Arkiv för februari, 2012

måndag, 27 februari, 2012

Rättvisa övervakade skolan?

Tittar på Den övervakade skolan (finns på SVT play ännu en tid, i alla fall de senare avsnitten) och får en massa spännande tankar såhär på sportlovet. Jag tycker verkligen det är härligt att se hur lärarna vi får följa verkligen kombinerar en tydlighet med ett stort hjärta. De uttrycker sig ofta på ett sätt jag skulle vilja, så mycket mera rakt, så mycket mera tydligt. Samtidigt som de är tydliga med att de inte accepterar vissa beteenden så visar de verkligen att de älskar och respekterar ungarna.

Grundförutsättning No1:

  • En riktigt bra verksamhet
  • samt
  • Kärlek till ungarna

Man kan inte tvinga någon att tycka eller välja något, men bör kunna motivera varför man tycker och väljer som man gör och vara medveten om att olika val ger olika konsekvenser. Om man inte kan ge sina skäl tar ett angrepp ”Du är orättvis!” väldigt mycket hårdare än om man kan motivera sig. Om eleverna har tillit till att läraren är så rättvis som det är möjligt, utifrån välgrundade skäl, så kan de ofta ta att det går dem emot. Det är min erfarenhet.

Detta var för övrigt något vi diskuterade på förra veckans yrkesetikseminarie. Vi pratade också om att lärare ständigt rör sig i ett komplext landskap av olika rättviseprinciper:

  • Likhetsprincipen (alla får lika mycket)
  • Behovsprincipen (var och en efter behov)
  • Meriteringsprincipen (efter vad man gjort sig förtjänt av)

Ingen av dessa principer bör i mitt tycke vara den allenarådande, det finns goda skäl till använda var och en av dem i olika situationer, med olika mål och förutsättningar. Jag funderar en hel del kring den sista när jag i programmet hör:

Den här skolan går ut på att göra sitt absolut bästa. Det kvittar vilken bakgrund man har, hur mycket pengar ens föräldrar har. Man kan ändå göra sitt bästa, men det kräver arbete. Och ni sitter här för att ni förtjänat det. Jag hoppas att ni inte blir besvikna över era resultat. I annat fall kanske ni ska fundera över hur mycket arbete ni har lagt ner. /Mr Goddard, Head teacher (motsv rektor)

– Vad hoppas du eleverna tar med härifrån?

Glada minnen och en förståelse vad det innebär att vara medborgare, en del av ett samhälle och en familj. Deras examen öppnar förstås dörrar. Utbildning kan vara gnistan som får dem att lyfta. /Mr Goddard, Head teacher (motsv rektor).

Hur tydliga är vi med detta i den svenska skolan? Om det inte är tydligt, lurar vi då ungarna på konfekten? Om de förleds att tro att det inte alls handlar om deras insats, utan enbart om vår, vad får det för tänkbara konsekvenser? Ett mer jämlikt eller ett mer orättvist samhälle? Baserat på vilken princip? Det här tänker jag fundera vidare på, men just nu ska jag till Bränningeskolan i Habo och leda ännu ett seminarium kring Lärares yrkesetik! Beställ ett seminarium till din skola med, det är garanterat givande och än så länge sponsras det så att alla kan ta den ringa kostnaden. Under tiden kan jag också varmt rekommendera alla lärare att se och fundera över TV-serien ”Den övervakade skolan”. Inte för att det inte finns saker att ifrågasätta, utan just därför. Tillsammans gör vi en skola som gör skillnad, en skola som bygger ett demokratiskt samhälle!

onsdag, 22 februari, 2012

Storleken är viktig, som Malena sa på TV

Noterar att det vi länge anat nu även får anses ha letts i bevis, av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering:

Elever som gick i en mindre klass på mellanstadiet hade bättre skolresultat än de som gick i större klasser, visar en ny IFAU-rapport. Skillnaden i studieresultat höll i sig genom hela grundskolan och de som gick i en mindre klass hade också högre lön som vuxna. /IFAU

För en lärare låter hela ganska självklart. Tiden man som lärare kan använda åt varje elev krymper ju i direkt proportion med antalet elever. Jag kanske kan hinna se  och möta 22-24 elever i en grupp, men någonstans där går gränsen för vad som är fysiskt och mänskligt möjligt med någon slags bibehållen kvalitet. 22-24 anser jag ofta vara en ganska bra grupp rent gruppdynamiskt, även om det ofta är nog så svårt att se och möta alla i en så stor grupp.

Jag kan absolut hantera större grupper än så rent ledarskapsmässigt. 45 elever i ett klassrum har jag ofta haft i ett klassrum, vilket går bra kortare stunder och med vissa arbetsformer. 350 elever som dansar runt granen i en halvtimme är inget problem. 200 elever i en aula går i allmänhet bra med två vuxna, men jag har ingen chans att hinna ta reda på deras förkunskaper, intressen, behov, funderingar. Att skapa en fungerande undervisningsrelation går knappast heller, mer än det mest basala. Kan tre minuter per elev vara ett minimum? Om vi menar allvar med en skola för alla – en skola för var och en?

John Hatties mycket intressanta studie Synligt lärande har tydligen stundtals anförts som evidens för att klasstorleken inte skulle ha någon betydelse. MEN då ska man veta att Hatties studie är en meta-meta-studie, där det i denna analys/syntes är oklart definierat var gränsen går mellan stor och liten klass i de underliggande studierna. Vi vet också att det är skillnad på administrativ ”på pappret” klasstorlek och de facto klasstorlek, vilket inte heller det är tydligt i alla studier. De bakomliggande studierna har också vitt skilda resultat av vilka man gjort ett medel, ofta har man dessutom ändrat på andra faktorer parallellt och frågan är då vad som är samvariation och vad som har ett orsakssamband.

Men visst – en mindre klass ger inte självklart heller några bättre resultat. De krävs förstås att läraren anpassar sin undervisning till gruppens storlek. Gör man det är jag dock övertygad om att man också kan nå bättre resultat – inom såväl ämneskunskap som mänsklig mognad och bildning. Och tydligen även i högre framtida lön för de som gått i mindre klasser. Skönt att IFAU kom fram till samma slutsats. Jag undrar när de som sitter på pengarna för skolan ska göra detsamma överallt?

söndag, 19 februari, 2012

Finns det några onda barn här?

Lämnar tidningar till återvinning. Noterar att jag missat fredagsbilagans artikel med rubrik Oskuldsfullt ondskefull.

Finns det barn som är onda? Eller kan de bli det? Hur blir de det i så fall? Vad kan göras för att förhindra att det sker?

Alla som har levt tillsammans med barn vet att de inte är några änglar. Barn kan vara grymma mot varandra, våldsamma så att blodet flyter och skamlöst manipulativa när det gäller glass, godis eller läggningstider. /SvD 17/2-12

Min erfarenhet av barn i grupp är att de sällan är spontandemokratiska. Det är mycket mer av Flugornas herre. /föreläsning Lärarledarskap & Arbetsro

På onsdag föreläser jag återigen för Sofielundsskolans föräldraförening på temat ”Hur kan vi bidra till att våra barn lyckas?”. Det är intressant med perspektivbyte. Att föreläsa om något gör tvivelsutan att man själv tvingas fundera över tillvaron. Man får också chansen att pröva sina tankar med andra. Jag är förstås inte bara lärare, jag är även pappa till tre härliga tjejer. Men dock, jag är mer van att föreläsa för lärare om lärarskap än för föräldrar.

Jag tror inte det finns några onda barn. Däremot finns det gott om onda handlingar. Men de flesta onda handlingar har trots allt en förklaring och jag har ännu inte funnit att förklaringen är inneboende ondska. Det kanske finns något enstaka undantag, men jag har ännu inte mött det och räknar inte heller med att jag kommer att göra det. Sitter parallellt med detta och ser Den övervakade skolan. Lärarna och skolledningen på skolan verkar inte heller se någon ondska hos de unga. De verkar snarare se beteenden och potential. Vissa beteenden försöker de förstärka, andra kapa bort. Potentialen de ser försöker de göra tydlig för såväl den unga som för föräldrar och varandra. Tydlighet verkar vara ordet för dagen. Liksom oändligt stor kärlek till ungarna.

Jag tror alla ungar kan få ordning på livet. /Mr Drew, bitr rektor

Och det tror jag med. Ett av mina starkaste minnen är när jag en dag sprang in i en tidigare elev på skolgården. Vi hade otaliga konflikter under vår tid tillsammans. Hans ord värmer än och kommer så att fortsätta göra:

Ja, Magnus, du hade rätt. Det fanns potential även för mig.

Själv tänker jag i princip såhär när det kommer till konflikthantering:

Du får alltid känna som du känner, men du får inte alltid göra det du känner för eller vill.

Varje människa ansvarar för sina handlingar.

Varje människa gör i varje givet ögonblick sitt bästa, utifrån de förutsättningar, behov, kunskap och föreställningsvärld man har.

Och ja – de står i en särskild ordning. Du kan aldrig skylla på dina förutsättningar för att få göra precis vad du vill och tro att du inte ska behöva ta ansvar för dina handlingar.

Som lärarkandidat gjorde jag praktik i ett klassrum som hade ”var glad!” som klassrumsregel. Helt absurt! Sina känslor rår man faktiskt inte riktigt över. Men, det spelar faktiskt ingen roll hur arg eller ledsen du är: du får inte slåss eller ta sönder skolans material. Du måste också ta ansvar för dina handlingar, så att säga till mig ”det var h*n som började” är helt lönlöst. Att slå tillbaks är lika illa som att börja slåss. Väljer man att slå tillbaks får man något annat av mig än om man väljer att säga ifrån istället.

Visst kan det finnas tillfällen när man kan önska att något barn hade andra föräldrar, andra förmågor, annan intelligens, särskild förkunskap. Men kommer de att byta föräldrar? Knappast. Kommer de att magiskt och helt på egen hand utveckla förmågor, intelligens, förkunskap? Antagligen inte. Att önska att det fanns andra förutsättningar än de som de facto finns är i allmänhet kvalificerat slöseri med tid. Bättre då utgå från de förutsättningar som faktiskt föreligger. Människans behov finner jag också väldigt universella:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”/Doktor Glas, Hjalmar Söderberg

Det som blir min uppgift är att försöka finna vägar att tillfredsställa dessa mänskliga behov på mer ändamålsenliga sätt än att eleven ska få sätta sig på eller över andra. Jag har också i uppgift att ge elever den kunskap de behöver. Exempelvis kunskapen att det faktiskt finns gränser i ett samhälle för vad som får sägas och göras gentemot andra. Min uppgift är också att vidga barnens föreställningsvärld. Detta är något vi gör tillsammans, samtidigt som deras vidgas vidgas min.

Till syvende och sist gäller det som vi en gång fick höra på en mycket viktig handledning:

Det kan aldrig vara ett barns fel att det är ouppfostrat.

Det kändes först orättvist och jag var inte alls överens med den tanken. Men vid närmare eftertanke är det precis så. Nu har jag upprepat den så många gånger och hittills inte fått några konkreta argument mot. Det kan helt enkelt inte vara ett barns ansvar, det måste vara de vuxnas som finns runtomkring. Det finns inga onda barn, men vi måste hjälpa dem finna ändamålsenliga beteenden. Precis som riksdagen uttalat:

Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. /Skollagen, SFS 2010:800

Det kan aldrig vara ett barns fel att det är ouppfostrat. Det är de vuxnas ansvar. För övrigt anser jag att vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet behöver utveckla ödmjuk orubblighet.

 

torsdag, 16 februari, 2012

Juridiken runt sociala medier i skolan

Sitter på föreläsning där LRs chefsjurist Kristina Rollbäck föreläser på ämnet Juridiken och sociala medier i skolans värld. Som väntat viktigt och intressant. Som vanligt inte så enkelt och klart man skulle önska.

När det gäller vad som utgör personuppgifter och hur dessa ska hanteras finns tydlig lathund hos Datainspektionen

Om frågan handlar om vad jag som lärare har rätt att sprida under skydd av yttrandefriheten kan vi konstatera att det är vida juridisk skillnad om man arbetar i offentlig sektor eller privat sektor. Meddelarskydd gäller endast i offentlig sektor! Här har AD varit tydliga, att offentlighetsanställdas lojalitetsplikt får

För exempelvis Facebook-grupper och liknande har såväl den som startat gruppen, den som skriver och – faktiskt – Facebook varsitt ansvar.

Om elever mobilfilmar lärare har man inte någon självklar rätt att omhänderta mobilen (det borde i så fall gjorts redan när man uppfattade att mobilen störde undervisning, om man nu gör det). Om filmen läggs ut på exempelvis youtube med kränkande kommentarer kan det möjligen – men inte självklart – vara straffbart. Förtal faller inte heller under allmänt åtal. Om man hittar dylika filmer om en själv är dock rådet att höra av sig till den som driver det sociala mediet, många tar ansvar för att rensa bort kränkande personuppgifter.

Så långt juridiken (det jag uppfattade, fastnade för och hann skriva ner). Om en inte alltför avlägsen framtid kommer Lärarnas yrkesetiska råd komma med ett uttalande om Yrkesetiska aspekter kring sociala medier. Förhoppningen är att det kan bidra till något bättre förberedelse och möjlighet till medvetna ställningstaganden – så att vi slipper hamna i juridiken!

söndag, 12 februari, 2012

Lärarpress, lärarstress, lärarless

Dagens rubrik i SvD förvånar knappast någon verksam i dagens skola:

Hård press ger lärare sömnproblem

Ökad påfrestning. Larmen från skolorna till Arbetsmiljöverket har nästan fördubblats på fem år. Förutom klagomål på den fysiska miljön för det sig om alltför hög arbetsbelastning och felbemanning. En ny studie visar dessutom att stressade lärare sover sämre.

Ack, nu bör det väl snart stå tydligt för var och en. Jag påstår tyvärr dessutom att det mesta ändå inte anmäls till Arbetsmiljöverket. Istället så slutar man som lärare, eller går in i väggen. Med sorg i hjärtat fick vi i fredags besked i kollegiet att en av våra klart duktigaste, mest ambitiösa och mest professionella kollegor nu blivit sjukskriven en månad. En stor förlust för skolan och för oss, men störst såklart för eleverna och deras föräldrar. Även om det kommer in en kompetent vikarie, så tappas en hel del tid, fokus och erfarenhet då ny undervisningsrelation ska skapas, lärandet göras synligt och dokumenteras. Apropå dokumentation så har Max Entin fångat hela tidsandan på ett oerhört träffsäkert sätt:

Jag hinner inte prata med dig för jag har fullt upp med att skriva om dig.

Imorgon tar jag tåg och buss till Härnösand för en kortversion av seminariet Orka och Utvecklas som lärare. Precis som Körling tror jag på att gå tillbaks till styrdokumenten och inse vad som är viktigast och fokusera där. Det gäller att inse att varje JA till något per automatik innebär ett NEJ till något annat. Det är också skillnad på att vara reaktiv och ständigt ägna tid och kraft åt att släcka bränder och att vara proaktiv och faktiskt skapa sig möjligheter. På LR-möte i skolan framförde någon idén om att begränsa de skriftliga omdömena till ”two stars and a wish”, det kanske kan vara något? Hellre ett gensvar som faktiskt spelar roll, då det faktiskt går att greppa samtidigt som det gör att läraren får möjlighet att faktiskt göra något konkret åt att skapa förutsättningar för lärande, än en fullödig dokumentation över att man inte nått hela vägen?

På tisdag flyger jag till Jakobstad i Finland för en föreläsningsvariant av Orka och utvecklas som lärare. Uppenbarligen finns det behov även där, även om man om jag förstått saken rätt i Finland inte har andra krav på dokumentation än de som man som professionell lärare själv anser vara nödvändiga. Förtroende för lärarkåren leder till goda resultat? Brist på förtroende gör att platserna till lärarutbildningen gapar allt mer tomma.

 

 

 

tisdag, 7 februari, 2012

Chefens order: Stanna hemma!

Onsdag 8 februari låser Microsoft Sveriges chefer sina arbetsplatser i syfte att få medarbetarna att istället arbeta hemifrån, enligt en artikel jag klippte ut i helgens morgontidning.

Företaget vill med det manifestera fördelarna med en mer flexibel syn på arbetet.

Spännande tanke och en bit ifrån min lärarverklighet, där signalerna känns allt starkare: det är viktigaste är att vara på en viss plats en viss tid än att uppnå en viss kvalitet på verksamheten. Jag tycker man snarare först borde fundera över vad som behöver bli gjort, först sedan över hur det ska göras och av vem och först sist komma till frågan var och när det som ska göras ska göras.

Terese Mabon ställer också den mycket relevanta frågan i Skolportenbloggen:

När här- eller därarbetar du? Och vilka uppgifter tar du med resp inte?

Jag blev själv en bättre lärare när jag efter de första åren slutade ta hem matteböcker över helgen. Jag är helt enkelt en bättre magister när jag inte ägnat helgen åt dylikt arbete. Däremot ägnar jag gärna även helg- och kvällstid åt att kreativt skapa undervisning och fundera över lärande, liksom att läsa spännande forskningsrön. Att själv professionellt kunna styra en del av min arbetstid gör att jag använder min tid och min kraft så mycket mer effektivt än om jag inte hade denna möjlighet. Efter ett antal timmars intensivt undervisningsrelationsarbete, följande för- och efterarbete är liksom kraften på något sätt slut och behöver påfyllning och paus.

”Vi har fantastiskt duktiga och engagerade lärare och vi måste dels se till att behålla och utveckla dem, dels locka till oss nya. Stockholms skolor måste i än större utsträckning bli en attraktiv arbetsgivare, säger Håkan Edman” /tidningen Lära 1-12 (Håkan Edman är grundskolechef i landets största utbildningskoncern Stockholms Stad).

Samtidigt som näst högsta chefen säger detta i personaltidningen rullar flera rektorer ut en tydlig önskan om 40+5 med en ytterst grumlig motivering att detta på något sätt ska bidra till ökad jämställdhet i samhället, typ (endast hörsägen, har inte hört det själv men har mött många andra som gjort det, på flera olika skolor):

Läraryrket är ett kvinnodominerat yrke. Möjligheten att förlägga en del av tiden till platser och tider som passar medarbetaren får till följd att det ofta blir läraren som hämtar egna barn från skola och förskola, handlar och lagar mat. Om lärarna är mer tid på skolan kommer lärarens partner att behöva ta del i hushållsarbetet.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt ovanstående. Dels är det knappast korrekt, akribin för att par där båda arbetar 40-timmarsvecka (i den mån det antalet är giltigt, fler och fler verkar ha 38- eller 39-timmarsscheman) skulle vara jämställda har jag inte sett mycket av. Inte heller hos par där båda är lärare. Dels känns det hela en smula unket att tro att vi som är lärare skulle behöva arbetsgivarens hjälp att leva mer jämställt (förutom när det gäller lönen, här har arbetsgivaren stor makt och möjlighet att göra verklighet eller inte av jämställda ambitioner).

För att behålla mig som lärare bör arbetsgivaren istället göra sig attraktiv genom att visa sitt förtroende för att jag som professionell lärare kan hantera min arbetstid på bästa sätt – såväl den reglerade som förtroendearbetstiden. Tack.

torsdag, 2 februari, 2012

Lärarnas ansvarsnämnd – jajjamen!

Igår damp ett brev ner i brevlådan. Inget ovanligt med det kanske. Däremot var avsändaren för mig unik: Regeringskansliet. Spännande värre. Och ja – det visar sig att jag är en av lärarna som utsetts till Lärarnas ansvarsnämnd. Det känns stort. Och viktigt. Hedersamt och inte helt enkelt. Säkerligen intressant och givande. Oklart vad det innebär i konkret praktik, men det lär ju ge sig.

Ibland är ju tillvaron spännande. I fredags byttes slutligen svarta tavlan (!) i klassrummet ut mot en smartboard. Utbildning hur den fungerar först igår eftermiddag, så vägen dit var bara att improvisera. Men som lärare är man ju van. Utbildningen var mycket bra, från verksam lärare till oss verksamma lärare. Inte minst inledningen:

En skärm i sig gör ingen lärandelektion, oavsett hur SMART den än må vara. Det krävs en lärare med. Och elever.

En annan spännande tillvaro var kvällens föreläsning kring John Hatties Synligt lärande för LR Stockholm. Blev återigen påmind om den som lärare ofta upplevda sanningen:

Först när man undervisar om något lär man sig det ordentligt själv.

Varje vaken stund rymmer ju lärandepotential. Det blir spännande att se vad framtiden bär i sitt sköte!