Igår var jag och min kollega på NTA-utbildning ”Rörelse och konstruktion”, på Västerängsskolan i Bålsta. Start 8:30 med kaffe, god smörgås och småprat lärare emellan. Sedan vidtog en professionellt genomförd utbildning där föreläsning (m snygg och välgenomtänkt Powerpoint, där även The Big Five lyftes fram, vilket blev en bra inledning till kvällens #skolchatt) varvades med dialog och mer handfast prova-på-så-ni-vet-och-förstår-fallgroparna-och-därmed-bättre-kan-planera-undervisningen. Välplanerat och välgenomfört, av en lärare med förankring i såväl det som ligger bakom materialet och undervisningens alla didaktiska dilemman.
Vid tolv dags för lunch. En kort promenad i friska luften till det närliggande värdshuset. Inte trerätters, men dock god varmrätt på vita dukar och goda samtal över bordet.
Eftermiddagen fortsatt utbildning, med gott om möjlighet för mig och kollegan att faktiskt hinna prata med varandra om upplägg, genomförande, planering, bedömningsmoment… Fika med muffins. Slut 16, välmatat.
”Det låter ju inte som några konstigheter”, tänker måhända du som inte arbetar i skolans värld
Men jo, tyvärr. Min erfarenhet är att ofta förläggs kompetensutvecklingen till eftermiddags- eller kvällstid – efter ett par timmar av ständigt pågående professionella bedömningar och moraliskt signifikanta avgöranden (ska jag ägna fokus åt Kim eller Mika, ska jag bejaka eller bevaka, ska jag ingripa eller avvakta, ska vi gå dit eller dit…).
Lugn lunch på vita dukar är en bra bit ifrån de 80-95dB jag brukar mäta upp med Arbetsmiljöverkets bullerApp, på vaxduken… Föreläsningar byggda på vetenskaplig grund och/eller beprövad erfarenhet förekommer, men är ingen självklarhet. Fika utöver en slät kopp kaffe inte heller (på en del skolor förväntas man betala för kaffet).
”Det är närmast pinsamt, men för att lärarna ska bli nöjda räcker det ofta att bjuda på en bulle”, sa en gång en klok rektor (och bjöd på mer än bulle).
Ser vi skolan i första hand som en verkstad, vilken efter givna mallar ska producera något (förvaring?). Eller ser vi skolan även som en FoU-avdelning som måste utveckla nytt och ständigt bättre? Vi talar mycket om det senare, men när det sedan kommer till strukturer, budgetprioriteringar, uppmärksamhet kan man lätt få en annan bild av tillvaron.
”Nej, jag har inte fått möjligheten att på allvar ta till mig det senaste, jag kör som jag lärde mig en gång på min utbildning”
- skulle vi knappast acceptera en läkare som sa. Varför ska det kunna vara annorlunda i skolans värld, även här handlar det om människors liv!
Etiketter: ansvar, ansvar ledarskap makt skolforskning, arbetstid, engagemang, förhållningssätt, kompetens, lärarskicklighet, skolutveckling
Vi var på samma kurs i Spånga. På vår klassblogg finns en film som vi gjorde till eleverna.
http://vaxersadetknakar.se/?p=384 #detskavarakulpåjobbet
Kul! Även i södertälje har man arbetat med blogg i temat: http://www.byggafordon.se.
Ja, är det inte patetiskt! Efter att ha haft en Smartboard installerad i klassrummet under ett år och tjatat och bönat om att få gå en kurs för att lära mig använda den betalade jag själv 900 kr för en kvällsfortbildning!
Intressant och sorgeligt! När min förra skola sent om sider bytte de svarta tavlorna mot Smartboard (i våras) ingick halvdagsutbildning för alla, plus två extradagar för några spjutspetsar, med uppdrag att lära vidare. Ett fantastiskt hjälpmedel när man vet hur det ska användas!