Almedalen och Reflektionen

Kommentarer (2)

  1. Bengt Sjöberg skriver:

    Jag blir frustrerad av att de flesta debattörer inte kan skilja på korrelation och kausalitet. När två fenomen visar en tydlig korrelation så drar man snabbt den oftast felaktiga slutsatsen att det ena av de två utgör orsaken till det andra.

    Jag läser t.ex ett exempel i DN häromveckan av Carl Johan von Seth: “Det sociala arvet har en stor betydelse i lägre socioekonomiska skikt. Barn till medel- och välutbildade berörs t.ex. inte särskilt mycket av sina föräldrars bakgrund. Däremot föräldrar med kort utbildning för sitt arv vidare. I högre grad än i många andra rika länder påverkas skolgången för nästa generation.”

    Så länge man inte fattar att det är föräldrarnas studiebegåvning, eller brist på detta, som går i arv så kommer man aldrig att kunna hitta de rätta åtgärderna för reformer av våra skolor. Eleverna har i sitt genetiska arv kolossalt olika förutsättningar för framgångsrika studier vilket man måste ta hänsyn till vid undervisning av helt olika begåvningsskikt. Man förstör såväl för de studiebegåvade som för de obegåvade om man försöker mala alla i samma kvarn. Inom idrotten t.ex. skulle man aldrig drömma om sådana dumheter som att träna fysiskt begåvade adepter tillsammans med dito helt obegåvade, det vore ju grymt för alla parter.

    • Magnus Blixt skriver:

      Sant.
      Samtidigt tror jag inte att förklaringen ligger i (studie)begåvning utan i helt andra saker. Här finns det gott om forskning (och sunt förnuft) i att akademikerföräldrars barn i allmänhet möter långt fler ord än ickeakademikers barn. De flesta möts också av långt högre förväntningar (krav om man så vill) att studera och studera vidare. Ansträngning och engagemang kan man helt enkelt komma långt med… Jag håller just nu på och läser prof Carol Dweck som är inne på samma linje, med gott om forskningshänvisningar. När det gäller analogin till träning så är den både sann och inte – många av de som blivit bäst i världen var inte så särskilt duktiga som tonåringar utan blev det först senare (genom idog träning av både kropp och själ). Ett strålande exempel på detta är Michael Jordan, världens genom tidernas bäste basketspelare, som inte antogs till basketcollage då han antogs sakna basketbegåvning – vilket fick honom att träna desto hårdare.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)