För tre år sedan var jag på en filosofiskt tung men ändock i förlängningen givande disputation kretsande kring lärares förhållningssätt. Lotta Jons förde fram ett koncept med an-svar och till-tal, vilket samtidigt förpliktigar lärare och kan ge stadga åt tillvaron.
”Pedagogisk hållning blir därmed kopplat till en föreställning som säger att det att vara till handlar om att hörsamma, an-svara och till-tala. En sådan pedagogisk hållning kommer då att handla om att samtala äkta och tjäna, att kärleksfullt leda samt att provocera och våga …
Studiens grundläggande koncept – till-tal och an-svar – är konstruerat så att ett till-tal ges betydelsen av ett adresserat yttrande som har ett budskap till och ställer krav på den det riktas till, medan termen an-svar konnoterar både till det svar an såväl som till det ansvar som till-talet ifråga ställer krav på …
… när du möter en elev så ska elevens situation, erfarenheter, styrkor och svagheter ses som något som talar till dig, vilket kräver ett gensvar: det är pedagogens ansvar och skyldighet att agera på detta tilltal. Ordet ansvar har i det här fallet två betydelser: dels att pedagogen har ett ansvar för att svara an, men också att det du företar dig ska betraktas som ett svar på det eleven behöver.” /Jons Lotta, Till-tal och an-svar, En konstruktion av pedagogisk hållning, Stockholms universitet 2008.
Frågan är bara vad man gör med lärare som inte tar sitt ansvar? Respektive lärare som ges mer ansvar än de mäktar med? Ansvar är något man kan – och bör – diskutera. När jag föreläser kring lärarledarskap och/eller arbetsro brukar jag ofta lyfta upp en modell som jag hämtat från John Steinberg, med två delvis överlappande ”bubblor”. Den ena bubblan är ”mitt ansvar”. Den andra bubblan är ”ditt ansvar” (”du” kan både vara en elev, en kollega, en förälder eller en chef – modellen fungerar helt generellt). Det överlappande fältet är ”vårt ansvar”. Min poäng är att det är viktigt att definiera vad som är – respektive inte är – var och ens ansvar. I lärarens bubbla ligger absolut avgörandet vad som bör ligga i elevens ansvarsbubbla (utifrån styrdokumenten och en kvalificerad bedömning).
”Ansvar är något man har, något man tar, något man ger och något man får”
Läroplanen är tydlig i att eleverna ska ges stigande ansvar utifrån stigande ålder och förmåga. Min erfarenhet är att barn och unga i allmänhet tar exakt det ansvar de får, förutsatt att de inte getts övermäktigt mycket ansvar (vilket då tyder på att den vuxne inte tagit sitt ansvar).
Det enda sättet att lära sig ansvar på är att ta ansvar.
– är också ett uttryck jag använder ganska ofta, både som lärare, förälder, facklig företrädare. Jag anser att var och en måste ta det ansvar som hör till var och en – är det inte möjligt ska ansvaret omfördelas. Men grundprincipen är att man är ansvarig för vissa saker, men inte för andra. Med ansvar måste följa befogenhet, resurser, möjligheter.
Ansvar för en legitimerad lärare
- En legitimerad lärare får självständigt sätta betyg. Den som saknar legitimation får endast sätta betyg i samråd med en legitimerad lärare (undantag görs för yrkes- eller modersmålslärare samt vissa lärare på tvåspråkiga skolor).
- En legitimerad lärare har ansvaret för kvaliteten i undervisningen. När någon utan legitimation undervisar ligger kvalitetsansvaret ytterst på rektor.
Modellen med ansvarsbubblorna använder jag också för att bli tydlig i att det inte alls kan betecknas som ansvarsfullt att på sig ansvar som är någon annans. Gör man det växer ens egna bubbla och blir till slut så stor att man knäcks under bördan. Har man då tagit på sig mer än man bör måste man ta ansvar för det. Men man måste självklart ta det ansvar som med rätta ligger i ens egen bubbla.
Samtidigt är det förstås mänskligt att fela. En lärare måste fatta hundratals moraliskt signifikanta beslut varje dag. Alla kan inte bli rätt, hela tiden. Frågan är hur man ska göra med lärare som inte kan ta det ansvar som kan anses vara rimligt stort.
Det är OK att misslyckas, men inte OK att inte lära sig något av det.
– tänker jag i normalfallet kan ge viss ledning. Jag tror inte det finns människor som är ofelbara, som i varje situation alltid handlar rätt – i den mån det ens går att göra det när olika värden står på spel – ofta samtidigt och mot varandra. Om det nu inte finns ofelbara människor så följer därav att inte heller lärare kan vara ofelbara Superpedagoger. Sedan finns det förstås gränser som det inte gärna kan finnas något försvar för att de överskrids (ex sexuella övergrepp av minderårig elev i beroendeställning). Förtroendet för lärarkåren och skolan kräver också att det finns en trovärdighet bakom.
Här kan förhoppningsvis den kommande lärarlegitimationen göra viss skillnad! Med enbart lärarbehörighet kan man de facto bete sig hur illa som helst – man blir aldrig obehörig för det (ingen kan ta ens akademiska poäng ifrån en). En legitimation måste man dock både erövra och kan bli av med. Även om det bara sker med de värsta fallen tror jag ändå att det kan bli en nog så viktig funktion i att det lyfter upp frågor om gränsdragning till ytan. Det blir förstås en delikat uppgift för Lärarnas ansvarsnämnd att avgöra dessa frågor, men det är klart att det låter sig göras för lärare precis som det låter sig göras hos andra professioner.
Sedan måste vi förstås ha en tydligare uppföljning av vad som görs i skolan. Samtidigt måste vi bevaka att ansvarsfrågan inte gör att vi hamnar i ett alltför grannlaga ”ha-ryggen-fri-dokumenterande” där allt för mycket värdefull lärartid avsätts till att dokumentera och skriva planer – inte för att egentligen göra nytta utan för att ha ryggen fri. Vi vill inte heller se ett alltför långt ”skyll-dig-själv-om-du-inte-tog-ansvar” där eleverna ges alltför stort ansvar:
Vad är rimligt?
– är som alltid en högst relevant fråga. Viktigt är också att nya lärares introduktionår blir till just en induction värd namnet.
”Lärarutbildningen står här inför ett motiverings och legitimitetsproblem. Redan i början av utbildningen bör man göra klart för studenterna att utbildningen syftar till yrkespersonlig utveckling (och varken till ren ämnesmässig utveckling eller till professionsutveckling i snäv, fackmässig mening), vad detta innebär samt hur man utbildningens håll tänker sig att syftet ska förverkligas. Frågorna Vem är du? och Var är du på väg? måste hållas levande i varje kurs och i varje kursmoment.” /Jonas Aspelin, Den mellanmänskliga vägen – Martin Bubers relationsfilosofi som pedagogisk vägvisning, Symposion förlag 2005


Tänker spontant: tänk om uppdragsdialogerna fungerade…
Ja, det hade tvivelsutan varit bra. Frågan hur realistisk tanken var i den komplexa verkligheten med den tid som finns att tillgå?
[...] har det yttersta ansvaret för allt. Magnus Blixt har ett mycket tänkvärt inlägg på detta tema Lärare: an-svar och av-leg. Inlägget Allt är lärarnas fel, 9 och citatet ”Sverige har jävligt mycket bättre [...]