Bowling, Bedömning & Stress

I veckan hade en stor del av Vasaskolans personal trivselkväll tillsammans med bowling och mat. Ytterst trivsamt. Som alltid lärde jag känna några nya kollegor (om inget annat så lite bättre). Som vanligt talade vi om både livet i och livet utanför skolan. På detta sätt byggs erfarenhetsmässigt sakta men säkert en tillit mellan människor upp, vilken i sin tur är en nödvändig om än ej tillräcklig förutsättning för skolutveckling.

”Man måste inse att utveckla en lärares undervisning är samtidigt att ändra i lärarens liv” /Jan Blomgren, doktorand finansierad av Frida friskolekoncern

Jag pratar och tänker gärna skola. Jag pratar också hyggligt gärna väder, men i förlängningen ger dialog om skolan ur alla dess aspekter så mycket mer än vilka väderdiskussioner som helst. Av erfarenhet vet jag att det kan vara bra att börja i vädret – som en plattform där vi lätt kan bli överens – men att man sedan måste komma vidare till även de svåra frågorna där vi inte längre är lika samkörda.

Om två människor är överens i allt, är den ena överflödig (i alla fall i en lärorik eller etisk dialog, ingen människa är förstås överflödig i ett större perspektiv).

Min erfarenhet är att mången yrkesetiska dilemman stöts och blöts just i de mer informella strukturerna och mötena lärare emellan. Faktiskt långt fler än i stora strukturer och konferenser vilka ofta snarare blir en form av parallellmonologer istället för reell dialog. Eller?

“Det som på allvar driver den pedagogiska utvecklingen framåt är tillgången till kaffe!” /inledde min första rektor Bosse nästan varje konferens med (vilket så småningom ledde till krav om att kaffet måste vara gratis om han nu önskade någon skolutveckling, vilket det också blev; både gratis kaffe och skolutveckling).

Ulla-Karin Nordänger konstaterade redan för tio år sedan i sin avhandling Lärares Raster att Skolutveckling kräver Tillit. Tillit kräver fika. Alltså kräver Skolutveckling fika! Det räcker förstås inte att fika tillsammans, men det är en bra början (här i Sverige, där fikakulturen är stark – för några år sedan var jag på ett seminarium där olika kaffekulturer i norden lyftes fram, där finns stoooora skillnader, men nu lever och verkar vi ju i Sverige). Jag påstår att Fika tillsammans är en grund för skolutveckling!

Samtidigt hör jag fortfarande om skolor som tar bort lärarnas fikarum i någon slags idé att de inte längre skulle behövas, eller att lärarna ska fika med eleverna istället. Det jag har förstått är att det inte fungerar särskilt väl i längden. Som lärare har man – precis som andra yrken där man arbetar med människor och sig själv som huvudsakligt redskap – helt enkelt behov av en “backstage”.

Jag vet inte hur många timmar skådespelarna på Stadsteatern står på scen varje vecka, men jag förväntar mig att de tar sig ordentligt med tid för repetition och utveckling. När jag går på teater förväntar jag mig inte heller att de ska vara ute och mingla med oss i publiken när det är paus. Jag är snarare glad att de hålls i sina loger och laddar inför akt två…

På mina seminarier som jag höll vecka 44 (Skoldagarna och Skolforum) på temat “Orka och utvecklas mer som lärare” berörde jag som vanligt att

Stress i sig behöver inte alls vara farligt. Att ha mycket att göra behöver inte heller vara farligt. Däremot är frånvaro av återhämtning rent livsfarligt!

På ett av seminarierna kom diskussionen upp med negativ respektive positiv stress. För kroppen är det samma fysiologi oavsett. Ett liv helt utan stress blir knappast särskilt roligt då den driver oss vidare att utvecklas, men det måste finnas balans mellan stress och dess motsats lugn. Vi kan inte ständigt gå med “på-knappen” intryckt, utan regelbundet måste vi få ladda batterier, såväl enskilt som i kollegiet. Jag passade även på att läsa om boken “Så funkar det!” som handlar om “sömn, stress och lite annat”. Jag önskar jag kunde trycka den i händerna på varje tonåring samt en och annan kollega…

Bedömningen i rubriken då? Jag är ännu uppfylld efter torsdagens konferens kring bedömning i No. Medvetna kollegor som resonerar tillsammans under ledning av en kollega som både har koll och driv. Tillsammans kan vi komma långt, samtidigt som vi måste minnas att inte ens Rom byggdes på en termin…

När det gäller bowlingen fastnade också en annan reflektion: trots att våra sätt att hantera bowlingkloten var så väldigt olika lyckades vi trots allt alla få ner en och annan kägla. Och ha roligt på köpet… Samt skapa tillit som grund för utveckling.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)