42!

By Julian Hammer (Own work) [CC-BY-SA-3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0) or GFDL (http://www.gnu.org/copyleft/fdl.html)], via Wikimedia CommonsFörsta blogginlägget som 42-åring. Som återkommande läsare av världens största trilogi (i fem delar…) så vet jag ju att 42 är svaret på Den Stora Frågan om Livet, Universum och Allting. Frågan är bara vad frågan är…

Jag tror det korta svaret på den frågan kan vara något i stil med

“Hur många olika sätt kan man lära sig på?” eller “Hur många sätt finns det att organisera lärande på?”

Förutsatt att vi med 42 menar någon slags huvudkategorier med en närmast oändlig mängd underkategorier, förstås. Min bestämda uppfattning är att Den Enda Rätta Vägen inte finns. Jag är skeptisk till alla pedagoger (för att inte tala om icke-pedagoger) som säger saker som

“Om bara alla gjorde si eller så skulle alla problem i skolan vara lösta”.

Vi är alla olika, barn som vuxna. Man måste vara sann mot sig själv, för att lyckas måste det vara äkta. Det måste helt enkelt bottna hos läraren, liksom hos eleven, om det ska skapa motivation, vilket i sig är en förutsättning för framgång. Med ålderns rätt är jag övertygad om att vi för att lyckas måste skapa en skola där olikheter inte ses som en belastning utan som en tillgång. En skola där just det faktum att vi prioriterar och är olika gör den rikare än om vi alla var och gjorde lika. En skola som inte står still utan ständigt vågar pröva och ompröva sina premisser och förgivet-taganden. En skola där vi vågar vara mänskliga; pröva, välja och göra fel.

För om vi välkomnar meningsskiljaktigheter och misstag som tillfällen till lärande kan det bli bra häftigt! Att se stjärnglans tändas är värt mycket, mycket. Frågan är förstås till sist hur mycket det är värt. Lön, effektiva verktyg och rimliga villkor är verkligen inte allt, men onekligen en viktig del av en fungerande tillvaro. För ett knappt år sedan valde vi efter stor vånda att acceptera ett medlarbud som inte var bra, men sannolikt bättre än alternativen som stod till buds. Första året är snart till ända, två lönerevisioner är genomförda (för kommunala huvudmän). En del kommuner har under stor protest lagt minsta möjliga, andra har satsat mer. Måhända inte så mycket som de fagra orden i valrörelsen, men dock. Nu är det fortsatt upp till bevis. Liksom det fortsatt är upp till oss att ständigt hålla fanan högt och kräva att lagar och avtal följs. Liksom våga vara äkta mot oss själva och lita till vårt egna professionella omdöme i både stort och smått. Först då kan läraryrket bli det drömyrke det bör vara – och därmed skolan också bli till det den borde vara;

Skolan är ett ställe att längta till, för vem vill inte utvecklas och lära?

Ödmjuk orubblighet, någon? Eller som Douglas Adams får till det i Liftarens Guide till galaxen: Det gäller att veta var man har sin handduk!

Lämna en kommentar

  • (will not be published)