Så ska man då lära sig att skriva 2012. Det ska nog gå bra. Jag hyser faktiskt visst hopp inför året.
Jag tror vi på skolan ska lyckas genomföra de nationella ämnesproven galant även denna gång, inklusive den ack så viktiga gemensamma rättningen. och de efterföljande elevledda utvecklingssamtalen.
För elevernas skull hoppas jag också vi får till en nationell likvärdighet utifrån en kvalificerad utredning och en ordinationsrätt för lärare, en fortsatt utveckling av såväl formativ bedömning som summativ bedömning, precis som vi lyckas klarlägga skillnaden mellan misslyckande och misstag i syfte att i mötet med eleven, stoffet och läraren se det som äger rum, vara närvarande, och i professionen ta ansvar för morgondagen..
Jag hoppas vi får se mer uppmärksamhet för program som Hjärnkontoret, att såväl retorik som algoritmlogik blir naturliga inslag i skolan. Precis som det utvidgade kollegiet och Edcamp (vilket f ö planeras igen i Stockholm kvällen tors 23/2-12).
Jag hoppas också man inser att samhället inte har råd att inte genomföra en satsning på läraryrkets attraktionskraft liksom att den som har ansvar också tar det. och inte visar sig ovärdig ansvaret för framtiden
”Men alltför många ungdomar driver rotlöst omkring på byn. Alltför många har en vardag som präglas av en tomhet, sysslolöshet och brist på engagemang. Och vilja.
Här kan man inte nog betona föräldrarnas roll. Det går inte tro att skolan ska rätta till saker och ting utan allt kan alltid – jag säger alltid – härledas till de personliga omständigheter som omgärdas oss som individer.
Det är alltför lätt att sitta med pekfingret i höjden och tala om vad andra ska göra om man inte själv tar sitt ansvar. Jag blir rent ut sagt förbannad när jag hör folk gnälla över saker och ting utan att själva göra någonting åt det. Vill man ändra på saker och ting får man helt enkelt engagera sig. Det gäller inte minst sina egna barn.”
/Kennteh Hagberg,Vi i Sollentuna, nov 2011
