Arkiv för juni, 2012

lördag, 30 juni, 2012

Legitimationsgränsen går?

Läser i morgontidningen om frågan hur en läkares beteende utanför tjänsten ska eller inte ska vara en grund för indragande av yrkeslegitimationen. Verkligen en intrikat fråga! För ett yrke som bygger på tillit och förtroende ser jag inte att man kan bete sig hursomhelst utanför tjänsten utan att det skulle påverka förtroendet och därmed även grunden för själva yrkesutövandet. Samtidigt som även lärare måste få vara privatpersoner och medborgare med dess rättigheter, skyldigheter, brister och förtjänster.

Lärares yrkesetik anger:

”Läraryrket bygger på samhällets tillit och fordrar ett stort yrkesansvar”

men samtidigt också

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning hålla de yrkesetiska principerna levande genom att dels återkommande diskutera och bearbeta yrkesetiska ställningstaganden i arbetet, dels ta upp de konflikter av etisk innebörd som uppstår

 Notera: ”i arbetet”.

Lärarnas Ansvarsnämnd har ännu inte sammankallats. Ryktet säger dock att de första anmälningarna av legitimerade lärare är på väg in och man kan därmed anta att det sker i höst. Erfarenheten från bildandet av Lärarnas yrkesetiska råd säger att det gäller att lägga kraft och tid i början till att definiera ramar, förutsättningar och utgångspunkter.

För en tid sedan var jag med LR Stockholm och gjorde studiebesök i Skottland, vilka i stort verkar stå modell för vår lärarlegitimation. Bland annat träffade vi motsvarigheten till Ansvarsnämnden för att resonera kring gjorda erfarenheter. En intressant detalj (på flera sätt, här kan man även finna olika kulturella mönster) som fångade mitt intresse var:

Att bli fälld för rattfylla är något GTCS ser mycket olika på. Att en lärare gör det hem från puben en fredagskväll leder normalt inte till att certifieringen (motsvarande legitimationen här) dras in, att däremot göra det på väg till eller från skolan gör det nästan undantagslöst.

Så ser man, med mångårig erfarenhet av frågan, på denna fråga i Skottland. Frågan är hur vi kommer att landa här i Sverige? Går en skarp gräns mellan privatliv och professionellt liv? Vilka brott kan anses ruinera en lärares förtroende? Kan handlingar och beteenden anses som olämpliga även om de är lagliga?

En avgörande skillnad mellan behörighet och legitimation är ju att den senare går att dra in/kalla tillbaks. Akademiska poäng kan man inte dra tillbaks oavsett oetiska handlingar (utanför själva utbildningens ram), en behörig lärare är alltid en behörig lärare oavsett karaktär och handlingar. Om legitimationen ska få någon reell betydelse måste det innebära att legitimationer faktiskt dras in. Samtidigt innebär detta i praktiken ett yrkesförbud för den som drabbas, vilket förstås är en långtgående konsekvens. Alltså måste gränsdragningen vara medveten och klar.

Världen är ju inte svart eller vit, utan snarare färgglad.

Gränsdragningarna blir verkligen knappast enkla. Men förhoppningsvis viktigt på sikt. God lärarsed är vi alla med och mejslar fram!

söndag, 24 juni, 2012

Låta lärare få undervisa?

Dagen efter midsommarafton är kropp och knopp alltid en smula mör. Framförallt beroende på ledning av tre pass med Små grodor och andra favoriter, med 2-300 deltagare på varje (Sollentuna och Solna), men kanske också på grund av gillefesten efteråt. Passar så på att läsa senaste numret av Tidningen Lära (#4 – ännu inte på webben), vilket blivit liggande i avslutningsstressen. Blir lite nöjd att jag gör det när jag kommer till sidan 16:

”Läraryrket måste återprofessionaliseras om inte den svenska skolan ska tappa mark ytterligare”…

”– Jag tycker att man ska renodla det pedagogiska uppdraget för lärarna. I dag dignar de under alla krav på dokumentation och olika administrativa uppgifter.”

”Lärarna har fått alldeles för många arbetsuppgifter. De måste kunna ägna sig åt det de brinner för och är experter på: att undervisa sina elever. Det säger Lars Strannegård, professor vid Handelshögskolan i Stockholm, som menar att en särskild elevvårdsenhet på varje skola borde ta hand om frånvaro, mobbning och föräldrakontakter.” /Tidningen Lära #4-12, sid 16

Jag är också glad åt att Barn- och Ungdomsnämnden i Sollentuna fattat beslut om att:

”Ge förvaltningschefen i uppdrag att tillsätta en arbetsgrupp med syfte att ta fram konkreta förslag på hur lärarnas arbetssituation kan förbättras. Fokus ska ligga på förslag som minskar den administrativa bördan och som kan frigöra tid till planering av lektioner, undervisning och andra elevkontakter. Förslagen ska i huvudsak kunna genomföras på skol eller kommunalnivå. Även förslag som kan genomföras på nationell nivå får ingå.” §63, protokoll 120529

Det känns faktiskt som om det börjar röra på sig. Själv har jag tänkt att försöka samla ihop mina tankar kring detta i en bok i sommar. Jag har ju goda erfarenheter av att skriva en bok om ett ämne tvingar en själv att verkligen sortera sina tankar. I synnerhet om man har många som bidrar med både material och kritisk närläsning.

Du som har några konkreta tips och funderingar kring lärares arbetstid – i synnerhet hur stress kan hanteras och kunskapstillväxten göras mer effektiv – får mer än gärna höra av dig till magnus@blixtgordon.se med detta!

För vad kan inte hända om vi som profession kan ta och lyfta det som står nästan först i Lärares yrkesetik:

”Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt, stödja deras personliga utveckling och skapa goda betingelser för varje elevs lärande, utveckling och förmåga att utveckla kritiskt tänkande.”

För inte ska vi väl behöva ta till Generalklausulen? Eller? Jan har helt rätt i att lärare behöver göra olika, precis som ChristerMagister skriver att det inte enbart handlar om Undervisningstid, utan minst lika mycket om den övriga tiden (läraren på bild är f ö kollegan jag delat klass med fram till sommarferien). Och det måste som Maria Settergren skriver handla mer om professionella beslut.

Om jag bara hade mer tid och kraft (samt riktigt fungerande bredband i sommarstugan) skulle jag absolut anmält mig till kursen Hantering av arbetsbelastning och stress i lärararbetet!

För övrigt anser jag att lärare behöver utveckla en Ödmjuk Orubblighet.

 

onsdag, 20 juni, 2012

Rimlig lön, lort och pannkaka

Första dagen på sommarferien besöker jag tandläkaren. Vet att jag om en knapp halvtimme kommer att vara nästan en dagslön fattigare, bara för en undersökning och lite förebyggande rengöring. Läser i väntan Grönköpings veckoblad och drar som vanligt på smilbanden över deras träffsäkra blandning av fiktion och verklighet:

”– Våra lärare är de bästa vi kunnat uppbringa med de löner som kommunerna har råd med, om vi skall kunna klara våra åtaganden på sport- & simhallsfronten.” /Grönköpings veckoblad maj 2012

Förra veckan kom så ett första och ett andra bud från den största arbetsgivarparten för lärare. Trots långdragen förhandling och mången vackra ord verkade man inte alls ha förstått det allvarliga läget. Man framställer en liten satsning ett enstaka år som en STOOOOR satsning över tid. Som om det fanns förtroende och tillit, byggd på goda erfarenheter. Men…

”Lort är lort och pannkaka är pannkaka”, är ett norrländskt uttryck som jag tycker säger mycket.

– men lort kan också vara pannkaka, när dottern (6 år) leker. Men nu är väl ändå inte en avtalsrörelse på riksnivå en sexårings sandlåda? Nej, här får vi nog utgå från verkligheten att villkoren konkret behöver förbättras för att läraryrket återigen ska ses som attraktivt:

”Lönesituationen är under all kritik och här är det arbetsgivarna, kommunerna, som har struntat i lärarnas villkor.” /Roger Haddad, Riksdagens Utbildningsutskott

Jag tror vi måste prata mer lön med varandra. Inte för att lönen är det enda som är viktigt, eller ens kanske viktigast på arbetet. Men för att en rimlig lön är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att tillräckligt många lärare ska fortsätta arbeta som lärare liksom tillräckligt många duktiga studenter återigen ska söka sig till lärarutbildningen.

Avrundar med en dikt på ovanstående av LassO:

Lort är lort
Och skit är skit
Om än i snygga lådor

Om sen du skruvar med lite nit
Så riskerar du få vådor

/LassO

 

lördag, 16 juni, 2012

Tvålfagra ord och brödsmulor

I torsdags sammankallades lärarna i Förbundsrådet i syfte att anta eller avvisa ett första konkret bud till Lärarnas Samverkansråd från SKL. Vad som ligger på bordet är inte någon hemlighet för någon. Under en längre tid har politiker, forskare, allmänhet talat om vikten av läraryrkets uppvärdering. En uppvärdering som behövs för att få verksamma lärare att stanna kvar i yrket och nya att söka sig dit för att fylla de framtida hålen. Det kom väl inte heller som någon överraskning att LRs Förbundsråd avvisade budet enhälligt, efter en enhällig rekommendation av Presidium och Förbundsstyrelse.

Stockholms stad beräknas inom de närmaste åren behöva rekrytera över 5000 lärare /Personalchefen Utbildningsförvaltningen med ”Skola i Världsklass” som slogan…

Mycket vackert prat har det varit. Till och med löften. Men nu behöver vi faktiskt också se pengarna på bordet, istället för brödsmulor och tvålfagra ord.

”Politik handlar inte bara om att vilja utan också att våga välja bort. Onödiga politiska pekpinnar och skattemedel till projekt som inte behövs kommer folkpartiet inte att medverka till!”/Lotta Edholm

”Det hade också varit möjligt med det avtal som lärarna nu tackade nej till.” /SKL/Gardner.

Observera ”möjligt”. Knappast ”sannolikt” eller ens ”troligt”. Dessutom ingen riktig uppvärdering, utan bara att lärarna åtminstone inte skulle fortsätta halka efter. Uttrycket för vems som måste ta ansvar för förtroendet gäller ännu:

”Damn you if you fool me once, damn me if you fool me twice!”

”Trovärdigheten sviktar en smula”, skriver Sven Järgenstedt. Det får ju tyvärr sägas vara en underdrift. Ibland måste man faktiskt, med upplevda erfarenheter i ryggen, vara envis som en åsna. Inte en åsna mellan hötappar, utan en som vet vilket målet är och håller fast vid det. Och här måste vi hålla ihop:

”Åsnor är vi allihopa, allihopa, allihopa. Åsnor är vi allihopa, jag med och du med”, som man skulle kunna travestera en känd midsommardans.

Frågan är förstås bara vem som är den egentliga åsnan, den som är envis ända in i kaklet, eller den som talar så envist med kluven tunga?
Även Lärarförbundet har tydligen till sist insett att budet var för litet och för tunt. Bra där! Det är skillnad på att säga nej vs vara nej-sägare!
Ett samhälles framtid avgörs av kvalitén på dess skola.
”Men skolhuvudmännen har lagt ribban för lågt och nöjer sig med alltför lite. Det är klart att löner på nuvarande nivå inte kan locka de bästa till skolan och den undervisningsgärning som är en av de viktigaste nycklarna till det kunskapssamhälle som alla önskar sig i högtidstalen. Låglönelinjen är dålig personalpolitik mot dem som sökte sig till yrket när villkoren såg annorlunda ut, och det svaga söktrycket till dagens lärarutbildning är en väldigt tydlig varningssignal.” /PJ Anders Linder
Framtiden för skolan tror jag till stor del handlar om att göda engagemang. Nu får det vara nog med vackra ord utan täckning. Här har SKL en rejäl sommarläxa att göra!

”Kampen var tillbaka, modet var tillbaka, viljan var tillbaka. Inför matchen skrev jag att det är bättre att våga och misslyckas än att inte våga alls.” /SvD – från ett helt annat parallellt sammanhang.

”Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge.”/Verner von Heidenstam

lördag, 2 juni, 2012

Ta möten på uppstuds

I måndags möte med LR Stockholms ombud. På agendan information och kommunikation om Rehaben konkret påminnelse om att en insatt och god föreläsare kan levandegöra vilket ämne som helstAretemertiering samt Twitterskola. På tisdagen intressant dialog med Utbildningsförvaltningens personaldirektör och LRs förbundsjurister bl a på tema ”ska lärare behöva tåla lite våld?”. Sedan vidare till anställningsintervju, en väldigt speciell slags möte. Inser att jag egentligen aldrig varit på anställningsintervju utan alltid fått jobb via kontakter. Och numera även via Twitter… Min erfarenhet av anställningsintervjuer är främst från andra sidan bordet, och då främst i processen att anställa ännu en ny rektor (har haft 8 stycken olika på 13 år).

Onsdagen så det viktigaste mötet: mötet med eleverna i undervisningen. Vi hade en skrivuppgift och dialog utifrån frågorna:

”Nu ska jag berätta om en gång jag hade det riktigt bra i skolan, det var …”

”Om jag fick bestämma hur skolan skulle bli en riktigt bra plats att lära sig i, skulle …” (med rektor som tänkt målgrupp)

Vid lunch var det dags att säga farväl till eleverna och istället bege mig till LRs Förbundsråd. Här kan man tala om ett särskilt slags möte; att samla hundratalet medvetna lärare från hela landet för att gemensamt dryfta tillvaron och framtiden. Som ny ledamot av Förbundsrådet är det verkligen ett möte på uppstuds. Tur att det finns erfarenheter att bygga på!

Torsdagen studiebesök på Nationalmuseum. Återigen har vi oerhörd tur med guide: Helena fångar verkligen barnens intresse och fokus samtidigt som hon vidgar deras föreställningshorisont. Det blir ett spännande möte mellan tidlös konst, nyfikna nioåringar och en pedagog med koll på såväl ämne som metodik. Efteråt bjuder klasskassan barnen på lunch ”så mycket pizza ni bara orkar”. Ett på flera sätt intressant möte mellan en fullsatt lunchrestaurang och skolverkligheten…

Tillbaks på skolan APT (ArbetsPlatsTräff). APT ska enligt samverkansavtalet vara ett forum för dialog mellan arbetsgivare och medarbetare. Man kan väl säga att intentionerna uppfylls sisådär. För att beslut ska kunna fattas krävs ju att de som berörs av beslutet kan vara med och också få mandatet att faktiskt fatta beslut. Om det samtidigt ska vara en reell dialog kan inte deltagarantalet vara för stort, utan baseras på ”naturlig arbetsgemenskap”. Nu är bara haken den att skolans värld är så komplex att väldigt få konkreta beslut kan fattas i en naturlig arbetsgemenskap utan att det får följdverkningar på övriga skolan…

Åker så till förskolan för att hämta tvååringen, får till ett kort men bra möte med personalen. ”Har hon haft det bra? Ja, det har hon.” – räcker långt och är för mig i allmänhet tillfyllest. Jag ser hellre personal runt Nea och de andra barnen som har tid och kraft att vara med dem och möta både dem och mig som förälder än ännu en skriftlig dokumentation… Sedan iväg till dansföreställning med Kulturskolan, där mellandottern är med och visar upp sitt nya kunnande.

På kvällen, som så många torsdagskvällar, återigen #skolchatt. Det blir som vanligt en timme där jag försvinner från världen men kommer ur bubblan klokare och mer medveten. Det tar en timme, ja. Det ger kraft, energi, kunskaper och nätverk för övriga timmar, absolut. Ett virtuellt givande möte helt på uppstuds!

Fredagen undervisning där vi fortsatte borra i frågan ”den goda skolan”. Blev extra intressant när jag fick hoppa in som vikarie i en annan klass, där en del elever tyvärr verkade ha missat kunskapen om varför vi går i skolan:

”Utbildningen inom skolväsendet syftar till att barn och elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära. …

Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt…

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.” /Skollagen SFS 2010:800

På den korta pausen hann jag även med att låta mig intervjuas om Edcamp-fenomenet, vilket sprider ett annat och bättre sätt för lärare att mötas på uppstuds över landet.

Istället för lunch möte med ny elev, vilken börjar i klassen på måndag. Ett möte klart på uppstuds, här känner jag att utbildningen helt missade denna aspekt: hur får man till ett lyckat möte mellan hem och skola? Som tur är finns här en del kompetens, talang, intresse och erfarenhet att falla tillbaks på.

Fredagen avrundas så med absolut sista After Work på Långbro Värdshus, med några av de kollegor jag arbetat tillsammans med de senaste tio åren. Jag skulle vara på skolan en vecka och blev kvar i nästan 14 år… Men nu är det hög tid att gå vidare. Har funderat på andra karriärval, men insett att lärarjobbet ändå är något alldeles särskilt. Måtte vi bara få till en vettigare arbetsmiljö och en rimlig lön för mödan!

Tänk om vi istället för att gräva ner oss i skyttegravarna skulle kunna finna en tredje väg för skolan?  Den kanske till och med redan finns, om vi lämnar de stora orden en stund och beger oss ner i lärarverkligheten? Välkommen till verkligheten!

”Pedagogen finner sin riktning genom att göra vad som är rätt och riktigt i den konkreta situation hon befinner sig. Till syvende och sist är det endast Den enskilde pedagogen som kan svara på frågan vad som bör göras, och beslutet måste vara en respons från djupet av hennes hjärta och inte en reaktion på ett yttre regelverk.” /Jonas Aspelin, ”Den mellanmänskliga vägen” Symposion 2005