressant, liksom Thomas de Ming som ösnkar Uppmärksamma framåtskridandet för inre motivation. Skolchatt har förstås diskuterat lärande bedömning.

Flippad bedömning? eller Feedbackfilmer? Jag har inte provat, men här finns säkerligen potential. Samtidigt är det som alltid viktigt med BALANS – lägg inte alla ägg i samma korg!  Vi ska inte heller tro att Formativ bedömning vare sig är något nytt eller något som kommer lösa alla knutar, även om där finns potential i händerna på en medveten och skicklig lärare.

”Till att börja med så får ju många lärare nu återkoppling på att deras återkoppling har varit något bra. Det är förstås roligt för lärarkåren att få känna att något vi gjort sen länge är något riktigt bra.” /Jan Lenander

Formativ bedömning sägs också ofta vara något annat än Summativ bedömning. Kloka och ordentligt pålästa Pontus Bäckström är av en annan åsikt:

”…någon form av summativ bedömning är ett nödvändigt villkor för en formativ bedömning. Eller med andra ord: Formativ bedömning är möjlig om, och endast om, den föregås av summativ bedömning…” /Pontus Bäckström

Jag vet inte om fler prov i skolan per automatik ger bättre lärande, men prov kan absolut vara bra för lärande, precis som bedömning kan vara det. Det handlar framförallt om vilka professionella bedömningar läraren ifråga gjort gällande syfte, innehåll, frågor, bedömning och inte minst vilket gensvar eleven ska ha och i vilken form. Även här gäller devisen ”Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft”. Ökad likriktning och tro på mirakelkurer kommer inte lyfta skolan. Jag gillar Tommys idé med Provfri matematik och har låtit mig inspireras av ett och annat (även om han arbetar på gymnasiet och jag i grundskolan), men väljer också medvetet att även ha inslag av traditionella skriftliga prov. Precis som de också får göra egna filmer och diskutera etik i digitala forum. också är ofta ett viktigt men stundtals bortglömt ord i dagens samhälle! Det handlar om mig och mina elever, våra förutsättningar, behov, möjligheter och utgångspunkter.

Viktigaste utgångspunkten formulerade Tove Mejer skarpt när vi hade seminarium ”Sätta betyg för första gången”:

Vi bedömer inte elever. Vi bedömer uppvisade kunskaper och förmågor.

För övrigt anser jag att Ödmjuk Orubblighet liksom kontakt med vidgade kollegiet bör utvecklas av alla lärare.

Igår fest på Junibacken, ungefär hur trivsamt som helst – både för stora och små. Våra äldsta döttrar har varit där förr, men inte minstingen. För henne var allt nytt, för de andra var delar av utställningen nya och sagotåget bekant. Det sköna med Junibacken är att precis allt är så barnvänligt. Allt är gjort att klättras på, krypa in i, klättras utanpå, uppleva med alla sinnen. Det är kantigt och trångt, snirkligt och lurigt. Tidigare låg även hammare och sågar ute med en vidhängande skylt

”ta det försiktigt, verktyg är vassa”

Det känns verkligen som om Junibacken förstått att Värna Alla Barns Rätt Till Skrubbsår, vilket var ett ämne som diskuterades på veckans konferens om Ny- och ombyggnad av skolmiljöer.

Självklart ska skolmiljön vara trygg och trivsam. Ingen ska behöva fara illa vare sig fysiskt eller psykiskt i en miljö de inte själva valt – och skolplikten är ju landets sista pliktlag. Men att få sig ett skrubbsår är inte farligt. Sandvargen (vilket är en bok med insikter för både barn, unga och vuxna, på olika nivåer) kallar dem till och med för Modighetsmedaljer – sådana som visar att man vågat testa sina gränser och lärt sig något på vägen…

Samtidigt ser vi tyvärr en trend i skolan, där verksamheten gör allt för att eliminera allt som är det minsta kantigt, trubbigt eller rymmer minsta potential för risk. Detta ökade riskmedvetande gör samtidigt att vi drar ner på utelekarna i skogen, studiebesöken, kemilaborationerna – vilket leder till att en hel del potential för vidgat lärande försvinner. Jag ser trenden och svensk läsvärd skolforskning belägger: Insurance and Assurance: teachers’ strategies in the regimes of risk and audit (svensk version finns, men inte gratis).

Har det blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt?

Samma sak gäller inte enbart den fysiska världen, det verkar även gälla den digitala. I min värld kan internet i sig inte vara problemet (läsvärd artikel, som för en gångs skull inte lägger allt ansvar på skolan). Endast användningen av det kan bli till ett problem. Att då vuxenvärlden skulle säga ”Det där förstår vi oss inte på, så det får de unga pyssla med bäst de vill / alternativt inte alls” duger helt enkelt inte. Internet är inte något främmande, det är mänsklig samvaro (om än i ett annat medium). Om detta må vi vuxna berätta, leva i och förbereda för hanterande av.

• För den lärare som önskar råd hur man som lärare bör handskas med sociala medier: Lärarnas yrkesetiska råd har gjort ett uttalande till stöd.
• För den lärare som önskar skapa internetberedskap hos elever: Mediarådet har färdiga lärarhandledningar.

Enda sättet att inte göra några fel är att göra ingenting, och det är verkligen inte rätt.

Jag tog mig lite ledigt från skolan för att moderera en konferens om ”Ny- och ombyggnation av skollokaler”. Två föreläsningar, två dagar, elva talare, femtiotalet deltagare…

• BALANS i tillvaron?
• Framtidens skola – robusta lärmiljöer som kan förändras över tid?
• Passivhus – långsiktigt ekonomiskt och ekologiskt hållbart
• Ljud- och ljusmiljö som fungerar?
• Den vilda utomhusmiljön – Värna barns rätt till skrubbsår!
• Bort med hemklassrummen – in med rätt trygghet och lärande
• Tänk Om: samhällets paradigmskifte även skolans?
• Vikten av att tydligt ha med lärare och elever i hela processen, vilken måste få ta sin tid.

Sitter nu på tåget hem med huvudet fullt av tankar i både stort och smått. Utformningen, underhållet och vårt faktiska användande av våra skollokaler finns det mycket att tänka och prata om, här finns mycken utvecklingspotential på många plan. Hur samhället väljer att satsa på sina skollokaler säger mycket om hur man ser på skolan tänker jag.

Är skolan påkostad och mitt i byn eller något som till nöds får rulla vidare? Hur vill vi ha det? Vad ska vi ha skolan till? Varför har vi en skola? Hur ska vi bäst stödja lärandet?

• Varför?
• Hur?
• Vad?

Mina och några andras minnesanteckningar från konferensen hittar man bland annat på:

• Twitter (delvis)
• Wiki Hackpad (under uppbyggnad)

Edcamp ”Fysiska och Digitala lärmiljöers betydelse” för två veckor sedan var f ö en mycket god uppvärmning. På motsvarande sätt tänker jag att gårdagskvällens seminarium ”Bedömning i stort och smått – yrkesetiska aspekter” med medvetna lärarstudenter blir en bra uppvärmning inför Edcamp Bedömning (fulltecknat på mindre än en vecka). Men nu måste jag lägga sista handen vid bedömningen av senaste Fredagsproven.

För ett drygt år sedan utsågs jag som en av åtta ledamöter i Lärarnas Ansvarsnämnd. Nu på fredag ska vi äntligen träffas för första gången. Förmiddag ägnas åt konstituerande och arbetsordning, eftermiddag åt ett första avgörande. Spännande tillvaro! Om Lärarlegitimationen ska få någon slags legitimitet kan det ju inte vara så att alla som väl får den sedan också får behålla den (detta är som jag ser det en avgörande skillnad mot tidigare behörighet – akademiska poäng kan man ju aldrig bli av med så att man blir obehörig, oavsett hur man beter sig). Samtidigt får vi nog inse att en avlegitimering i princip blir till ett yrkesförbud, även om propositionen anger att det inte behöver vara så. Personligen skulle jag i alla fall knappast acceptera att mina barn undervisades av en avlegitimerad lärare, lika lite som jag låter dem gå till någon som ”jobbar som läkare” utan vill se en leg läk. Respektive att busschauffören som tar dem till skolan faktiskt innehar busskörkort och inte ”visat sig kunna köra buss”… Ingen skugga må falla på enskilda individer, men ett system måste kunna garantera en viss lägstanivå ändå.

Men vem ska egentligen mejsla fram God Lärarsed?

– var en av många frågor som diskuterades i Partille på veckans seminarium med erfarna fackliga företrädare. Här några förslag på vilka som kan tänkas vilja ha med sina fingrar i denna syltburk:

• Lärarorganisationerna
• Lärarnas yrkesetiska råd
• Lärarnas Ansvarsnämnd
• Skolverket
• Skolinspektionen
• Barn- och Elevombudsmannen
• Huvudmännen
• Politiker
• Media
• Föräldrar
• Elever
• Lärare

Man skulle kunna tänkas dela in dem lite grovt i tre undergrupper:

• Lärare*
• Myndigheter (med juridiken i ryggen)
• Allmänheten

Jag tror det blir skillnad beroende på vem som tar stafettpinnen. Både i vilken Lärarsed som mejslas fram och vilken betydelse och verkan den i sin tur får. Bäst blir det om lärarna är de som tar och behåller initiativet; först då kan det bli en långsiktigt hållbar lärarsed. Tror jag (och tänker att det måste finnas anledning till att lagstiftaren valt att ha lärarmajoritet i Ansvarsnämnden). Det måste helt enkelt bli viktigare att i allmänhet göra rätt än att inte göra fel… Visst kan man tänka sig en viss dragkamp mellan Lärarnas Ansvarsnämnd och Lärarnas yrkesetiska råd, samtidigt som vi måste inse att varje verksam lärare i akt och handling är med och mejslar fram vad som kan anses vara God Lärarsed.

Fortsättning följer!

* Lärare, Lärarnas Ansvarsnämnd (5/8 är yrkesverksamma lärare eller förskollärare), Lärarnas yrkesetiska råd (samtliga är utbildade lärare, 4/5 yrkesverksamma, en disputerad lärare verksam i lärarutbildning), Lärarorganisationerna (representativ demokrati, valda och bekostade av lärare – varav många ännu är yrkesverksamma).