Sitter och arbetar intensivt, har inte märkt att mellandottern lagt beslag på den alldeles nya iPaden. Blir uppmärksammad när hon kommer och ska visa
Titta Pappa, jag har gjort en liten film om Nea och hennes rum! /Isa, 6år
Jag har inte visat henne hur man gör. De har ännu inte fått iPad till skolan. Det har hon klurat ut helt på egen hand. Inga konstigheter med det. Det är så barn och unga i allmänhet gör. Det handlar mest om att våga prova. Vilket nästan alla gör och resten måste undervisas i.
IT i skolan väcker många frågor. Jag delar uppfattningen att
IT i skolan får inte bli business utan måste bli en angelägen fråga för varje lärare och där hjälper inte alltid smartboards, lärplattformar, läsplattor eller powerpoint, men de kan vara en del i en viktig utveckling av pedagogiken.
Pedagogisk utveckling och utbildning måste komma inifrån organisation. Jag tror inte på att ”outsourca” detta utan det måste växa fram och utvecklas internt. Inte förrän då blir det en långvarig och hållbar lösning. Däremot måste lärare ges tid för denna utveckling och det är snarare ett större problem än det att man anser att kompetensen inte finns inom organisationen. Kompetensen finns, det är jag övertygad om, och den måste få blomma i varje kommun och på varje skola. /Jan Svärdhagen
Frågan är bara hur? Detta har också diskuterats i flera vändor på #Skolchatten och kom givetvis upp i några av grupperna på Edcamp. Ett av uttalandena som sedan snurrat några varv på Twitter var i samband med diskussionen kring lärares IT-kunskaper något i stil med
Kan tandläkaren säga ”nej, jag tänker inte laga några hål”?
– vilket så småningom bemöttes med något i stil:
Att tandläkare lagar hål är yrkets kärna. Undervisning är läraryrkets kärna, inte IT.
Det är det som är så härligt med det vidgade kollegiet på Twitter – här kan tankar formuleras, prövas, problematiseras. Själv funderar jag numera mer i banor av
En kirurg kan inte gärna säga ”jag tänker inte lära mig det där nya med titthål, jag kör som jag lärde mig för länge sedan”…
En kirurg lämnas dock knappast ensam på sin kammare att utveckla titthålskirurgi. Han eller hon gör det knappast heller på sin fritid, med sina egna instrument. Men att det görs, det ses nog som självklart.
Att hålla sig ajour med utvecklingen stadgar även Lärares yrkesetik:
Lärare arbetar utifrån en vetenskaplig kunskapsbas kring lärande och vidareutvecklar det pedagogiska arbetet enligt aktuell forskning och beprövade pedagogiska erfarenheter. Lärare tar därför ansvar för att utveckla sin kompetens både när det gäller yrkets utveckling och innehållet i undervisningen. /Lärares yrkesetik
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över hur den begränsade tiden och kraften för kompetensutveckling stundtals används. Att lärare behöver en miniminivå av IKT-kompetens anser jag vara självklart. En ekonomiassistent får exempelvis knappast bokföra i böcker längre, utan måste använda sig av det IT-stöd som finns. I början en omställning, men sedan kan man tänka sig att det går smidigare, inte minst på systemnivå. Men det måste förstås också fungera och vara just smidigt och användarvänligt. Om vi exempelvis tar PIM – ”praktisk IT- och mediekompetens” – så kan steg 1 & 2 av den gott ses som en miniminivå (word-dokument och powerpoint med bilder inlagda) som alla lärare bör fås att behärska (och kan fås att behärska med eller utan PIM). Däremot kan de högre stegen ifrågasättas. Frågan är om den tid som erfarna kollegor lägger ner på att lära sig göra en film kring ett pedagogiskt minne står i proportion till nyttan. Säg att det tagit dem 30 timmar att få ihop filmen. Hur stor är sannolikheten att de kommer att göra fler filmer? Vad skulle hänt om de istället lagt denna tid på att lära elever att läsa? Eller förbereda undervisningen mer konkret? Eller sitta och utgå från hur man kunde lösa ett mer vardagsnära och aktuellt problem med hjälp av IT-stöd? Skulle stressen minskat? Kunskapstillväxten ökat? Det får vi aldrig veta. Men jag tycker vi ska sluta gnälla och istället vara tydliga med vad som behöver prioriteras när tiden & kraften är begränsad. Visst kan IT förändra skolan, men det kräver också att lärarna ges rimliga möjligheter att komma med på tåget, utifrån vikten av att lärare prioriterar olika. Det gäller ju att göra rätt saker! Om/när tid & kraft finns skulle jag mer än gärna gå distanskursen Digitalt utanförskap & digital inkludering för att få lite mer perspektiv på frågan. Det står ju också ungefär hur mycket som helst att finna ute på nätet om man tar sig tid att leta, ex konkreta tips kring MaNo, iPad, Bedömning & Betyg, Läs & Skriv, Matematikande, So-undervisning, Skolforskning, kortfilmer, skolfilmer, klassbloggsinspiration, musikundervisning mm mm. Som lite perspektiv tycker jag onekligen skolchefens tankar kring sir Ken också är värda sin begrundan.
Detta med bristande digital kompetens är hursomhelst ett i allra högsta grad övergående ”problem”. För dagens unga är det här med IKT ren infrastruktur. Att det finns tillgång till trådlöst bredband är idag knappast något att yvas över, det är en självklarhet. Att barnens skola har ett öppet nät för alla visar att de har förstått. Frågan är om min egen skola gjort det.
Frågan är också om vi verkligen förstått att lilla Nea kan tänka att en vanlig tidning är en iPad som inte fungerar? A Magazine Is an iPad That Does Not Work.m4v Jag tycker detta you-tubeklipp ger många tankar kring framtiden! En framtid som inte bara kommer, vi är med och skapar den. Tillsammans. Utifrån den kompetens vi idag har, tillsammans med den kompetens vi skaffar oss idag och imorgon.
För övrigt anser jag att lärare utöver all annan kompetens behöver utveckla en ödmjuk orubblighet
Igår tog jag arla morgonflyget till Helsingfors för att föreläsa kring Arbetsro i skolan, Lärarledarskap, Konflikthantering för två skolor. Det var föreläsning nummer två för samma kollegium, vilket i sig var en bra erfarenhet och ett klokt upplägg. När jag anlände möttes jag av skolans Rektor:
För några veckor sedan var jag på teater. Skådespelarna kom inte ut och minglade med oss teaterbesökare i pausen. Jag är övertygad om att det var helt rätt att de istället höll sig i sina loger och laddade inför akt 2. Samma sak behöver lärare. Även om vi inte står på scen så innebär lärararbetet ständigt ett relationsarbete, där undervisningsrelationen ständigt måste återskapas – oavsett val av pedagogisk metod. Lärare behöver också dryfta yrkesetiska dilemman i vardagen. Nog för att det precis som för andra yrkesgrupper som arbetar med människor borde göras mer strukturerat i form av regelbunden handledning, men i väntan på det får lärarrummet duga. Det bygger förstås på att andra inte släpps in i lärarrummet, vilket genast skapar problem med sekretess, öppenhet, professionell förståelse.
