Alla-gör-Allt eller Kompetens-Talang-Intresse?

I helgen hade jag 40-årskalas i dagarna tre på Kulturella Folkdansgillets fantastiska hus Solsäter. Festen hade 100-talet deltagare, varav en tredjedel barn.

“Det är precis såhär Magnus vill ha det. Några står i köket och hjälper till, andra dukar, några fyller på toapapper, några sitter och myser framför brasan, några är på promenad och några nattar barn”, hörde jag Lotta säga i hallen när några undrade om de inte borde hjälpa till istället för att bara sitta där och ha det mysigt.

Det var fantastiskt hur många som hjälpte till. Festen hade inte blivit av utan alla dem. MEN lika mycket som jag uppskattar all hjälp, lika mycket uppskattar jag att tro mig veta att de som hjälpt till gjort det för att de vill och inte för att de måste. Jag försökte vara tydlig i att den som inte vill, inte heller förväntas hjälpa till – precis som den som önskar hjälpa till absolut får möjligheten att göra så. Det finns många saker runt ett kalas som behöver styras upp, utifrån olika kompetenser; laga mat, städa, duka, lära ut partydans, baka fikabröd, koka elvakaffe, trycka sånghäften, fotografera, ordna bordsplacering, bada med barnen, bära saker, spela musik, diska mm mm…

INGEN KAN GÖRA ALLT, ALLA KAN GÖRA NÅGOT.

Eftersom Jantelagen är död kan jag säga att jag är duktig på matlagning. Jag har ett intresse för det. Jag har följt mången matlagningsprogram och läst en och annan bok. Det verkar finnas viss talang. Med tiden har det utvecklats viss kompetens, jag vet hur lång tid saker tar och hur de kan göras. När det exempelvis gäller att göra en fin bordsdukning tycker jag det är viktigt, men jag är inte särskilt intresserad av att göra det. Jag har inte heller någon större talang och har inte utvecklat någon särskild kompetens (mer än att jag vet ordningen på glasen om man har flera). Här kompletterar jag och min fru varandra. Hon har verkligen intresse, talang och kompetens för bland annat dukning.

Samma sak tänker jag borde gälla mer i skolans värld! Jag tycker mig se en kultur av att alla ska göra allt, lika mycket, på samma sätt och under samma förutsättningar. Istället för att fördela arbetsuppgifterna efter Kompetens – Talang – Intresse, så ska Alla-Göra-Allt.

Vi skriver protokoll från arbetslagsmötet en gång var, det blir rättvist.

Javisst blir det det, om man nu väljer pliktetiken som rättvisegrund, men inte självklart om man väljer utilitarism. Det måste helt enkelt vara smartare och effektivare om jag skriver protokoll varje gång. Jag har ett måhända märkligt intresse av att skriva protokoll. Jag har talang för att skriva snabbt och tydligt (på min egen dator vill säga). Med tiden har jag utvecklat en god kompetens. I allmänhet är protokollet klart att justera när mötet är klart, utan att det egentligen varit någon större extra arbetsbörda för mig. Det framgår tydligt vad som avhandlats, vad som beslutats och vem som är ansvarig. Det finns förstås kollegor som är mindre flinka, mindre tydliga och där protokollen dröjer även om uppgiften ägnas en hel del dyrbar lärartid. Är det då inte bättre att jag alltid skriver protokoll? Så gör vi i mitt arbetslag. Samtidigt finns det gott om andra uppgifter i arbetslaget där jag saknar intresse, talang och kompetens, men där någon av mina kollegor har det och överglänser mig på alla de sätt. Då är det väl både smart och effektivt att fördela uppgifterna utifrån Kompetens – Talang – Intresse? Eller med Jan Lenanders ord:

Att lärare prioriterar olika är det som ger skolan kraft.

Jag har inte det minsta dåligt samvete för att min kollega ensam får skriva samtliga skriftliga omdömen i svenska för alla klassens elever. Hon har absolut intresset, talangen och kompetensen för uppgiften, där jag åtminstone saknar delar av den sistnämnda. Jag tycker verkligen inte heller hon ska ha dåligt samvete för att jag skriver alla i matematik, för vilket jag har intresse, talang och kompetens. Även om hon har alla dessa tre har hon inte tiden. Eller får åtminstone inte betalt för den. Jag skriver gärna ut samtliga omdömen även om det är omväxlande frustrerande och en intressant utmaning att brottas med vår Skolwebb. Min kollega gör istället helt andra saker, vilket i sin tur gör att jag kan koncentrera mig på mina uppgifter. Mer och mer utifrån: Kompetens – Talang – Intresse. Och allt mer sällan utifrån Måste.

Det finns ju för övrigt egentligen bara två Måsten.

  • Måste dö.
  • Måste välja.

Utöver att fördela fler arbetsuppgifter utifrån Kompetens – Talang – Intresse anser jag att lärare bör utveckla en mer ödmjuk orubblighet.

Kommentarer (13)

  1. sören skriver:

    Lätt sagt.

    Här ska skrivas LPP och lär sig barnen mer för de´? Men ffa. (eftersom jante icke längre är).
    – Men Sören kan inte du ta hand om 6F (obs. fingerad klass)? De är ju så … Eller.
    – Men Sören. Om vi sätter lisbet (lika fingerad) i din klass. Du klarar ju henne. Eller …

    Ja Det klara jag, oftast men inte alltid och hela tiden efterlyser jag att vi kan bli sedda som “LÄRARE” inte som tex dendär man ropar på eller hon som är så bra på papper (snart studierektor – jaja, Biträdande rektor då). Och dessutom. Hade lönesystemet varit annorlunda och prioriterat LÄRARES ARBETE istället för allt annat hade lönesättningen kanske både sett annorlunda ut och varit annorlunda fördelad. En lärare ska visa sin Kärlek och sin Tydlighet! (Och tänk så välbeställd jag – och många kollegor med mig – varit om jag fått en bråkdel av de pengar kommunen sparat in på att jag klarat av de mest komplicerade av våra elever under åren

    • magnus skriver:

      Javisst är det lättare sagt än gjort, men principen måste ju ändå vara att vi fördelar uppgifter på något bättre sätt än att ALLA ska göra ALLT. Vi måste också bli tydligare med att prioritera de uppgifter som faktiskt gör att barnen lär sig mer, liksom att respektera kollegors och andra yrkesgruppers kompetens. Och om man nu är duktig på att ta hand om 6F så bör man då kanske slippa göra någon annan uppgift som man inte är lika skickad att göra? Tar man sig an Lisbeth (eller hellre Kim, som är könsneutralt 😉 ) likaså.

      Är en lärartimme en kostnad eller ett värde? På kort och på lång sikt? http://lrbloggar.se/magnus/2011/05/29/larartimme-kostnad-eller-varde/ Jag instämmer förstås i att det är ett värde, vilket idag sällan värderas som det anstår sig.

Lämna en kommentar

  • (will not be published)