Apropå Lärares ilska

I torsdags hade vi en väldigt intressant diskussion i arbetslaget kring det heta ämnet Lärares ilska. Diskussionen fortsatte (som vanligt) över fredagens förmiddags- och lunchfika (där vi får sägas ha vår största arena för kontinuerlig yrkesetisk diskussion).

  • hur arg får en lärare bli?
  • på vad får man bli arg?
  • får man vara så arg så att elever blir rädda?
  • hur bearbetar man det efteråt?
  • måste man bli arg?

Upprinnelsen var en incident där en elevs språkbruk triggat igång en vuxens ilska, men vi hamnade snart i en mer generell diskussion – som ändå inte svävade iväg utan ständigt förankrades i konkreta vardagssituationer. Jag insköt även lite forskningsperspektiv i form av artikeln Mellan vanmakt och missnöje. Om lärares ilska i utrymmet mellan vanmakt och missnöje (Nurmi Hansson, Didaktisk tidskrift 1/11), vilken vi även helt kort diskuterade på Lärarnas yrkesetiska råds senaste möte. Artikeln recenseras även av Bertil Törestad på Skollyftet vilket välkomnande bemöts av författaren.

Jag är stundtals en ganska arg magister. Framförallt triggas jag av elever som ignorerar tydliga och väl kända regler och (inledningsvis) vänliga och tydliga korrigeringar/påminnelser runt dessa. Elever som också slösar bort sin värdefulla skoltid kan tyvärr också trigga mig. Jag jobbar på det. Men jag har nära till att visa mina känslor – vilket gäller både ilska och glädje. Det kan snabbt slå om, jag kan brusa upp men också snabbt bli lugn, samlad och glad igen. Sådan är jag. Tydlig. Mänsklig.

Jag står även för att alternativet till ilska kan vara ännu värre, om alternativet är likgiltighet. Teoretiskt kan man ju tänka sig att knapra lite valium eller liknande för att därmed trubbas av så man inte brusar upp. Jag misstänker dock att det även skulle ta udden av stjärnglanständningsögonblicken. Jag ser mina elever och jag bryr mig. Det spelar roll för mig hur det går för dem. Jag är övertygad om att det är långt viktigare än att jag aldrig skulle brusa upp och i hettans ögonblick bli en riktigt arg magister. Självklart har jag, som vuxen och som lärare, ett särskilt ansvar att efter det har hänt också reparera den skada som gjorts. Anneli Frelin skriver och föreläser oerhört klokt och insiktsfullt kring Lärares relationsarbete. Hon ger metaforen att Undervisningsrelationen är lite som ett bankkonto, där det är viktigt att tidigt sätta in en del av sitt kapital. Sedan kan man kortsiktigt ta ut en del av kapitalet (och exempelvis bli riktigt, riktigt arg – vilket ju inte kortsiktigt främjar relationen), så länge man inte tar ut mer än man satt in och sedan även fyller på. Jag tycker det verkar klokt. Sedan finns det förstås gränser för hur stora uttag man, som professionell lärare, kan tillåtas göra. Men att aldrig tillåtas göra några fel är ingen möjlighet. Då är vi inte längre mänskliga. Och då är vi inte heller längre några bra lärare. Instämmer till fullo med Felix Ström i “Mitt favoritcitat från filmen: ”Den lärare som kan ersättas av en maskin … borde göra det!”

Jag är för övrigt övertygad om att lärare som utvecklar en ödmjuk orubblighet på många sätt blir bättre som lärare.

Kommentarer (13)

  1. Genet Göransson skriver:

    Läste detta mycket ovanliga och intressanta inlägg lördagen den 7 maj-11. Och tänkte nu skriva en reflektion över detta. Först en presentation av mig själv. Jag är utbildad fritidspedagog och har arbetat som det i ca 10 år sammanhängande i Simsrishamns kommun. Jag har erfarenheter från waldorfpedagogik, då mina barn gått på Waldorfskola och jag har även provat på att arbeta på Waldorf- och Montessoriskola. Dessutom har jag jobbat mycket inom vården. Jag ser det som något bra att ha erfarenheter från olika yrken. Jag sa upp mig från min fasta anställning år 2000 och 2002 började jag läsa historia och tyska i Kristianstad. Så småningom fortsatte jag mina studier i Lund. Idag har jag sett ur ett Bologna perspektiv en filosofie kandidatexamen, då jag lägger ihop dessa högskolepoäng. Sedan dess har jag också pluggat svenska och har min C-uppsats kvar. Nu går jag på Malmö högskola sedan hösten 2011 på Lärarutbildningen 90hp. Min tanke är nu att bli färdig gymnasielärare till sommaren 2012. Min väg till läraryrket har varit lång och slingrig och jag vet ännu inte riktigt om jag vill eller kommer att bli lärare. Jag hör till den lärartyp som beksrivs i Magnus text och sådan var jag som fritidspedagog, mamma till tre söner och nu också som lärarkandidat. Jag är en engagerad människa, jag bryr mig om både min egen och andras situation. Jag kan visa glädje, sorg, besvikelse och ilska. Men min status är främst glad och engagerad och jag tänker mycket över tillvaron och tillståndet i vårt samhälle. Det som stört mig mest genom åren är att det trots alla vackra formuleringar om skolan och om hur vi människor ska förhålla oss till varandra, tycks vara så att det omänskliga breda ut sig i samhället och inte minst i skolans värld. Jag vill fortsätta att hävda att ingen människa är perfekt. Ingen människa är “normal”, för om någon ska sägas vara normal måste vi ha en mänsklig prototyp att peka på. Och den finns mig veterligen inte ännu. Och vill tillägga, att jag hoppas att denna prototyp aldrig blir verklighet, för då vet jag en som kommer att glädja sig i sin grav, hans namn är Hitler. Och tyvärr har hans nationalsocialistiska ideologi blivit rumsrent också i Sverige och tagit sig in i Riksdagen. Och för mig liksom för Magnus så är likgiltigheten den som skapar den tristess som finns i samhället och i skolan. I torsdags kväll var jag på en föreläsning på Malmö högskola i LR:s regi som var mycket välbesökt. Språkkonsulten Maria Sundin talade om skriftliga omdömen ur ett barn-, ungdom-föräldrar-, lärar- perspektiv. Hon visade många exempel på omdömen som var minst sagt risiga och för att inte säga direkt olämpliga. Maria visade också på goda exempel. Och många av oss deltagare var rörande överens om att man måste skilja på prestation och personlighet. Det vi lärare främst ska bedöma är kunskapen och det arbete barn och ungdomar lägger på de uppgifter vi ger dem. Vi måste som lärare ha mål och matriser att förhålla oss till och framför allt måste vi finna ett professionellt språk och våra omdömen måste vara sakliga. Och många av oss var också överens om att om man ska ha en bedömning av den personliga utvecklingen, så ska den vara separat från den bedömning som handlar om förmågan att ta till sig kunskap. För vi är många som anser att detta inte bör gå hand i hand. Det är däremot också viktigt att skolledning, barn, ungdomar, lärare och föräldrar är överens som de regler man satt upp på skolan och att man också försöker följa dem. Men reprimander för sådant ska inte dyka upp i omdömet av huruvida ett barn är bra i svenska, matematik el något annat ämne. Det finns många lärare som idag tänker och agerar på professionellt sätt, men vi måste definitivt bli fler, om vi ska kunna få tillbaka trivseln och attraktionskraften till läraryrket. Ur mitt perspektiv, så får en lärare visa känslor i form av glädje, ilska eller ledsnad. Jag menar att man måste får det. Det är mänskligt! Självklart får den aldrig uttryckas fysiskt! Det är kriminellt var det än kommer till uttryck någonstan i vårt samhälle. Och jag är heller inte säker på om det måste vara så att vi som lärarare ska ha ett förtroendekapital för att verbalt få uttrycka glädje, sorg eller ilska. I så fall är det, DET, att vi ska vara bra på att undervisa i våra ämnen. Eleverna går i skolan för att få sig kunskap till livs. Vi är ALLA helt enkelt människor och det är de barn och ungdomar som vi möter och har ansvar för i skolan. Jag tror att den som vågar att visa sitt mänskliga ansikte sin svaghet också faktiskt kan möta andras. Vi måste vara mer prestige lösa och inte fullt så fördömande mot varandra. De intolleranta oavsett om de är lärare eller elever är de som har omänskliga och orealistiska krav på sig själva och sina medmänniskor. Däremot anser jag också att det är viktigt att ha en polecy och goda verktyg för kommunikation. Att vi i skolans värld har verktyg att hantera kriser och svårigheter på. Jag har sett pedagoger knapra både det ena och det andra, för att stå ut med att vara på sina arbeten. Detta är enligt mitt förmenande inte en väg att gå. Låt oss få vara olika och respektera varandra oavsett om vi är lärare eller elever. Jag vill hänvisa till allas vår mänskliga rättighet!

  2. Killfröken skriver:

    Vet du Magnus, jag är precis likadan. När det kommer till att triggas av “elever som ignorerar tydliga och väl kända regler och (inledningsvis) vänliga och tydliga korrigeringar/påminnelser runt dessa”.

    Det är mänskligt, och bra. Min utmaning ligger snarare i att jag ibland har för lätt att sansa mig. På sistone har jag blivit bättre på att visa kidsen när och varför jag blir arg. Det är också något att utveckla…

    Oavsett vad det är vi jobbar på så tror jag att det blir bättre när vi pratar om det. Redan där är halva slaget vunnet.

    //K

    • magnus skriver:

      Absolut – samtal och reflektion är vägen framåt. Förutsätter tid och konkreta möjligheter. Förutsätter även att det finns tillit och ömsesidig respekt mellan deltagarna i samtalet. Skolutveckling handlar inte bara om stora, svulstiga projekt, utan lika mycket om små steg i vardagen – åt rätt håll. Skolutveckling kräver tillit. Tillit kräver fika. Alltså kräver skolutveckling fika – vilket är en enkel slutsats att dra av Ulla-Karin Nordängers oerhört läsvärda avhandling “Lärares raster”, eller i senare artikel tillsammans med Per Lindkvist: “Lärares osynliga arbete”.

  3. Mattias Jansson skriver:

    Tack för ett tankeväckande inlägg. Just i situationen av vanmakt känner jag att ilskans kraft blir så mycket större. Att sedan som Nurmi Hansson kommer fram till parera den vanmakten med öppenhet är ju briljant.

    • magnus skriver:

      Ja, detta var något jag tidigare hade i min föreläsning, även om jag inte använde begreppet. Mitt humör kan verkligen svänga och detta kan vara ett sätt att hantera det hela på. Samtidigt funderar jag mer och mer över hur man kan skapa en miljö där det inte ska behövas lika mycket som redskap.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)