Igår mindes vi Utøya, en ö inte många visste fanns för drygt ett år sedan, men som nu etsat sig fast i mångas medvetande (i alla fall här uppe i Norden…). Tragiskt är bara förnamnet. Hur kunde det hända? är en ofta återkommande fråga. Det är en viktig fråga, men än viktigare är kanske frågan Vad kan vi göra för att förhindra fler liknande händelser?
Här gäller det dock att inte trampa snett. Det krisfria samhället är en utopi, en utopi som vi inte ska inbilla oss är möjlig att skapa samtidigt som vi bör ta kaizenständiga medvetna steg i den riktningen. Jag är dock väldigt glad över att Jens Stoltenberg valde demokratins väg istället för fruktans:
”Vi ska möta det blinda hatet med kunskap, visa att demokrati är starkare än det värsta av hot” /Jens Stoltenberg, statsminister i Norge
– här kan man tala om en aktiv värdering som heter duga. Man kan ju också tänka sig att man skulle kunna ha svarat med samma mynt; mer övervakning, mindre frihet, högre murar – allt i namn av att hantera och förebygga krisen och bygga ett samhälle fritt från faror.
”Det är just idén om det krisfria samhället som är utopisk. Det är sådant som utlovas av fascister, kommunister och scientologer.” /Sverker Sörlin, statsvetare
”Lockelsen om det krisfria samhället är en ideologisk fälla, en orealistisk idé. Det är Breiviks, Lenins och Usama bin Ladins idéer. Eller för den delen, Hitler och Stalins idéer. Ett sådant samhälle kommer därför alltid att falla sönder under sin egen tyngd.
Det är bara i öppenheten och demokratin som man kan försöka vara förutseende och förekomma krisen. Det är därför våra samhällen måste förbli öppna – för att kunna se och hantera, och förhoppningsvis kunna förebygga, nästa kris.” /Syliva Asklöf Fortell, BLT
Jag finner att de statliga styrdokumenten är tydliga i sitt ställningstagande, här ett exempel från kommentarmaterialet till kunskapskraven, Religionsämnet:
”Reflektioner kring identitet och livsfrågor, det vill säga frågor om vilka vi är och vilka vi vill vara, är centralt för alla människor – inte minst för unga människor. Under barndomen och framför allt ungdomsåren brottas de flesta med den egna identiteten i förhållande till vänner, föräldrar och övriga samhället. En människas identitet är således inget statiskt utan något som ständigt skapas och omskapas i relation till det omgivande samhället. Centrala element i denna pågående process är till exempel kön, sexualitet, etnicitet, klass, språk, religion och livsåskådning. Här är inte minst de så kallade livsfrågorna, det vill säga frågor om vad som är viktigt i livet, livets mening, ont och gott, rätt och orätt, angelägna. …
Moraluppfattningar utgör en del av alla religiösa tankesystem, men även utanför och oberoende av de religiösa föreställningarna har människor formulerat moraliska stånd punkter och etiska resonemang och modeller. Etik har sedan lång tid en given plats inom ämnet religionskunskap i grundskolan, även om den i andra sammanhang också har en hemvist inom filosofin.
Kursplanen anger att undervisningen syftar till att ge eleverna förutsättningar att kunna analysera och ta ställning i etiska och moraliska frågor. …
Att ta ställning ska ses som en del i kursplanens strävan att låta religionskunskap vara ett ämne som bidrar till att eleverna utvecklar beredskap att handla ansvarsfullt i förhållande till sig själva och sin omgivning. ” /Skolverket
En annan mening som etsat sig fast och som jag finner har bäring i tanken att enda sättet att långsiktigt bemöta hat är med ökad kunskap och bildning kommer från kommentarmaterialet i Geografi, men är väl högst allmängiltig:
”Det är helt enkelt lite roligare att leva i en värld som man vet mycket om.” /Skolverket
För mig är det självklart att vägen med mer kunskap och bildning är den i längden mest hållbara. Vi kan helt enkelt inte bygga ett krisfritt samhälle på rädsla och ständigt finmaskigare övervakning:
”En fiskare skulle aldrig ens komma på tanken att använda ett finmaskigt nät för att fånga de riktigt stora fiskarna. De skulle i alla fall bara passera rakt igenom och göra stora hål i nätet. Tanken att öka fångsterna genom att steg för steg göra ett allt mer finmaskigt nät ger dåligt resultat. Mer och mer som vi inte var intresserade av att fånga kommer nu att finnas i nätet. Fortsätter vi att göra det finmaskigare, blir det snabbt helt igentäppt av diverse innehåll fram tills att inget kan passera eller nätet brister. Vi är på god väg att själva skapa ogenomträngliga nät i jakten på garantier och total kontroll.” Rönnlund Peter, Problemet med ambitiösa människor
För vad är egentligen farligast? Att Leva det livsfarliga livet eller vara Trygghetsnarkoman?
”När man förbjudit invånarna att åka utan bilbälte eller motorcykelhjälm så kommer per automatik krav på cykelhjälm och bilbälte i baksätet. varje förbud leder till ytterligare ett förbud som i sin tur gör att statens invånare till slut undrar hur tidigare generationer över huvud taget kunde överleva. Kommer det i framtiden resas krav på obligatoriska gåhjälmar? Det låter kanske osannolikt, men det räcker med att en forskare kan visa att man räddar livet på en fem eller sex spädbarn om året om de använder gåhjälm så kommer lagen som ett brev på posten!” /David Eberhard, ”I trygghetsnarkomanernas land”
”Strävan efter en trygg miljö för barn är naturligtvis mycket lovvärd. Med det är uppenbart att dagens småbarnsföräldrar, och personal i daghem och skolor, behöver lite hjälp och vägledning i att göra riskbedömningar och att hitta den rätta avvägningen mellan för stora och för små skyddsåtgärder. Vad som kan hända rent fysiskt om man gör för lite har de flesta inga svårigheter att se. Men vad man oavsiktligt kan åstadkomma om man gör för mycket är betydligt svårare att inse. Och det är den senare aspekten som David Eberhard med rätta är bekymrad över och vill belysa med sina psykiatriska paralleller: Ett överdrivet säkerhets-tänkande kan, likt undvikandebeteenden vid paniksyndrom och agorafobi (torgskräck), på sikt bli det som verkligen skapar problem och hinder i livsföringen.”/Erik Wennström
Ska vi prata i skolan om Utøya? Ja, det tror jag allt. Men framförallt med utgångspunkten: Vad kan vi lära av detta? Vad är vårt ansvar för att bygga det samhälle vi vill ha?
På förra veckans Hamnfest påvisade jag och min fru återigen att vi kan sprida viss glädje på dansgolvet, förutsatt att musiken har tillräckligt mycket sväng. Igår spelade min syster fiol på verandan, något hon kan riktigt bra och jag gärna skulle vilja. Haken är bara att jag inte vill öva och ”då blir det liksom aldrig bra” som min vän fiolpedagogen förtydligat även om jag inte heller trott något annat. Om en stund ska jag och grannen ut och segla RS-Feva, vilket vi börjar bli ganska duktiga på.
