Läser dagens tidning: Dålig sömn sänker betyg. Det hela låter högst rimligt.

Stress i sig är inte farligt. Frånvaro av återhämtning är däremot mycket farligt.

Detta gäller förstås såväl stora som små, vi är alla biologiska varelser med dess för- och nackdelar. Stress kan verkligen vara en viktig funktion för överlevnad, men den kan också bli en black om foten för utveckling, lärande, välbefinnande. Inte minst lärandet tar snabbt stryk av stress. Den har sina orsaker och symptom, men det finns också konkreta saker som kan göras för att hantera den. En av de viktigaste är kanske att bli medveten om den. Och diskutera – vilket bland annat gjordes på #skolchatt.

Boken ”Så funkar det – Sömn, stress och lite annat” riktar sig mot tonåringar men är klart läsvärd även för oss andra, med sitt konkreta och lättfattliga budskap. Den refererar till studier och till beprövad erfarenhet, tar upp saker som vikten av KASAM – känsla av sammanhang. För mig är detta lika applicerbart på unga i skolan som på lärares arbetsvillkor. Jag blir inte alls lika stressad när jag förstår och instämmer i en arbetsuppgifts mening, som när jag inte gör det. Att ta ansvar för elevernas kunskapstillväxt är det som jag önskar. Men idag fick jag återigen ägna tid åt att sitta och slåss med ett segt frånvarorapporteringssystem istället. Ett system som jag såsom varandes datortekniker förstår precis hur det är uppbyggt (dvs med teknikens boxar som ram istället för användarvändligheten och smidigheten). Dylik stress sänker min prestation. Att man dessutom förlorat en timme på övergången till sommartid gjorde kanske inte saken bättre…

Även eleverna var ganska trötta i morse. Jag försöker i möjligaste mån skapa en känsla av sammanhang för det de gör i skolan och för deras liv. Jag funderar stundtals över hur stor del deras mat-, sov- och andra vanor spelar för deras förmåga och möjligheter att ta till sig kunskap. Enligt boken ovan spelar det sannolikt stor roll för flera av dem. Vi har arbetat med tema MåBra. Vad kan vi göra mer? Någonstans går också gränsen för skolans ansvar och inflytande. Eller hur mycket stress ska vi egentligen känna för att inte alla elever når alla mål?

Det ska som vanligt bli intressant i kväll att återigen dryfta frågan med andra lärare, denna gång i Sundsvall. Tur man sover bra på tåg med tanke på det sena tåget hem…

Var och såg Dirty Dancing på Chinateatern. En på alla de sätt härlig upplevelse.
Kan som vanligt inte släppa tanken på skolan och läreriet. Inte minst när Johnny och Baby pratar pedagogik, lärande och undervisning:

Det är personligt, jag är bara jag, jag kan inte vara något annat.

Och så är det förstås – som lärare kan man bara vara sig själv och utgå från den man är i mötet med eleverna. På detta bygger man så Undervisningsrelationen på vilken man bygger undervisning och lärande på.

Föreställningen bjöd inte minst på fantastiskt sinnrik scenografi. Uppenbart var att man ägnat detta stor tanke och möda.

Tankar Tar Tid, som Bodil Jönsson så träffande formulerade det hela redan på 1900-talet…

Det mesta blir bättre gjort och därtill roligare om du först får den ställtid du behöver: tid att ställa i ordning, ställa till rätta, ställa av, ställa om. Också i ditt inre.

När ska vi inse att detta gäller även skolan och utvecklingen av densamma? Jag påstår att vi kan få en bättre skola om vi låter lärarna fokusera sin tillgängliga tid & kraft på undervisningen (som ska ha rimlig omfattning) och det som direkt hör därtill – plus utvecklingen av densamma. Jag hoppas Göran Skytte har rätt när han i dagens tidning skriver:

Men det finns tröst. Pedagogiska konstigheter kommer och går. Och sunda förnuftet har en tendens att bestå.

Ödmjuk orubblighet någon?

Är i Östersund för två föreläsningar kring Arbetsro i verkligheten – hur då? samt ett seminarium på temat Orka och utvecklas som lärare. Läser lokala tidningen: Viktigast är skolfrågan för Östersunds majoritet. Jag kan inte annat än instämma i slutorden

Här måste göras rätt. Dessutom ska det ske nu: Inte om ett år eller två. Då är det för sent och kommer att uppfattas som att politikerna gled undan. Det får bara inte ske. /Per Hansson

Även gårdagens nummer rymmer intressant läsning: Inga köer till lärarutbildningar eller rektorsexpeditioner, där det bland annat konstateras att det går 20 sökande per plats på Polisutbildningen, medan det bara är 1,1 sökande till Lärarutbildningen och 0,6 sökande per utlyst rektorstjänst. 1982 var det 7,5 förstahandssökande per plats till lågstadielärarutbildningen, idag fyller man knappt platserna ens med sistahandssökande. 1982 var alltså trycket på lärarutbildningen motsvarande det på läkarlinjen och högre än både socionom och juristlinjer. Idag har de alla dragit ifrån med stormsteg.

Vad säger egentligen proportionerna mellan intresset att bli lärare respektive polis om vårt samhälle?

”Vad beror detta månne på” twittrade jag ut och fick en massa intressanta svar. Det handlar förstås om en mängd saker, men att påstå att lönen och möjligheterna att faktiskt få göra det man brinner för spelar roll känns inte särskilt långsökt.

Agera nu! Agera klokt! Inse att en långsiktig satsning på lärarna och skolan är en investering vi inte har råd att vara utan.

u