Behövs män i skolan?

Läser i dagens SvD att andelen män i lärarkåren gått från 83% 1906 till 30% 2008. Jag har inte jobbat riktigt så länge, men bara på de dryga tolv år jag arbetat som lärare har trenden varit tydlig; när jag började var det nästan tomt på män på lågstadiet, på mellanstadiet var det 50/50 och på högstadiet något fler män. Numera är det, med mig och en fritidspedagog som undantag, helt tomt på män kring lågstadieeleverna. På mellanstadiet är det 10/90 och på högstadiet fler kvinnor än män.

Är det ett problem?

Jag tror det. Inte för att vi män självklart skulle bidra med någon särskild kvalitet, utan för att det finns poänger med någon slags representativitet. Jag vill hävda att en del barn är i behov av en alternativ manlig förebild – samtidigt som denna betydelse absolut inte ska överdrivas. Det räcker ju inte med att vara man. Man måste vara en god lärare och förebild som människa.

Det kan ju inte vara så att det räcker att ha ett visst kön för att det man gör ska räknas mer eller mindre.

En avhandling som gett mig bra perspektiv på detta är Helena Johanssons Brist på manliga förebilder, Dekonstruktion av en föreställning och dess praktik. Jag rekommenderar den absolut som läsning för alla intresserade av att verkligen fundera över frågan.

Att andelen riksdagsledamöter som är kvinnor under samma period gått från 0% till 55% är absolut rätt väg att gå (även om kompetens är mer intressant än kön, som princip), liksom andelen statsråd (89% till 55%).

En annan sak är att för knappa hundra år sedan tilläts inte kvinnor inneha tjänst som rektor! Numera tror jag över 75% av rektorerna är kvinnor… Symptomatiskt har lönenivåerna gått ned i ungefär samma proportion.

Stadsdelen hade för ett antal år sedan ett projekt där de samlade ihop ett antal män från olika verksamheter för att försöka klura ut hur man skulle få fler män att stanna kvar i offentlig verksamhet. Vi hade några träffar, vilket var hyggligt givande. Men när slutsatsen blev att det som verkligen skulle göra skillnad var:

  1. högre lön.
  2. högre lön.
  3. högre lön.

– las nätverket hastigt ned, med en av deltagarnas ord ringande i öronen:

“Nej, nu är jag trött att sitta och snacka såhär tjejigt i grupp, jag vill se lite verkstad!”

Kommentarer (3)

  1. Ulrik Borg skriver:

    När jag läste på Pedagogen för lite mer än tio år sedan hoppade samtliga män av sin utbildning för de lägre stadierna efter första praktiken. “Det går inte att jobba som låg- och mellanstadielärare länge om man är man.”
    Samtliga möttes med enorm misstänksamhet. Alla utgick ifrån att de var homosexuella eller pedofiler, eller båda delar. En “vanlig” man kunde väl inte ta ett sånt jobb?
    Slutsatsen var ledsam och enkel för grabbarna: “Det är bara inte värt det.”

    I övrigt inser jag att min egen arbetsplats enbart hade kvinnliga chefer när jag började och nu nästan enbart har manliga chefer. Det låter kanske stereotypt att säga men…
    Vi har gått ifrån ett konsensus-klimat där cheferna var rädda för att fatta beslut, men de anställda kände sig delaktiga, till en extremt toppstyrd verksamhet utan insyn och delaktighet… …där cheferna inte får fatta beslut och högsta chefen fattar väldigt snabba beslut.

    Undrar om jag under min livstid får prova på att ha en eller flera chefer som vågar vara pedagogiska ledare som leder, inte styr, verksamheten, som vågar fatta beslut när det behövs – även de obekväma besluten – men låter personalen åtminstone känna sig delaktiga. En chef som ser individerna både i personalen och bland eleverna. En chef som, liksom sin personal har en rimlig arbetsbelastning och en budget som är realistisk i förhållande till de uppsatta målen.

    Puh, tur det är sommar, fint väder och en politiskt inkorrekt panerad, friterad spätta väntar på mig på andra sidan sundet! 🙂

    • magnus skriver:

      Jag hoppas du får uppleva den ledare du beskriver ovan! Fler av den sorten skulle kunna göra oändlig nytta för svensk skola o framtid!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)