Tog ett par timmar ledigt från föräldraledigheten för att bevista SKLs presskonferens kring rapporten Synligt lärande – Lärarens återkoppling är nyckeln till goda resultat men sitter nu här och betraktar lilla Nea, full av tankar. Jag vill förstås att hon ska få bästa möjliga skola när hon växer upp, så hon kan bli till den aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individ och medborgare hon har potential till. Dessutom ser jag som lärare inte enbart skolan som en födkrok, utan ser även dess värde som bildningsinstitution.
Dagens bästa fråga på presskonferensen stod Sandra på Skolporten för (på ett ungefär, det exakta citatet finns på nätet):
När vi nu faktiskt vet vad som spelar roll och inte, hur når detta ut till de enskilda skolorna och lärarna? Hur blir det något av det hela, rent konkret?
och här blev förstås svaret det förväntade; att SKL gör sitt för att försöka förmedla detta till sina medlemskommuner, som en del i kunskapsbygget och kunskapsunderlaget. I detta arbeta har man även börjat ranka sina medlemskommuner. Det är väl bra så långt tänkte jag, frågan är bara hur långt de når ut, rent konkret. Det var också en fråga jag ställde efter presskonferensen;
Finns det forskning som visar vilka effekter olika politiska beslut på den kommunala nivån får för skolresultaten?
Något verkar finnas att hämta i SKLs öppna analys, men mycket här verkar återstå att göra. En del av mina spontana tankar från presskonferensen (här finns även webbsändning, powerpoint, rapporten mm) hamrades ner i mitt Twitterflöde:
- ”Viktiga påverkansfaktorer kan påverkas i hemmet: intellektuellt engagemang, positiva attityder, betydelse av ansträngning”
- ”Motivation i sig verkar inte ha betydelse, däremot har motivation betydelse för ansträngning och engagemang, vilket i sin tur har stor betydelse.”
- ”Känslan av att vara en ‘lärande individ’ kan påverkas av hem och skola – påverkar den största effekten, som är den av självskattning
- ”Socioekonomisk status stark påverkansfaktor, men förutsäger ej individers skolprestationer. ”
- ”Föräldrars förväntningar och ambitioner har väldigt stor betydelse, familjestruktur mindre”
- ”Avgörande faktorer i skolan: studiero, klassrumsklimat, ledarskap i klassrummet”
- ”Läraren undervisningsskicklighet spelar störst roll” innebär också ”Alla lärare gör inte skillnad”…
- ”All undervisning är inte effektiv! Ömsesidig undervisning, återkoppling visar god effekt, PBL gör det ej!
- ”Bara för att klasstorlekens storlek inte visat några större effekter ska vi inte dra slutsatsen att vi kan öka antalet elever”
- ”Utveklingsarbete för bättre resultat i skolan, som stöd för kommunens och skolans ledning göra betydande skolforskning tillgänglig”
- ”Sedan 70-talet har man studerat IT i skolan. All forskning visar att det som möjligen ger effekt är lärares medvetna arbete med dem”
Intressant att notera att mindre klasstorlek inte gav de stora effekterna man kan tänka sig, men enligt Håkansson (som ”översatt” Hattie i rapporten Synligt lärande) är Hattie tydlig med att ”vi inte därmed ska dra slutsatsen att vi kan öka antalet elever”. För en lärare är det ju inte svårt att förstå att faktorer som de facto enligt studien ger effekt i form av:
- Studiero
- Klassrumsklimat
- Lärares ledarskap
- Lärares återkoppling
självklart påverkas påtagligt utifrån hur många elever man som lärare har ansvar för. Detta var också en fråga jag ställde, om det fanns något i materialet kring detta, vilket det tydligen inte fanns, mer än att det som spelar roll är ”effektiv tid tillsammans lärare – elev”, inte tiden i sig. Exempelvis har finska elever inte mer utan snarare mindre undervisningstid än svenska elever.
Jag skulle vilja se en studie över antalet elever per lärare, inte enbart i undervisningssituationen, utan just utifrån återkopplingssituationen. Effektiv återkoppling kräver dels en fungerande undervisningsrelation, dels tid och möjlighet att göra bedömningen som ligger bakom återkopplingen. För mig får detta konsekvenser i form av antal elever som varje lärare ansvarar för, samt fredad tid utan elever i syfte att planera och följa upp själva undervisningen. Viss del av denna fredade tid kan och bör användas till kompetensutveckling, här var rapporten tydlig. Men hur får man till det rent konkret om man samtidigt ska ha allt fler elever, allt fler timmar?
I höst ska jag prova ett nytt koncept med seminarier kring lärares yrkesroll, tror det kan bli mycket spännande. För mig signalerar seminarium just deltagarnas aktiva deltagande i såväl agenda som innehåll, förhoppningen är att både jag och deltagarna ska därifrån något klokare, men också mer nyfikna. För mig är det en del av tjusningen med läraryrket – att det aldrig blir färdigt, att det alltid finns potential kvar.
Men snälla, låt mig då som lärare också få möjligheter och arbetsro att utveckla just det! Och låt också mina barns framtida lärare få möjligheten, vi har inte råd med att fler goda lärare lämnar världens viktigaste yrke för att de inte längre mäktar med. Hur utvecklar vi istället en ödmjuk orubblighet? Det undrar jag, och lilla Nea (som har några år kvar till skolan).
Bra inlägg, jag håller helt med om din uppmaning att ge oss lärare förutsättningar för att utveckla god undervisning. Ledarskapet i skolan är ofta motsatsen till gott ledarskap i klassrummet: lärarna översköljs med arbetsuppgifter, ålägganden, direktiv, pappersarbete, dokumentation, administration etc tills inte ens det som är vettiga arbetsuppgifter längre går att utföra på ett vettigt sätt.
Några klargöranden om Hattie bara:
Om reducerad klassrumsstorlek skriver Hattie (Visible Learning s. 85-88) att det inte har någon större effekt att minsta klasstorleken, om inte läraren anpassar sin undervisning efter klasstorleken. En klasstorlek på 25-30 elever har en helt annan dynamik än en klass på 10-15 elever. Gissningsvis anpassar inte lärare sin undervisning i någon större utsträckning (man använder samma upplägg, läromedel, prov etc) om klassen blir mindre.
Jag tycker att det i debatten har blivit en olycklig låsning vid klasstorlek (och att den ska minska). På min förra skola var ju under en termin schemalagd så att jag hade två (relativt små grupper) hopslagna under två av deras tre SO-tillfällen under en vecka. Den stora gruppen var då 38 elever och elevernas sista lektion (dvs. för mig två lektioner) kunde jag ägna åt ”halvgruppen” (ca 18-20 elever). Det gjorde att jag kunde ägna storklassundervisningen åt film och sådant som lämpade sig för genomgångar i storgrupp, som jag sedan kunde följa upp i de mindre grupperna. Fördelningen hade säkert gått att förfina, men min poäng är att man borde laborera mer med olika gruppstorlekar i stället för att ensidigt prata om att klasserna ska minskas i storlek.
De resurser det kostar att minska klasstorlek skulle jag hellre se lades på att ha fler lärare, så att man som enskild lärare hade färre lektioner. Man skulle då ha tid att planera och förbereda undervisningen, även utifrån klasstorleken. De på grund av tidsbrist dåligt planerade och förberedda lektioner som hålls ser jag som det största undervisningsproblemet i Sverige.
När det gäller PBL: PBL har också låg positiv effekt (strax efter reducerad klassrumsstorlek i Hatties rankning). Hattie (s. 210-212) gör dock en distinktion mellan ”surface level learning” och ”deeper learning”. PBL har negativa effekter för surface level learning och positiva effekter för deeper learning, därav den obetydliga (genomsnittliga) effekten. En slutsats man kan dra är alltså att om elever har bekantat sig ingående med stoffet, så är arbetsgången i PBL mycket bra för att utveckla förmågor som problemlösning och analys, knutet till detta arbetsområde.
Jag tycker personligen PBL använts oreflekterat och slentrianmässigt under det gångna decenniet, till förfång för svensk undervisning, men det är också olyckligt om man nu ska sluta använda en potentiellt väl fungerande (om än i vissa fall överanvänd) arbetsgång.
Tack för det. Helt riktigt blir min slutsats att om nu läraren är den viktigaste framgångsfaktorn för elevernas lärande, så måste lärarna ges reella möjligheter att vara just lärare.
När det gäller klasstorlek funderar jag själv på om det inte vore mer fruktbart att fundera på antal elever som en lärare förväntas skapa undervisningsrelationer till – och hinna göra kvalificerade bedömningar och återkopplingar till.
Tack även för förtydliganden kring Hattie (som jag inte hunnit läsa själv tyvärr), jag har bara återgett det jag uppfattade sades idag på presskonferensen. När det gäller PBL instämmer jag, tyvärr verkar det ofta använts oreflekterat och okritiskt (inte minst i skoldebatten, precis som en-till-en i sig själv tros frälsa alla, oavsett didaktisk tanke eller ej.
Vilken ljuvlig stol!
Björn har en mycket viktig poäng när det gäller betydelsen av undervisningsupplägget – om läraren fortsätter göra nästan exakt samma sak på nästan exakt samma sätt oavsett storleken på gruppen kommer den märkbara effekten på elevernas lärandesituation sannolikt att bli mycket liten. Hela vitsen med att laborera med gruppstorlekar är ju att det ger utrymme för andra arbetssätt, utnyttjas inte detta står man kvar på samma ruta och stampar.
Jag funderar ibland över om det inte bleve tydligare vilken skillnad gruppstorleken kan göra för enskild elev om man vänder på resonemanget och istället för att fundera över effekten av minskade grupper föreställer sig hur vardagen förändras för en elev som går i en grupp på 15 elever om den gruppen plötslig slås ihop med en annan, lika stor grupp och en av lärarna försvinner. Det är mycket svårare att hävda sig i en grupp på 30, det finns plötsligt mindre än hälften så stor möjlighet att få individuell hjälp och handledning. Samtalsvolymen i gruppen stiger ofta när gruppen växer, klassrummet ser annorlunda ut, det blir sämre luft och fler relationer som påverkar elevens tillvaro.
Intressant summering som jag nog återkommer till men just nu bara en kommentar på ett litet sidospår som intresserar mig. PBL
Jag använder en stor andel undervisning till problembaserat lärande men anser det vara en av de mest krävande undervisningsformerna som kräver lärare som ligger tätt intill elever som behöver det och något som kräver noggranna förberedelser och bra förutsättningar. Det jag fullständigt avskyr är PBL baserade frälsningsläror fyllda med organisatoriskt/byråkratiskt lulllull och ofta presenterat i föreläsningsform trots att ”föreläsaren” om och om igen hävdar att metoden kan användas i alla situationer. Varför då inte istället för föreläsning om den?
Ja, inte minst antalet relationer eleven ska knyta an till och hävda sig gentemot – inte minst vad gäller lärarens fokus, rättvisa bedömning, tid för samtal och vägledning blir en avgörande skillnad för eleven i olika gruppstorlekar. Dessutom motsvarande arbetsbörda för läraren förstås. Men om man nu får en mindre grupp gäller det förstås att vårda det väl och inte fortsätta som om man hade en stor grupp.
Precis så förstod jag att man ska förstå Hattie – illa och icke medvetet genomfört ger PBL mycket små effekter, metoden går inte att lägga ut metoden som en quick-fix.
Det hävdas i kommentarerna att då undervisningsgruppen minskar ska man jobba annorlunda som lärare. Om det är för att man plötsligt hinner med eleverna bättre på individnivå – hur kopplar vi det till Hatties slutsats att gruppstorleken inte är av större betydelse för resultatet?
[...] I dagarna släpptes en förkortad version av Visible learning ut på svenska (Synligt lärande). Den kommer snart med posten. Ska bli intressant att se om Hatties förbehåll hittat sin plats i den svenska översättningen, eller om resultaten presenteras rakt upp och ner. [...]
Som jag läser det säger Hatties data utifrån den metod han valt att gruppstorleken inte spelar någon avgörande roll, men Hattie själv är tydlig med att han redovisar statistiska samvariationer och inte kasualitet med orsak-verkan. Om gruppstorleken minskar från 30 till 15 men läraren fortsätter att undervisa på samma sätt som om hon/han hade 30 så bör ju inte heller effekten öka. Däremot är jag personligen övertygad om att en lärare som ändrar sin undervisning också får bättre resultat om man nyttjar möjligheterna till ökad individualisering och mer tid för varje elev. Jag tror Hattie håller med, men då utifrån ett annat metodval än denna studie.